Munväder

Är på väg till bussen. Är så vansinnigt godissugen att jag håller på att krevera. Smiter in i kiosken. Står en stund och väger sött mot salt, onyttigt mot lite mindre onyttigt (inbillar jag mig i alla fall). Det mindre onyttiga vinner. En påse nötter med salt ostmassa på. Gott! Bänkar mig i bussen, längst bak. Vill inte att någon ska slå sig ner vid min sida. Vill frossa ifred. Lägger en väska på sätet bredvid, vill definitivt inte begränsas i mitt frossande av någon endaste enda. Plockar fram påsen. Njuter i fulla drag. -Kan jag slå mig ner här? Suck! Ja ja. Stoppar ner påsen i väskan, men tar handen full av nötter. Vänder mig mot fönstret och hoppas att hon inte märker mitt frossande. Försöker knapra diskret. Äter, knaprar, men njuter inte fullt lika mycket längre. Känner mig lite....ja jag vet inte...syndig kanske? Hoppas hela tiden att hon ska hoppa av. Men icke sa nicke, hon åker hela vägen med mig. Jag trycker mig helt nära fönsterrutan och tittar stint in i den. Proppar munnen full med nötter. Undviker kvinnans blick, som om jag blir osynlig, av att själv inte se. När bussen stannar skyndar jag mig hemåt, glad att vara hemma. På vägen hem fortsätter jag med mitt frossande. Påsen är snart slut. Äntligen innanför dörren hemma. Tar sista nöten i munnen. -Mamma äter gooodis!!! Då måste vi också få godis, hojtar 7-åringen. Usch...nu har jag ont i magen också, tänker jag med skammens rodnad på mina kinder. Det slår mig plötsligt, att jag beter mig precis som en missbrukare.

Min älskling och jag var till fjällen för någon helg sedan, och åkte skidor. Vädret var underbart men ack så kallt.

Denna vinter är nog min första vinter på väldigt många år som det verkligen är vinter. På både gott och ont. Jag gillar egentligen inte temperaturer under -10, och just denna vinter har det varit riktigt kallt många dagar. Men jag gillar verkligen att det är riktigt med snö. Allt blir så ljust och fint, så även hunden.

Delar med mig lite av all den vackra vinter vi upplevde.

Samtliga bilder från Kittelfjäll i Västerbotten.

Grattis Stitch! Ett år idag. Stora karl´n. Det blir tårta (enligt sonen och då morfar är både svag för sonen och hunden kommer han att baka) och hans bästa kompis kommer på kalaset.

 

Det värsta jag vet är när barnen är ledsna. Ni vet så där genuint ledsna som de bara är ibland. Menar inte den där ledsenheten som kommer av att de bråkar med syskon, kompisar eller förälder, eller ledsenheten som kommer av att man gjort sig illa. Nej, det kan gälla frågor om att känna sig ensamma, utan vänner, ledsna över någon som dött etc. Frågor som inte alltid är så lätta att hantera.

Ikväll när 10-åringen skulle lägga sig blev han så där genuint ledsen. Huvudgrejen var väl att han varit uppe för länge i helgen så att han var oerhört trött. När man är trött kan livet som bekant bli både grått och svart. Men det var ändå återkommande teman som han grät över.

Skolan. Hur tröttsamt och jobbigt allt är. De långa dagarna. Alla krav. 

Jag förstår verkligen den känslan. Söndagsångest brukar jag kalla den. När veckan ligger framför en som ett oändligt pärlband av dagar, till synes utan ände. Rent instinktivt skulle jag vilja ge honom ledigt hela veckan. 

Det har faktiskt hänt, någon enstaka dag, att han fått ledigt, trots att jag förstått att han inte varit särskilt sjuk, även om han beskrivit det så.  Måste medge att jag haft lite dåligt samvete att jag gett honom det utrymmet, att få vara ledig utan annat giltigt skäl än att man är innerligt trött och utless.  Samtidigt tror jag att vi alla av och till skulle behöva en pause från allt som ställer krav på oss, och som gör oss stressade och nedstämda.

Det är nu inte så att allt jobbigt bara försvinner för att man är hemma en dag. Allt jobbigt finns ju kvar. Men en dag hemma i soffan kan ge oss flera dagars extra energi att klara av de krav som livet ställer på oss.

Den andra orsaken till hans nedstämdhet var det faktum att han upplever att han inte har någon verklig vän som han verkligen gillar att umgås med. Han har ett par vänner som han umgås med emellanåt, men de är inte på något sätt hans förstahandsval. Hans förstahandsval flyttade för något år sedan några mil bort till en annan skola. Numera träffas de enbart någon helg då och då. Just denna helg har han haft besök av en av dessa. Kändes väldigt tomt för honom när han åkte hem. Förståeligt nog.

