En kvinnas tankar...

....så är det! Punkt! Behövs ingen mer analys för att komma fram till det. Inte alls! Jag älskar min före detta man oxå, jag älskar min före detta älskare och jag älskar två av mina manliga bästa vänner. Men allihop har varsin del av mitt hjärta.

Min sambo är den man jag har det bra med just nu. Han är den jag vill leva ihop med, älska och ge min kärlek till. Problemet är att jag måste acceptera att det inte blir sex. Minsta lilla alkohol kommer behovet. För mycket alkohol = stor risk att jag är otrogen. Mot min vilja!

Jag drömmer om sex, potent sex. Jag vill bli åtrådd, jag vill bli knullad och älskad men min sambo kan inte ge mig det. Hur mycket han än vill.. Min kropp vill ha sex och min själ vill vara trogen! *suck*

Hur det än är så älskar jag den där karln som just nu ligger där inne och sover. Själv sitter jag här i soffan. Jag ska sova här i natt för att han inte ska bli störd av mina snarkningar...

Ed skrev i förra inlägget att jag ställer för höga krav på min karl. Jag ska sluta nu. Men det har jag gjort förut. När jag gör det blir jag ensam... han tar inte ett steg till mig om jag tar ett steg från honom.

Jag köpte sexiga underkläder. Sexleksaker. Han var med på noterna och tyckte att jag skulle göra det så det var inget jag bara gjorde... vi hade underbar sex en gång.

Han ber mig aldrig om att jag ska sätta på mig de där kläderna. Han tar inte fram sexleksakerna heller. De få gånger vi haft sex de senaste veckorna har jag kännt mig mer som en belastning än som att jag ger honom något. Det fungerar ju inte om jag ska överanstränga mig och han ska ställa upp för att jag vill det...

Om jag försöker göra något för honom utöver de där små vanliga sakerna så ser han ut som om jag gått över en gräns, gjort honom generad eller på annat sätt obehagligt berörd.

Ed, jag undrar vad du har för tips?

Andra män vill gärna framstå som riktiga karlakarlar och vill gärna att frun ska vara den med huvudvärken. Det finns till exempel ett talesätt om vad ni män vill att vi kvinnor ska vara: kåta, glada och tystlåtna.

Bortsett från tystlåten så är jag nog sinnebilden av de andra två sakerna! Jag är van vid män som öppet visar att de vill ha en, att jag är attraktiv, att de vill ha sex. Men sådan är inte min karl. Sådan har han aldrig varit och nu är han det ännu mindre än innan om möjligt...

Jag tänker ofta mer sorg att jag aldrig mer i mitt liv kommer att få känna riktig åtrå. Jag varken kan eller har den minsta vilja att skaffa mig en älskare men tanken på att aldrig mer få njuta av riktigt bra sex kommer att göra mig 20 år äldre om ett år känns det som...

Är jag ego? Ställer jag för höga krav på min karl? Jag vill ju bara ha sex, jag vill känna mig älskad, men nu känns det som om jag inte är värd något alls... det enda jag är det är att vara dyr i drift och besvärlig och så har det varit till och från under några år nu...

Visst, det är mitt val vad jag gör med mitt liv. Men om jag skulle välja att flytta härifrån skulle jag bli mer olycklig än jag är till och från idag. Jag skulle bli tvungen att ta ett arbete som ger mig en liten lön som inte räcker till något alls. Som tvingar mig att även söka bidrag för att få överleva. Det skulle göra mig mer ensam än jag är nu. Men framför allt skulle jag skada mina barn allvarligt om jag rycker upp dem härifrån nu! Och återigen, jag älskar min karl, jag vill ha det bra med honom mer än jag vill vara olycklig utan honom.

Jag vill att vi ska hitta tillbaka men jag är rädd att jag förlorat honom för alltid... i så fall får jag leva här i min bur och titta in i hans utan att nå honom... han kommer i alla fall aldrig att kasta ut mig härifrån. Det tror jag i alla fall inte att han gör...

Det blev drama här r fredags. Naturligtvis är det jag som är dramatikern. Jag skrev  till slut på en lapp som jag gav honom. Vi hade öron överallt i huset och det var omöjligt att hitta någonstans att prata. Han ansträngde sig heller inte. På lappen stod det att jag skulle skaffa mig ett jobb vilket som helst och sedan flytta.
- Är det så du känner, frågade han då.

Han gjorde inget annat, ingen ansats, inga tårar, ingenting. Jag trodde då att han blev lättad vilket gjorde att jag kände gråten överrumpla mig så jag flydde. Ut i bilen.

Där satt jag sedan och grät så jag skakade i kanske en halvtimma. Men hur jag än vände och vred på saken så blev inget bättre av att jag skulle flytta. Ingenting! Jag skulle som förra gången när jag valde att skilja mig från min exmake. Jag skulle egentligen bara förstöra för mina barn. Inget skulle göra saker bättre och livet lättare. Den ende jag kände som skulle bestämma om jag skulle flytta eller inte var ju i så fall sambon. Det var min slutgiltiga tanke. Hjärtat gjorde ont men huvudet sade åt mig att gå in.

När jag behärskade gråten gick jag in igen. Då var alla tonåringarna på andra våningen och vi kunde föra ett lågmält samtal vid tvn. När jag kom in och satte mig sa jag inget. Tittade bara på honom.
- Jag vill inte detta, sa han då. Det var hans första ord.
Jag grät och sa att jag inte heller ville. Efter ett tag sa han att han älskar mig och jag vet ju att jag älskar honom, annars skulle inte mitt hjärta brista varje gång det blir så här. Det slutade med att vi hittade tillbaka dit vi var innan brevet kom och känslorna revs upp..

