Dagens låt m.m

Westbay Bits & Pieces - Part 2

Så var det dags för ännu en klippfilm från Västervik. Den är tagen 1980 och består av en salig blandning klipp som jag och min kompis filmade med hans Super-8-kamera. Nu har jag överfört och fixat till det i datorn plus lagt på lite go tidstypisk musik för att få rätta känslan. Det är Ray Parker Jr och låten "It's time to party now" ifall någon undrar.

Nu när jag hållit på med alla dessa gamla filmer så har jag blivit sugen på att börja filma igen så idag gjorde jag ett experiment här i Eksjö där jag bor numera. Jag tog min mobil, en Sony Ericsson P990i och filmade en vända på stan och det blev inte alltför tokigt. Men man inser ju att man skulle komma mycket längre med en riktig kamera så det är inte omöjligt att jag införskaffar en sådan framöver.

Måste för övrig passa på och förklara min senaste frånvaro. Det är så att jag fyllde år förra veckan och hade en massa besök här så det blev inte så mycket tid till att blogga.

Tjillevippen

notbugs

P.S Ifall ni gillar klippfilmerna så får ni gärna sprida dem vidare. Min YouTube-sida hittar ni här: notbugs

Love Happy - Message Of Love

Detta är en låt som jag redan skrivit om en gång, men då hade jag ingen video eller ljudsnutt att presentera. Men nu har en vänlig själ lagt ut den på YouTube och ingen är gladare än jag. Tjejen som sjunger, Ellie Lawson har en sån otrolig pipa så man ryser ända in i benmärgen. Hon sjunger numera med ett Jazzband som spelar gamla jazzklassiker och som man kan boka till fester och liknande. Fast jag tycker hon har mer att ge inom clubmusiken, men tyvärr kan man ju inte alltid få som man vill.

Kom på en grej som jag missade sist jag skrev om den här låten. Jag har ett rätt skönt minne även om det inte är särskilt äventyrligt. Jobbade på den tiden som datakonsult och skulle flytta tillbaka till Småland efter ett par år i Stockholm. Fick då en ny tjänstebil och hade valt en Ford Mondeo kombi med all möjlig extrautrustning. Så jag var som ett litet barn på julafton när jag hämtade ut den en varm sommardag 1995. Blev extremt nöjd när jag upptäckte hur effektiv airconditionen var så jag bestämde mig för att åka ut på en liten kvällsrunda. Den rundan blev 28 mil till slut och innebar en tur runt mälaren bl.a i den sköna sommarkvällen. På jobbet tyckte de att jag var lite koko när jag dagen därpå berättade om min kvällsrunda. Det blev så småningom ganska många mil i den bilen och jag trivdes väldigt bra med den så det var lite tråkigt att lämna tillbaka den när jag drabbades av sjukdom året därpå och fick sluta jobba. Har inte haft någon bil sedan dess och lär nog inte skaffa nån igen heller eftersom jag anser det vara ett slöseri med pengar.

Tjillevippen

notbugs

Robin S - Show Me Love

En riktig slagdänga från mitten på 90-talet. Gick man på Café Opera på den tiden så var chansen att få höra den här låten i stort sett 100%. Det var en ovanligt långlivad låt dessutom som inte försvann på en kafferast precis. Ett tag var jag riktigt trött på den men på senare år har jag kunnat börja uppskatta den igen, förmodligen mycket beroende på de nostalgikänslor den framkalllar.

Vid den här tiden bodde jag i Stockholm och dejtade en tjej som kom från Eritrea som hette Maria. Jag ska nu dela med mig av kunskapen att meningen "Kan du köpa lite mjöl?" kan ha väldigt olika betydelse beroende på vilken bakgrund man har. Det var så att en söndag hösten 1994 hade jag blivit hembjuden till Marias föräldrar på söndagsmiddag. Det var stort, för att det innebar att föräldrarna accepterade att dottern dejtade en "Svensk" (Är iofs tysk på pappret men det är en annan historia). Jag såg fram emot middagen för jag visste att den maten som skulle serveras var av toppklass. Hade tidigare erfarenhet av mat från såväl Eritrea som Somalia och även om det är väldigt annorlunda så är det väldigt god mat.

På förmiddagen innan jag skulle åka till Uppsala där föräldrarna bodde så ringde Maria. Hon var redan hos föräldrarna och ringde för att be om en tjänst när jag ändå skulle komma med bil. Hon bad mig köpa mjöl, för de hade ett extraerbjudande på en stormarknad i Uppsala. Jag frågade hur mycket och hon sa då att det räckte med fem förpackningar. Jag hajade nog till lite eftersom jag tyckte det lät mycket men jag anade ännu inte omfattningen på uppdraget och hur mycket det egenligen var. Maria förklarade istället var i butiken jag skulle hitta mjölet och att de hade satt fram pallar i en av gångarna på stormarknaden. De hade nämligen varit och köpt mjöl där flera gånger tidigare.

Med den informationen satte jag mig i bilen och började köra mot Uppsala. Jag kom så fram till Stormarknaden och gick in i butiken. Letade mig fram till gången med mjölet och hittade mycket riktigt pallar med mjölförpackningar. Det enda var att varje förpackning var på 5 kg så det skulle bli 25 kg totalt. Jag blev tveksam och tänkte att så mycket mjöl kan de väl ändå inte vilja att jag köpte. Så jag letade fram mobiltelefonen och ringde för att dubbelkolla. Jo, mycket riktigt, de skulle ha 5 stycken 5-kilosförpackningar med mjöl. Det var bara för mig att fylla en vagn med alla säckar och sedan gå och betala, därefter ut till bilen, baxa ner alla säckarna i bagageutrymmet och så åka hem till föräldrarna.

Jag kom så fram och gick och ringde på och de blev väldigt glada över att se mig och så följde några av bröderna med ner för att bära mjölet till ett förråd de hade. Jag blev aningen paff men ändå inte förvånad då jag i detta förrådet såg 5-6 likadana säckar med mjöl som jag precis inhandlat. Min hjärna gick på högvarv för jag kunde för allt i livet inte begripa vad man skulle med så mycket mjöl till. Jag fick dock svaret då jag frågade Maria som berättade att de bakade allt bröd själva och till alla måltider så åt man en sorts pannkakor som man plockade maten med. Så det gick åt väldigt mycket mjöl med tanke på att det lagades mat till kanske 7-8 personer per dag i det hushållet. Det var bröder, systrar, kusiner och allehanda släktingar som utfodrades.

Nåväl, middagen var väldigt god och bjöd på allt möjligt gott, allt åts med hjälp av dessa pannkakor som låg i stora högar på fat och som man fick ta av allteftersom man behövde. Familjen passade samtidigt på att ha lite frågestund och fråga allt möjligt om mig och min familj osv. Men inga jobbiga frågor utan mest sånt som är av allmänt intresse. Så småningom blev det kväll och dags att åka hem och jag tackade varmast för det vänliga mottagande jag fått och för den goda maten, sedan åkte Maria och jag tillbaka till Stockholm igen. Det skulle följa fler söndagsmiddagar hos hennes föräldrar och det var alltid något man såg fram emot eftersom man blev så väl bemött plus att maten var något alldeles extra. Jag behövde dock aldrig mer köpa mjöl vilket jag var tacksam för då det var ett rejält bök att kånka på de där 5-kilosssäckarna.

Tjillevippen

notbugs

Westbay Bits & Pieces - Part 1

Idag blir det ingen musikvideo utan egenhändigt producerat material. Det är detta som är mitt hemliga vapen och som ska bringa in lite fräschör i denna bloggen. Filmen är från början av 80-talet och består av allehanda småklipp filmade med Super-8. För den yngre generationen som är vana vid mobilkameror osv. så ter det sig säkert som rena forntiden. Eftersom filmtekniken vid den här tiden inte var så utvecklad som idag så fanns det inte så många möjligheter om man ville filma som amatör. Det som fanns till hands var Super-8 eller möjligtvis 16mm-film med ljud om man hade lite mer pengar. Super-8 var dyrt nog för fattiga studenter som oss.

Varje film var max 3 minuter och 20 sekunder långa och kostade 130 kronor har jag för mig. Så det blev dyra minuter vilket innebar att man fick hushålla med vad man valde att filma helt enkelt. Sen skulle ju eländet skickas på framkallning och därpå fick man tillbaka filmen i oklippt format så det var bara att sätta sig och klippa ihop hur man ville ha det. Vad jag minns hade vi ingen egen klipputrustning utan fick göra detta i filmlabbet på Norra Högstadiet där vi gick. Vi hade något som hette Fritt valt arbete på schemat och där hade vi valt ämnet film vilket gjorde att vi fick tillgång till lite mer resurser samt bidrag med råfilm om jag inte minns fel.

Just den här filmen är ett hopkok av snuttar som vi filmade på stan i Västervik, 1980 tror jag det var, nån gång på hösten. Killen i vit jacka som dyker upp och häller ut en snusdosa är jag själv. Därutöver syns min kompis, min syster, min mor och en hel del andra bekanta. Tja, som ni ser så är det ingen direkt handling i filmen utan mest kul för de närmast sörjande men samtidigt så är det lite av ett tidsdokument som speglar den tiden som jag skrivit om i mina tidigare inlägg när jag berättat om mina tonårsbravader.

Har totalt ca 25 minuter sådan här film som jag ska redigera så det funkar på YouTube så det är lite pill men jag kommer att släppa en sån här snutt då och då allteftersom jag blir färdig.

Att jag har kvar dessa guldkorn är tack vare min kompis som gav mig en video när jag fyllde år nån gång i mitten på 90-talet. Han hade då suttit och filmat av samtliga våra Super-8-filmer med en VHS-kamera och det är den videon jag nu fört över till datorn så att den bevaras för eftervärlden.

