Att leva med rädslan om att göra fel varje dag

jag tog en del saker och åkte igår... bror ringde exet idag och talade om att mina saker ska skickas till familjen... han gick med på det.. grät till och med sa bror...

jag har sett exets msn namn.. först var han så glad att han var singel.. det stod verkligen singeeeel i hans msn namn.. men sen ändrades det.. till något liknande att livet rullar på men han saknar faktiskt mig... jag har väl tänkt hålla lite koll på namnet närmsta dagarna.. vill se hur mycket det ändras, hur snabbt han glömmer mig... är faktiskt intresserad av det...vet inte varför, bara är det.. jag vill inte ta tillbaka honom, även om han ber.. jag vill inte prata med honom, vad han än har att säga.. jag vill inte ha honom i mitt liv....men ändå vill jag se texterna.. vill se om han visar på något sätt att han ångrar allt han gjort....


men nu är jag borta... jag överlevde.. tack vare bror tog jag mig bort.. annars hade jag faktiskt suttit kvar där idag...


nu ska jag sova... i trygghet...

god natt.. :)  

Ja det var min tanke vid det senaste stora bråket.. Det var.. hmm.. förra helgen eller helgen innan, kommer inte ihåg riktigt.. Men har tänkt på det mycket i helgen..

Det bråket... Jag vet inte vad jag ska säga om det... Jag trodde inte jag skulle komma levande därifrån.. Men det gjorde jag.. Den natten började med att sambon var på krogen, jag ringde bara för att fråga när han skulle komma, om han hade nyckel för jag skulle sova..Han blev arg. klockan var då 2.. han kom hem vid 3, ringde mig och sa åt mig att komma ner och öppna för han hade inga nycklar.. Jag klädde på mig mjukisbyxor och en tunn sommarjacka, inget linne, ingen bh, inga skor, inget sånt.. gick ner till porten och öppnade, hade mobilen i fickan. sambon gick in och sa åt mig att leta reda på hans nycklar på parkeringen. jag gick dit.. gick runt 30min och letade, sen ringde han och frågade var hunden var. jag sa att hunden låg bredvid sängen när jag gick. han la på. han ringde en stund senare och frågade var hans vattenpipa var, jag sa att den stor på vardagsrumsbordet. han la på. jag letade vidare. han ringde en stund senare, frågade vart jag var. jag sa att jag letade efter hans nycklar men hittade dom inte. han la på. jag gav upp letandet och gick och satte mig utanför porten, jag hade inga nycklar med mig ner. jag skrev ett meddelande att jag ville komma in, att jag inte hittade hans nycklar. han ringde upp och frågade varför jag var ute och letade efter nycklarna när han hade dom där uppe. jag sa att han hade sagt åt mig att göra det. han frågade varför han skulle släppa in mig. jag sa att jag frös, ville bara komma in i värmen. få lägga mig och sova. jag hade ju inte gjort något fel. jag hade ju kommit ner och öppnat dörren. han la på. 15min senare kom han ner och öppnade. då var klockan 4.. vi gick upp till lägenheten. han sa "du din idiot sover på soffan inatt". jag gick till soffan och satte mig under filten. frös som fan efter en timme ute i mjukisbyxor, barfota, med en tunn sommarjacka utan något under... såg att sambon gjort mat under tiden jag var ute.. han hade gått på toaletten när jag gick till soffan. han kom in och tittade på mig. "är det du som har gjort mat?" jag svarade att det var han. "jaha".. så tog han en tallrik och ketchup och gick till vardagsrummet. han satte sig i andra änden av soffan och tittade på tv:n.. jag satt tyst i mitt hörn. vågade inte göra något, inte säga något.. satt och skakade för att jag frös.. tittade knappt på tv:n... "ska du sitta där och vara rädd och inte säga något länge till?" jag svarade att jag bara ville sova, att jag frös.. då tog han ketchupflaskan och slog den i huvudet på mig.. jag tystnade, försökte kväva tårarna. han såg tårarna, och blev arg för att jag var tyst, gav mig en örfil, slängde sig över mig i soffan. vi har en sån soffa som har träarmstöd och dom började han dunka mitt bakhuvud emot. han slog ner mig med sådan kraft så jag trodde min nacke skulle gå av. han slet upp mig genom att hålla i håret, slet så det lossnade