Senast Skrivet
- Kolla Schlager Live klockan 15
- 2012-02-10 14:46
- Kliar det?
- 2012-02-10 14:46
- Vem ska rösrta på Andreas snygga nummer?
- 2012-02-10 14:44
- Lundstedt i guldkavaj
- 2012-02-10 14:38
- Lundstedt har valt Beyoncé
- 2012-02-10 14:33
- Sonja är ingen käftsmäll
- 2012-02-10 14:30
- Sonja får sjunga fyra gånger
- 2012-02-10 14:24
- Sonjas låtskrivare tävlar i norska finalen på lördag
- 2012-02-10 14:20
- Zweigbergk efterlyser sin fru
- 2012-02-10 14:19
- Sonjas du-dunkande hjärtslag
- 2012-02-10 14:15
- Nu kan Sonja gå i klänningen
- 2012-02-10 14:10
- Så långt är Sonjas klänningssläp
- 2012-02-10 14:02
- Sonja väljer Ronja Rövardotter
- 2012-02-10 14:01
- Ekorrhjulet
- 2012-02-10 14:00
- Halva Lili och Susie på plats
- 2012-02-10 13:53
Överlevarnas fristad
Alla som har erfarenheter av övergrepp får skriva här. Överlevare och de som hjälper oss. De enda som inte är välkomna är trollen! Viktigast: VIS RESPEKT!
Senast skrivet
Fristaden... LJ's berättelse
Jag vill att alla läser igenom informationen innan ni läser inläggen och lämnar kommentarer.Detta har utvecklats till en självhjälpsgrupp, och som sådan måste vi följa vissa regler för att det skall fungera.
Detta är LJ's berättelse.
Dagboksutdrag:
Jag kom att tänka på en sak - på barnpsyk utredningen när jag var 15 frågade psykologen mig: "finns det en man, någon du känner,som har utsatt dig för sexuella övergrepp?". Min inre röst sa: "jag vet inte" men jag kunde inte säga "jag vet inte", jag kunde bara skaka på huvudet. Det kändes som om ögonen skulle tryckas ut ur sina hålor. Då frågade hon om det är svaret eller om det är själva frågan jag skakade på huvudet åt. "DET har inte hänt" - tänkte jag men jag kunde inte prata. Kroppen visste väl att det var bäst att hålla tyst. Idag undrar jag varför min reaktion inte står nedskrivet i journalen eller i utlåtandet? Kanske de utelämnade det för att skydda mig? I utlåtandet står att jag "förnekar bestämt" att gymnastikläraren gjort närmanden men hon frågade ju inte om just gymnastikläraren - utan "en man - någon du känner".
En annan sak är att när vi var på överlämningsmötet så sa hon att på den frågan har LJ svarat nej. De vuxna verkade bli så lättade och tyckte att det var ju skönt. Själv satt jag och tänkte i panik att jag vet ju inte, jag sa ju inte nej, jag skakade ju bara på huvudet!!
Tyckte de att det var skönt att jag SVARAT nej eller tyckte de att det var skönt att DET inte hade hänt?
29 maj 2004 kl 02:00
Har precis skrivit ett brev. Hela tiden med rysningar och krypningar i stjärten. Känner mig svag i benen, konstig i ljumskarna och nedre delen av magen. Det känns nervöst och fladdrigt. Jag är ARG! Jag vill att det ska sluta NU!
8 juni 2004 kl 00:35
Om kroppen kan minnas otäcka och dåliga händer så borde den ju kunna minnas bra händer också?
13 juni 2004
Vaknade i natt/tidigt i morse och kroppen kändes otäckt konstig, det liksom surrade i hela kroppen och den kändes tung. Jag låg på mage men konstigt nog så blev jag inte rädd. Tänkte att "jaha, nu händer det något igen" - men jag var så trött så jag orkade inte skriva något.
10 juli 2004 kl 03:30
Jag minns en gång när jag satt på sängen i mitt rum. P kom in, tog en bok från min bokhylla och läste på baksidan.Sen småskrattade han och sa: "är det så det känns för dig?"
Jag kände mig alldeles förvirrad och fattade inte alls vad han menade.