Tjillevippen

notbugs

Prominent - Let's talk it over

Kom ju på att det fanns lite mer guldkorn i det här landet, fast denna gången lite mer R&B. Videon känns dock lite halvfjantig, då är Spånka NKPG's video klart bättre. Men jag förstår att det blir ett litet dilemma när man ska spela in en cool video utifrån svenska ögon, det är en sån hårfin skillnad mellan genialitet och klantighet.

Annars kan jag meddela att det är stora grejer på gång. Är förvisso lite halvdassig idag så jag gör inte många knop precis men det hindrar inte hjärnan ifrån att smida ut nya finurligheter. En av mina trognaste läsare av den här bloggen är min kära mor och idag fick jag veta att hon försökt skriva en kommentar till mitt senaste inlägg. Ni kanske undrar vad hon ville kommentera, jo det är på det viset att hon är barnsligt förtjust i att läsa om mina ungdomssynder så hon vill inte att jag skriver om vardagliga saker som krånglande tangentbord. Nä, action ska det vara och har jag inte skrivit på några dagar så får hon abstinens och undrar oroligt när nästa inlägg ska komma.

Känner dock att jag är inne i en period med lite skrivkramp, dvs inte så att jag inte har historier att skriva om, utan mer om att jag har svårt att pränta ner dem helt enkelt. Vill lixom ha rätt känsla i kroppen när jag skriver och den infinner sig inte bara hur som helst.

Men jag har ett hemligt vapen på gång. Muhahahaha!!!! Håller som bäst på att trixa med det och kommer att presentera det här på bloggen inom kort. Tills dess får ni hålla till godo med lite vardagshistorier och möjligtvis ett och annat gammalt minne.

Tjillevippen

notbugs

Spånka NKPG - What I Need

Det är egentligen konstigt att det inte finns mer svensk musik som är lika bra. Efterlyser det svenska Houseundret, när ska man få höra talas om ett sånt måntro? Hur som helst så svänger det rent sanslöst grymt. Har en extended version på MP3 och den passar ypperligt för ett par Cerwin Vega att få dansa loss till.

Har för övrigt klurat lite och kommit fram till att jag har en lite förändrad bloggfilosofi. Kom idag på att jag ju faktiskt kan skriva om precis vad som helst som faller mig in eftersom det är min egen blogg och det enda jag behöver ta hänsyn till är allmänt hyfs och förnuft när det gäller ämnen jag väljer att skriva om.

Sitter t.ex och retar upp mig på mitt tangentbord. Köpte ett Logitech Cordless MX3000 ihop med min nya dator men tangentbordet är helt kaiko. Tangenterna har ett märkligt avstånd mellan varandra så man kan inte skriva med normal fingersättning. Jag tillhör den lilla skaran människor som skriver med alla fingrarna och då är det liksom en förutsättning att tangenterna sitter där de ska om man ska kunna skriva med lite fart. Men på det här tangentbordet har de misslyckats totalt, jag misstänker att det beror på att de försökt krympa tangenterna något för att få plats med alla extra funktionsknappar som man ändå aldrig använder. Mitt förra tangentbord som för övrigt också var ett Logitech hade inte lika mycket lull-lull och där var tangenterna normalstora och gick utmärkt att skriva med.

Inser nu när jag sitter å skriver av mig att jag egentligen har tusen liknande saker att berätta om, saker som i det stora hela är rätt meningslösa men som ändå påverkar livet jag lever på den här planeten. Återkommer säkert till denna typen av ämnen framöver även om det kanske inte roar eventuella läsare speciellt mycket. Men det känns rätt skönt att få skriva av sig helt enkelt.

Tjillevippen

notbugs

Chaka Khan - Clouds

Detta måste vara min absoluta favoritlåt med Chaka Khan. Den har så många bottnar och dessutom får man riktigt höra vilken fantastisk sångerska hon är. Gillar för övrigt hennes namn, det är bara übercoolt helt enkelt.

När jag hör den här låten tänker jag på "den lyckliga tiden", dvs de tidiga tonåren 13-15 års ålder då livet lekte. Kan inte påminna mig om att jag hade några som helst "tonårsproblem" på det klassiska viset. Hade det väldigt fritt nu när jag ser tillbaka på den tiden. Man gjorde vad man tyckte var kul helt enkelt. Ett exempel är när jag och kompisen fick för oss att provbada alla fontäner i stan. På med badbyxorna och sen gav vi oss ut på stan och doppade oss i samtliga fontäner. Vissa gick det mindre bra med då de var så grunda att det var svårt att doppa sig i dem helt enkelt. Andra var så små så att det var svårt att komma i, exempelvis den lilla vid stadsparken i hörnet mot dåvarande Tempo, numera Hemköp.

Vi hittade dock en favorit och det var fontänen vid Norra Högstadiet, vattnet var dryga metern djupt så det gick t.o.m att dyka i den om man dykte tillräckligt flackt. Vansinne tänker jag med dagens förståndskostym men på den tiden var det ju bara kul. Hur som helst så var det så perfekt att bada där så vi hade den som playa nån vecka den sommaren. Kompisen fick dessutom för sig att försöka plantera in aborre som han fångat i Gamlebyviken. Gick väl sisådär med det, de levde ett par dagar men sedan dog de och låg med magen i vädret som där hade uppstått en mindre miljökatastrof. Då kändes det inte lika fräscht att bada där så vi gick inte dit på ett bra tag sen.

Tjillevippen

notbugs

Zapp - It does´nt really matter

Egentligen hade jag velat ha en låt från en av Roger Troutmans soloskivor med i mitt inlägg men lyckades inte hitta den låten, Do it Roger, Do it. Den var annars en väldig favorit i början på 80-talet. Slänger med en video med en snutt av den låten som en tjej spelar på piano, riktigt bra dessutom då hon lyckats få med känslan i låten riktigt bra. 

Roger Troutman - Do it Roger

Många minnen man har till bröderna Troutmans låtar, jag tyckte alltid att de var helt makalösa på att skriva sköna goa funklåtar som inte lät som något annan man hört tidigare.

Den sista låten har jag även ett litet kärleksminne till, jag var en period ihop med en tjej som bodde ute vid Skogshaga i Västervik och det gick väl sisådär. Jag hade inga problem med det, men tjejen hade det då vi inte kom från samma"klass" eller hur man ska säga. På det hela taget var det ganska sorgligt vilken mentalitet som frodades där och hur man såg på människor bara för att de råkade bo här eller där.

Sånt finns ju i högsta grad kvar idag men jag har alltid skitit i dylika konventioner och umgås med de jag tycker de är trevliga, sen får de bo var de vill och jobba med precis vad de vill.

Tjillevippen

notbugs

Toto Coelo - Milk from the coconut (Original video '83)

Klart bästa låten med Toto Coelo, den andra lite större hiten hette I eat cannibals och funkade väl ganska hyfsat. Fast den här är mycket fetare och mer disco vilket passar min smak ypperligt. Blir dock lite besviken när man ser videon, tjejerna är inte mycket att hänga i julgranen utan är ännu ett typexempel på engelsmännens dåliga smak. Det fanns en hel drös tjejband av den här typen på 80-talet och medlemmarna var sällan av det vackrare slaget även om de kanske kunde sjunga bra. Så tyvärr får jag erkänna att jag bryr mig om utseendet en hel del, man vill ha lite glättig yta till den här typen av musik och inte bli påmind om hur verkligheten egentligen ser ut.

Måste slänga med den andra videon jag hittade med samma låt. Det är tydligen från ett tv-uppträdande med ren playback men där man blir ännu mer beklämd över medlemmarnas framtoning. De påminner om när tonårstjejer leker popstjärna hemma på flickrummet. Väldigt kantigt och fumligt minst sagt. 

Toto Coelo - Milk from the coconut (Discoring '84)

Så var det tillbaka till alla gamla minnen. Har ett ganska ångestfyllt sådant som kan förknippas med tiden då den här låten snurrade på skivtallriken därhemma.

Ett par kompisar och jag hade anordnat en fest på ett slott som kommunen ägde och som låg en bit utanför stan. Man kunde hyra hela slottet för 75 kronor på den tiden och enda kravet var att man fick städa ordentligt efter sig.

Festen var lyckad vad jag kan minnas men mer minnesvärt var när ena kompisen och jag fick för oss att låna en trampbåt som låg nere vid bryggan för att ta oss in till stan och hämta mer sprit. Vi var allt annat än nyktra men tyckte att vi kommit på en genial idé helt enkelt. Sagt och gjort, vi lyckades få loss trampbåten från dess förtöjning, den var fastlåst med en kedja som var fäst i en stolpe som var förankrad i stranden. Men det var inga problem att gräva upp hela stolpen och därmed var den saken ordnad.

Därefter satte vi oss i ekipaget och började trampa med sikte mot stan. Det var väldigt mörkt ute och navigationen var det väl lite si och så med. Vi hade dock målet klart i sikte då staden syntes starkt upplyst i fjärran. Jag vet inte hur länge vi hade trampat innan vi upptäckte att det började gå väldigt trögt. Verkade det dessutom inte som om trampbåten låg väldigt lågt i vattnet och var det inte lite väl mycket vatten på durken? Vi började undersöka saken och fann till vår fasa att det saknades två bottenpluggar så eländet höll helt enkelt på att sjunka under oss. Nu var goda råd dyra! Först försökte vi orientera oss och kom fram till att vi var mitt ute på fjärden. Men då vi inte kunde avgöra hur nära land vi var så beslutade vi att vända och försöka ta oss tillbaka till slottet, då kunde vi ju med uppskattning av tiden ungefärligt avgöra var vi var. Samtidigt så började vi ösa med händerna för glatta livet samtidigt som omväxlande paddlade med händerna. Att trampa insåg vi skulle bara påskynda sjunkandet så det lät vi bli.