Men jag har som vanligt funderat och funderat.... Så nu skriver jag låååååååååångt här igen. Orkar du inte läsa allt så är det helt okej. Jag skriver mest för min egen skull. Det här är terapi för mig!

När jag var liten bodde jag med mamma och mina två småsyskon. Ekonomin var inte överväldigande men vi klarade oss, precis. Pappa gifte om sig när jag var 13 och flyttade till en mindre ort, bodde i stort fint hus. Hade massor med pengar och hans nya frus dotter som är ett år äldre än mig hade egen häst och ett stall att ta hand om där det fanns fler hästar.

Själv fick jag välja mellan ett par märkesjeans eller tio ridlektioner. Till stallet fick jag åka buss, både dit och hem för mamma hade inte råd att köra och hämta.

När jag nu träffade min sambo så såg hans ex mig som ett stort ekonomiskt hot först och främst. Deras barn hade varit mycket hos sin pappa innan jag kom in i bilden. Dottern bodde hellre här än hos mamma och hennes nya karl. (Det var honom hon lämnade min sambo för.)

När jag nu skulle flytta in så var steg ett för exet att begära underhåll. Det var ju en lätt match eftersom min sambo redan från börjat sagt ja till att barnbidraget skulle komma till exet så alla tre barnen var skrivna hos henne. Han varken kunde eller ville säga något emot. Det var bara att börja betala. Att hon dessutom bad att få det retroaktivt så att det blev en stor ekonomisk smäll som väntade när jag flyttade hit gjorde ju inte saken bättre direkt.

TIll mig sa sambon att det inte gjorde något att jag skulle få 45 dagar utan a-kassa för att jag hellre sade upp mig och flyttade 24 mil än stannade kvar och pendlade till mannen i mitt liv.

Det vill säga vår ekonomi var allt annat än bra den första tiden här.

I början när vi träffades fick jag höra allt om vad som hände under sambons skilsmässa. Om det han reagerat mest mot. Hennes uppenbara lögner och lögner som andra berättat för honom om efter att hon flyttade ut. Han lär ha sagt åt henne att hon skulle sluta upp att träffa honom som hon nu bor ihop med för att få stanna. Om hon inte tänkte sluta träffa honom fick hon en månad på sig att flytta. Hon lär dagen efter att han sagt detta ringt och bokat lägenhet.

När han var bortrest var hon här och tömde huset på det hon ville ha så när han kom hem fick han låna pengar av sina föräldrar för att köpa nya möbler och husgeråd.

Ja det fanns mycket som gjorde att han var bitter och jag fick höra allt.

När en person berättar sånt så visar det på ett ställningstagande i min värld. Men det är inte så. Det har jag fått erfara allt eftersom tiden gått. Min sambo kan tycka och tänka massor av saker men hur rätt han än har så kämpar han inte och står upp för det han tycker är rätt. Nej, hur han handlar beror i stället på hur besvärligt det kan komma att bli...

Han har världens största hjärta och han tänker aldrig på sig själv först. ALLA, och då menar jag verkligen ALLA får allt av honom när som helst och hur som helst. Han ställer alltid upp. Mer än vad som behövs också. Hur kan man inte älska detta? Många skulle säkert använda detta för att få som de själva vill. Men inte min sambo. Han är inte snäll mot noga utvalda personer för att få som han vill inte, nej nej... han är altruismen själv!

Nå vad ligger då min frustration i som alltid kommer då och då och som till och med får mig att vilja fly fältet ibland? Som i fredags till exempel... så nära har jag nog aldrig varit förut att verkligen bestämma mig. Men det ÄR ändå bäst att bo kvar inte mest för min skull, utan för allas. Mina barn har det så vansinnigt bra här om jag jämför och jag vet att jag ändå gör nytta här även om det finns många som anser att jag är parasit och utsugare... jag med, precis som alla andra i så fall....

Jo, jag blir så fruktansvärt frustrerad av att han aldrig kan säga ifrån. Att han alltid duckar och väntar och ser varthän vinden blåser innan han väljer att agera. Han tar alltid ett steg tillbaka, betraktar passivt situationen och väntar på att han ska kunna göra något som inte försätter honom i en konfliktsituation där han är tvungen att ta ställning och kämpa för det.

En vän till mig har skrivit om att "välja sina strider". Att man inte ska skänka sin energi till att strida som Don Quitiote, mot väderkvarnar till exempel, ja nå väl. Men att ALDRIG välja striden som ett sätt att agera...? Att alltid aktivt välja att blunda för att man blir manipulerad, utnyttjad och använd av andra som tycker sig ha viktigare mål än andra människor.

Det finns ytterligare en sida hos min sambo som till och från gör mig fruktansvärt frustrerad. Eftersom han tydligen insett att ett djupare engagemang i en relation kan ställa saker på sin spets så håller han sig på avstånd även när det gäller "oss". Det finns egentligen inget "vi" innerst inne i vår relation. Utåt sett är vi ett idealiskt par och alla andra ser allt han gör som positiva fina egenskaper som gör mig till en lycklig kvinna.

Men om de skådar saken från mitt håll så framstår jag gärna som en av alla andra som utnyttjar honom. Som lever här som en parasit och låter honom dra in störst inkomster i hushållet och som får betala mest. Jag sitter bara här på min stora rumpa och han springer alla ärenden och gör massor i hemmet. Är alltid snäll och trevlig och ställer alltid upp.

