Fjällen

Jag och familjen är på skidsemester i fjällen. Härligt mysigt och friskt. Dock var åsynen av snö inte lika fantastisk och förtjusande som den brukar vara, det har vi ju haft även hemma lääääänge. Men att se första glimten av backarna ger mig alltid pirr i magen! Ett bra och mysigt pirr!! Förra året kom vi inte iväg på någon skidsemester. Vi hade planerat in vecka 4, men jag var arbetslös hela januari och fick jobb första feb. Då var det inte läge att börja med semster!!! Mannen åkte dock iväg med grabbgänget till alperna. Men vi andra stod inte på skidorna 2010. Vi hämtade ut all utrustning redan på söndagen men det var för sent och i ärlighetens namn var vi ganska trötta efter bilresan så då åkte vi inte. Men på måndagen gick vi upp tidigt för att ge oss ut i backarna! Herre gud, man kunde tro att barnen aldrig hade stått på ett par skidor förr! Det var total kaos en stund. Jag och mannen titade på varandra och båda tänkte att detta bådar inte gott. Kanske måste vi be om en lättare grupp i skidskolan. Men efter ett eller ett par åk så var känslan där igen och de åker som aldrig förr! Nu i morse innan skidskolan började så åket vi i "röd" backe och tjejerna klarade att åka ankarliften helt själva! Det gjorde det som om de aldrig gjort något annat. Det är bara deras fjantiga mamma som ser för sig hur de trasslar in sig och gör sig illa. Jag tycker att det är kul att åka skidor, men inte alls på samma sätt som mannen som "brinner" för skidåkning. Han väljer lätt skidsemester framför andra alternativ medans jag nog mest föredrar sol och värme. Jag tror att jag kommer att åka utför nästa år också, kanske även året därpå, kanske. Sedan tänker jag nog gå över till längdskidor. Inser att barnen kommer då vara bättre än mig, våga mer och vilja ha mer utmaningar. Då kan de åka med sin pappa medans jag njuter av lugnet och naturen i längdspåren. Kanske låter det trist men för mig låter det underbart. Jag känner att jag är för feg, vill inte åka snabbt och i branta backar. Sedan är jag vansinnigt höjdrädd. Vet inte varför jag blivit detta? Jag VILL inte vara höjdrädd! Men insåg redan i våras att jag blev dödsrädd när jag var på höghöjd. Att sitta i en stolslift alldelse för högt upp med barn som inte sitter blickstilla får mig att må illa. Nä, längdåkning låter som ett bra alternativ för mig! Nu skall jag strax ut i backarna igen. Vi skall över till ett annat fjäll och ev åka hundspann och äta vofflor i en våffelstuga, det skall bli kul och mysigt! Ha det så bra! //Ma*