Jul, jul, strålande jul

Det är vardag och jag är åter i selen, även om tempot inte är vad det brukar vara.

Min jul har hittills varit fridfull och överraskande. Första överraskningen kom redan två dagar före julafton. Jag städade och lånade min frus stegmätare. Gissa om jag blev paff på kvällen: jag hade traskat 6500 steg inomhus (tre rum och kök!).

Andra överraskningen kom på själva dopparedagen och var inte lika dramatisk. Massor av fina julklappar (den bästa var nog Hasse och Tages samlade revyer...jag vet...jag är sjuttiofem år ibland...men jag kompenserar genom att vara fyra och ett halvt en stor del av tiden också) och en ny, rolig bekantskap.

På juldagen kom en smärre chock: jag åt aldrig hemgjorda köttbullar på jularna när jag var barn. Det har jag alltid trott. Men far och mor kunde avslöja att köttbullarna var köpta. Goda var de i alla fall. Det minns jag bestämt. Men godast på julbordet var och förblir lutfisken. Vi var fyra personer som smaskade i oss minst lika många kilo under juldagen.

Annandagen bjöd på en nöt snarare än en överraskning. Vi gick en långpromenad frun och jag med våra stegmätare (jag fick en egen i julklapp). Hon med sina långa, tjusiga ben gick betydligt färre steg än jag på samma sträcka. Det borde ju betyda att jag är väsentligt mer vältränad eftersom vi oftast promenerar tillsammans. Men det är jag inte alls. Hur hänger det ihop?

Back to work.