Hanna Wallstens blogg

I bloggvärlden alltså. Inte i verkligheten.

Och kommit igång med bloggandet igen efter en längre paus. Nu har jag massor att berätta.

Ny adress: http://hannawallsten.blogspot.com/

Välkomna!

Det är vardag och jag är åter i selen, även om tempot inte är vad det brukar vara.

Min jul har hittills varit fridfull och överraskande. Första överraskningen kom redan två dagar före julafton. Jag städade och lånade min frus stegmätare. Gissa om jag blev paff på kvällen: jag hade traskat 6500 steg inomhus (tre rum och kök!).

Andra överraskningen kom på själva dopparedagen och var inte lika dramatisk. Massor av fina julklappar (den bästa var nog Hasse och Tages samlade revyer...jag vet...jag är sjuttiofem år ibland...men jag kompenserar genom att vara fyra och ett halvt en stor del av tiden också) och en ny, rolig bekantskap.

På juldagen kom en smärre chock: jag åt aldrig hemgjorda köttbullar på jularna när jag var barn. Det har jag alltid trott. Men far och mor kunde avslöja att köttbullarna var köpta. Goda var de i alla fall. Det minns jag bestämt. Men godast på julbordet var och förblir lutfisken. Vi var fyra personer som smaskade i oss minst lika många kilo under juldagen.

Annandagen bjöd på en nöt snarare än en överraskning. Vi gick en långpromenad frun och jag med våra stegmätare (jag fick en egen i julklapp). Hon med sina långa, tjusiga ben gick betydligt färre steg än jag på samma sträcka. Det borde ju betyda att jag är väsentligt mer vältränad eftersom vi oftast promenerar tillsammans. Men det är jag inte alls. Hur hänger det ihop?

Back to work.

Nu har jag beskådat släktens nyaste underverk. Söt, som väntat.

Igår föddes Ester. Det var nära på att hon blev en Lucia men klockan hade hunnit bli tre på morgonen den 14 december. Därför Ester. Hennes första julklappar är redan inhandlade, även om hon inte hunnit meddela vad hon önskar sig.

Julklappshandeln idag gav varierande upplevelser. I bilen lyssnade jag på Lise och Gertruds julskiva för första gången (tack A+C!). Några spår var fantastiskt bra. Särskilt översättningen av Cohens Halleluia. Rysningar längs ryggraden och en rejäl religiös kick.

Framme i shoppingcentret inser jag att jag egentligen är för sjuk för att faktiskt handla, vilket gör att jag parkeras på ett strategiskt ställe och blir bas för hela expeditionen. Med allt fler kassar kring benen bligar jag ut över folkhavet.

Alldeles intill sitter folk och äter. Precis bredvid mig äter en vacker kvinna pizza tillsammans med sin son. Hon verkar bekant. Jag glor. Och ser att det är den ena av tjejerna i Lise och Gertrud. Jag vet inte vem som heter vad men jag vet att hon som just nu äter pizza är den av dem som spelar cello. Hon är fantasktiskt bra. Jag skulle vilja gå fram till henne och säga det. Men jag låter bli. Hon ser ut att ha det så fridfullt med sin son och sin mat.

Lite bättre men inte alls bra. Detta betyder att jag ägnat en god del av dagen åt att avbeställa en resa jag skulle ha gjort för jobbets räkning i helgen. Resebolaget krävde läkarintyg för att jobbet skulle få sina pengar tillbaka (något jag är mån om så att det finns pengar att resa för vid ett senare tillfälle). Till läkaren, tjata lite, betala mycket.

Allt gick dock vägen och nu ska byråkratins kvarnar mala.

Jag har tröttnat på tv men är ännu inte i form för böcker eller pussel. Så jag ligger mest och stirrar i taket och planerar födointaget. Min aptit skulle nog inte ens ge vika för ett pestutbrott...

Med lite tur orkar jag ta itu med julklappsinköpen mot slutet av helgen. Det börjar bli hög tid!

Jag ska få ett syskonbarn vilken minut som helst. Om det föds idag och blir en flicka har storebror beordrat namnet Lucia. Rimlig begäran.