Det kändes som vi paddlade i evigheter och vi övervägde möjligheten att lämna "skeppet" och simma tillbaka men kom fram till att så länge vi flöt skulle vi stanna kvar och försöka paddla oss tillbaka. Så vi fortsatte att paddla och ösa och så småningom så kändes det som det var mer vatten i trampbåten än utanför. Den sjönk med andra ord snabbare än vi kunde ösa. Så vi satsade på att paddla för glatta livet och tog i för kung och fosterland. Då vi hållit på en stund så börjar det gå väldigt trögt och vi kunde inte bli kloka på varför, vi kunde inte se land för det var becksvart och hade vi gått på grund borde det ju ha hörts nåt tänkte vi.

Under tiden vi funderar över vad som pågår hör vi en röst ropa bakom oss. Först tänkte vi att det var någon båt som upptäckt oss och som kom för att rädda oss men så kände vi igen rösten, det var ju vår andra kompis som varit med och ordnat festen. Vad gjorde han ute på sjön nu? Det visade sig att han inte alls var ute på sjön utan han stod längst ute på t-bryggan vid slottet så vi hade paddlat förbi hela bryggan och mjukt landat i sandbottnen på stranden ett par meter från land. Lättnaden var väldigt stor över att vi lyckats rädda oss i land. Nu återstod bara problemet med att få upp den vattenfyllda trampbåten på land och åter förankra den med pålen i stranden. Det fick dock anstå till dagen efter så vi förtöjde den lite provisoriskt och gick sedan för att sova uppe i slottet.

Dagen därpå var man tung i huvudet och ganska full av ågren. Dessutom lite rädd då vidden av det hela gick upp för en. Det kunde ha gått riktigt illa och vi hade haft en rejäl laddning med tur som klarade oss helskinnade från detta äventyret. Förmiddagen gick sedan åt att försöka baxa upp den vattenfyllda trampbåten på land och förankra pålen i stranden så att det inte skulle märkas vad den hade varit ute på för äventyr. Det gick ganska bra även om vi fick tillkalla lite hjälp utifrån som kom med en del förmanande ord då sanningen uppdagades. Men vi lyckades få allt i ordning till slut och därefter så var det bara att städa slottet innan vi kunde packa ihop och åka hem till intet ont anande föräldrar.

Tjillevippen

notbugs

Nelly feat. Kelly Rowland - Dilemma

En av mina favoriter bland nyare R&B/HipHop. Nu är den kanske inte pinfärsk längre, men sett till det historiska perspektivet så tillhör den kategorin nyare musik. Videon är en riktig klassiker, snyggt foto och man blir ju bara mer och mer kär ju mer man ser Kelly Rowland. Tänk så glad man skulle bli om man hittade henne sittandes i soffan en mulen vinterdag.

Är nu återkommen efter tre veckors service som jag brukar kalla det för. Åker på sådant en gång varje höst så att man ska klara av vintern lite bättre när man är lite skraltig som jag är. Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om dessa tre veckor men det skulle bryta lite mot de principer jag har över vad jag skriver om på den här bloggen.

Funderar på att omarbeta min bloggfilosofi och göra den lite bredare. För er som undrar vad min bloggfilosofi är så är det bara att bläddra tillbaka i bloggen så hittar ni den där nånstans. Får nog göra det själv oxå när jag tänker efter för jag är osäker på vad jag skrivit där. Tankar och idéer brukar tendera till att vara under ständig utveckling så det som kändes sådär 110% klockrent ena veckan kanske inte känns lika klockrent veckan därpå. Det är nog lite därför jag skrivit om gamla minnen mest.

Ska sätta mig ner och kolla in YouTube lite nu och se om jag kan hitta lite lämpliga objekt att presentera här på bloggen. Brukar vara lite rostigt i början men har man bara hittat ett par låtar att ha på lagret så brukar det vara lätt att komma på fler.

Tjillevippen

notbugs

The Time - 777 93 11

En riktig gammal favorit med The Time. Gruppen som fick leva i skuggan av Prince, men som fostrade några av dagens största producenter Jimmy Jam och Terry Lewis. Personligen så är jag mer förtjust i det som The Time släppte jämfört med Prince med några få undantag. Det har tvistats om hur mycket medlemmarna i The Time och Prince influerade varandra och vem som skapade det s.k Minneapolis-soundet. Jag antar att vi aldrig får veta sanningen eftersom det tydligen än idag trätas om vem som kom på vad. Speciellt Jesse Johnson lär ha varit ganska bitter över att Prince mer eller mindre stal hans idéer och gjorde dem till sina egna. Sanningen ligger nog nånstans mittemellan, dvs att då inspirerade varandra åt båda håll. Samtidigt så tyder framgångarna för Jimmy Jam och Terry Lewis, efter att de slutat i The Time, på att där fanns väldigt stora kreativa resurser.

Har varit lite "lat" sista veckan men det beror mest på att jag haft "gröt" i huvudet. Nu åker jag bort i morgon och blir borta i tre veckor så det blir en liten paus i bloggandet under den tiden, men jag antar att inte många lär sakna mina inlägg då jag ju inte har så fruktansvärt många läsare om jag ska vara ärlig. Skriver mest för min egen skull plus att jag vet att mina föräldrar roas av att läsa om mina upptåg i yngre dar.

Tjillevippen

notbugs

Cameo - Word Up

En av funkens skönaste röster hittar man hos Larry Blackmon som är förgrundsfigur i Cameo. Att gruppen dessutom lyckats snickra ihop en hel del odödliga klassiker är ju då inte så tokigt. Det är ju inte alltid bra låtar framförs av bra musikanter/sångare/sångerskor. Extra kul med den här låten är att den blivit populär i rockkretsar efter att bl.a gruppen Korn gjort en cover på den. Men lika bra som originalet kan det aldrig bli, speciellt inte när man gör rock av det.

Tjillevippen

notbugs

Meja - All about the money

Meja har alltid varit en favorit, speciellt hennes första skiva som producerades av Bag & Snowman. "Bag" är för övrigt Anders Bagge som på senare år gjort musik åt Madonna bl.a. Men på tiden det begav sig så gjorde han bra musik, något jag inte kan påstå att Madonnas musik är längre. Hon var bra första skivorna, sen har det bara gått utför. Meja såg jag, i Nässjö, live nån gång under andra halvan av 90-talet. Hon uppträdde klädd som om hon kom direkt från myssoffan. Det var myskläder från topp till tå, så det var nog första gången jag sett någon uppträda med raggsockar och Birkenstock på fötterna för övrigt.

Idag tänkte jag dela med mig lite minnen från slutet av 90-talet. Året var 1998 och jag chattade ganska flitigt på den tiden. Fick då kontakt med en kvinna som var 10 år äldre än jag och som bodde i södra Småland, ca 15 mil från där jag bor. Hon kom från Tyskland men hade hamnat i Sverige några år tidigare. Det var egentligen en enda stor slump att vi fick kontakt för hon hade ingen dator och kunde inget om dylikt heller. Men hon var med sin dotter på biblioteket en dag och då fick dottern visa henne och det hennes första försök när vi fick kontakt. Vill passa på att klargöra att det var på en 30+chat som vi träffades och hon hade en egen profil som dottern hjälpt henne med. Vi fick i alla fall bra kontakt och bytte telefonnummer, något som inte är särskilt vanligt men eftersom hon inte hade egen dator så visste vi inte om vi skulle kunna få kontakt igen.

Jag tror det var redan samma kväll som hon ringde första gången. Karin fick jag veta att hon hette och hon var ganska precis 10 år äldre än jag, dvs 42 då jag var 32 vid den tiden. Hon hade tre barn och två barnbarn och hade varit gift ett antal gånger. Men det avskräckte inte mig för hon var otroligt rolig och charmig och vi satt och pratade i flera timmar. Detta upprepade sig ett antal dagar i sträck och så började vi prata om att eventuellt träffas. Eftersom hon hade yngsta dottern som var 15 år hemmaboende så blev det jag som fick åka till henne om det skulle bli nån träff. Så vi bestämde ett datum och jag skulle då ta bussen till Växjö och hon skulle sen hämta mig med bil.

Så kom då dagen då vi skulle träffas och vi hade bestämt att jag skulle stanna över en helg. Jag tog bussen från Eksjö till Växjö och var väldigt spänd på hur det hela skulle avlöpa. Eftersom jag inte sett ens ett foto på henne så visste jag inte hur hon såg ut mer än att hon var blond och i hennes tycke lite kort och mullig, något som skulle visa sig helt fel. Så när bussen rullade in mot stationen så försökte jag se om jag kunde se någon mullig kort kvinna. Icke någon sådan fanns att skåda så jag började bli lite orolig. Jag lade däremot märke till en väldigt snygg slank blondin av den typen som man inte brukar se i Sverige. Välklädd i kappa och skinnbyxor och stövlar. Minns att jag tänkte tanken att tänk om det ändå kunde vara hon men så slog jag bort den tanken lika fort och bytte den mot tanken, hur korkad får man vara.

Bussen stannade i alla fall och jag klev av och fick mitt bagage. Sedan rullade bussen vidare och jag stod ensam kvar. Den enda person jag kunde se på hela stationen var den slanka blondinensom stod ca 50 meter bort. Så jag gick bort och satte mig på en bänk och började leta fram mobiltelefonen. Under tiden såg jag i ögonvrån att blondinen fick sällskap av en ung tonårstjej. Så ringde jag Karins mobilnummer och upptäcker att blondinen börjar gräva i sin väska efter mobilen samtidigt som mitt samtal kopplas fram. Då trillar poletten ner och det visar sig att blondinen svarar på mitt samtal så det är ju Karin som stått där hela tiden och väntat på mig tillsammans med dottern som hon skickat runt för att leta efter mig.

