Tankar om alkohol 2.

Hej allesammen. Här kommer fler tankar om alkohol. Hoppas ni vill dela dom med mig. Vad skönt det är att skriva dom förresten, dom, dom, dom, så jävla mycket skönare än de och dem.

I alla fall jag ska gå rakt på sak

Om vi tänker på vårt tillstånd när vi är nyktra. Om vi säger att detta är ett slags hjärnans normaltillstånd även vad för yttre eller inre skeenden den må påverkas av. Poängen är att hjärnan inte är under berusning. Visst du kan bli dum i huvet av att en viss tjej är i din närvaro, men vi kan säga att hjärnan ändå fungerar som den ska då. Om det ligger i hjärnans natur att komma ur balans när du ser ditt livs kärlek då är det förmodligen så.

Hjärnan jobbar då någonstans efter sina egna förutsättningar. Den bjuder på sig själv i sin fulla form. Och du själv för att personifiera det hela gör det också. Du tycker att en låt är bra, du tycker att en annan låt är dålig. Du känner dig rastlös, du känner dig lugn osv. Inga konstigheter där.

Men när du har satt i dig alkohol då blir situationen en annan. Då har ju den stackars hjärnan och dessutom kroppen blivit påverkad av en yttre substans (alltså en som inte finns där sen innan och som uppenbarligen inte ska vara där eftersom allt kroppen vill ju är att pissa ut skiten) i det här fallet alkohol

Du är vad man brukar säga, juste påverkad. Påverkad utav alkohol. Och det här förändrar dig. Om vi ska fokusera på det positiva så kan vi exempelvis säga att du kan känna dig gladare, piggare, fräschare, starkare osv

Vad vi glömmer när vi tänker på allt det positiva som alkohol gör med oss är ju att det är konstlat. Hur ofta har man inte hört till exempel att låtar eller musik kan bli bättre när man dricker alkohol. Frågan är då, tyckte du att låten var bättre eller tyckte alkoholen det? Blir musik eller annat bättre?

Om vi jämför. Du sätter på ”Say Halleluja” med Dr Alban i nyktert tillstånd. Du tycker att den är lite småskön, men du tar den inte på fullt allvar, och avståndet från den gamla 90 tals skivan till att lägga in låten på Ipoden känns ganska så stort.

Men nu dricker du dig berusad. Du går ut med ett gäng vänner på krogen och vad spelas? Say halleluja! Och helvete va bra du tycker att den är, du älskar helt enkelt sing halleluja. Den upptar ditt medvetande och du har nått klimax

Frågan är då, hur bra tycker du att låten är? När kan du lita på dig själv. Är det när hjärnan inte är berusad eller är det när den är berusad?

Om vi ska vara ärliga så är det självklart när den inte är berusad. Det är då låtens verkliga jag framstår för dig och det är då du kan ge ett korrekt svar på vad du känner inför låten. 

Man kan diskutera huruvida Dr Alban skulle kunna åka snålskjuts på en dopaminchock framställd av din egen kropp. Säg att ni ligger på golvet och kvider i en polares källare åt vad som framstår som världens roligaste skämt och alban kommer på. Då kanske man kan säga att du inte heller kan ge ett ärligt svar. Men vad jag vill komma fram till är att, alkohol är inget ytterligare normaltillstånd där din hjärna vridit på ”läge bättre”. Det är ett tillstånd då du upplever saker som inte stämmer överens med hur det egentligen ligger till när du inte är under berusning

Jag menar att alkohol nu är så fantastiskt utbrett och framförallt normaliserat att det blivit ett slags medel för att nå ett högre tillstånd vilket finns att fånga i vår tillvaro bara genom att vi ger oss an drycken. Det är det jag syftar på när jag säger ytterligare ett normaltillstånd.

Faktum är dock som sagt att det är konstlat och inte normalt, du tyckte inte att låten var bättre. Men alkoholen gillade den. Deprimerande kanske. Men ärligt.

Nu får ni smälta det här ett tag så ska jag fortsätta sen. Hej så länge.