Men vad gör jag...? Jaa... 

Jag brukar kunna samarbeta bra med de allra flesta i jobbsammanhang och i skolan. Det brukar aldrig vara några problem. Inte nu heller. Men med sambon kan jag helt enkelt inte samarbeta. Det gör mig oxå frustrerad. Vi kan inte göra saker ihop här hemma som städa till exempel. Eller planera hushållets behov tillsammans. Jag ska inte säga att vi inte kan det alls, för naturligtvis kan vi göra det till en viss gräns. Men det finns trots allt en gräns.

Min sambo är en ensamvarg. Jag tror att även detta är ett utslag av hans långt drivna mål att slippa hamna i konflikter. Ja, om man inte kommer en annan människa för nära, om man inte närmar sig andra för att samarbeta, om man hela tiden håller sig på utsidan på ett eller annat sätt så slipper man bli inblandad. Då slipper man hamna i stridens hetta när det skiter sig i det blå skåpet...

Hur samarbetar man med en människa som hela tiden är utanför, inte riktigt där?

Jag ställde frågan till honom i fredags när jag var som mest arg och ledsen, älskar du verkligen mig?
- Jag tycker mycket om dig, fick jag till svar först.
- Jag vill ha en partner i min relation, en som står bakom mig och är lojal mot mig när jag behöver det, sa jag. Jag vill bli älskad och få älska tillbaka. Jag vill veta vad DU behöver för att kunna ge dig det tillbaka för allt jag får av dig!!! Jag vill att vi ska vara två parhästar som drar samma lass åt samma håll, kan du fatta det!
- Varför älskar du mig, frågade han?

Jag blev tyst först. Men sedan var ju svaret naturligtvis för att han ALDRIG tänker på sig själv först. För att han har ett hjärta större än rymden och universum och för att han aldrig är snål med att göra andra nöjda och glada och till lags.

Samma sak som jag älskar honom har det där andra som baksida. Men hur skulle han orka älska alla andra som han gör om han skulle behöva ta strid för något för egen del?

Min sambo är ett moment 22!!

När jag skalar potatis sparar jag en potatis åt honom för att jag vet att han älskar att äta rå potatis (jo han gör det). När jag ger den till honom så har han de senaste gångerna sagt, eller sjungit eftersom det är en rad ur en sång:
- Är det inte kärlek, säg?
Det gör han och så ler han och ser varmt på mig.

Varje gång vi gör i ordning vår dubbelbryggare som har en te och en kaffesida, lägger vi lappar på locket där man häller i vattnet  för att tala om för den andra att detta är ordnat. Det står små meddelanden på lapparna och att vi älskar varandra.

Jag har valt att sova i soffan de två nätterna innan han ska upp och jobba sina tidiga skift. Han är väldigt lättväckt och jag snarkar och håller ibland honom vaken bara därför. Att det är obekvämt och att jag inte sover särskilt bra och till och med fryser ibland gör inget. Det är en av de få saker jag kan göra för honom så därför gör jag det.

Att inte sex fungerar har säkert med det här att göra. Det är jag säker på. Ibland är jag övertygad om att han inte älskar mig och att det är därför. Ibland tror jag att det är en annan grund och den kommer vi inte åt själva, läs JAG kan inte hjälpa honom med det. Hur ska jag kunna göra det när han inte släpper in mig..?

Han lät sitt ex "ta barnen" och pengarna ifrån honom. Han låter henne tro att jag vaktar hans plånbok med hökögon för att inte hon ska kunna få honom att tömma den i hennes handväska. Han låter dottern tro samma sak. Hon är ju numera mammas dotter. Jag försökte få honom att slåss för att få behålla henne här men det var ju inte min strid... Dottern fick en häst av sin mamma. En häst som vi i det här huset inte hade möjligheter att ta hand om.

I mammans ögon har det hela fått en helt annan vinkling. Vi var för självupptagna för att bry oss om dotterns behov av att få ta hand om en häst varje dag flera gånger. En häst som kostar massor i hovslagare, utrustning, stall och foder. Vi var för egotrippade för att köpa dyr fin utrustning och min sambo var för ego för att ta ledigt från sitt jobb för att kunna skjutsa dottern till hästen när hon behövde vara där.

Själv var jag för egotrippad för att inte ta ett likadant jobb här som jag hade 24 mil härifrån. Jag var för egotrippad för att strunta i att jag med min akademiska utbildning borde ha ett jobb med en månadslön på minst tio tusen mer än man får i ett sånt jobb... Jag var dessutom för egotrippad för att tänka på hennes dotters behov av att åka till en häst flera gånger i veckan och genast skyndsamt slänga ut 20 000 på att ta ett körkort som jag inte hade. Då skulle ju JAG kunnat köra när sambon var på jobbet.

Ja jag skulle kunna fortsätta denna ironiska beskrivning av hur vi målas upp av sambons ex...

Det värsta är att dottern numera är mammas flicka och sambon gör inget åt detta heller. Han låter henne avsky mig och mina barn. Han låter henne bete sig hur hon vill, säga vad som helst. Det örat lyssnar han inte gärna på ändå eftersom dottern är helig i hans ögon.

En sak som han sa i fredags och som har malt i huvet på mig sedan dess är att han anser att han har rätt att skämma bort henne när hon är här. Han tycker att det är rätt att han springer och hämtar dricka och allt möjligt åt henne medan hon sitter vid tvn. Han tycker inte att min son som är några månader yngre blir avundsjuk på detta och kanske till och med surar mot sambon för det. I sambons ögon så är ju min son alltid här och han ställer ju upp för honom också...