Jag blev minst sagt paff för det var en märklig känsla. Kan tänka mig att det är lite så det känns om man vinner mycket pengar på Lotto. Inte nog med att hon var charmig och rolig, hon var dessutom väldigt snygg, slank och naturligt brunbränd. Den typen av kvinna är extemt sällsynta i Sverige, men är lite mer vanliga i Tyskland och nu hade en av dessa kvinnor bosatt sig mitt ute i den Småländska skogen. Jag tyckte det var väldigt fascinerande för det var en lite udda mix minst sagt. Hur som helst så åkte vi hem till henne och vi hade så otroligt trevligt och roligt och det sade klick. Det blev inledningen på ett förhållande som höll i nästan ett halvår och som närapå slutade i giftermål. Det var i alla fall enda gången jag seriöst diskuterat giftermål med någon. Nu så sprack alltihopa på grund av en hel del tråkiga händelser och vi insåg att det var lika bra att vi skildes åt. Men vi skildes åt som vänner och har faktiskt fortfarande kontakt emellanåt. Senast jag hörde av henne var i våras och då hade hon flyttat tillbaka till Tyskland.

Tjillevippen

notbugs

Sweetwater / Amy Jo Johnson - Motherless Child

Detta är filmversionen av låten Motherless Child som var en av Sweetwaters stora hits. Gruppen är annars kända för att vara första bandet som spelade på Woodstockfestivalen. De spelade en form av fusionjazz tror jag det kallades för och stilen är ju helt klart väldigt flummig om man ska säga så. Själv fastnade jag för deras musik när jag såg en film som musikkanalen VH1 gjort om gruppen. I filmen spelade Amy Jo Johnson huvudrollen som Nancy Nevins som var gruppens sångerska. I samband med inspelningen av filmen så spelades ett nytt soundtrack in med gruppens låtar men där Amy Jo Johnson sjöng istället för den riktiga Nancy Nevins. Jag har båda versionerna på MP3 och jag måste säga att jag faktiskt föredrar den som Amy Jo Johnson sjunger.

Musikaliskt sett är detta lite av ett sidospår för mig som annars gillar mest dunka-dunka-musik. Men som alltid finns där undantag och de blir bara fler med åren. Kan för övrigt varmt rekommendera filmen Sweetwater, den brukar visas på 3:an eller 5:an på en udda tid nån gång per år. En annan film, som oxå kan rekommenderas, är dokumentären om Woodstock som är nästan 4 timmar lång i den version som släppts i Sverige. Det är också en film som visas på tv med jämna mellanrum.

Är fascinerad över fenomenet Woodstock även om jag kanske inte riktigt sympatiserar med allt som predikades där. Det avtryck det gjort i historien är nog mer på ytan än på djupet enligt min mening. Däremot hände det en hel del när det gällde musikutvecklingen under den eran och jag tror inte att populärmusiken låtit som den gör utan flowerpowertiden.

Tjillevippen

notbugs

 Jody Watley - Friends

Jody Watley sjöng inte bara i Shalamar, hon har även varit framgångsrik som soloartist. Låten Friends är en av mina största favoriter då det är en låt med en bra text. Brukar annars inte lägga så mycket vikt vid texter utom när det dyker upp något som jag fastnar för. Annars är musiken viktigast och de stämningar som musiken framkallar. Har presenterat en textfavorit tidigare och det var Banderas - This Is Your Life. Får se om jag kan vaska fram någon mer som jag kan dela med mig av framöver.

Hur som helst så är detta en riktigt tung låt rent ljudmässigt, lämpar sig utmärkt att spela i ett par Cerwin Vega då den innehåller bottenlösa trumslag. Vet faktiskt inte vad såna slag kallas men det är precis som det inte finns någon botten i ljudet utan det är bara fett och mäktigt och gör sig inget vidare i en transistorradio t.ex. Den här typen av trumslag var väldigt vanligt i hiphoplåtar på 80-talet och dyker än idag upp då och då. En clublåt som jag kommer på rakt av är Rochelle Fleming - Suffer (The Consequences) där det ligger ett gäng sådana feta trumslag i introt bl.a. Hade faktiskt ett elände när jag skulle rippa den från vinyl för att den överstyrde så grymt i de låga frekvenserna. Men jag fick till det hyfsat så nu kan man spela den och riktigt känna hur den ska låta.

När jag satt och letade klipp med Jody Watley så märkte jag hur tiden bara började dra iväg, det är väldigt lätt att drömma sig bort på YouTube. Först hittar man ett klipp å sen leder det till ett annat å sen är man fast. Väldigt beroendeframkallande är det minsta man kan säga.

Tjillevippen

notbugs

 P.S Ifall ni inte kan se videon så är det fel på Aftonbladets länkning. Har försökt rätta och få dit rätt snutt men hur jag än gör så vill den inte byta till den rätta. Hoppas det ger med sig och att den bara är seg med att uppdatera. D.S

Shalamar - A Night To Remember

Väldigt corny video måste erkännas plus att Jody Watley inte riktigt kommer till sin rätt till 100% här. Jody Watley är den vackra kvinnan som sjunger och hon faller i min bok under epitetet världens vackraste kvinna. Kan nu inte svära att hon ligger nummer 1 för världens vackraste kvinna är mer ett begrepp vilket inte ska tolkas bokstavligt. Snarare en indikator för att här är det något speciellt på gång. Hur som helst så sjunger hon ju dessutom gudabenådat, hur nu det går ihop för en ateist som jag. Kommer nog återkomma till just Jody Watley fler gånger bara för att hon är en sån fröjd att se och lyssna på. Lite som att ha en ask med alla goa chokladbitar och även om man äter upp alla så är asken fortfarande full. MUMS!

Tjillevippen

notbugs

Breakdance The Movie - Battle (Part 1)

Gör ett litet avsteg från att presentera just en låt idag. Hittade nämligen ett helt gäng underbara corny nostalgitrippar i form av klipp från filmen Breakdance The Movie från 1984. Roligast av allt när man ser det nu är att man tyckte ju då att det var ascoolt men idag så skrattar man så man håller på att kikna. Där ser man hur saker och ting ändrar sig med tiden. Men det fanns inte bara ett klipp utan flera på s.k battles från filmen så här kommer del två.

Breakdance The Movie - Battle (Part 2)

Dansen är ju fortfarande väldigt fascinerande men stilen och hela stuket är ju så man får rysningar ända in i benmärgen. Värst av allt är ju att man själv mer än gärna hade velat vara lika ball som de i filmen. Har några mindre smickrande filmer på när några kompisar övar breakdance hemma på kompisens bakgård. Det är ännu en källa till skratt så man kiknar. Har även snuttar på när två kompisar uppträder på trottoaren utanför en frisersalong i Västervik nån gång sommaren 1984 skulle jag tro det var.

Tjillevippen

notbugs

Roisin Murphy - Let Me Know

En riktig smällkaramell kan man kalla det här för. Både låten och video är underbara. Låten bär misstänkta drag av D-Trains Keep On men inte gör det den sämre. Finns ett par andra mixar av den här låten som är ännu grymmare, bl.a ett gäng som är gjorda av Joey Negro.

Tjillevippen

notbugs

Johnny Hates Jazz - I Don't Want To Be A Hero

Nu undrar väl förvirrade läsare vad Johnny Hates Jazz har att göra med rubriken. Absolut ingenting är svaret. Däremot så är låten så himla bra att det var dags att ta med den i bloggen. Väldigt mycket brittiskt 80-tal över den, gillar framförallt gitarren som ligger slickad över låten.

Rubriken till inlägget hänger ihop med min sjuka hjärna som igår kom på den ultimata titeln att ha i telefonkatalogen, ja ni minns väl den tjocka boken som man brukar få en gång per år och som innehåller alla telefonnummer i grannskapet. Förr i tiden brukade ju fint hersskap ståta med titel oxå och det är där rubriken kommer in. Jag har nämligen en kompis som under många år titulerade sig som "Hyresgäst", något som på sin tid ägde sin riktighet. Tyckte länge att det var en klockren titel att ha i telefonkatalogen. Kompisen har numera eget hus så jag vet inte vad där står i telefonkatalogen numera.

Men nu kommer vi till min snilleblixt som jag fick igår och det var att jag kom på en ännu mer klockren titel och det är Porrfilmsentusiast. Främst för att jag tror det är få som skulle våga stoltsera med en sådan titel och sen för att en sådan titel onekligen väcker folks nyfikenhet. Det finns ju järnvägsentusiaster, fartygsentusiaster osv, och de vet man ju vad de sysslar med, men sen måste det ju finnas porrfilmsentusiaster och då infinner sig frågan finns det föreningar för sånt? Inte vad jag känner till, men om jag låter min skruvade hjärna jobba lite så kan jag föreställa mig årsmötet för porrfilmsentusiasternas förening. Först så är det vanliga formalia, val av ordförande osv, sen kommer man till mer praktiska detaljer. Det saknas 20 kronor i kaffekassan, vem är det som struntat i att lägga sin tjuga för december? Angående utlåning av föreningens filmer, ni måste komma ihåg att lämna tillbaka filmerna när ni tittat klart, det finns faktiskt fler som vill se dem. Sen får vi inte glömma att skicka en blomma till årets Porrstjärna. Ja, man kan ju spåna vidare hur mycket som helst.

Var vill jag då komma med detta, tja ingenstans egentligen mer än att jag har en svag känsla av att det bor ett embryo till en porrfilmsentusiast i alla män, oavsett vad de säger. Sen kanske det inte är på den nivån att man bildar föreningar eller låter det ta över hela livet så pass att man sätter ut det som titel i telefonkatalogen. Men den man som påstår att han inte kittlas lite av att se en p-rulle han är antingen en hycklare eller så har han slagit i huvudet. För hur illa man än tycker om fenomenet så appellerar det till en av vår starkaste drifter och den stänger man inte bara av hur som helst. Sen må man vara frimärkssamlare, kommunalråd eller präst.

