Överlevarnas fristad

Information från admin.

Jag vill att alla läser igenom informationen innan ni läser inläggen och lämnar kommentarer.Detta har utvecklats till en självhjälpsgrupp, och som sådan måste i följa vissa regler för att det skall fungera.

I ett stort rött hus med vita knutar, en bit utanför ett litet samhälle började mitt liv. En Mamma med ett hjärta av guld. Och en pappa som utått sett ansågs framgångsrik, ordentlig och välbärgad. En storebror som var min STORA idol redan från början.
 
Egentligen minns jag inga övergrepp från den första tiden av mitt liv. Jag minns pappas hund, min bror och mest min mamma. När jag lärde mig att prata satt jag framför bandspelaren hela dagarna och bandade min barnsliga röst och allt jag tyckte och kände. Jag var precis som ett barn ska vara. Jag sjöng, dansade och lekte med dockor.
 
När jag var fem år skilde sig mamma och pappa. Huset såldes, mamma var ledsen, pappa var ledsen. Det var tungt! Mamma flyttade till en lägenhet och pappa till en annan. Pappa hade även en stuga som han köpt långt ute på landet. Det var där jag och min bror sedan fick tillbringa många långa helger framöver.
 
Vi var hos pappa varannan helg. Han var totalt nere efter skilsmässan, drack sig full på kvällarna och kunde inte alls ta hand om två barn. Så där satt vi, jag och min bror, mitt ute på landet och på den tiden nästan helt utan grannar. Ibland fick vi ingen mat, vissa gånger smög min bror upp på natten och stal frukt till oss när pappa äntligen somnat.
 
Jag minns hur pappa grät när han var full. Sa att vi hatade honom, att vi nog egentligen önskade att han var död. Jag minns hur synd jag alltid tyckte om honom. Att jag inte alls ville ha honom död. Jag minns hur han kunde spy ner hela huset och hur jag försökte städa bort det.
 
Men en kväll minns jag mer än alla andra. Det var en fredag, jag skulle åka med själv till pappa den helgen. Redan vid ankomsten till stugan började han dricka. Jag hade lärt mig skriva ochh skrev med skakande hand på en "post it" lapp; SnÄla pappa DricK InTe MeR. Men det gjorde han. På natten låg jag i hans säng och försökte sova till ljudet av höga stön från porrfilmen han alltid kollade på. På den tiden sov jag i hans säng. Så småningom vaknar jag av att han ramlar, jag vågade inte gå upp och hjälpa honom. Efter en stund kommer han in, fram på min sida av sängen och ber mig att ställa mig upp. Jag frågar hur han mår. Det är från den stunden jag minns att övergreppen börjar. Då fick jag dödskyssen av pappa. Jag kommer alltid att tycka att det var det värsta övergreppet. Kyssen, på det viset man inte kysser ett litet oskuldsfullt barn.
 
Helvetet hade börjat, jag tyckte inte om mig själv längre, jag började hata dagen då jag blev till. VARFÖR? varför? Var pappa sjuk? Mamma var ju nästan alltid glad. Hos henne trivdes jag som fisken i vattnet. Hon var och är den bästa mödrar man kan ha. Utan henne hade mina dagar nog varit slut. Utan henne hade jag levt i ett nattsvart mörker hela tiden. Hos henne lekte vi, åkte till ridskolan och spelade spel. Hos henne fick vi kärlek. Tyvärr visste hon inte vad som hände hos pappa. Rädslan var för stor för att jag skulle våga, våga tala om för någon om min plågoande. Min själ var och är trött och fördömd till ett liv delvis i mörker.
 
Livet nu är upp och ner, bra det blir det väl aldrig. Det känns som om jag är dömd till att leva i ensamhet. Jag har svårt att leva i nära relationer. En så intim och fin sak som att kyssas blir en omöjlighet i djupare relationer. Jag blir misstänksam mot mina partners. I hela mitt liv har jag hela tiden behövt att ha saker som händer hela tiden. Jag är på flykt, flykt från mig själv, mitt innersta jag.

magic tricks

Information från admin.