Jo visst, men i min sons ögon smörar han väldigt mycket för henne och ställer upp ännu mer än han gör för honom. Jag ser ju dessutom något som INTE sambon ser, jag ser dotterns triumferande ögonkast på min son.

Jag får dessutom stå ut med frågor från hans dotter som ibland uppenbarligen kommer från hennes mamma.
- Tjänar du egentligen några pengar på det du gör? Hur kan du ha råd att köpa det eller det? Kostar inte det där och det där pengar? Hur mycket pengar var det du fick när din mamma dog?
...ja det här är alltihop frågor från dottern till mig när vi varit på tu man hand. Det har varit när jag till exempel kört henne till hästen...

I förra veckan kom ett kuvert med ett krav på att sambon skulle betala sin del av ena sonens körkort. Att han först inte ville berätta allt som stod i kuvertet gör att jag känner mig kränkt för att det visar på att han tror saker om mig.

Ja, han måste ju tro att jag inte tycker att han ska betala för sin sons körkort? Eller? Så är det inte och det borde han veta eftersom jag varit på honom om det där länge nu. Men han har inget gjort för att gå handledarkurs med sonen som det var tänkt. Nu har han halkkörning, teori och uppkörning kvar och han tror fortfarande att han hinner...?? Ja ja...

När jag sedan säger att hans ex får vatten på sin kvarn om han inte betalar den där delen av körkortet genast på momangen. Då kan hon säga att det är den där parasiten och utsugarens fel att hennes barns far inte betalar för sonens körkort. När jag sa det så säger han inte emot, han gör ingenting. Jag känner frustration över att han helt enkelt låter folk tro vad de vill om mig för att HAN inte gör det de tycker att han ska. För vi har inte så mycket pengar nu.

"Vi" förresten, HAN, har inte så mycket pengar nu. Vi har ingen gemensam ekonomi. Vi bor ihop men han betalar "sina" räkningar och jag "mina". I vårt fall är det klassikern som gäller. Han äger huset och alla räkningar som har med det att göra kommer till honom. Nu råkar telefonen ha stått på mig ett år och lite till så nu betalar jag den. Jag har dessutom ett kontokort som vi använder till bensin som jag betalar. Men i övrigt så delar vi inte direkt på ekonomin.

Jag har ju studielån och klädkonton som jag handlar kläder till hela familjen med. Men jag vet att sambon helst köper sina egna. Han är aldrig nöjd när jag köper något till honom. Det spelar förresten ingen roll vad det är bara det är inhandlat så skruvar han missnöjt på sig...

Jag förstår ju varför. Det kan ju göra honom beroende av mig på något sätt och då kan han hamna i konflikt. Om jag handlar strumpor och kalsonger till honom så blir det för tajta band som kan skada honom i en konflikt eller något... eller så är det helt enkelt så att den bilden av mig som utsugare och honom som försörjare blir fel om jag köper något till honom.

Men det där är ett känsligt kapitel. Jag kan inte handla något till honom, varken presenter, julklappar eller vardagsinköpta kalsonger. Det är alltid fel när jag gör det. Varför och hur vet jag inte men jag som sagt mina teorier...

Människor utifrån ser mig som en otacksam skit om jag klagar. Jag måste hålla god min och se ut som världens lyckligaste. Så är det också. Ingen som inte lever mitt liv förstår det här. Ingen som inte ser vad jag ser, har sett vad jag har sett och har varit med om vad jag varit med om kan förstå. Nej, de ser bara denna underbart snälla och omtänksamma karl som inte kan slå ihjäl en fluga utan att känna sig elak. Då är det väl självklart att de tror att livet jag lever är en dans på rosor också! Det är också självklart att jag då, som även jag blivit och blir skälld på för att vara för snäll, blir djävulen i det här hushållet. Någons fel måste det ju vara och hans kan det ju inte vara....

Så kom det ett kuvert i brevlådan. Bilen var hemma och det är sportlov men dottern som kommer med sin mamma lägger ändå kuvertet i brevlådan. Kommer inte in med det även jag är säker på att hon visste att det var någon här.

När kuvertet sedan innehåller ett krav att sambon ska betala sin del av mellansonens körkort så berättar han inte allt som står där för mig. Han törs helt enkelt inte. Varför det?

När jag säger att hans ex återigen fått vatten på sin kvarn lyssnar han inte på mig. Hon kan ju sitta där borta och linda dottern ännu tajtare intill sig mot mig, och kanske även mot honom. Det är ju bevisligen så att jag gjort så att han inte kan eller vill göra rätt för sig med det han lovat, att betala körkortet, eller sin del av det.

Hela tiden handlar det om detta, att jag är en belastning, en black om foten på sambon så att han inte kan eller kanske inte ens får för mig, betala vad hans ex anser att han ska för sina barn.

Till historien hör att han gått bakom ryggen på mig förut med sin dotter. De två har smusslat och haft hemligheter för mig. Jag kom på dem och blev naturligtvis förbannad, besviken och mitt förtroende för sambon gick till botten den gången. Jag var förtvivlad. Men det enda jag bemöttes av från hans sida var ett totalt oförstående.

Min reaktion var som han såg det ett tecken på avund och missunnsamhet. Jag kunde och ville inte att han skulle ge av sina pengar till sin dotter. Det var vad han trodde gav min reaktion. Han förstod inte alls att pengarna var väl skit samma, han hade kunnat göra precis vad som helst bakom min rygg utan att berätta för mig. Det var ju just DETTA handlande jag reagerade på.

