Gud genomälskar världen

Jag läser just nu på Svenska kyrkans grundkurs. Vi har fått i uppgift att läsa boken "Steg på vägen", utgiven av Göteborgs stift på Verbums förlag. På sidan 40 står en berättelse av en av den gamla kyrkans lärare, Papias från Hierapolis. Han berättar om hur två män kom till besök från församlingen i Jerusalem. De frågades om de hade något särskilt att berätta om Jesus Kristus. Den ene sa att han sett Jesus vid två tillfällen i sin barndom. Vid det första tillfället hade Jesus berättat om liknelsen med den förlorade sonen. Den andra gången inträffade under påsk. Han var med sina föräldrar i Jerusalem. När föräldrarna besökte släkt och vänner, lämnades han ensam kvar. Då smög han sig ut och drogs med strömmen av folk till en plats som kallades Huvudskallen. På avstånd såg han Krsitus på korset. Avståndet var för stort för att han skulle kunna höra något. Han såg inte heller så mycket:

"Men ett såg jag: den korsfäste fäste sina ögon, över de mångas huvuden, just på mig. Jag är alldeles viss. Han såg på mig, och ingen annan. Det var en blick fylld av bedrövelsens lidande, den bedrövelse som älskar och söker till dess att hjärtat vill brista.

Och när jag mötte den blicken från honom som hängde på korset med utspända armar, då kände jag att jag sett samma sak förut. Just så som Herren såg på mig från korset, just så såg den gamla fadern ut, när han i kärleksfull ömkan över sin förlorade son med utbredda armar skyndade honom till mötes från sitt hus. Det var den bedrövade och förlåtande fadern ur den liknelse som jag hade hört Herren berätta... Det var denna fader som jag här skådade i honom själv... Ja, amen, den som ser dig, Herre, han ser Fadern."

Jesus uppenbarar Guds väsen och vilja. Jesus avslöjar vem Gud är. Därför går det inte att tala rätt om Gud, utan att vårt tal får prägel av det vi kan skönja i bilden av Jesus.

När vår bild av Jesus får prägla vår Gudsbild, då framstår Gud som fadern i liknelsen. Han som i sin glädje förödmjukar sig genom att skynda ner för vägen den förlorade sonen till mötes. Så förödmjukar, utblottar, Gud sig själv, i det att han utger sin ende Son för att i honom genomälska världen och med sin Ande dra världen tillbaka till sig.