Tjillevippen

notbugs

Banderas - This Is Your Life

Har haft lite gröt i huvudet ett par dagar så det blir inga långa inlägg nu. Bidde ju inte ens en låt igår. När jag kom på det så var det så himla sent så jag orkade inte. Men idag kommer det en liten låt och det är en låt med en av de bästa texterna jag vet. Det är bara att lyssna och njuta så förstår ni säkert oxå varför den är så bra.

Tjillevippen

notbugs

Frankie Valli - Soul

En riktig discoklassiker från slutet på discoeran. Tyvärr ingen riktig video till den men å andra sidan så är det en extended version så det handlar om nästan 10 minuters njutning.

Har tyvärr sås i hjärnan idag så det blir inget minne, har iofs en historia som jag förknippar med den här låten men den är rätt lång och det är lite dags att gå och sova nu. Ska förmodligen arbeta om min bloggfilosofi lite, har lite nya idéer som jag tänkte sjösätta så småningom.

Tjillevippen

notbugs

Louis Armstrong - What A Wonderful World

Tidlös låt som följt med från generation till generation. Jag vill nog drista mig till att påstå att det är den mest universella lår som skrivits någon gång. Den innehåller allt som är viktigt i livet och bjuder samtidigt på en slags resa genom livet som får en att sätta saker i rätt perspektiv igen.

Det här är en låt som jag kan lyssna på när jag är lite deppig, för då blir man peppad och får lite mer energi. Kan inte komma ihåg specifika tillfällen utan det är helt enkelt en låt som alltid finns med och som man spelar för att det hör till livet.

Så sitter du och är lite deppig nån gång så kan jag rekommendera att du lyssnar på den här låten. Men som sagt var man kan spela den när som helst för att det är så universal och ikväll så lyssnade jag på den bara för att jag haft en bra dag och med andra ord upplevt lite av en wonderful world.

Tjillevippen

notbugs

Will Smith - Men In Black

Sommaren 1997 var väldigt fin vill jag minnas. Den här låten minns jag ännu bättre för det var denna sommar som jag skulle få höra den för första gången. Låten bygger på en av mina gamla favvisar från 80-talet, Patrice Rushens Forget me nots. Hela musiken är plankad från den låten men man har gjort ett snyggt jobb så jag kan inte annat än att låta det passera och dessutom digga den nya lika mycket som jag gjorde med originalet. Will Smith är ju för övrigt otroligt bred som artist och misslyckas sällan med det han tar för sig.

Nåväl, första gången jag hörde den här var när jag såg filmen Men In Black i Köpenhamn tillsammans med en dansk tjej som jag hade träffat på nätet. Hade väldigt mycket nätdejtande till höger och vänster på den tiden, totalt var det mellan 30 och 40 olika personer som fick dela på min uppmärksamhet under åren -96 fram till 2001 då jag började avveckla den verksamheten. Det tog för mycket tid och dessutom har jag problem med hälsan så jag kan inte flänga runt så som jag skulle vilja.

Vi hade i alla fall en kul vecka i Köpenhamn och tjejen jag var med kom från Odense men det tog inte mer än ett halvår efter vårt besök så hade hon flyttat till Köpenhamn, och hon som aldrig satt sin fot i huvudstaden en enda gång innan hon och jag träffades där och gjorde stan. Så då fick jag visa henne runt bland alla sevärdheter, instruera hur man bäst åker kollektivt och lite annat småpraktiskt som kan vara bra att kunna om man är i Köpenhamn.

Vi hade i alla fall ett kanonväder och en väldigt trevlig vecka tillsammans.

Tjillevippen

notbugs

Phil Fearon & Galaxy - Dancing Tight

Tuggummidisco av allra bästa sort. Phil Fearon & Galaxy spottade ur sig ett gäng låtar som lät mer eller mindre likadant. Men de var alla lika upplyftande och fick en att känna sig lite gladare.

Det var första halvan av 80-talet och jag och en kompis drog runt på stan på sommaren med en bergsprängare och spelade våra favoritlåtar, bl.a Dancing Tight, men även en hel del electro funk typ Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force.

En dag så träffade vi på två snygga tjejer från Stockholm och det blev så att vi hängde ihop med dem under de veckorna de var på besök i stan. Nu var det så att de båda var väldigt bruna från början så egentligen hade de inte behövt lägga sig i något solarium alls. Men det var den stora solarievågen då alla skulle sola och gärna så mycket som möjligt. Så tjejerna solade i princip varje dag, först på solarie och sedan på stranden.

Nu blev det dock så att den ena av tjejerna fick för sig att hon skulle sola extra mycket i solariet så hon solade ett par timmar en dag. Ett pass var på en halvtimme och hon gjorde 5 eller 6 pass vad jag minns. Det visade sig inte vara särskilt smart för på kvällen när vi var ute så började hon klaga på att det sved i skinnet. Sakta men säkert så började hon se mer och mer konstig ut. Huden var mer röd än brun och dessutom såg hon svullen ut.

Till slut så fick hon uppsöka akuten och där konstaterade de att hon hade ganska allvarliga brännskador. Minns inte vad som hände sen men vi träffade henne sen inte på ett par dagar. Men sen när vi såg henne nästa gång så hade hon börjat repa sig men kunde inte vara i solen längre och huden flagade rejält så hon ville inte visa sig bland folk. Dessutom hade hon fruktansvärt ont och var extremt känslig för beröring. Efter det mötet såg vi inte henne och hennes kompis nåt mer sen för sommaren började lida mot sitt slut och de åkte hem.

Undrar ibland vad som hände sen med tjejen, om hon fick skador för livet eller om hon repade sig och blev helt ok igen. Kanske finns nån som vet mer om sånt som kan berätta?

Tjillevippen

notbugs

Junior - Mama Used To Say

Helt otroligt bra låt helt enkelt, annorlunda men väldigt dansgolvsvänlig. Den släpptes 1981 men om jag inte tar helt fel så var det först sommaren 1982 som den var riktigt stor. Gillar videon för den är så extremt mycket 80-tal. Den här låten var en i en stor våg av brittisk popsoul som kom i början av 80-talet. Några stora grupper i den genrén var annars Linx, Incognito och Light of The World.

Sommaren 1982 var jag och hälsade på mina sysslingar i Dortmund. Tror jag var där en vecka och det var en vecka full av tonårsnöjen. Ett av de mer spännande nöjena var när vi gick på ett stort discotek i Dortmund som hette Orpheum. Jag var ju rätt såld på att gå på disco på den tiden så jag älskade att gå på nya ställen.

Nu är det så i Tyskland att de har en lite annan syn på åldersgränser o.s.v än vad vi har här i Sverige. Bland annat har de något som heter Jugendschutzgesetz vilket innebär att man som ungdom inte får vistas på offentliga tillställningar hur som helst beroende på vilken ålder man har. T.ex är man under 16 år så får man bara vara på discotek fram till klockan 22 sedan är det hemmarsch. Är man mellan 16 och 18 får man inte vara ute mellan 24-05.

Jag var vid nämnda tillfälle bara 15 år vilket innebar att jag inte skulle få vara ute längre än till 22. Det var dock inga problem att komma in på Orpheum, man blev dock informerad om att efter 22 så fick man gå hem om man inte var 16 år fyllda. Dessutom var sannolikheten att polisen skulle komma och göra razzia ganska stor då de tydligen försökte hålla efter de här reglerna rätt ordentligt. Men vi tänkte göra ett försök även ifall det blev razzia och trixa så jag skulle kunna stanna kvar. Nån direkt plan för hur vi skulle göra hade vi däremot inte.

Hur som helst så gillade jag stället, de spelade bra musik, bl.a Mama Used To Say, ABC - Look Of Love olika låtar med Divine m.m. Så tiden gick fort och plötsligt så stängdes musiken av och lyset tändes och man hörde folk ropa Polizei. Vi stod nere vid dansgolvet och in i lokalen rusade en hel drös poliser och började be folk att visa leg. Själv hade jag inget så frågan var hur de skulle göra när de kom till mig. Mina sysslingar som jag var med hade både leg och åldern inne. Helt klart var att det skulle inte gå att smita undan, de hade järnkoll på läget och man fick inte flytta på sig under tiden de höll på med sin kontroll. Lite ovant om man är uppvuxen i Sverige där polisen jämförelsevis är ganska tam. Här var det raka rör och träffade de på någon som inte hade åldern inne så visades den personen på dörren.

Så kom de då till mig och frågade efter mitt personalausweis. Jag förklarade då att jag kom från Sverige och inte hade något. De hörde på min tyska att jag kom från utlandet (är utlandstysk, dvs tysk medborgare men född och uppvuxen i Sverige) så då frågade de mig helt enkelt hur gammal jag var och vilket år jag var född. Så jag sa då att jag var 16 och född 1965, dvs skarvade lite där, är egentligen född i december 1966. De kommenterade det hela med att jag såg lite ung ut men eftersom jag bara var på besök så skulle jag få stanna men jag fick lova att gå hem senast klockan 24. Eventuellt skulle de komma tillbaka och göra en ny kontroll. Så jag fick stanna och vi hade fortsatt kul, klockan blev sen 24 och ingen ny kontroll och ingen som ville slänga ut mig så vi stannade nån timme till innan vi åkte hem.

Det som i efterhand känns mest exotiskt var den militärlika disciplin som infann sig när polisen gjorde sin "Razzia". Poliserna kom helt enkelt in och tog kommando över stället och folk fogade sig utan protester. Det var inte en massa jiddrande som man upplever i Sverige de gånger man sett poliser försöka sig på myndighetsutövning i krogmiljö. Helt klart är att det var mycket intressant att iaktta.