hår, han tog ett nytt fäste, drog upp mig så jag satt i soffan, dunkade till mig så jag slog bakhuvudet i betongvägen, tog tag med handen runt min mun/käke, tittade mig i ögonen, höjde knytnäven, pressade med knäna mot mig mage/lår.. "ska du kaxa mer?" jag skakade på huvudet, tårarna flödade... "bra" så dunkade han huvudet i väggen en gång till, denna gång så hårt att det small till i nacken, gjorde så ont att jag sjönk ihop i soffan. det skulle jag inte gjort.. "du däckade inte, du lever, du ska få känna att du lever".. han slet tag i mitt hår igen.. drog ner mig på golvet.. satte sig över mig.. hans ben över mina armar, hans hand i mitt hår, den andra handen höjd över mitt ansikte.. men han slog aldrig.. han drog i håret, dunkade huvudet i golvet otaliga gånger, ont gjorde det, hår lossnade. han sprang flera gånger och slängde hår, jag låg kvar på golvet, annars hade jag utmanat ödet.. han kom och drog upp mig mot soffan, örfilade mig så hårt, eller om det var med knuten näve, jag vet inte, men blödde gjorde jag.. näsan svullnade uppe, blödde från ena kinden i munnen, och samtidigt hade han rivit upp ett sår under ena ögat som blödde.. "gå och tvätta rent dig, du ser förjävlig ut".. jag gick till badrummet, sköljde rent mina sår, men det under ögat ville inte sluta blöda så jag tvättade det länge.. han kom in i badrumme efter 10minuter.. "det tar inte en timme att tvätta rent sår" så tog han tag runt halsen på mig, pressade mig upp emot väggen.. dunkade mitt huvud mot väggen, där jag även slog i en av krokarna på väggen.. kände hur bulorna i huvudet började komma.. han pressade mig bort mot fönstret, tittade mig i ögonen med sina svarta ögon "vi är 2 trappor upp, fallet ner från fönstret kan göra ont, vill du det?" jag skakade på huvudet så mycket jag kunde, mina ben kunde knappt hålla mig uppe... han släppte mig.. "tvätta ditt sår igen, du blöder"... jag tvättade såret igen och precis när jag var klar och skulle gå ut så kom han igen och tyckte jag tog tid på mig.. vi hade då mötts i hallen precis utanför dörren.. på något sätt fick han ner mig på golvet, nacken slog jag i tröskeln till badrummet. ansiktet låg i badrummet, resten av kroppen i hallen... han stod upp och tittade på mig.. höjde foten "jag skulle så lätt bara kunna" sa han och gjorde en ansats till att sparka mig i ansiktet.. jag visste att om jag skulle dragit undan ansiktet så hade jag fått en spark så jag tittade bara på honom och grät.. jag fick tillåtelse att gå till soffan.. hann bara resa mig upp och gå två steg framåt, då såg han mig.. han stod i köket och jag passerade köksdörren.. då kom han ut och flög på mig igen.. tog tag om halsen igen.. pressade upp mig mot ytterdörren.. jag kände hur luften tog slut... kände att nu var det slut, nu orkade jag inte mer.. det var nästan så jag bad inom mig att han skulle trycka lite till, lite hårdare, så det skulle ta slut.. men det gjorde han inte.. han frågade mig om jag skulle sköta mig.. jag kunde kvida fram ett litet pip som föreställde ja... han godtog det.. släppte mig.. men så låg jag helt plötsligt på golvet igen.. han över mig.. örfilade mig.. kände hur ansiktet svullnat upp.. kände bulorna i huvudet.. han tog tag i håret igen.. drog för fullt, dunkade huvudet i golvet.. jag bara grät... jag vet inte varför han slutade, när han slutade... jag vet att jag gick till soffan. satte mig under filten igen.. tittade på tv..
när han sen sa att han skulle lägga sig, så frågade jag om jag skulle sova på soffan eller inte.. jag fick sova i sängen... men jag skulle först plocka undan maten från köket som var kvar..jag gjorde det, gick sen och la mig.. hjärtat slog i 500 den natten.. visste inte om han skulle vakna med raseriutbrott eller inte...jag somnade till slut... sambon somnade före mig.. men han sa till mig i sängen innan vi somnade "du gör inte om det här, du ska aldrig mer ringa eller smsa mig när jag är någonstans, du ska inte fråga något.. då blir jag arg.. och idag ska du veta att jag har tagit grejjer som gjorde att jag är lugn fortfarande...god natt"