Det är nu inte givet att man har sina förstahandsval som vare sig vänner eller partners, även om vi alla önskar oss det. Det är väl en av livets alla små grå hål, som vi nog alla åtminstone vid något tillfälle upplevt och brottats med. Det är en av alla saker vi måste lära oss att leva med, och att dessutom hitta egna verkningsfulla lösningar till. Det är livets skola, inget som jag som mamma kan hjälpa honom med.

Men ändå, mitt hjärta värker för honom. Jag vill ta ner solen, månen och alla stjärnorna till honom. Jag vill tvinga föräldrarna till hans kompisar som är ett förstahandsval, att flytta tillbaka hit igen. Så att han får sina bästa kompisar tillbaka. Jag vill............ Jag vill bara att han ska vara glad igen.

Tredje anledningen till hans nedstämdhet är begravningen på fredag. Eller...inte begravningen, snarare anledningen till begravningen. En av hans klasskompisar begravs då. Något som gör honom väldigt väldigt ledsen. Han vill vara med på begravningen, och han vill att jag ska vara där med honom. Inte hans pappa, inte mormor, utan enbart jag. Och då är inte jag hemma. Skitans också....

Nu sitter jag och funderar hur tusan jag ska fixa till det, så att jag verkligen är hemma då. Men om jag nu fixar det så att jag är med sonen på begravningen, då blir någon annan ledsen. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Eller hur det nu är man brukar säga?

Men....sonen är viktigast, och det där med begravning är svårt, så jag inser på något sätt att i det valet har jag inget val, jag måste se till att vara hemma så att jag kan gå på begravning med sonen.

Ja....vad jag ville säga är att det verkligen är pest när barnen är ledsna. Man vill verkligen göra ALLT för dem, även sådant man inte kan göra. Det är våndan av att vara förälder.

Min älskling är morgonmänniska. Stiger upp halv 6 om morgonen med glädje, oavsett han jobbar eller är ledig. Själv vill jag sova lääänge.

Min älskling är träningsfreak. Han tränar 1,5-2 timmar per dag. På sommaren springer han, spelar fotboll, på vintern blir det mest skidor, utför och vågrätt. Själv tränar jag inte alls. Avskyr allt vad träning heter. Det är sååå jobbigt. Ligger hellre i soffan med en godispåse och njuter av livet framför en skön film.

Min älskling älskar vintern. Han älskar allt som har med vinter att göra, skidåkning, skridskor, traska milsvida i knarrande snö. Ju kallare desto bättre. Själv älskar jag sommaren, älskar allt som har med sommaren att göra, till och med myggen. Vintern är för mig en nödvändighet som endast är nödvändigt för att göra sommaren allt mer fantastisk.

Min älskling är politiskt högervriden. Jag är vänster.

Min älskling är en aktiv person, vill alltid ha något på gång, har svårt att slappa några längre stunder. Jag älskar lugna stunder, och är definitivt motsatsen till aktiv.

Min älskling gillar action (film). Jag gillar drama och komedi.

Skulle nog kunna göra listan mycket längre men jag låter bli, blir så fasligt tröttsamt. Poängen är.........

Vi är fruktansvärt olika men vi grälar aldrig. Inte för att vi undviker gräl, utan för att vi verkligen aldrig är irriterade på varandra. Nu hör det till saken att vi inte bor ihop, och det har himla stor betydelse. Vi slipper allt vardagstjaffs. Men....ändå....

Det är väldigt märkligt faktiskt, för konstigt nog tycker jag att vi är tvillingsjälar, trots våra olikheter. Han är min bäste vän alla kategorier. Faktum är att jag inte fattar själv, hur några så olika faktiskt kan vara så lika, och så samstämda som vi faktiskt är?

Vive la difference!

 

Var ute i bloggvärlden och hamnade plötsligt på en blogg som hette samma sak som min, "svammel". Googlade på "svammel" och hittade en mängd andra bloggar med "svammel" som del eller helhet i sitt namn.

Så kan jag ju inte ha det. Tänk om någon annan skriver om något jag inte står för och det sedan sammanblandas med mig. Nää det går ju inte.

Så....från och med nu får det bli munväder istället.

För ett par år sedan, när barnen var mindre, var jag till en hamburgerbar för att köpa något ätbart. Jag var då barnledig, och gick mest och "shavade" omålad, håret i oformligt ruffs, och blekgråsvarta urnötta jobbingbyxor (måhända början till skilsmässan?).