Tjillevippen

notbugs

Större sångare än Barry White får man leta efter, i dubbel bemärkelse så att säga. En sån grym pipa karln hade, inte undra på att damerna var som tokiga efter honom. Det lär ha varit en överhängande majoritet kvinnor som besökte hans konserter. Man kan anta att det flög upp en och annan trosa på scenen när han charmade publiken.

Själv var jag aldrig på någon Barry White konsert, men jag önskar så här i efterhand att man skulle ha kollat in honom åtminstone en gång. Vad gäller soulsångare så är han en av favoriterna, ligger på topp 10, kanske till och med topp 5.

Jag har däremot träffat en dam som jag har för mig sa att hon varit på samtliga konserter han någonsin spelat i Tyskland. Denna damen hade för övrigt ett litet ölhak i den stora ölgallerian Sperlingsgasse i Berlin och det var där jag träffade henne. Jag var helt enkelt kund där och hinkade en massa öl där en kväll i början på 90-talet. Efter vad jag förstått så finns inte gallerian längre, åtminstone inte såsom den var då. Före murens fall var det dock en stor turistmagnet.

Jag var där i samband med den resa som jag företog med mina föräldrar i början på 90-talet. Samma resa som jag berättat om i ett tidigare inlägg om midsommar i Gdansk. Berlinbesöket inföll på hemvägen och jag passade på att han en utekväll på egen hand vilket innebar att jag snart hamnade på Sperlingsgasse där jag tänkte prova de olika ölhaken. Men det slutade med att jag hamnade på det där stället som drevs av vad jag skulle tro var Barry Whites största fan i Tyskland. Hela baren hade Barry White som tema, dock utan att tappa känslan av att vara en tysk kneipe. Vad jag gillade bäst var att hon spelade enbart musik av Barry White, så det var nog främst det som gjorde att jag fastnade där.

Jag var dock ganska ensam om att uppskatta det förträffliga konceptet då det var få andra gäster på detta etablissemanget. Men jag satte vid bardisken och lät mig underhållas av innehaverskan som med glädje berättade om sin "kärlek" till Barry White. Hon var mer eller mindre ett vandrande uppslagsverk i ämnet så jag fick mig till livs många roliga historier och minnen med Barry White-anknytning.

En annan sak jag gillade var att så fort hon ställde fram en öl så frågade hon om det var den sista, ifall man svarade nekande på den frågan så började hon så sakta att hälla upp nästa så att den var klar när man klarat av den nyss serverade. Hon hade en makalös timing så man aldrig behövde sitta och vänta, men samtidigt så fick aldrig ölen stå innan hon ställde fram den. Måste ha krävts många års serverande för att ha fulländat den konsten.

Nåväl, det var ett av mina trevligaste ölhaksminnen och jag tror nog att Barry White hade gillat det stället oxå. Vila hans minne i frid.

Tjillevippen

notbugs

The Phantom of the Opera

Tänkte att det är lika bra att få ur det ur systemet. Den här låten är min kryptonit kan man säga. Spela den och jag flyr, kan helt enkelt inte med den. Min kära syster som jag berättat om tidigare brukar jäklas med mig om hon är på humör och småsjunga lite på den och sen är den dagen förstörd. Man får ju inte låtskrället ur huvudet om man så bara hört ett par sekunder av den.

Det allra grymmaste var när min systers dotter var här på påsklov eller kanske det rent av var på sommarlovet. Då hade min syster lurat i ungen att sjunga eländet för mig och gissa vad som hände? Ännu en dag till historien av förlorade dagar. Har ruvat på hämnd nu och minns faktiskt inte om jag gett igen ännu eller om jag har en tillgodo.

Själv ifrågasätter jag nu ifall jag är riktigt frisk som lägger in eländet på min blogg men det brukar ju sägas att om man utsätter sig för det som man fruktar så lär man sig att leva med det. Kommer dock inte att klicka på videon och lyssna på den, där går gränsen, det räcker med att den finns där. Det är lite som om en person med spindelfobi lade ut en bild på en spindel i sin blogg.

Får nu se ifall jag står ut med vetskapen om att den finns där nu eller om jag nån gång i framtiden får krypningar i skinnet och tar bort den.

Tjillevippen

notbugs

 P.S Spela aldrig den här låten i dina Cerwin Vegahögtalare ifall du har såna, de kommer bara att gå sönder, jag lovar! D.S

Trouble Funk - Good To Go

En musikgenré som jag alltid gillat lite extra är GoGo-funken. Den härstammar från Washington D.C och blev aldrig så jättestor i jämförelse med House och Garage t.ex. Men den härrör från samma rötter och vad jag tycker är så bra med den är den underbara rytm som låtarna bygger på. Kollade lite på Wikipedia och fann där att det kallas triolsynkoperat trummönster, jag fint ska det vara oxå. En av de största grupperna inom GoGo-funken är Trouble Funk och vad mer kan jag tillägga än att det bara är att lyssna och njuta. För övrigt så är det grym musik att spela i Cerwin Vegalådor.

Nu hade jag inga Cerwin Vegalådor i mitten på 80-talet, men däremot en tjejkompis som jag hängde med i vått och torrt en period. Vi var ute och festade mycket och umgicks i stort sett hela vår lediga tid. Eftersom vi hade så kul ihop så tänkte vi att det skulle vara kul att resa iväg tillsammans. Så vi bestämde oss för att åka till Stockholm ett par dagar och göra stan där. Jag fick låna min fars bil och så bar det av. Vi hade planerat att göra ett stopp i Kolmården för att gå på djurparken och sedan fortsätta till Stockholm där vi skulle bo hos min kompis bror. Efter nån vecka i huvudstaden skulle vi åka söderut och jag skulle släppa av min kompis i Katrineholm där hon skulle hälsa på en kompis och så skulle jag fortsätta hem till V-vik.

Ja, vad ska man säga mer än att eländet började redan i bilen på vägen till Kolmården, vi började tjafsa om än det ena och än det andra. När vi var framme i Kolmården var stämningen totalt i botten och vi pratade knappt med varandra. Så småningom kom vi till Stockholm och då blev det lite bättre till en början men redan dagen därpå skulle det rasa till en all-time-low. Vi skulle nämligen ut till Arlanda av någon anledning och ute vid Haga norra så var det trafikstockning. Vi stod i kön och humöret var redan på väg ner och tjafset var igång. Då börjar motorn koka så det står härliga till. Först trodde jag att det börjat brinna för det rök så mycket men snabbt kunde vi konstatera att det inte luktade bränt så vi förstod vad det var.

Det enda vi kunde göra var att köra in till vägrenen och ställa oss där och låta bilen svalna lite. Bråket var nu i full sving och det var inga vackra ord som yttrades där på vägrenen bredvid Hagaparken. Till slut så hade motorn svalnat och vi kunde ta oss till en av bilfirmorna vid Haga norra för att få hjälp. Där konstaterade de att motorfläkten pajat så det var inte konstigt att kylarvattnet kokade. Efter lite dividerande så kom vi fram till att vi skulle söka upp en verkstad som jobbade med Opel så vi fyllde kylaren med friskt vatten och körde sen försiktigt hem till kompisens bror som bodde i närheten av Karlberg. Där lyckades vi så enas om vad vi skulle göra, helt otroligt med tanke på hur känslorna svallat innan.

Min kompis skulle ta tåget till sin kompis i Katrineholm. Själv skulle jag stanna i Stockholm och vänta på att bilen blev reparerad. Därefter skulle jag köra förbi Katrineholm och hämta upp min kompis och så skulle vi åka hem till V-vik sen.

Jag tror det tog 3-4 dagar innan bilen var klar, så de dagarna roade jag mig på egen hand i storstan. Det var inte helt tråkigt då jag bl.a för första och enda gången i mitt liv gick förbi kön på Alexandra som då var det stora innestället. Hade en bekant som var i krogbranschen som jag passade på att träffa så jag gick med honom till Alexandra en kväll. Annars så var stället inte så jättekul, minns att vi hälsade på Jannike Björling och hennes syster men de var båda rätt dryga. Så även om det var kul att uppleva stället så var det väl inte riktigt i min smak, mest för att folk var så självupptagna, det saknades glädje helt enkelt.

Ja, så mycket mer hände inte sen på den resan, jag åkte till Katrineholm och hämtade kompisen och sedan åkte vi hem och sa inte många ord till varandra på hemresan.

Det som kanske är mest fascinerande med den här historien är att när vi var hemma igen var allt som vanligt och vi hade lika kul som vi alltid haft innan och tjafsade inte alls. Minnena från resan kunde vi skratta åt men samtidigt kunde vi inte för allt i livet begripa varför vi blivit så mycket osams på resan, vi som alltid hade så kul ihop.

Tjillevippen

notbugs

Kylie Minogue - Never Too Late

Säga vad man vill om Kylie Minogue men man blir aldrig ledsen när man hör hennes låtar. Åtminstone inte av låtarna från hennes tidiga repertoar. Stock Aitken & Waterman använder även i denna låt sin magiska formel och kokar ihop ännu en klassiker.

När jag satt mig och skulle börja skriva ihop det här inlägget var jag helt inne på att det skulle handla om 1987 för det var då jag trodde låten kom ut, men eftersom jag börjat göra lite research efter att ha fått till en anakronism i ett tidigare inlägg (det var med Liquid Gold) så har jag lite bättre koll nu. Året var istället 1989 och jag, mina föräldrar och min mellansyster som är två år äldre än jag var och hälsade på släkten i Tyskland, det är för övrigt mycket möjligt att det var 1990 till och med, men den här singeln släpptes 1989 i alla fall och jag har för mig att vi reste på hösten.

I samband med denna resa så hade vi vikt en dag för shopping i Hamburg och det var under denna shoppingtur som jag impromptu skulle ge mig på att försöka genomföra en tysk du-reform, något som skulle driva min kära syster till vansinne.

