essim

Tittar i kalendern, korta anteckningar blir minnesbilder i huvudet och jag hör samtal spelas upp, ser ansikten och uttryck och annat som gör mig glad. Mycket har hunnits med sedan 12 januari - många diskussioner, en del funderingar, mycket jobb. På det stora hela har det varit bra men också jobbigt och det har varit lite gnälligt från flera håll, så där som det brukar vara i januari. "Tar det aldrig sluuut?!", liksom. Det är en långsam månad.

Och så tänker jag på Darlene Etienne och hennes två senaste veckor.

Jag vet att man inte kan jämföra varandras situationer efter samma skala i det här fallet, vi lever i så olika världar. Men jag tänker på det ändå.

Skitkul kväll. Tills han efter flörten på dansgolvet valde att följa med ut och röka och jag plötsligt såg en ring på Det fingret. Och Hon var inte där. Förstås, annars hade han inte gått ut med mig överhuvudtaget (antar jag).

Jag frågade. Han svarade.

Okej, då så. Inget mer med det. Vi fortsatte dansa på varsitt håll. Men mot slutet av kvällen försvann visst ringen, igen. Ersattes med en flicka som av kvällens tidigare eskapader att döma, inte heller var hans Fru.

Och jag blir så trött, men främst rädd. För jag tänker mig att den absolut värsta situationen att befinna sig i är just den där hans fru är, eller skulle vara, just då. Om hon nu bevittnat sin mans kväll på dansgolvet.

Jag vill så gärna tro att Trots hans kväll på dansgolvet, med bl.a. mig, och Trots H.S.' skitsnack under hösten, och Trots alla flackande blickar och tomma ord om utseende och meningslösa blickar utan mål från fina pojkar bland bardiskarna, så finns det någon person därute som är genuin i det han säger. Jag vill så gärna tro på att det finns sådana män.

Och jag tror faktiskt, men jag jag fattar ändå inte. Kan ni inte stå för det ni säger så håll för fan käften. Det är jäkligt enkelt egentligen. Visa lite stake - och då menar jag inte stakeN - och ni kommer att ha ett försprång som... ja. Heter 'duga', i brist på annat.

Hur svårt kan det vara?

Jag vet inte vad det handlar om. Egentligen. Men jag saknar våra samtal.
Oavsett om det var - är - fel, oavsett vad det var jag kände, så saknar jag. Det blev så jävla tomt.

En vän sa i en av de jobbigaste stunderna att för att leva ett värdigt liv så måste man ta smällarna också. Och jag vet att det är så. Utan att våga ger man inte chansen för något att hända heller. Där vill jag inte hamna. Där jag vet att jag en gång ville men inte vågade prova.

Om du väljer att inte prova... Ja, det är ditt val. Men jag kan inte hjälpa att jag blir frustrerad när jag står bredvid och tittar på. Jag kan följa dig en bit på vägen men inte på sättet jag hoppades på. Du kan följa mig en bit på vägen men inte på sättet du trodde du kunde.

Och snart går du ensam igen. För du är inte klar än.

För det är inte det det handlar om.

En kovändning där allt sägs men ändå inget lämnar mina känslor att sakta torka in i kudden.

"Hennes mamma, Dorcus Semenya, är inte orolig för testsvaret som väntas komma inom ett par veckor."

Vad testar de egentligen? Vad är det som tar SÅN TID??

Jag tummade på den länge, DVD-utgåvan av Jonas Gardells De halvt dolda, men insåg att trots semester så skulle inte tiden räcka till knappt fyra timmars tittande. Tröstade mig med att jag ju faktiskt hade några osedda filmer hemma också så jag ställde tillbaka den i hyllan.

När jag tittar tillbaka på de senaste månadernas bok- och filminköp så ser jag ett tydligt mönster: människor, individer. Temat har varit någons sanning, jag vill ha det som är äkta och sant. Sådant som berör, på riktigt. Som alltså på riktigt berört någon annan.

Det är väl inte så svårt att se egentligen, men filmen som jag senare på kvällen valde hjälpte mig att verkligen se det. Se att jag, trots fina nära vänner, saknar kommunikation. Den där omedelbara, självklara som man bara verkar hitta med någon som korsar ens väg tillsynes helt slumpartat och kort. Kanske är det vad som krävs för att kunna vara helt öppen. Ett oförberett möte och en mer eller mindre medveten vetskap om att "så här är det endast för att detta är allt som blir. Vi kommer inte att ses igen." Och så släpper hämningarna och man kan verkligen prata med varandra. Utan förväntningar på ens person och den man brukar vara. På något vridet sätt finns där en tillit till en person man inte alls känner eller vet något om.   
Den kontakten saknar jag.

Filmen jag såg var The Secret Life of Words, av Isabel Coixet. 

Stay on these roads

we shall meet

I know

En sommar för några år sedan låg jag i ett tält på Visingsö. Det var varmt och ljuvligt och långt däruppe i luften gled du förbi, i ett plan på väg till Göteborg. En spelning på ett bröllop var målet om jag inte minns fel. Jag vet att jag tänkte på hur mycket jag tyckte om dig då.

Något år senare men fortfarande några år från nu, satt vi mitt emot varandra vid köksbordet i lägenheten i en tid jag knappt minns och avslutade det som varit vi i åtta år. Lugnt och sansat över en varsin köttbit vi grillat.

---

Jag vet inte vad vårt avskedssex rimmade bäst med men liksom under alla andra Valborgsmässoaftnar, exploderade fyrverkerier i luften.

Och fyllan lämnade sina spår i krossade flaskor längs trottoarerna. 

huden

håret

Det är sanslöst vad mycket ens fingertoppar minns.

Bästa vännen säger att det här är året då allt kommer att hända, hon känner det på sig. Jag säger att jag tror jag också.

Fast jag kanske inte.

Inte dagar som dessa. Grå och ekande dagar, både ute och inne. Det vore skönt med något som dämpar (o)ljudet av ingenting.

Något mjukt, och varmt.