lugn?? var han lugn?? jag ville inte träffa på den riktigt arga sambon isf.. men jag fick förklarat för mig att han hade dragit något upp i näsan, vet inte vad, och att det fick honom att bli sån... plus alkoholen från kvällen...jag somnade iaf...

dagen efter vaknade jag av att sambon kom och lade sig "på"
 mig.. lite lätt... så han låg typ mellan knäna med huvudet på magen.. han tittade på mig.. smekte mig lätt på kinden, tog min hand.. jag såg ångern i hans ansikte..  men förlät honom inte.. han såg hur ont jag hade.. sen ringde telefonen.. han gick och pratade... jag hörde honom säga att han hade en black out om vad som hänt den natten... men att något antagligen fått honom arg och han hade tagit ut ilskan på mig, eftersom jag hade sår och så.. jag hörde ångern.. men förlät inte...


såren blev inte så stora.. var inte värre än att jag kunde säga att det var en stor finne som gått sönder... funkade bra som vit lögn... bulorna såg ingen... svullnaden i ansiktet doldes genom utsläppt hår...

men däremot så hamnade jag på akuten ett par dagar senare.. av andra skäl.. men fick där veta att jag hade en spricka i revbenet.. kan ha haft med den helgen att göra.. jag vet inte... jag har väldigt lätt för att bara hosta sönder revben så kan ha gjort det också.. jag vet som sagt inte...



men det jag tänkte hela den kvällen, den jävligaste kvällen av alla.. var
"kommer jag levande ur det här?"

Pratade med bror igår... han skulle fixa pengar så jag kunde åka bort, men det gick inte att lösa så han och hans tjej skulle komma och hämta mig.. det skulle bli 8timmars bilresa för dom och jag sa att de inte behövde göra det, men han envisades.. vi pratade och kom på hur vi skulle gå till väga med allt för att sambon skulle förstå så lite som möjligt eller vad man ska säga. Sambon skulle arbeta och sen ut på krogen var det sagt, jag tyckte det lät perfekt, då kunde jag åka när han inte var hemma. Tanken sprack direkt, sambon kom hem efter jobbet. Vi ändrade planerna om min "flykt".. Natten gick, ingen bror kom. Jag vaknade en gång i timmen, men ingen bror. Inget sms, ingenting. Hjärtat dunkade i 300 hela natten, visste ju inte om jag skulle fly.. Nyckeln var utplacerad så bror kunde komma in i porten, väskan med mina saker var lagd i trappen där ingen skulle se den, men jag kunde hämta den på vägen ut. Men inget hände. Ingen bror.

Idag fick jag veta att han var med i en olycka inatt, på väg till mig, körde av vägen. Har inte hört något från honom ännu, men syster har berättat. Och hon och mamma vet även mer om hur mitt förhållande varit. Bror berättade. Mammas kille skulle tydligen också åkt med ner hit så inget skulle hända på vägen eftersom bror kört så länge. Men har inte hört något. Alla verkar hemlighetsfulla. Men jag känner skuld.

Mamma ledsen när hon fick veta hur det låg till, bror kraschade sin nya bil pga mig, ja allt verkar ha gått fel.

Nu jobbar sambon, jag hoppas på ett samtal snart att bror närmar sig så jag kan åka. Men samtidigt.. Idag har varit så bra. Sen igår när sambon kom från jobbet, allt har varit perfekt. Inte en arg ton, inte en arg blick, bara glädje och kärlek.