ATT han smusslade bakom min rygg! Det tyder ju på att han inte ansåg mig värd att berätta sanningen för. Att han hade andra tankar om mig.

I min värld har man förtroende för varandra. Man ljuger inte. Man går inte bakom ryggen på folk och man smusslar DEFINTIVT inte bakom ryggen på den person som man säger sig älska!!!!!!!!!!!!!!!! Det kallar jag för svek!

Nu har det gått för långt. Vi kan inte prata någonstan. Vi kan inte vara med oss själva. Vi kan inte reda ut något. Det är alltid öron överallt. Vi kan inte prata. Han VILL inte prata ut. I stället säger han att livet är en berg och dal bana. Att han "tycker om mig". Han älskar inte mig längre! Då är det väl inte så konstigt om han inte kan älska med mig heller!??? Det är ju svaret!

Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte flytta härifrån. Jag har inget jobb. Mina inkomster i företaget är alldeles för osäkra för att jag skulle kunna klara mig själv och jag har två tonårsgrabbar att ta hand om oxå!

Vad i hela friden ska jag ta mig till?????????????????? Jag vill inte ha det så här längre! Jag står inte ut!!!

Det enda jag ville ha var en partner som älskar mig för den jag är. Som finns där i vått och torrt för mig. Som ställer upp och är lojal mot mig när jag behöver det. Som kan förstå mig hur jag tänker och som INTE sätter ettiketter på mig efter eget huvud. Jag vill ha en kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

Känner du någon gång att du befinner dig bland människor som ser ut som om de vet något om dig. Något som de suger på som en karamell?

En skola jag gått på har några lärare som är några år äldre än mig. Men de ser alltid ut som om de vet något om mig. Något som gör mig lite som en insekt, eller en förståndshandikappad. Något eller någon som man kan studera lite grand som från utsidan och in och se ner på samtidigt. Som om jag är av en annan art som de så väl vet hur den fungerar liksom...

Är det någon av er som läser som kan känna igen sig i detta...? 

Ibland undrar jag hur det kommer sig att det blir som det blir. Jag anser att jag har gjort vad jag har kunnat. Ändå ignorerar de mig. När jag då agerar i alla fall så tar de inte kontakt med MIG för att klaga!!??? Nä de går förbi mig till en annan person och pratar om MIG och mitt agerande. Som om jag vore en mindre vetande idiot eller något, någon som man inte kan kommunicera med..???

Hur kommer detta sig?

Är det för att jag är för överviktig, tror de att det smittar?

Har jag fel budskap i min uppenbarelse, är jag för påflugen, för högljudd, eller bara klär mig fel så att man inte kan prata med mig personligen?

Skrämmer jag dem så de inte vågar prata med mig...tror de att jag ska slå dem om de försöker?????

VAD i hela världen gör att det inte går att prata med mig direkt..????????????????

Om JAG gör något som de stör sig på så tycker jag att de ska prata med mig och inte med någon annan OM mig!

Pratade just med en god vän i telefon om människors förmåga att agera utan att varken tänka och känna ibland. Maktgirigheten gör ibland att en del kan bete sig hur illa som helst och om man frågar vad de håller på med så har de både försvar och förklaringar färdigt i huvudet. Problemet är att de väljer att inte se att de sårar andra på sin väg fram mot det som de anser vara det enda rätta...   

Att rättfärdiga ett val, eller ett sätt att vara mot sina medmänniskor med att det man gör är för den goda sakens skull. Det är alltså absolut inte för egen vinning utan för andras bästa som man kan välja att "spela ut" vissa för att "spela in" andra och mer användbara personer i en grupp. 

Alla mynt har två sidor och om ena sidan inte är så välputsad kanske man kan vända på det? På det viset kan man hitta en ursäkt, en förklaring, eller ett argument som inte blir lika genomskinligt egoistiskt och lika tydligt egennyttigt. Ett argument som helt enkelt inte avslöjar det rent egoistiska motivet man har i det agerande man väljer. 

En föreläsare sa en gång att två män som möts genast sätter igång att mäta sig med varandra. För att de ska slippa slåss försöker de genast hitta varandras expertområden och sedan samsas om att du e bra på det och jag är bra på det.

Två kvinnor som möts utbyter i stället förtroenden. Om jag berättar detta för dig så berättar du något likvärdigt för mig och så vidare. Då har kvinnorna funnit sina platser gentemot varandra.   

I en grupp människor handlar det om att utbyta lagom med förtroenden och respektera varandras sakkunskaper alltså. Skulle en i gruppen bryta detta så blir det oro i ledet. De kan inte längre inordna sig i sina roller gentemot varandra. 

Men det är inte bara balansen i förtroenden och expertområden, det finns alltid en rangordning också. Någon är mer beundransvärd än de andra på ett eller flera sätt. Kanske har en av kvinnorna delat ett speciellt förtroende med gruppen som gör henne speciell medan en annan inte har något förtroende att dela med sig av. Det gör att den första hamnar högre i rang än den som inget har att dela. Kanske har en man en speciell skicklighet som bryter av mot de andras och gör honom speciell. Kanske har en annan man tummen mitt i handen och inga kunskaper alls som gör honom speciell.

Men så har vi dem som varken delar förtroenden hur som helst eller är generösa med sin specialkunskap. Det är ofta individer som av någon anledning inte kan utveckla tillit till andra människor. I stället blir de avundsjuka och missunnsamma. De försöker på diverse olika sätt tillskansa sig en "ställning" utan att ha något eget att komma med eller så blir de hackkycklingar som får ta emot de andra gruppmedlemmarnas skit.   