Jag vill att alla läser igenom informationen innan ni läser inläggen och lämnar kommentarer.Detta har utvecklats till en självhjälpsgrupp, och som sådan måste i följa vissa regler för att det skall fungera.

Jag hade kämpat med konsekvenserna av de övergrepp jag hade varit utsatt för under många år. Mina relationer funkade inte och jag var medveten om att det kom att bli så redan från första början när jag träffade någon. Jag försökte, jag försökte så till den milda grad att det inte fanns plats för mig och mina åsikter, tankar och känslor. Jag försökte hela tiden ge av allt det där som jag inte hade, och självklart var det dödfött!

Vintern -83 hade min relation med min dåvarande fästman havererat. Det var ett tungt misslyckande då han var en av de snällaste, godaste människor jag någonsin mött. Han ville mig så väl, men jag kunde inte ta emot. Jag var ju värdelös.

Efter att vi flyttade isär lyckades jag förstöra allt annat omkring mig. Jag såg till att vi skildes som ovänner, trots att han aldrig var ovän med någon, och jag såg också till att förlora både jobb och bostad. Precis som ett offer nästan alltid gör… Man ser till att förstöra allt som är positivt innan andra sviker en. Innan man får det bevis på att man inte är värt något gott, det bevis man hela tiden går och letar efter.

För om en vuxen kunde förstöra och svika mig som barn, då måste jag ju vara värdelös. Alla kommer så småningom att upptäcka att jag inte är värt deras kärlek och omtanke. För jag är ju en bluff som bara väntar på att bli genomskådad.

Därför så fattade jag en sen kväll i februari -84 beslutet att nu var det nog. Mitt liv var slut, det fanns ingen mening att fortsätta så här. Jag samlade ihop alla piller jag kunde hitta, tryckte dem i mig och gick och lade mig i min iskalla säng. Jag kommer ihåg att jag undrade hur det skulle gå för min katt, Shamy. Min lilla goa siames-tjej som gick runt i hyresrummet och skrek som en galning för att hon löpte. Jag vet inte om hennes skrikande hade något med saken att göra, men min kompis Hoksengen bestämde sig för att titta in hos mig mitt i iskalla natten.

Mobiltelefonen fanns inte då, och jag hade inte ens en vanlig telefon. Så Hoksengen baxade mig ner för trapperna, placerade mig på sparken och sparkade iväg. Jag har endast vaga minnesbilder från den sparkturen, men jag kommer ihåg hur fruktansvärt kallt det var. Temperaturen låg på runt 20 till 25 minus den vintern. Det var till och med så kallt som -38 veckan innan. Kallt var det i alla fall, och han sparkade iväg i full fart till närmaste telefonkiosk.

Där fick han ringt efter ambulansen som kom efter bara några minuter. När ambulanspersonalen såg vilket tillstånd jag var i, ringde de närmaste sjukhus och bad dem om att skicka ambulanshelikoptern. Sjukhuset låg ca 14 mil bort så ambulansen väntade inte, utan började köra för att möta upp helikoptern så snabbt som möjligt. Därifrån minns jag bara hur läkaren i helikoptern både ropade på mig och slog mig lätt på kinderna för att hålla mig vaken. Och så minns jag ljudet av rotorbladen… Ett ljud som jag fortfarande har svårt att höra.

Sedan minns jag inget mer förrän nästa dag när jag vaknade. Jag var både förtvivlad och lättad över att Hoksengen hade hittat mig. Förtvivlat för att jag inte ville leva och lättad för att jag var rädd för att dö. Enligt läkarna var jag så nära döden, att om man skulle räkna det i avstånd, så handlade det om någon millimeter. Trots detta och ett tidigare försök, så skickades jag hem samma dag med en klapp på axeln och en apotekspåse med nya piller.

Hoksengen visade sig vara en riktig vän. Han såg till att jag inte var ensam under kvällar och nätter, som var den värsta tiden på dygnet, under flera veckor framöver. Helt tills jag följde ett mönster som var så typiskt för mig, och som skulle bli än tydligare under åren som följde; jag flydde.

