Sorg och gläjde

Hur det än är så älskar jag den där karln som just nu ligger där inne och sover. Själv sitter jag här i soffan. Jag ska sova här i natt för att han inte ska bli störd av mina snarkningar...

Ed skrev i förra inlägget att jag ställer för höga krav på min karl. Jag ska sluta nu. Men det har jag gjort förut. När jag gör det blir jag ensam... han tar inte ett steg till mig om jag tar ett steg från honom.

Jag köpte sexiga underkläder. Sexleksaker. Han var med på noterna och tyckte att jag skulle göra det så det var inget jag bara gjorde... vi hade underbar sex en gång.

Han ber mig aldrig om att jag ska sätta på mig de där kläderna. Han tar inte fram sexleksakerna heller. De få gånger vi haft sex de senaste veckorna har jag kännt mig mer som en belastning än som att jag ger honom något. Det fungerar ju inte om jag ska överanstränga mig och han ska ställa upp för att jag vill det...

Om jag försöker göra något för honom utöver de där små vanliga sakerna så ser han ut som om jag gått över en gräns, gjort honom generad eller på annat sätt obehagligt berörd.

Ed, jag undrar vad du har för tips?

Andra män vill gärna framstå som riktiga karlakarlar och vill gärna att frun ska vara den med huvudvärken. Det finns till exempel ett talesätt om vad ni män vill att vi kvinnor ska vara: kåta, glada och tystlåtna.

Bortsett från tystlåten så är jag nog sinnebilden av de andra två sakerna! Jag är van vid män som öppet visar att de vill ha en, att jag är attraktiv, att de vill ha sex. Men sådan är inte min karl. Sådan har han aldrig varit och nu är han det ännu mindre än innan om möjligt...

Jag tänker ofta mer sorg att jag aldrig mer i mitt liv kommer att få känna riktig åtrå. Jag varken kan eller har den minsta vilja att skaffa mig en älskare men tanken på att aldrig mer få njuta av riktigt bra sex kommer att göra mig 20 år äldre om ett år känns det som...

Är jag ego? Ställer jag för höga krav på min karl? Jag vill ju bara ha sex, jag vill känna mig älskad, men nu känns det som om jag inte är värd något alls... det enda jag är det är att vara dyr i drift och besvärlig och så har det varit till och från under några år nu...

Visst, det är mitt val vad jag gör med mitt liv. Men om jag skulle välja att flytta härifrån skulle jag bli mer olycklig än jag är till och från idag. Jag skulle bli tvungen att ta ett arbete som ger mig en liten lön som inte räcker till något alls. Som tvingar mig att även söka bidrag för att få överleva. Det skulle göra mig mer ensam än jag är nu. Men framför allt skulle jag skada mina barn allvarligt om jag rycker upp dem härifrån nu! Och återigen, jag älskar min karl, jag vill ha det bra med honom mer än jag vill vara olycklig utan honom.

Jag vill att vi ska hitta tillbaka men jag är rädd att jag förlorat honom för alltid... i så fall får jag leva här i min bur och titta in i hans utan att nå honom... han kommer i alla fall aldrig att kasta ut mig härifrån. Det tror jag i alla fall inte att han gör...