VARFÖR????

Ja nu är snart det stora blåmärket som täckt halva ansiktet borta, nu är det bara lite över ögat kvar och ögonbrynet är svullet men det försvinner med tiden. Benen börjar se normala ut och mage och revben är äntligen normala. Fingeravtrycken och handavtrycken på armarna är snart borta, märkena är gröngula nu så det är väl bra tecken?

 

Istället för att plågas av de synliga ärren, så går jag nu och njuter, ja jag njuter faktiskt av att ha ett SUGMÄRKE på halsen, att han stämplat mig på ett sätt som uppkom under en busig dag. Vi busade i soffan, kittlades och smånöps lite, skrattade, pussade, nafsade, jagade varandra överallt, in till sovrummet, där vi landade i sängen och busade lite till, och där uppkom även märket, vilket resulterade i att vi slutade busa och jag lade mig med huvudet på hans bröst och bara njöt. Jag var älskad, inte hatad, inte slagen, jag var älskad och omtyckt, omhållen av kärlek och den kändes i hela hemmet. När han gick till jobbet sa han att han älskade mig, gav mig en öm kyss och ett nyp i skinkan, han flirtade till med ena ögat sådär som bara han kan, jag log och värmdes upp inombords, gick in till soffan, fortsatte le, skrattade inombords av glädje för dagen. Nu sitter jag här, ska snart krypa ner i vår säng, läsa en bok eller skriva lite dikter, eller bara sova helt enkelt, vänta på att han kommer hem, på att han kryper ner hos mig, lägger sig med benet över min mage, armen över bröstet, mitt huvud över hans andra arm, hans ansikte i min nacke...

Kärleken finns där.

 

Bara vi båda gör rätt så finns den, och inget slår vår kärlek när den är som vackrast.

Jag vek mig. Igen. Jag sa åt honom att den saken han velat ha bort härifrån hur länge som helst är borta, jag fixade det när han jobbade, han har fortfarande inte kommit hem, men vi pratade i telefonen för någon timme sen. Jag skrev ett sms en stund innan och sa att det var borta nu, jag har mailat om annat boende både på orten och även andra orter så han slipper ha mig kvar här i stan, jag har även sökt andra jobb. Frågade även om han skulle komma hem, och om jag skulle sova på soffan eller sängen, ville inte lägga mig i sängen om han skulle bli arg. Så i telefonen så frågade han om saken var borta och hur jag hade löst det, svarade på det, och så sa han den enkla frågan,

"Kommer du ändra dig? Vill du gå?"

"Nej jag vill inte gå. Ja jag ska ändra mig, lögnerna slutar jag med tvärt (har varit någon vit lögn men inte på 3månader men han tror det fortfarande sker), och jag försöker ändra allt annat du tycker är fel också."

"Bra, lägg dig du i sängen, jag kommer hem senare. JAG ÄLSKAR DIG MEST AV ALLT DET VET DU!! Puss"

det sista skrek han nästan rakt ut, på sin arbetsplats, där har han nästan aldrig velat säga något sött till mig tidigare.

jag vill ju att allt ska vara bra, jag säger hela tiden, gör han så en gång till så sticker jag, men det händer aldrig. Nu har jag i alla fall sökt jobb och lägenhet på annan ort, även denna ort, så nu väntar jag svar på de, får jag svar och får ett boende, ja då sticker jag direkt, inget tal om saken, jag tar mina saker när han är borta, då får man känna på hur det känns att komma till ett ensamt hem och antingen jublar han för att jag är borta, eller så blir det som man säger "man vet inte vad man har förrän det är borta".

nu ska jag i alla fall gå och lägga mig, ögonen börjar gå i kors och inget är på tv.

god natt

Jag vill bort!!!!! Ta bort mig nu!!! Idag kommer smällen, du grep tag om min käke, du tröck på hårt att tandköttet brast, att jag bet hål i kind och tunga, blödde i munnen, gjorde ont, gav mig fingeravtryck på kinderna. Nästan så jag har lust att åka till polisen och säga "hej, ta fingeravtryck från min kind, min sambo gjorde det här, ge mig ett boende någonstans nu, jag kan inte åka tillbaka." idag fick jag så ont, men inget som syns, tror jag. Men idag fick jag veta att jag är singel, jag fick 2minuter på mig att byta om och sticka, men jag lyckades få en månad på mig att få leta nytt boende eftersom jag inte har någon vän att åka till. Jag vill så gärna komma bort men samtidigt stanna. Jag intalar mig att allt går över, men jag vet att det inte gör det.