I mars -84 flyttade jag till Sverige och om jag räknar med den flytten, så har flyttkartongerna packats och packats upp 17 gånger sedan dess. 17 gånger på 24 år!

Men jag lever, och idag är jag en överlevare.  

magic tricks

Information frå admin.

Idag fick jag ett mail från "Pojken det" som han har gett mig tillstånd att lägga ut här.

Hej Marina.

Jag är fortfarande kvar och andas frisk luft. Försöker leva och hitta nån mening med livet. Jag kan säga dig att det inte finns mycket positivt att berätta om. Varje dag känns som en dag i dimma. Jag svävar utanför min kropp och iaktar mig själv gå igenom dagliga rutiner och finputsa på mina actingskills. Mitt liv går ut på att spela huvudkaraktären i en film. Jag är alltid en ny person för dagen. Jag känner ingenting och har noll möjlighet till att knyta an till nån. Varje försök till att skapa genuin kontakt känns som krystad och påhittad. Från det smått genuina övergår jag sen till agerandet utan att själv märka det.

Människor förstår sig inte på mig. Minst kvinnor. Jag tror att varje kvinna som vill lära känna mig vill ligga med mig. Jag ser igenom det och använder det till min fördel. Jag vill väl. Men jag vet inte hur. Jag saknar förmågan att vara liten och överlåta till någon annan att bära mina bekymmer. Något som min omgivning mer än gärna lastar över på mig. Paradoxen är att jag är expert på att bära andras ångest, medan jag tror att folk har noll förmåga att bära min. Jag har inte plockat upp den här erfarenheten från ren föreställning. Hittills har det alltid visat sig att de människor som mest har velat vara mina vänner inte har kunnat bära en bråkdel av den smärta som jag var beredd att överskölja dem med.

Så känns det med er på Fristaden. Jag vet att ni vill väl, men ni är bara fantasifoster. Ni är inte verkliga för mig, och du är inte verklig för mig. Just nu ser jag dig inte som en individ. Du är min personliga gud, mitt samvete som jag talar med. Så anledningen till att jag inte skriver på Fristaden är att jag inte tror att jag får ut nåt från det. Då kan jag lika gärna tala med väggar, eller med små röster i mitt eget huvud. Den värme som ni uppenbart försöker förmedla till mig känns inget för mig. Noll respons. Det skulle kännas falskt att gå in och skriva vänliga ord när jag inte menar nåt av det. Därför väljer jag att låta bli och iakta bloggen och svaren istället.

Angående Kjell-Åke, tack, jag ska försöka kontakta honom. Det kanske känns annorlunda med en man som har gått igenom samma sak som jag.

magic supplies

Information från admin

Jag vet inte hur jag ska börja min berättelse, men det enda jag vill är att du lyssnar. Eller rättare sagt: Jag vill att du orkar med att lyssna på vad jag har att säga!

Det är mycket lättare att berätta om de bra sakerna som jag klarat av på mina snart 25 år i livet. Hur duktig jag var på olika sporter eller att jag har en universitetsexamen eller om mitt jobb som jag trivs med. Det är också lätt att lyssna på, nicka gillande eller gratulera.

Jag börjar kanske med att nämna mina antidepressiva piller och de lugnande tabletterna jag måste ta för att kunna klara mig igenom dagen. Jag nämner även sömntabletterna som jag måste äta på helgerna för att ta igen sömnbristen från veckan och slippa alla mardrömmar. Du undrar förstås varför jag tar dem.

Jag börjar med att berätta om något som du kommer uppfatta som lättsmält. Misshandeln som skedde när jag var femton då min dåvarande styvfar ville ha ihjäl mig och polisen kom och om den första rättegången. Jag vinner den och familjen måste flytta. För mig blir det som jag flyr fältet. Börjar om på nytt där ingen känner mig.

Du svarar mig: "Det där gjorde du bra. Du klarade en rättegång och du fick upprättelse. Starkt jobbat!". Det här klarar du av att höra och du kommer med uppmuntrande kommentarer som en god vän bör göra.