 - Men oj vilka söta barnbarn ni har! Säger hamburgertanten med ett soligt och varmt leende.

Först tittar jag mig runt omkring, för att se vem hon kan tänkas mena, men jag var ensam.

- Det är i-n-t-e mina barnbarn, det är mina barn! Säger jag och ser skitsur ut. Tänkte att det är sannerligen sista gången jag sätter min fot här på denna hamburgerbar.

Igår följde jag mina barn till skolan för att stjälpa av några skidor. Iklädd joggings, omålad med morgonruffs.

En av mina söner hade fått en ny klasskompis. När denne klasskompis hade förvissat sig om att jag var E:s mamma sade han:

- Vad din mamma ser gammal ut.

Han ska sannerligen få stryk den ungen! Åtminstone i min hjärna. Förmodligen har han gravt nedsatt syn, knappt ledsyn kanske? Eller så är det mina joggings som ger en illusion av ålderdom? Ja jag vet nog att när jag är omålad är jag näppeligen någon skön gudinna. Fast det var jag inte när jag var 15 heller, och med åldern krävs det mer och mer engagemang avseende yttre "utsmyckning" för att man ska vara gångbar.

Jag: - Nej men vad säger du, vicken skitunge (sade jag nog inte, men tänkte så)! Försvarade du mig inte då, och sade att du hade den yngsta och snyggaste mamman i hela världen?

Sonen: - *Skratt* Nää....

Jag: - Men det borde du faktiskt sagt, för det är verkligen dagsens sanning. Förutom ung och snygg är jag dessutom oerhört stark, klok, begåvad och alldeles unik!

Sonen: - Jaa mamma det är du, du är precis allt det bästa. Säger han med ett leende i rösten, och lite avmätt så där som man bara är när man inte håller med.

Usch jag borde nog spöa upp dem allihopa. Fast så gör man ju inte så.....

Nä nu vet jag, en absolut total makeover får det bli!

                             

I tre dagar har jag stirrat surt på högen med räkningar som ligger på hyllan ovanför min dator. Ja...jag vet, det är ett återkommande tema. Ett återkommande tema att man åter och åter igen måste betala sina räkningar, och ett återkommande tema i att jag ständigt ältar detta i min blogg. Vet inte riktigt vad som är värst, mitt ältande eller de återkommande räkningarna? Eller....så klart jag vet det. De återkommande räkningarna ligger definitivt högst uppe på "pestlistan".

För varje dag som går blir högen både större och anskrämligare. Jag försöker med alla medel komma på saker som är viktigare än detta evigt tråkiga och ångestfyllda. Så....här sitter jag och gör något så oerhört viktigt som att bogga. Sedan måste jag förståss.....ja *hrm* det var faktiskt väldigt länge sedan jag städade skafferiet, så det börjar verkligen kännas som ett måste nu. Sedan var det ju någon timme sedan hunden var ut........

I dag har det varit en riktig pestdag på jobbet. Vi har "pinnat" på som "tättingar" på jobbet. Och jag hade en del ärenden som både var jobbiga, svåra och ledsamma. Ja det har verkligen varit pest idag och jag var fullkomligt slut.

Strax innan hemkomst ringde mina söner mig på mobilen och pratade med mig växelvis. De grälade med varandra och ville att jag skulle vara partisk. Storebror ville jag skulle hålla med honom, och lillebror ville att jag skulle hålla med honom. Och ni vet hur det är att lösa konflikter per telefon. Det är definitivt inte särskilt lätt. I mitt redan utpumpade tillstånd fick jag bara lust att slänga på luren, vända om, och ta närmsta flyg till något soligt, varmt, och lugnt ställe. Jag var bara såååå trött.

Kom hem och öppnade ytterdörren. Mot mig virvlade en liten vit ängel (i skepnaden av en hund), och formligen skrek ut sin glädje över att jag var hemma. Han verkligen överöste mig med all sin energi och glädje. Efter en lång promenad med honom var all trötthet, och irritation som bortblåst.

Tänk vad hunden gör för oss människor. Det är inte för inte vi kallar hunden för vår bäste vän.

   

Mina söner har satt in en liten filmsnutt på vår hund, på You tube.

 

Jag fick ett "tväril" häromdagen, då jag såg den brutalt påträngande utväxten på mitt huvud. Jag måste bleka utväxten igen. Sagt och gjort. När jag sedan tittade mig i spegeln såg jag en blekgulvit våldnad som liksom lyste mig rakt i ögonen.