På ett sätt är hackkycklingar nyttiga. Kan de ta all skit blir ju gruppen ren från den. Men hackkycklingen själv mår kanske inte så bra...  

De som försöker positionera sig utan att ha något att komma med använder ofta andra svagare individer som kanske har de kunskaper de behöver. De är extra vänliga och inställsamma mot dem som "kan användas" i schackspelet om maktpositionen. På samma gång får de med sig vissa som de kan vända emot andra, hotfulla element. Det vill säga de personer som kan vara farliga på ena eller andra sättet i schackspelet. Dessa kan ha en egenskap eller ett förhållningssätt som kan lägga fällben för den maktgirige och därmed gäller det att spela bort denne.  

 Att stå rakryggad, vara ärlig, generös och tolerant i alla lägen är svårt. Förr eller senare hamnar vi alla i ett spel och att ta sig ur det utan att sargas eller få dåligt samvete är en konst. Antingen får man vara en människa utan samvete, en sociopat eller psykopat, eller så bygger man en skyddsmur omkring sig och blir totalt oberörd om det så är fullt krig omkring en...   

Det krävs en stor portion självkritik för att se sin egen del i det som händer omkring en.

Hur obetydligt det än är så har allt vi säger, allt vi gör och all samvaro med andra på ett eller annat sätt betydelse för det sociala samspelet. Att tro att man är helt oskyldig när någon i en grupp blir mobbad är alltså att lura sig själv... Men att ur den insikten kunna ta sitt ansvar och rätta till det som gått snett är få förunnat och inte många orkar.  

Manipulativa personer som är ute efter en position socialt i något sammanhang är källan. Men vi som rör oss omkring denna person är ansvariga för våra val som vi gör när det gäller denne... Även för de val vi INTE gör för det är också ett val! 

Jösses, vad klok jag kan vara... *flinar* Det är en sak att vara klok i orden och en helt annan att verkligen vara det på jorden! Jag är inte fullkomlig bara för att jag har insikter, det är ingen som är det...   

...vi har det bra nu känns det som. Visst är det si och så med viljan hos han där nere men själva har vi det bra. Mycket bra faktiskt!

"Vi" känns närmare än vi gjort på länge och vi har tagit oss tid för oss själva mer aktivt. Det hjälper!

Men jag oroar mig för att han äter blodtrycksmedicinen, jobbar skift och äter inte som han ska... Vad som är bra är att han sedan en vecka tillbaka cyklar en mil på träningscykel varje dag. Till våren planerar han att ta långa cykelturer på riktigt också...

Så nu är det bara jag kvar som behöver röra på mig mer. Jag går och gympar måndag och torsdag visserligen men jag tror jag behöver mer...

I helgen sjöng en tjej den här låten i den norske killens talkshow. Jag tyckte den var helt underbar. Igår hörde jag Tityo och Lisa Nilsson sjunga den på radion och kort därefter var reprisen av norrmannens talkshow och där var låten igen...

Nu har jag hittat originalet och lyssnat på den via nätet. Det är en go låt men igår skrämde det mig. Att jag såg tv-programmet i helgen var väl en slump men radioversionen överumplade mig.

Jag stod och höll på med något helt annat när jag plötsligt som om någon sagt åt mig hörde på radion. Eftersom låten är go lyssnade jag. Tityo och Lisa Nilssons version är riktigt bra. Det var inte det. Nej det var som om titeln på låten kröp in under skinnet på mig...

Vaddå, vad ska förändras..? Bra? Dåligt? Är det ett omen...?

Eftersom sambon jobbade natten till idag blev jag orolig för honom. Jag kunde inte somna så halv två ringde jag honom till jobbet. Bara för att höra hans röst och att allt var bra. Det var det naturligtvis... men låten fick mig att känna så där.

Nu känner jag mig orolig... Min vidskeplighet har jag ärvt av mormor. Den är ett naturligt inslag i mitt liv. Inga nycklar på bordet. Aldrig gå under en stege och spotta tre gånger över axeln om en svart katt springer över vägen. Låten, titeln och att det var som om jag skulle lyssna. Verkligen lyssna. Det skrämde mig...

Igår kväll kom han hem. Såg på mig med "den där blicken"... *ler*

Vi tog en promenad med hunden och sedan tänkte vi sätta oss vid TVn. Jag bytte om. Satte på mig en klänning och gav nog sambon en och annan blick för hans goa händer följde mina ben upp under klänningen när jag gick förbi. Hans blick mötte min och när händerna kände den nakna rumpan där under så såg jag att han blev nöjd. Det var som han både önskade och gissade...

Vi hörde tonåringarna gå och lägga sig där uppe. Det var ju måndag och skoldag idag... Av någon outgrundlig anledning visades filmen "Vuxna människor" på någon av kanalerna och den började vi slötitta på.

Innan tonåringarna hade somnat men efter att de sagt godnatt sa jag att jag tror han hade mail... Han sken upp och gick genast till datorn. Jag följde med... bilderna fanns i hans mail och det syntes att han tyckte om vad han såg. Scrollade uppåt och neråt... stannade neråt.. :-D Log mot mig och ögonen hade en speciell glans som jag bara njöt av. Mmmmmm.....

Vi satte oss vid TVn igen. Sambon satt i tvåsittsoffan med som står i 90 graders vinkel mot tresittsoffan som jag satt i. Till att börja med satt vi med huvudena i de ändar av sofforna som var mot varandra. Men så bytte jag ställning och lade mig tillrätta med benen mot sambon i stället.. Jag drog upp klänningen ända upp och fortsatte titta på TV.