Men om jag börjar så här istället. Jag var fyra år och jag fick vara med om saker som jag instinktivt förstod vara fel, men också att det inte är något man pratar om. Därför blev jag ensam med skammen. I fyra år höll det på och de åren är fyllda med svåra minnen och minnesluckor. Jag berättar om dessa minnen för dig och jag klarar inte av att möta din blick.

Då händer något med dig. Blicken flackar lite lätt. Jag märker att du flyttar dig två centimeter bort, men för mig kunde dessa centimetrar lika gärna vara kilometrar. Det är obekvämt att höra så du slänger ur dig en kommentar liknande denna: "Det är bara att blicka framåt. Du har ju klarat av ta dig ända hit, så strunta i det som är gammalt. Det är bara att glömma. Förresten vilket fint väder vi har idag..."

Nej, dessa minnen är inte som en ytterrock som man bara hänger av sig och lämnar bakom. Det är tydligt att du inte orkar höra. Du känner dig tvingad att slänga ur dig "goda" råd, när det enda jag ville var att du lyssnade på mig. Jag behöver inte råd. Jag behöver att du trycker min hand och tittar på mig. Ser mig och sorgen i mina ögon. Jag begär inte att du ska förstå för jag är fullt medveten om att du aldrig kan sätta dig in min situation. Jag, med mina fyra rättegångar (sex totalt om man ska räkna noga), åren i min barndom, misshandeln, trakasserierna, hoten, besöksförbuden och nu det sista två våldtäkterna, har mycket i bagaget och jag har bara hunnit att bli 24 år.

Jag berättar om året 2007 då jag var med om två våldtäkter inom loppet av några månader och de tre rättegångarna, men då har du för länge sedan slutat lyssna. Så jag stannar upp och inser att jag fortfarande är ensam med skammen. År 2007 var droppen som fick bägaren att rinna över för mig och nu vet jag inte hur länge till jag orkar hålla mig uppe. Jag behöver hjälp med att hålla huvudet ovanför vattenytan, men jag talar inför döva öron.

Hälsningar från en i mängden

magic supplies

Information från admin

Våga se oss, och visa oss respekt!

Jag har fått frågan några gånger, men alldeles för sällan; Hur
har du bearbetat dina övergrepp M-L?

De som blev vändningen för mig, var att jag var tvungen att
erkänna inför mig själv att; ”Detta har hänt dig M-L! Sluta
ljuga för dig själv!”
Jag var då 30 år, så et hade varit en tung hemlighet att bära.
Det är som när en alkoholist erkänner för sig själv att han har
alkoholproblem.

Det var först då som jag kunde gå från att vara offer till att bli
en överlevare. Började även då att förstå att detta skulle bli
mycket jobbigt, men det var tvunget för att jag skulle bli en hel
människa.

Då först kunde jag påbörja mitt sorgarbete. För det är ett
sorgarbete man går igenom. Det är så mycket… Ångest, ilska,
gråt, smärta.
Det är nästan som när någon förlorat någon man älskar, man
måste ta sig igenom sorgen för att gå vidare.

Ingen säger till en som sörjer en avliden; ”Sluta sörja nu!”. Det
är det samma för oss, vi sörjer vår förlorade barndom. Vi sörjer
på olika sätt, men jag tror att processen är den samma för alla
oss överlevare.

 Men låt oss få sörja! Låt oss få prata och berätta! Det är en del
av helandet, och då krävs det att det finns respekt från våra
medmänniskor. Inga elaka kommentarer, för då sviker ni det
förtroende vi har gett er. Vi är inte ute efter dalt, vi vill bara att
ni skall förstå att vi finns IRL! Vi är inga rykten eller
skvallehistorier! Utan vi är vanliga människor som är offer för
ett samhälle som inte ”vågat” se.

Så ni som läser detta kanske kan förstå lite av hur det kan vara
att gå igenom en förlorad barndom.

Vi kommer inte att kunna vara tysta längre, utan med er hjälp
skall vi få ett samhälle som fattar och förstår att det pågår ett
helvete därute för alldeles för många barn. Och nu är det nog!

Därför har jag vågat blotta mina hemligheter.

Kram från M-LL.

sponsor