25 juli 2004
Det hände något i gårkväll/i natt när jag skulle somna. Det kändes som om något tungt lyftes ur min kropp. Det var verkligen tydligt, att något höjdes upp ur kroppen och försvann. Sedan började det kännas konstigt i munnen, det var som ett tryck i svalget och jag svalde och svalde. Det kändes som om något var på gång och jag tänkte "nej, jag vill inte nu" - och då försvann det. Det är jobbigt när det lommer upp saker precis när jag är på väg att somna. Fattar inte att man kan vara så här trött.
När jag hade så där spruckna och brännande läppar så minns jag att jag brukade smörja med ett tjockt lager salva varje kväll men varje morgon brände det som eld. Minns att mamma också sa något om att det är konstigt att de inte läker någon gång. Det var som gropar med kanter, i mungiporna. Läpparna var alldeles fnasiga och brännande. Det brände som eld. Jobbigt.
4 augusti 2004
Vaknade vid fyra, fem-tiden av att det kändes något i svalget. Jag hade kramper/kväljningar som om kroppen försökte få bort något. Det försvann när jag legat vaken en stund och förstod att det inte händer nu. Käklederna var också spända och de fastnade. Fick lirka dem rätt.
Nyckelord:
övergrepp
barnpsyk
bup
dagbok
psykolog
sexuella
Detta är LJ's berättelse.
Dagboksutdrag:
Jag kom att tänka på en sak - på barnpsyk utredningen när jag var 15 frågade psykologen mig: "finns det en man, någon du känner,som har utsatt dig för sexuella övergrepp?". Min inre röst sa: "jag vet inte" men jag kunde inte säga "jag vet inte", jag kunde bara skaka på huvudet. Det kändes som om ögonen skulle tryckas ut ur sina hålor. Då frågade hon om det är svaret eller om det är själva frågan jag skakade på huvudet åt. "DET har inte hänt" - tänkte jag men jag kunde inte prata. Kroppen visste väl att det var bäst att hålla tyst. Idag undrar jag varför min reaktion inte står nedskrivet i journalen eller i utlåtandet? Kanske de utelämnade det för att skydda mig? I utlåtandet står att jag "förnekar bestämt" att gymnastikläraren gjort närmanden men hon frågade ju inte om just gymnastikläraren - utan "en man - någon du känner".
En annan sak är att när vi var på överlämningsmötet så sa hon att på den frågan har LJ svarat nej. De vuxna verkade bli så lättade och tyckte att det var ju skönt. Själv satt jag och tänkte i panik att jag vet ju inte, jag sa ju inte nej, jag skakade ju bara på huvudet!!
Tyckte de att det var skönt att jag SVARAT nej eller tyckte de att det var skönt att DET inte hade hänt?
29 maj 2004 kl 02:00
Har precis skrivit ett brev. Hela tiden med rysningar och krypningar i stjärten. Känner mig svag i benen, konstig i ljumskarna och nedre delen av magen. Det känns nervöst och fladdrigt. Jag är ARG! Jag vill att det ska sluta NU!
8 juni 2004 kl 00:35
Om kroppen kan minnas otäcka och dåliga händer så borde den ju kunna minnas bra händer också?
13 juni 2004
Vaknade i natt/tidigt i morse och kroppen kändes otäckt konstig, det liksom surrade i hela kroppen och den kändes tung. Jag låg på mage men konstigt nog så blev jag inte rädd. Tänkte att "jaha, nu händer det något igen" - men jag var så trött så jag orkade inte skriva något.
10 juli 2004 kl 03:30
Jag minns en gång när jag satt på sängen i mitt rum. P kom in, tog en bok från min bokhylla och läste på baksidan.Sen småskrattade han och sa: "är det så det känns för dig?"
Jag kände mig alldeles förvirrad och fattade inte alls vad han menade.
25 juli 2004
Det hände något i gårkväll/i natt när jag skulle somna. Det kändes som om något tungt lyftes ur min kropp. Det var verkligen tydligt, att något höjdes upp ur kroppen och försvann. Sedan började det kännas konstigt i munnen, det var som ett tryck i svalget och jag svalde och svalde. Det kändes som om något var på gång och jag tänkte "nej, jag vill inte nu" - och då försvann det. Det är jobbigt när det lommer upp saker precis när jag är på väg att somna. Fattar inte att man kan vara så här trött.