 

Pratade med exet, han vill veta var jag bor idag, och när jag inte är hemma, så han kan komma och spöa skiten ur han som gör mig illa. Till saken hör att exet och jag är knappt vänner, men ikväll kom vi varandra nära och när jag berättade allt som hänt mig, alla gånger jag åkt in i väggen, golvet, soffan, sängen, alla gånger han suttit på mig, tryckt ner mig, hotat mig, bitch-slapat mig i ansiktet, nypt mig i armarna och på benen, klämt åt runt armarna och benen, sparkat på benen, alla ord jag fått höra, fått höra att jag inte är önskad här, att allt vore bättre utan mig, att jag är ett tjackluder, en fitta, ett hål, en idiot, en femåring, någon som bara skit kommer ur munnen,

inte förrän nu, då jag berättade allt, rabblade upp allt, då insåg jag att jag måste bort. Jag har ikväll suttit och letat nytt boende och jobb på annan ort. Även på denna ort men vill nog bort, även funderat på att flytta utomlands ett tag.  Jag ska bort. Snart. Men vart?

igår blev jag utslängd, men fick komma tillbaka lika snabbt. På ett sätt var jag på väg att skita i allt, skita i mina saker och bara åka till pappa och vara där istället, eller bo hos en vän så han inte skulle veta var jag befann mig. Men som den snälla människan jag är så kröp jag tillbaka när han talade om att han i alla fall ville få ge mig en kram och att det inte skulle vara ondska mellan oss. Men det slutade med att jag stannade, och idag sitter jag kvar. Har visserligen varit lite skrik och gap idag igen, jag åkte på ett par nya blåmärken men denna gång klarade sig armarna ifrån dom. Istället högg han tag i mina "kärlekshandtag" så det går lättare att dölja på jobbet, men ont gör det, men det är ju bara smärta så det går över. Lika lätt att dölja som ärren i själen och hjärtat.

Något jag inte förstår är bara det här att han kan säga att han inte tycker om mig, att han inte vill ha mig här, men så kommer det där satans försoningssexet som är så otroligt jävla underbart. Nu får ni människor som läser gnälla hur mycket ni vill, men jag tänker använda denna blogg till att ventilera mina tankar om det dagliga våldet och även vårt sexliv och jag skiter fullständigt i om ni inte vill läsa om vad för sex vi har och inte har, är det så att ni inte gillar det, fine skippa att läsa just det stycket om ni nu är intresserade av att veta allt annat, annars håller ni er borta från min blogg helt och hållet. Det här är mina ord och jag skriver vad jag vill här för jag vill inte skriva i böcker då jag är en slarvfia som slarvar bort dom snabbare än att jag skrivit klart.
Kort och konsist eftersom jag nu låtit vänner och familj läsa bloggen, vi hade världens mest underbara försoningssex och efter det gjorde vi iordning oss och gick till sängen.

Vi lade oss tätt omslingrade och somnade gott. Dagens bråkigheter var glömda.(inte glömda på riktigt men för stunden.)

jag gick upp och åkte till jobbet imorse. det var så kallt ute så visste inte vart jag skulle ta vägen men det gick bra i alla fall. Killen låg hemma och sov och han skulle komma senare till jobbet än jag. vi träffades ungefär 5minuter på jobbet, han var stressad och jag vet att han inte menade att vara otrevlig mot mig idag, jag har betett mig likadant om jag var i hans sits idag för den var inte rolig. han slutade före mig och jag blev faktiskt lite ledsen att han inte sa hej då men han bad om ursäkt när han sen ringde. Men idag har allt gått bra och jag hoppas dagen fortsätter bra nu. Hela helgen helst, han ska jobba men jag har fått ledigt så det kan gå bra.

