Kul-ing?. 12/9. Position: 56.40N 12.51E

(Skrivet 070913) Har haft en riktigt skön dag i Halmstad. Har jobbat en del, men även kunnat njuta av en öl i sittbrunnen i ett strålande solsken. Rena sommaren, något man knappast kan säga om gårdagen. När jag vaknade i Varberg vid niotiden var det till ett ordentligt tjutande i riggen.  Vinden stod på hårt från väst, precis som väderleksrapporten förutspått kvällen innan. I motsatts till i söndags - då det blåste max 10 m/s - var det ingen kulingvarning utfärdad för onsdagen. Stundtals blåste det dock kuling och enligt väderstationen på Nidingen låg topparna kring 16 m/s.

Om det inte varit för att jag hade ett jobb att göra i Halmstad i dag, och att Med Mera skall komma hit över helgen - hade jag nog inte gett mig ut. Även om Kattegatt varit väldigt snällt mot mig de gånger jag hitintills varit där ute misstänkte jag att 40 sjömil med 14 - 16 m/s västligt kunde vara aningen besvärligt och tröttsamt. Vågorna har ju trots allt fritt spelfält på en så där 60 sjömil. Samtidigt såg jag ändå fram emot seglingen. Glida fram i solskenet är förstås trevligt, men då och då kan det vara kul med lite tuffare segling också. Om inget annat för att se hur Kattegatt beter sig i de vindstyrkorna. Öresund vet jag ju hur det beter sig, och har man inte sjölä blir det en stampig gång i en extremt krabbig sjö. På Norska Sörlandet hade vi motsvarande vindar bara under korta stunder och då ofta i lä av öar eller skär. Dock behövde det aldrig blåsa så mycket som 14 - 15 m/s för att sjön skulle bli orolig där uppe. 10 sekundmeter räckte lågt, och skvalpigare sjö än på Norges sydkust får man nog leta efter.

Några gubbar satt på en bänk i lä av den höga vågbrytaren i Varbergs hamn och såg mig förbereda mig själv och båten för seglatsen. ”Det blir väl inget seglande idag”, sa en av dem. ”Det är precis vad det blir”, svarade jag glatt och den andre gubben drog lite på smilbanden. Jag berättade att jag skulle söderut, och att det nog inte skulle bli så farligt. Sverige lutar ju lite svagt sydost i dessa trakter, så vinden borde komma in lite akter om tvärs - och det är ju oftast en riktigt bra vindriktning. Dom höll med, men sa också att ingen av dem hade gett sig ut i det rådande vädret frivilligt. Jag sa att det inte var frivilligt. Med Mera skulle ju komma till Halmstad över helgen, och då hade jag helt enkelt inget val. De förstod mitt dilemma och sa att vinden kanske inte var så stark trots allt.

När den Blå båten var klar för avgång släppte jag förtöjningarna och gled ut i hamnbassängen. Motor tog oss ut förbi de yttre pirarmarna och den fick arbeta hårt för de två till tre knopen vi gjorde i motvinden. Här ute var vinden råare än inne vid kajen, men sjöarna fick lä bakom en ö om styrbord. Eftersom det var gott om utrymme till land rullade jag ut förseglet till hälften och stängde motorn. Genast satte båten fart och GPS:en visade direkt mellan sex och sju knop. Kursen ut från Varberg var sydvästlig men efter en cirka 10 minuter kunde jag gå på en mer sydlig kurs, som under dagen vred mer och mer mot sydost. Den korta stund av sjölä var sedan länge frånseglad och här ute var vågorna aningens mer imponerande. Visst, de kanske inte var mer än två till tre meter höga och för alla er som varit ute i fem, åtta, tolv och femtioelva meter höga vågor är det ju ingenting. Har man dock bara vågorna i Öresund att jämför med var de definitivt imponerande. Samtidigt var de även betydlig behagligare att tampas med än den korta krabba vågbild Öresund bjuder på. Det var många vågor som närgånget tittade upp över sittbrunnens vindskydd. De flesta valde dock att dyka ner under båten och knuffa iväg den i en kort men kittlande surf. Då och då var det dock någon som sköljde in över båten och det kändes emellanåt som att man satt i en berg- och dalbana som extraknäckte som flumraid.