Som ni kanske känner till så är man inte du med allt och alla i Tyskland utan möter man folk man inte känner och för den delen folk man känner så tilltalar man varandra normalt sett med Sie, dvs Ni. Det är bara i närmaste bekantskapskretsen och familjen som du brukar funka. Så nu har ni lite bakgrundsinfo inför vad som kommer att berättas.

Denna dag då vi sprang runt i Hamburg och shoppade så hade vi delat upp oss så att jag och min syster gick för oss själva och föräldrarna vete tusan var de höll till, men nånstans måste de ju ha varit, beats me. Min stackars syster fick mest hänga lillebror, dvs mig, i hasorna eftersom lillebror skulle besöka varenda skivbutik han kunde hitta.

Efter att ha inhandlat en försvarlig mängd vinylskivor så fick lillebror för sig att han ville gå in i en elektronikbutik och kolla på en portabel CD-spelare. Det var här eländet började och min kamp för en tysk du-reform både började och slutade. Jag hade nämligen hittat en CD-spelare som jag var intresserad av och påkallade hjälp från ett butiksbiträde. Självklart så talade jag tyska, med det lilla undantaget att jag genomgående tilltalade den stackars killen med DU hela tiden. Min syster blev ganska fort lite generad för killen verkade förmodligen lite förbryllad inför den plötsliga förbrödring som han ställdes inför. Det dröjde inte länge förrän hon började slita och dra i mig för att påkalla min uppmärksamhet och i mungipan väsa "Det heter Sie och inte Du". "Du får inte kalla honom Du utan det ska vara Sie."

Tja, vad ska man säga mer än att den uppmaningen hjälpte i typ fem sekunder sedan var jag igång med duandet igen och min syster blev alltmer frustrerad. Så hon gjorde ytterligare några försök att försöka avbryta mina försök till improviserad du-reform men till slut gav hon upp och försökte nog mest bli osynlig så att min barbarism inte skulle fläcka av sig på henne.

Till slut så blev det i alla fall en affär och jag gick glad i hågen ut ur butiken tillsammans med min syster och en nyinköpt portabel CD-spelare av märket Sony. Väl ute på gatan så fick jag mig en rejäl avhyvling om hur oförskämd jag varit och att det hela varit väldigt pinsamt. Vet inte om det bet så värst väl, för några minuter senare så hade jag fått ett uppslag på vad vi skulle göra härnäst. Nu när jag hade en CD-spelare var jag ju naturligtvis tvungen att köpa lite CD-skivor oxå så det var bara att knata tillbaka till ett par av butikerna vi tidigare varit i så att lillebror kunde börja bygga på sin CD-samling. En av de skivorna jag köpte, var en minisingel med Kylie Minogue och låten var självklart Never Too Late.

Tjillevippen

notbugs

P.S Förlåt Sanne! D.S

c2c - DMC World Championship 2005

Kan inte låta bli utan måste bjuda på en liten bonus eftersom ni bara fick en bild i förra inlägget. Kolla in de här grabbarna, det är rent och skärt hantverk från början till slut. Vad ska man med gitarrer å trummor till när man kan leka med ett par vinylsvarvar?

Tjillevippen

notbugs

Blir ingen låt i det här inlägget utan en bild på nånting som jag hemskt gärna skulle vilja ha. Hittade en artikel om en serie subbasar som Cerwin Vega släppte tidigare i år. Grymmast är 21-tummaren och det är ju naturligtvis den jag börjat ha våta drömmar om. Den måste ju vara perfekt att använda när man ska möblera om hemma, då sköter sig allt lixom av sig självt och man behöver inte lyfta ett finger. Om det sen kanske inte blir så vackert är en annan femma. Vill ni läsa mer om den här serien subbar så kan ni kolla in artikeln.

Tjillevippen

notbugs

Loredana Bertè - E la luna bussò

Om du inte redan har ett par Cerwinlådor så tycker jag att du går och skaffar ett par. Helst ett par rejäla monster och varför inte slå till på ett par jordbävningshorn när du ändå är igång! Nån gång i framtiden när jag blir monstruöst rik så ska jag köpa en kåk bortom all ära och redlighet och där peta in ett helt gäng jordbävningshorn och sen ska jag ha basorgier i flera veckor i sträck. Det kommer att dyka upp geologer från Uppsala universitet i skogarna runtomkring för att försöka utröna var den märkliga seismiska aktiviteten kommer ifrån.

En av låtarna jag kommer att spela är E la luna bussò och träden kommer att falla i grannskapet så man skulle kunna tro att Gudrun kommit tillbaka.

Känner faktiskt inte till någon mer låt med Loredana och för övrigt är hon ju mest känd för att ha smurfat ihop med Björn Borg. Men det skiter jag i för hon lyckades 1980 att förgylla min sommar med tidernas monsterreggae och då kan jag upplysa herrskapet om att jag inte är nån jättestor reggaefan. Men visst, ett och annat guldkorn finns det, varav E la luna bussò är ett av de allra bästa.

För att snacka lite minnen så hamnar vi såklart på Mayday i Västervik den magiska sommaren 1980, och håret stod på ända på folk ända nere vid Essomacken när DJ'n blåste på med Loredana. Kommer så väl ihåg när man gick uppför Allén på väg mot Mayday och nånstans i närheten av där gamla Skotten låg (tror det heter Janne Banan och är en leksaksaffär där numera) så kunde man höra uhmp-uhmp-uhmp i 124 BPM och då visste man att man var på rätt väg. Nja, såvida det inte var just den här låten som spelades då förstås, då låg takten under 90 slag i minuten, tror den är på 86 eller så. En annan låt som jag minns väldigt väl att jag hörde, på håll en gång när vi var på väg till Mayday, var Upside Down med Diana Ross. Det är oxå en låt som gör sig bra i Cerwinlådor. Kommer garanterat att återkomma till den bara för att det är en så uttans bra låt.

Tjillevippen

notbugs

U96 - I Wanna Be A Kennedy

Året är 1992 och den stora technovågen har passerat sin topp. Men många av de stora technogrupperna fortsätter att mata ut låtar, den ena mer innovativ än den andra. Det jag gillar med technovågen i början av 90-talet är att man kunde lyssna på en ny låt och bli överraskad på riktigt. Framförallt så var det användningen av udda ljud som gjorde det så otroligt roligt liksom respektlösheten inför musikens lagar. Det fick låta ostämt och skära sig för helheten blev så mycket bättre då. Jag vågar påstå att inte ens punken under sin storhetstid var lika fräck och banbrytande som technon.

Någon gång under 1992 så åkte jag, en kollega till mig och hans kompis på datormässa i München. Kommer att återkomma till den resan i fler inlägg då den bjuder på många sköna historier. Min kollega och jag var ungkarlar och den andre killen var gift och hade tre barn. Vi bodde på hotell i centrala München och hade bestämt oss för att göra en helkväll på stan. Så vi frågade i receptionen på hotellet om de kunde tipsa om någon bra nattklubb med bra DJ's och fick några förslag på ett papper samt en enkel turistkarta över centrala München, en sådan karta där man kan ha någorlunda pejl på kvarteren men inte så mycket mer detaljer. Damen i receptionen kryssade i på kartan några av ställena hon föreslagit så skulle vi kunna visa kartan för en taxichaufför så han kunde lotsa oss rätt.

Sagt och gjort, vi fick tag i en taxi och jag minns att det var en taxichaufför med rötter från mellanöstern och han spelade techno på hög volym då vi steg in i taxin. Kanske lite väl hög för vår smak så han fick vrida ner lite innan vi påbörjade resan. En av låtarna som spelades var U96 - I Wanna Be A Kennedy, så där har ni kopplingen till den låten. Taxichauffören fick vår karta och kikade på den och föreslog ett ställe av dem som var ikryssade som han tyckte var bra. Så han började köra, men han verkade vara vilsen för han hade ingen vidare koll på enkelriktat osv. så det blev mycket snurrande. Till slut kom vi ut på den boulevarden där vår nattklubb skulle ligga. Dessvärre så var vi på fel sida och det skulle bli en väldig omväg att åka och vända så vi bad honom släppa av oss så kunde vi gå över själva.

Han pekade mot en byggnad och sa att där låg klubben. Vi såg att det var fullt med folk längs trottoaren så det skulle nog inte vara några problem att hitta rätt. Följ strömmen var vår plan. Så vi följde strömmen och hittade så ett ställe där det var en kö, men vi fick trängas en hel del och fick så gå ner för en trappa, betala inträde och hänga av oss jackorna. Därefter rörde vi oss mot baren för att beställa öl. På den sträckan mellan garderoben och baren så började det gå upp för oss allihopa att nånting inte stämde. Men ingen sa något, ölen hägrade så eventuella diskussioner fick vänta. Väl framme vid baren beställde vi våra öl och under tiden vi väntade på att få dem serverade började vi ventilera våra farhågor. Vi kunde nämligen inte se att där fanns speciellt mycket kvinnor på klubben och dessutom var en ovanligt stor andel av publiken klädda i läder och lack. De få kvinnor som fanns där verkade mest intresserade av hemmalaget.

Min kollega och jag började skratta och var tvungna och fråga barpersonalen vad det var för ställe vi kommit till. De skrattade också för de tyckte vi såg aningen malplacerade ut, men så bekräftade de det vi kommit fram till. Vi var på en gayklubb. Kollegans kompis blev helstirrig och panikslagen, han villa gå därifrån ögonaböj. Men kollegan och jag tyckte att vi kunde ju dricka upp ölen först och roa oss med att kolla in publiken. Det är ju inte var dag man går på gayklubb och får se folk i såna fantasifulla kreationer. Kollegans kompis var inte alls road utan började oroa sig över att det hela skulle komma ut och att folk hemma skulle få höra var han varit. Han såg hela världen rämna framför sig och dessutom var han livrädd att någon skulle få för sig att börja stöta på honom. Man kan nog lugnt säga att han var homofob ut i fingerspetsarna.