Det tog inte lång stund så var hans hand där, smekte mig.... MMM mums!

Vi fortsatte titta på TVn men ingen av oss lyckades koncentrera sig på filmen så där värst mycket. Mot slutet av filmen vet jag inte om någon av oss hade den minsta aning om vad som hände med Persbrandt och de andra i den där filmen... och vem brydde sig? :-D

Det var ett mycket lyckat tilltag att både fotografera mig själv och att skriva erotiska mail... han tyckte om det och jag blev såååååååååååå glad som lyckades göra något som han tyckte så mycket om!!!

Jag har inte skickat alla bilder jag tog än heller. Sa att jag har några kvar... *ler*

Nu har jag frågat sambon om han tror att han skulle kunna skriva erotiska mail till mig, han sög på den tanken och svarade att det kanske han kan... Åh vad jag skulle vilja ha sådana!!!!!!!!!!!! Mmmmmmmmmmmmmm!!!

...han jobbade natten till igår, lördag. Jag tog min kamera och ett stativ med mig in i badrummet. Låste dörren för huset är ju som vanligt fullt med tonåringar. Med hjälp av självutlösaren tog jag några bilder på mig. Det berättade jag sedan för sambon när vi fick en stund för oss själva. Jag sa att jag gömt dem på min hårddisk... Då såg jag plötsligt att hans ögon började få en speciell glans. Ett liv som jag inte sett på ett tag... *ler*

Hm, tänkte jag....

Han har jobbat natten mot söndagen också så sagt och gjort. Datorn fick följa med in i sovrummet. Liggande i sängen skrev jag sedan två långa erotiskt laddade mail till honom... Jag skrev om hur mycket jag älskar att älska med honom. Jag skrev om längtan och om åtrå och om hur han får mig att känna...

När han kom upp ur sängen såg jag frågande på honom. Jag hade ju hört honom sitta vid datorn innan han gick och lade sig efter nattskiftet. Men han tittade bara oförstående på mig och undrade varför jag såg så på honom...

- Jag ser på dig att du inte har läst din mail, sade jag.

Han tog sin kopp te med sig till datorn och sedan vart det tvärtyst en lång stund. Jag plockade ur och i diskmaskinen och när jag var klar med det gick jag till honom vid datorn. Det leendet han hade var otvetydigt. Det här var något han gillade helt uppenbart...

Eftersom han skulle iväg och jobba i eftermiddag igen så får jag vänta tills ikväll nu då. Men jag har nog kommit på var "knappen" sitter. Vi får väl se om han där nere också tyckte om mina tilltag... bilderna har han ju inte sett än... hm... jag ska nog skicka honom dem oxå... det är bara det att tonåringarna sitter vid hans dator ibland och de är bättre hackers än han är. Jag vill ju inte att DE ska se mina bilder.
*ler*

För mig är ett ego en person som egentligen aldrig skulle kunna ha barn eftersom det då skulle ställas krav på egot att egoto måste bry sig om någon annan än sig själv.

Ett ego är en totalt självcentrerad person som saknar ödmjukhet och insiktsförmåga i andras liv och situation. Det är en person som aldrig skulle skänka en krona till välgörande ändamål.
- Varför ge något till dem, jag får ju inget tillbaka? Säger egot och håller hårt i sina pengar.

Personen i fråga har inga egentliga vänner heller utan omger sig med för egot själv "nyttiga" personer som används till diverse olika ändamål vid behov. Till exempel är en fulare person bra att ha att gå på krogen med. Om den fulare dessutom är generös och bjuder på drinkar och annat är det extra plus. Men huvudsaken är att egot kan glänsa över fulingen på krogen.

Personer med kunskaper som är nyttiga är också bra, som till exempel IT-kunskaper, hantverkskunskaper av olika slag och så vidare är sådana som egot gärna knyter till sig. Vem vill inte kunna få huset fixat för en billig peng eller datorn fixad när det strular?

Egot avskyr när någon ber om hjälp med något. OM det inte samtidigt kan få egot att glänsa över andra på något sätt. Då kan egot möjligen hjälpa till men egot hjälper ingen om det inte finns något att få ut av det.  

Egot skulle aldrig hjälpa någon som blivit nerslagen eller ta in en hemlös i sitt hem tillfälligt. I alla fall inte om ingen ser det och blir imponerad över egots hjälpsamhet. För i så fall får ju egot chansen att glänsa över andra mindre hjälpsamma typer.

Egot vill helst ha dyrare kläder än andra. Märkesgrejor är viktigt. Second hand skulle aldrig ens komma i närheten av egot. Snyggare och exklusivare bil än andras är också en självklarhet. Resa mer än andra och ha råd med mer än andra. Kosta vad det kosta vill, egot går över lik för att få råd till detta om det behövs.

OM egot mot förmodan får barn så måste även barnen vara bättre än andras "ungar". Egots barn är i egots ögon mer värdefulla än andras skitungar, de får högre betyg än andras snorvalpar och de klarar sig bättre i livet än andras ung-....

Skulle egot skilja sig gäller det för egot att få så mycket ut av detta som möjligt. Helst ska barnen bo med egot för att egot ska kunna visa omvärlden hur bra egot sköter både sig själv och sina barn. Det gäller att skaffa en så bra ekonomi som möjligt också så egot struntar högaktningsfullt i sin expartners ekonomi. Huvudsaken är att egot får så mycket underhåll det går.