Åkbandet på tivoli Kattegatt tycktes aldrig ta slut och den ena timmen efter den andra av kringkastning i liten båt passerade motvilligt. Visserligen var det inte så mycket jag behövde göra. Autopiloten styrde och min sysselsättning handlade mest om att hitta en någorlunda stabil plats att sitta eller ligga på. En inte alls särskilt lätt uppgift då båten pendlade mellan 10 graders lutning i lovart till 40 och ibland 50 graders lutning i lä. Det fanns stunder då jag kände mig väldigt nöjd med åkturen och gärna hade tagit en cigg om det inte var för att jag slutat med denna tröstpinne sedan två månader tillbaka. 40 sjömil i cirka 15 sekundmeter västligt på Kattegatt v a r jobbigt. Emellanåt gick jag ner och la mig i läsoffan i ruffen då det var den bästa platsen ombord. Möjligheten till sjömannamässigt utkik var dock tämligen begränsad från denna position varför vilan där inte kunde bli allt för långvarig. Lagen om alltings djävlighet har dock en liten uppmuntrande paragraf; när man tycker att man själv har ett litet helvete, så finns det alltid någon annan som har det värre. Ungefär halvvägs mellan Varberg och Tylön såg jag en annan segelbåt bland vågorna. Besättningen på den hade det troligen aningen värre än jag eftersom de gick i nordvästlig riktning, och alltså gick för bidevind. Det lär ha varit blött ombord på den båten.

Båten pendlade kraftigt, ljudbilden i ruffen var kaotisk och då och då kom det en våg som slog hårt mot skrovet. Trots det var det en rätt ok segling - även om det var lite oroligt ibland. När fyren vid Tylögrund började synas lite tydligare såg jag dessutom ett slut på seglatsen. Väl förbi den skulle jag gira nästan 90 grader österut och få sjölä av Tyludden. Det var något att se fram emot och humöret blev bättre, upphjälpt av en strålande fin eftermiddag då till och med solen tittade fram.  Sex och en halv timme efter att jag lämnade gubbarna på kajen i Varberg gick jag in i Nissans bruna vatten. Den utåtgående strömmen var stark och efter att halvt om halvt kraschat in i grannbåtens gummibåt låg jag till slut i tryggt förvar ett stenkast från fullriggaren Najaden.

Med ett glas av Blå Båtens fulwhisky i handen var helhetsintrycket av dagen övervägande positivt. Kattegatts vågfrekvens hade varit tätare än jag trott, men aldrig värre än att den Blå Båten ridit över de flesta i en mjuk följsam gång. De flesta fall av slag mot skrovet eller överspolningar berodde på att autopiloten inte kan läsa av vågornas riktning och parera i tid. Den rättade dock alltid till sitt misstag och fick snart tillbaka båten på rätt kurs. Under de 40 sjömilen ändrades vågbilden då och då. Ibland var det kort mellan vågorna och havet liksom kokade runt båten, ibland var det mer som långa dyningar vilket betydde en skönare lugnare gång. Vissa vågor var större och kraftfullare än andra, och de kom ofta två och två, något som gjorde det extra besvärligt för autopiloten. Jobbigast var det kraftiga pendlandet och oljudet i ruffen. Man vänjer sig dock och hade det handlat om en längre segling hade man nog snart inte tyckt det var så jobbigt. Läste om en seglare en gång som sa att man aldrig skall hoppas på att en jobbig situation till havs snart skall vara över. Det bästa är att gilla läget och ta stunden som den är. Det är nog ingen dum inställning.

Ps. Sent på torsdagen visade TV 2 filmen Bloody Sunday och jag kan bara säga att världen är full av små fega människor - inte sällan agerande i grupp och klädda i grönt.