Skillnaden på ett barn och två

Att gå från inte ha något barn alls och bara sig själv att tänka på är ju såklart JÄTTESTOR skillnad. Det är en stor förändrig i livet att bli förälder. Jag kände mig ganska låst när jag fick mitt första barn. Bara att ta sig till affären kunde ta en timme, det var ju inte bara att ta på sig skor och jacka och gå längre. Det tog nästan ett år för mig att vänja mig vid att allt tog sån tid och att nästan aldrig få tid för mig själv (och fick jag det så kom det dåliga samvetet fram att jag inte var med lilla bebben.)

När lillebror kom så var det inte alls så stor skillnad, alla rutiner satt redan där och nya bebben fick hänga på bara. (Bebisar och små barn gillar ju ofta rutiner så han var mycket mer tillfreds än vad hans storebror var som liten, trots att han ibland kom i andra hand och fick vänta på sin tur.)

Men hur smidigt det än gick när andra barnet kom så drabbades jag ändå av TVÅBARNSCHOCKEN! Vad jättemycket mer jobb det blev! Med första barnet kunde man ju till exempel lägga sig och vila på dagen om man haft en tuff natt. Nu är det bara att kämpa på!

Vilket otroligt tempo det blev! Hade jag aldrig trott... Det händer grejer hela tiden! Det gäller att inte slöa till för halkar jag efter med sysslorna här hemma känns det  nästan omöjligt att hinna ikapp. Känslan över att aldrig få tid för sig själv byttes ut om en jobbig känsla att inte alltid räcka till för barnen... Brottas fortfarande med det, speciellt när barnen är sjuka. Kan inte leka med dinosaurier ostört med 4-åringen när 1-åringen bara springer runt och gör rackartyg.  

Allt har ju lugnat ner sig nu när lillebror är över 1 år, men i början. Oj, oj, oj... Jag tyckte det var jättejobbigt att inte hinna med någonting här hemma. Jag hade tänkt att bädda, diska och fixa tvätten varje dag, och blev jättedeppig när jag inte ens hann med det... Sen efter ett tag släppte jag det och såg bara allt jag hann som en bonus, då gick det bättre.

Nu är lilleman så stor och han är duktig på att leka själv så nu hinner jag med någelunda här hemma och ändå få tid att göra sånt jag själv tycker är kul, och jag måste säga att jag ändå gillar det här tempot bättre, det hinner (nästan aldrig) bli tråkigt.