När jag hade så där spruckna och brännande läppar så minns jag att jag brukade smörja med ett tjockt lager salva varje kväll men varje morgon brände det som eld. Minns att mamma också sa något om att det är konstigt att de inte läker någon gång. Det var som gropar med kanter, i mungiporna. Läpparna var alldeles fnasiga och brännande. Det brände som eld. Jobbigt.
4 augusti 2004
Vaknade vid fyra, fem-tiden av att det kändes något i svalget. Jag hade kramper/kväljningar som om kroppen försökte få bort något. Det försvann när jag legat vaken en stund och förstod att det inte händer nu. Käklederna var också spända och de fastnade. Fick lirka dem rätt.
 |
  |
5 kommentarer
Möjigheten att kommentera är avstängd av bloggens ägare
9 juli 2008, kl 23:58
Starkt gjort LJ!
Jag förstår att det är svårt att gå igenom allt igen. Om du vill ha med mer senare, så är det bara att säga till. Ta den tid du behöver.
Det du berättar här visar på hur rädda många är för att ställa rätt fråga. Både inom psykvården och även inom familjen.
Det är så mycket lättare att tro att allt är ok.
Tack för din berättelse, och sträck på dig! Du är en tuff tjej som orkar med detta och jag känner en stor beundran skall du veta.
En varm kram till dig vännen!
Jag förstår att det är svårt att gå igenom allt igen. Om du vill ha med mer senare, så är det bara att säga till. Ta den tid du behöver.
Det du berättar här visar på hur rädda många är för att ställa rätt fråga. Både inom psykvården och även inom familjen.
Det är så mycket lättare att tro att allt är ok.
Tack för din berättelse, och sträck på dig! Du är en tuff tjej som orkar med detta och jag känner en stor beundran skall du veta.
En varm kram till dig vännen!
M-LL
10 juli 2008, kl 08:11
Hej LJ ! så fint att du har hittat fristaden! Tack för din berättelse, Det är så härligt att veta när man skriver här inne så kommer inga elaka kommentarer utan man får skriva av sig sina kännslor/ något jag har upptäckt är underbart att just skriva! det skrivna ordet kan man gå tillbaka till och läsa om och om igen, just att vi är överlevare som skriver här inne och vet vad det handlar om så känns det tryggt! vi behöver inga detaljer i våra berättelser vi bara vet!! man tror att det aldrig ska finnas en väg ut! men det kommer! det tar lite olika tid och det krävs jobb av en mycket jobb och mod, men tillslut kommer man ut som en överlevare/ och kan hålla sina egna övergrepp på avstånd! och leva ett lyckligt liv! där det inte finns självförakt utan bara kärlek både till sig själv och andra / så jobba på LJ vi finns här och stöttar dig ! Mvh M-LL
11 juli 2008, kl 20:37
Vad bra att du hittat hit.
Precis som M_LL skriver,så blir man inte attackerad härinne.
Vi vet och försöker stötta varandra
så mycket vi kan.
Man stärks av att berätta,åtminstone
har jag gjort det och jag hoppas att du också kommer känna det så.
Styrkekramar till dig
Precis som M_LL skriver,så blir man inte attackerad härinne.
Vi vet och försöker stötta varandra
så mycket vi kan.
Man stärks av att berätta,åtminstone
har jag gjort det och jag hoppas att du också kommer känna det så.
Styrkekramar till dig
20 juli 2008, kl 12:08
Starkt och modigt LJ Det vi gör här betyder mycket för mer än ett barn, vi tillsammans kommer påverka framtiden. Din storry är viktig å du jobbar på så bra..
Nallar..
Nallar..
LJ
15 augusti 2008, kl 08:54
Tack för era kommentarer :-) När jag hade läst min text här första gången blev jag jätterädd att något skulle hända...att himlen skulle ramla ner eller nåt liknande men inget hände, förutom att jag hade ångest.. :-(