Egot jobbar och står i för att visa omvärlden hur mycket bättre egot är än alla andra för egot klarar minsann av att få både sig själv och sina barn att glänsa trots att egot är ensam vårdnadshavare...

Ja, vad är ett ego för dig? 

....svarar på Mhz kommentar i det här inlägget.

Så här skrev Mhz:

Att döma av dina svar på vissa kommentarer, så skulle jag nog vilja påstå att jag är precis som din man - jag tenderar också till att stoppa undan mig själv till förmån för andra, vilket blir lite intressant hemma ibland, då sambon kan vara likadan! ;)
Jag fungerar dock så att jag oftast står tillbaka, men i situationer då alla andra också gör det, så brukar jag kliva fram och styra upp saker och ting - det brukar oftast fungera rätt bra, jag har en platschefs-position på jobbet, men styr bara då det kommer till slutgiltiga beslut, annars får de under mig sköta sig själva, vilket fungerar bra...

Jag är med andra ord både dominant och undergiven på samma gång, beroende på vad som krävs för tillfället! Flexibel antar jag! ;)
/MHz

Det låter ju perfekt att ha det och att var som du Mhz!

Jag vill gärna vara ödmjuk och hitta vägar som passar alla i min närhet men jag har nog mer skinn på näsan än sambon. Vill gärna organisera och göra saker metodiskt. På det sättet blir jag effektiv. Då kan jag ånga på om ett ånglok, station för station och få saker gjorda... :-)

Därför har jag mycket svårt att helt plötligt byta spår men inte alltid. Sambon har inte alls samma problem. Om någon plötsligt kommer med ett krav står han redo att genast genomföra detta. När som helst och han släpper gärna allt han har för händer....

Det kan till exempel vara så att sambons dotter kan besluta sig på en torsdag kväll att komma till oss på fredagen. Då ringer hon och säger till sambon att hon kommer. Eftersom hon har en häst som det ska skjutsas till vill jag gärna i förväg veta vilken tid så att jag kan planera fredag eftermiddagen i förväg. Handla, mat och så vidare...

Men det berättar sällan dottern när hon ringer och säger att hon ska komma. Men det får jag nästan alltid veta en halvtimma innan hon ska köras på fredagen. Samma sak när hon är här. Hon sätter sig i soffan när hon kommer från stallet och om ingen frågar så förväntar hon sig att det bara är att säga till strax innan hon ska till stallet dagen efter. Sambon är som en scout, alltid redo att utföra minsta vink. Minsta önskning. Han går liksom omkring och väntar på att någon ska be honom och då säger han JAVISST! På fem minuter släpper han allt han har för händer om någon ber honom om något.

Jag kan bli tokig! Vänjer mig aldrig vid detta!

Jag kan ta dagen idag som exempel. Idag fyller en kompis år och hon bjöd hem mig och sambon på fika. Eftersom hon skulle bort på eftermiddagen så var det viktigt att vi kom någon gång mellan elva och ett. Jag säger detta till sambon som som vanligt säger JAVISST. Men utan att nämna något om dottern och hästen. Jag som vet hur det är frågar naturligtvis men får inget klart svar.

Igår kväll när min kompis för femte gången frågar om vi kommer på fikat så svarar jag därför att jag inte vet ännu. Jag har ju inte fått något svar. Då frågar jag sambon igen. Dottern har då suttit vid tvn i några timmar efter senaste vändan till stallet.

- Hon ska vara där halv ett säger han då som om det var naturligaste saken i världen. Eftersom vi bara har en bil så undrar jag hur han tänkt sig detta.

- Det ordnar sig. Hör jag dottern säga lite stött. Jag vet ju att hon förväntar sig att kunna önska sig fritt hur hon vill ha det och att jag nu står i vägen. Sambon ser bekymrad ut. Klockan är tio på kvällen. Min kompis har inte fått klart svar på om vi kommer. Dottern ska vara i stallet samtidigt som vi ska vara på fikat.

Det blev ju så att vi åkte i förmiddags. När klockan är halv ett ringer dottern till pappas mobil och frågar när vi kommer hem. Om en timma svarar pappan och dottern står färdig innanför dörren småsur när vi kommer hem...

Ja så här är det! Jag får aldrig veta så att jag kan planera eller ens svara säkert om vi kan komma eftersom allt kan ställas på huvet om dottern just då ska skjutsas eller något...

Hon förväntar sig alltid att det bara är att säga till pappa. Han å sin sida är alltid redo. Men om det blir två saker samtidigt får han problem... å han säger inte nej åt något håll utan väntar på att det ska visa sig vilket han ska göra! Å jag blir tokig!!

Skrev en kommentar till någons fyndiga inlägg om att en riktig man är självständig nog att baka sitt eget bröd. Han är inte beroende av någon annans bullar alltså. En mycket bra metafor som jag köper rakt upp och ner.

Men tillsammans med en kvinna bör denna självständiga man vara kapabel till kompromisser. Han bör vara självständig nog att stå för vad han tycker, tänker och önskar.

Men han måste även vara ödmjuk och öppen för sin kvinnas önskningar, lyssna på henne och förstå henne så långt det är möjligt utan att vika sig för hennes vilja och bli en toffel.

En riktig man är en balanskonstnär helt enkelt!

Att sorglöst och liknöjt vandra genom livet vore väl bra. Men då får man också finna sig i att andra styr det som behöver styras upp. Att andras önskningar hörs och märks och ger avtryck i det man sorglöst och liknöjt får betrakta från sin egen inre och neutrala ståndpunkt.

Sorglöshet och liknöjdhet = inga besvikelser, inga konflikter...?