Nej, jag har inte bestämt mig för att blogg-fasta utan att meddela omgivningen. Jag är bara hårt förkyld och ligger nerbäddad framför tv:n dagarna i ända. Har sett alla avsnitt vi har inspelade av Inspector Linely (6 st). Nu ska jag ge mig i kast med ett par långfilmer av tvivelaktigt slag. Börjar med Fun with Dick and Jane.

Ointressant att läsa om? Pröva på att leva så här i några dagar så får ni uppleva något verkligt orimligt ointressant...

Igår inträffade ett under av effektivitet i vår boning. Inköp av 1) ny damsugare (tack mams och paps) 2) inköp av ny köksfläkt samt 3) badkar ut ur lägenheten!

Annonsen hade bara varit inne på Blocket i fem timmar när badkaret var utlyft och all skit som var bakom kom i ljusan dager.

Plats för dush och tvättmaskin. Och jag är sugen på ett varmt bad...

Ljusen lyser i fönstret. Stjärnorna lyser i fönstret. Lussebullarna blev perfekta. Vad mer kan man begära?

Bakslaget kom i morse. Sur gröt. Risgrynsgröt klarar helt tydligt inte att koka två gånger och värmas upp tre, utan att kylas ned emellan. Som väl var har vi en hel kastrull till full med grött på balkongen. Så jag fick min dagliga adventsdos. Men sur gröt smakar illa!

I en vecka har det legat telefonkataloger i porten. Jag har gått förbi dem och tänkt att en del av dem säkert är ämnade för oss. Men jag kan inte med att bära upp fem kilo papper när det finns minst sju kilo papper uppe i lägenheten som väntar på att bäras ut till pappersinsamlingen. Idag föll en sten från mitt hjärta. Jag fick veta att de kataloger som ingen förbarmat sig över hämtas tillbaka av Eniro. Hoppas de håller räkningen på hur många de samlar in och låter bli att dela ut dem nästa år. Om man bor i villa eller radhus kan man tydligen avbeställa pappret.

Jerry Seinfeld är i Stockholm för att lansera sin nya film, Bee movie. Den är tecknad och handlar om ett litet bi som ger sig ut i världen. Skeptisk? Vänta det kommer mer.

Några svenskar förbereder en stämning mot Dreamworks för att bolaget ska ha snott deras idé och givit den till Jerry Seinfeld för att utveckla. Svenskarnas idé var en tecknad film som handlar om ett bi som ger sig ut i världen.

Vad ska man säga? Idén är visserligen inte supergenial eller orginell, och man skulle kunna säga att den animatör som sig i lek med Dreamworks ger... Men kanske är detta ändå ytterligare ett bevis på att människan Jerry Seinfeld inte befinner sig så långt ifrån sin egen karaktär Jerry Seinfeld (från tv-serien Seinfeld). Snäll är inte det första ordet man kommer att tänka på.

Idag är det min och min frus bröllopsdag. Världens bästa fru (min alltså) har givit mig Ab fab, hela serien! Jag har redan börjat kolla och ska sluta när ögonen faller igen av sig själv.

Ytterligare en toppnotering idag: DN:s Lotta Olsson en jättefin recension av senaste numret av Magasinet Existera, som har temat Loser. "I Magasinet Existera, en glassigt formgiven tidskrift, finns inga tester eller metoder som talar om hur du ska bli bättre. Men det finns en genomgående ton av vänligt road försvarslöshet som sätter sig tryggt och stödjande i ryggraden efter ett tag. Nej, livet är inte alltid så kul. Vi är inte lyckliga och bra jämt. Än sedan?" frågar sig Lotta Olsson efter avslutad läsning. Det är med stolthet jag säger att jag medverkat i alla nummer hittills.

Helg och skrivtid. Men inget att skriva. Det känns konstigt. Idag har jag legat i soffan i flera timmar och undrar vad jag ska hitta på. Jag vill inte börja peta i manuset än, det måste få ligga till sig några dagar till.

Den grå novemberlördagen blir plötsligt ett hav av tid som nästan inte går att fylla. Om jag inte sätter igång och städar, lagar mat, tvättar, rengör bakom badkaret, sorterar semesterbilder, skriver inbjudningskort, lyssnar på alla nya skivor, plockar ögonbrynen, rakar benen, joggar, tar in cykeln i cykelförådet, plockar fram vintermössorna, går med pappersinsamlingen, pantar flaskor...

Hejåhå...