Oaktuell men tydligen omtyckt nätkrönika.

Alex Schulman lägger ner sin blogg. Att vara Alex Schulman blev tydligen för mycket för honom, eller i alla fall bloggkaraktären som han säger sig ha skapat i ett – som vi nu har fått belyst i media – blodtörstande nätklimat där alla älskar att hata och förnedra varandra.

Jag läser nyheten och blir matt, redan uttråkad av krönikor och debattinlägg i tidningar där det nu helt plötsligt proklameras snällhet och medmänsklighet som aldrig förr.

Vanligtvis cyniska skribenter uppfostrar oss nu med den nyfunna insikten att vi ska vara snälla mot varandra, och inte äta godis annat än på lördagar, ungefär.

Och nu kapitulerar också Alex Schulman. En stor besvikelse för oss som tyckte det var underhållande att bli serverade vassa iakttagelser och som inte räddes för stenhårda sågningar utan som snarare njöt och garvade åt dem. Men är jag en elak jävel? Enligt mig själv, inte särskilt.

Jag ser mer det ”elaka” i kritiska skriverier á la Schulman som behövda i ett Sverige där engelskans "ass" på tv översätts till åsna, där supporterklubbar förbjuder hatrop och där vi tycker mer synd om kränkta terrorister än vad vi försvarar vår egen yttrandefrihet.

Herregud, det är väl allmänt känt att vi inte är överdrivet råa av oss i det här landet.

Varför skulle annars allt från amatörmoralister till pressombudsmän förenas i en massiv spya över Alex Schulman? Och varför skulle den nämnde få så mycket uppmärksamhet för sina hårda skriverier om vi nu redan levde i ett känslokallt klimat?

Uppenbarligen finns det människor som lätt blir förnärmade av en text där en viss person hängs ut och det finns människor som finner det mycket underhållande.

När man gör anspråk på yttrandefriheten och vad som anses lämpligt att skriva, kan man omöjligt bara ta hänsyn till en av de två grupperna.

Det är nu därför jag blir lite orolig över att hela denna ”antitrashtalkdebatten” ska trubba av sen innan vassa pennor och låta dem få sätta tonen som drabbas av brisbegär varje gång de hör ordet idiot.

Elakheter som inte utmynnar i mobbning och framförallt ärlighet är viktiga ingredienser i livet och uppfriskande i ett socialt samspel där vi ofta lurar både oss själva och andra.

För inte älskar vi alla, begåvningsreserven kommer alltid att fresta våra sinnen.

Men jag lovar er. We shall overcome.