Näpp, tänkte jag, det här går inte. Hittade några små pyttsar med olika variationer av mörkare färg, som jag sedan blandade och kletade in i underhåret, för att lätta upp allt det där gulbleka, som liksom inte passar sig så här mitt i bleka vintern. Resultat Zebrafink! Eller är det Grönfink jag tänker på?

Så.....ikväll tar jag ånyo fram en liten pytts med ljusfärgning av något slag. Ja...jag har många pyttsar. Många hårfärgningar har det blivit under åren. Med alla möjliga resultat alltifrån grönt till illande orange. Men någon gång där emellan har jag fått till det riktigt bra. Hur som helst, just denna färgpytts verkade vara sedan medeltiden. Hade den i håret nästan en timme, utan något som helst resultat. Jag är precis lika mycket Zebrafink nu som tidigare. Eller var det Grönfink? Enda skillnaden är att håret verkar lite risigare.

Så.....det är väl bara att gilla läget, och försöka att inte låtsas om de små lögnaktiga kommentarerna jag får, om att det är såååå fint. Om de nu säger så, de ärliga låtsas som om inget har hänt, och nämner inte det uppenbara.

Å andra sida, Zebrafinkar är riktigt söta.

 

Jag brukar aldrig se Topmodel (nej nej...det är verkligen helt säkert :)). Men....råkade nu zappa på tv:n och kom fram till en final av en Amerikansk Topmodel-tävling, som jag så att säga fastnade i. Finalen vanns av den första "mulliga/kurviga" kvinnan någonsin i Topmodels historia (hur lång är den då?). Nej jag skulle inte vilja påstå att hon är mullig, men jämfört med resten ansågs hon nog som det.

Bara såå fantastiskt!

Först blir Barek Obama Amerikas president och sedan blir en "mullig" kvinna Topmodel i Amerika (eller om det var i omvänd ordning?). Vilken framtid vi går till mötes! Vad kommer härnäst?

          

Blev intervjuad idag, av en kompis till ett av mina barn. En av frågorna löd:

- Vilket djur skulle du vilja vara?

Hm.....inte helt lätt att svara på. Tänkte först hund. Vore skönt att ha någon som tog hand om mig och skötte mina behov, gav mig massor med mat, lek och kel. Men....sedan kom jag att tänka på att förutsättningen att jag skulle få det är att jag kommer till en bra familj. Tänker mig motsatsen, att aldrig få gå ut, inte får den mat jag behöver, får hårda slag och skäll istället för kärleksfulla smek och lek.

En fågel, tänker jag då. Tänk att få flyga fritt under den klarblå himmelen och blicka ner mot den vackra jorden. Men....sedan minns jag gårdagen, då katten kom in med en liten blåmes i munnen. Och så tänkte jag på alla milslånga resor jag måste göra varje år, och om jag nu inte reser, risken för en vinter då jag både fryser och svälter ihjäl.

Men en katt då? De är så fria. Gör vad som faller dem in. Men så minns jag sommarens rubriker om katten som fick agera fotboll åt några tonårspojkar, eller katten som blev centrifugerad levandes. Det finns många katthatare.

Efter ett långt resonemang kom jag fram till att jag nog ville vara människa ändå.

Efter en stunds tvekan svarade pojken:

- Men tänk på alla människor som dör i Gaza......

Både jag och hunden blev less på alla knutar och tovor i pälsen. Måttet blev rågat när hunden gömde sig under sängen när jag skulle borsta honom, han har faktiskt tidigare älskar dessa stunder. Så....vi åkte helt sonika till hundfrisören........

Före:

 

Efter:

Undrar lite om han själv tycker att det är pinsamt. Liksom skäms en smula. Från att han har gått i en fluffig päls, går han nu i tights. Måste kännas naket, och kanske lite avslöjande. Han har ju döljt sina heligaste delar med en massa hår förut, men nu får man fullständig tillgång till hela härligheten. Nej usch....borde kanske frågat honom först. Jag har själv gråtit floder i unga år sedan jag varit på ett misslyckat frisörbesök, och då har jag sannerligen inte behövt visa mina ädlaste delar på grund av det.

Nu tycker ju inte jag att det är misslyckat, tvärtom, men Stitch kanske ifrågasätter det hela. Han ser verkligen helt olik ut. Kunde vara en annan ras faktiskt. Folk har frågat om vi skaffat en ny hund :). Men jag tycker att han är lika underbar som tidigare och precis lika söt, och han känns mjuk och skön som sammet.