Igår kom den. Den smällen. Jag satt ärligt på köksgolvet framför hans fötter, grät som en tok och bad om en kram och tårarna flödade och jag höll om mina knän och sade "Jag orkar inte mer, ta mig härifrån" och allt han gjorde var att skratta. Han njuter så av att sänka mig. Men igår nådde jag botten, jag kan inte komma längre ner än jag gjort nu. Igår var jag så rädd. Jag sa för första gången att jag inte tror på allt han säger. När han säger att han är våldsam, att han ibland efter jobbet åkt hem till någon och misshandlat personen, att det finns sidor jag inte känner till med honom. Så igår sa jag det, jag såg hur det svartnade i ögonen hos honom, tänkte att nu smäller det, nu flyger jag ut genom dörren, nerför betongtrappan, sen blir jag liggandes med hans sparkar och slag mot min kropp. Det var min tanke, men trappan blev det inte. Jag började gråta och backade ju mer jag såg att han blev arg. Jag visste inte vad som skulle hända. Allt jag kunde tänka på var "Hur ska jag dölja blåmärkena den här gången" samtidigt som jag backade snabbt iväg mot sovrummet där han tog tag i mina armar igen, slängde ner mig i sängen, satte sig över mig och höll fast mina armar med sina ben, jag såg hans händer flyga runt i luften men mest försökte jag gömma mitt ansikte under hans ben. Jag har aldrig varit så rädd, jag skakade, jag grät, jag BAD honom sluta. Han slog aldrig, men han skrämde mig. Jag har aldrig varit räddare. När han hade gått ifrån mig låg jag kvar och bara grät och skakade. Jag gick in i badrummet, då kommer han och frågar om jag ska jobba imorgon? Vad är det för stil? Nyss skulle han slå mig sönder och samman och nu vill han veta om jag ska jobba? Han fick sitt svar och gick vidare till köket för att röka. Jag gick dit och där började mitt bedjande om kramen, jag ville bara få känna lite trygghet hos den person jag nyss var så rädd för, jag ville veta att han inte skulle slå sönder mig. Det enda han gjorde var att skratta åt mig och förstod inte alls vad jag ville. Det enda han ville veta var att jag försäkrat mig om att aldrig reta upp honom igen. Sättet för honom att vara säker på det var att tvinga mig att svara på om jag vill ha näsan sittandes mellan ögonen nästa gång eller käken hängandes framför halsen. Det var mina val, men jag kunde inte ge ett svar, men han förstod att jag förstått hans allvar. Jag gick och satte mig i soffan efter ett tag och lugnade ner mig. Sen gick jag och lade mig. Eller vi. Jag var rädd för att sova bredvid honom, Men han kom och lade en arm om mig, han kände till och med hur varm jag var eftersom jag varit sjuk nu ett par veckor med feber och så. Han visade att han brydde sig, men han visade ingen ånger för vad som hänt 1½timme tidigare.

Vaknade imorse, slängde snabbt och tyst på mig kläderna och sprang till jobbet, träffade honom vid lunch. Han var inte direkt kärleksfull. Men jag fick en puss iaf, och ett "vi ses ikväll" så han tänker i alla fall komma hem. Igår hette det "Jag kommer inte hem efter jobbet". Så något har jag kanske gjort rätt idag.








Som ni nu kanske har förstått så kommer detta vara en blogg för mig att ventilera mina dagar med en missbrukare som tycker jag gör allting fel, som kan bli våldsam, men som jag älskar över något annat trots att jag får höra ofta att "Det är INGEN i det här huset som vill ha dig här. Vi mår MYCKET bättre utan dig." och trots de orden så stannar jag. För min kärlek är stark och jag vill inte leva utan honom.

har nu gjort som alla andra skaffat mig en blogg. kommer här att ventilera mina tankar. ni som vill läsa, ja ni läser, men jag kommer nog behöva många tips så hjälp mig gärna genom livet.