Till slut så var i alla fall ölen urdrucken och vi lämnade stället. Vi vandrade vidare längs boulevarden och kommer fram till änden av kvarteret, ca 50 meter ifrån stället vi varit på. Där var det en kö och när vi kikade närmare så såg vi en skylt ovanför entrén till stället som låg där. Namnet hade en väldigt bekant klang, det var nämligen namnet på det stället som vi skulle till från början. Vi hade helt enkelt missuppfattat taxichaufförens instruktioner och gått fel när vi knatade in på gayklubben. Det blev ännu mera skratt och vi bestämde oss för att göra ett försök att komma in nu när vi gått igenom så mycket.

Efter en stunds väntande så kom vi så in, vi går och sätter oss vid ett bord och beställer öl och drinkar. Några öl och drinkar senare så var det så dags att börja kommunicera med lokalbefolkningen, ni vet ju hur det är, svenskar pratar inte med främlingar utan att ha fått lite innanför västen. Speciellt så var kollegans kompis den typen men man kan inte anklaga honom för att vara blyg efter ett par öl. Han började mingla rejält och efter en stund så försvann han från vårt bord för att göra nya bekantskaper och öva på tyskan. Det dröjde dock inte länge förrän det dök upp en vakt vid vårt bord och undrade om det var vi som var kompisar med den galne svensken?

Det visade sig då att den gifta trebarnsfadern upptäckt en mörk skönhet som satt ensam vid ett bord och bestämt sig för att göra henne sällskap. Nu var det inte vilken mörk skönhet som helst utan ägarens flickvän och hon satt dessutom vid ägarens eget bord som var off limits för gäster som inte var explicit inbjudna att sitta där, ett slags vipbord kan man säga. Inte nog med att vår vän satt vid bordet och försökte konversera med damen, han hade satt sig precis bredvid henne och hängde mer eller mindre över henne i sina försök att öva på sin tyska. Nu hade ju personalen noterat hans tilltag, förmodligen hade den mörka skönheten påkallat hjälp för att bli av med den blonde vikingen som hängde över henne och övade tyska glosor.

Så lagom som vi kom fram till bordet med vakten som hämtat oss så var det två andra vakter som lyfte ut vår reskamrat från bordet och sedan ledsagade oss mot utgången under det att vi fick meddelandet att vi inte var välkomna längre. Kollegan och jag försökte protestera och förklara att det var bara vår kompis som spårat ur lite och att vi skulle hålla bättre koll på honom. Våra vädjanden föll platt till marken och vi fick veta att ägaren själv hade sagt till att vi alla skulle lämna stället. Antagligen resonerade de som så att finns det ett ruttet ägg i en korg så är det förmodligen inte ensamt.

Ja, så det var slutet på vår utekväll för nu var vi lätt slutkörda efter allt tjafsande så vi tog en taxi tillbaka till hotellet. Morgonen därpå var det tunga huvuden med betongkepsar. Roligast var dock kollegans kompis som hade fått noja igen och som försökte avkräva oss något slags tystnadslöfte om att aldrig berätta det som hänt för någon. Vi kunde då sträcka oss så långt som att lova att inte nämna det inför folk i hans bekantskapskrets men för övrigt så var det en på tok för bra historia för att stoppas undan i något kyffe bundet av ett tystnadslöfte avgivet i bakfylledimma. Så det är därför jag med gott samvete känner att jag kan dela med mig av den här historien för jag tror det är en minimal chans att någon nu i efterhand kan nysta upp vem-var-när-hur men om någon skulle klura ut det hela så får ni gärna höra av er så får vi se om ni prickat rätt. Kommer dock inte ihåg killens namn men det är möjligt att det lyser upp en glödlampa om jag får höra det igen.

Tjillevippen

notbugs

P.S De spelade himla bra musik på gayklubben. D.S

Imagination - Music & Lights

Sköna slingor är nog det första man tänker på när man hör en låt med Imagination. En väldigt säregen stil lyckades de ju helt klart får till för man hör direkt att det är en låt med just Imagination. Extra bonus är ju de feta basgångarna som dock kräver sina högtalare.

Tyvärr så var ljudanläggningen i det lilla discoteket i Gamleby folkpark under all kritik. Det är en liten folkpark som ligger norr om Västervik och den var välbesökt under somrarna i början på 80-talet. Jag spelade där ett antal gånger, men varje gång med blandade känslor för det var väldigt mycket fulla raggare där plus en urkass ljudanläggning. Sen fick man stå i ett bås som de hade satt upp hönsnät framför och jag har för mig en plexiglasskärm innanför det för folk kunde få för sig att kasta flaskor rätt vad det var.

Jag har aldrig förstått människor som vill höra rock på ett dansgolv, att spela en rocklåt som inte går att dansa till på ett discotek funkar ju inte. Men lik förbaskat så är det alltid nån dum idiot som ville höra sin favoritlåt med Iron Maiden. Hujedamej säger jag bara. Eftersom jag håller på mina principer så var min skivsamling fri från rock när jag var ute och spelade så man fick räkna med en och annan flaska mot hönsnätet när det var nån drängfull raggare som lackade ur. Annars var publiken rätt schysst och dansgolvet var välfyllt.

Roligast att spela var de gångerna Tomas Ledin spelade i parken för då var det rätt mycket vanligt folk där vilket innebar en roligare mix på dansgolvet.

Men om vi går tillbaka till låten Music & Lights så var det en låt som var populär på den tiden och den stora sorgen var ju att den lät fruktansvärt illa i den ljudanläggningen de hade i Gamleby Folkpark. Det fanns ingen botten i basen och så var mellanregistret extremt skrikigt toppat med piezodiskanter som skriker ännu mer. Inget kul alls, men ändå så kopplar jag ihop den låten med de spelningarna, förmodligen p.g.a att jag fick spela den så ofta.

Numera kan jag njuta av den ordentligt hemma i mina Cerwin Vegalådor och då låter det verkligen som det ska. Så allt är frid och fröjd och man kan nu småle åt minnena från Gamleby Folkpark i början av 80-talet.

Tjillevippen

notbugs

P.S Har inget emot Iron Maiden, har faktiskt börjat gilla dem på gamla dar, men jag tycker fortfarande att de inte hör hemma på ett dansgolv. D.S

Incognito - Always There (Featuring Jocelyn Brown)

Blir ett extrainlägg idag med anledning att jag fått fler och fler läsare bland släkt och vänner. Så jag tänkte skriva några rader och berätta om min bloggfilosofi helt enkelt. Men först några ord om Jocelyn Brown som sjunger i videon i början av inlägget. Om jag någon gång skulle behöva välja sångerska till soundtracket till filmen om mitt liv så skulle jag välja Jocelyn Brown. Hon är en sångerska som funnits med i olika skepnader ända sen tonåren. Jag vet inte hur många olika grupper och projekt det är som hon varit sångerska i. Det är bara att kika in på den här sidan för att få en inblick i hennes extremt stora repertoar genom åren. När jag kikar igenom den sidan ser jag för övrigt att det saknas en hel del, t.ex alla releaser med gruppen Change där hon var lead- och bakgrundssångerska.

Trots hennes omfattande resumé så har hon egentligen bara haft en egen stor hit och det var med låten Somebody Else's Guy som hon släppte i eget namn 1984. Eftersom det här är ett litet extrainlägg så tycker jag att vi måste ha en video med den låten, ni kommer säkert att känna igen den om ni var med i svängen på den tiden.

Jocelyn Brown - Somebody Else's Guy

Nu ska vi gå över till att prata lite bloggfilosofi. Med det menar jag att jag ska berätta lite om hur jag tänker när jag skriver mina inlägg och vad syftet är med det hela. Jag har nämligen senaste dagarna fått fler och fler frågor från släktingar och bekanta som upptäckt bloggen. Frågorna har varit allt ifrån hur kommer du ihåg allting och hur kunde du göra så eller hur vågar du skriva om allt bara sådär.

Jag ska börja med att klargöra en sak, jag kommer inte ihåg alla detaljer till 100%. När jag skriver en berättelse så gör jag det utifrån stolpar som jag har i minnet, utifrån dessa stolpar bygger jag sedan en berättelse där jag fyller i luckorna efter hur jag tror att det kan ha varit. Men det viktiga är att de bärande detaljerna är sådant jag kommer ihåg. Jag har skippat flera idéer på berättelser helt enkelt för att jag inte anser mig komma ihåg tillräckligt bra om hur skeendet var. Eftersom minnet som bekant inte alltid gör historien rättvisa så kan det smyga sig in såväl anakronismer som rena faktafel emellanåt. Men det får vi stå ut med, för det viktiga är inte att det är 100% korrekt utan att det är en fungerande story.

Jag gjorde ett experiment där jag försökte skriva en berättelse med bara stolparna jag har i minnet och den var inget vidare läsvärd kan jag meddela. Så för att få en fungerande story så får jag tweaka lite helt enkelt för att det ska bli bra.

Nu till frågan om hur jag kan skriva om mindre smickrande avsnitt ur mitt liv. Jag kan börja med att meddela att jag skriver bara om sådana händelser som jag så här i efterhand känner viss nostalgi för och därför inte bryr mig så mycket om hur de ter sig eftersom det gått så långt tid. Jag känner inte att jag idag behöver skämmas för att jag spydde på en parkering i Tranås i början av 90-talet t.ex. Det var en annan tid och ett annat liv, och jag har aldrig medvetet skadat någon eller på annat vis gjort några stora avtryck i människors liv genom mitt beteende. I mina yngre år levde jag ett helt annat liv än idag och jag kan ju säga att det finns historier som jag aldrig kommer att skriva om, helt enkelt för att det är sådant som jag vill behålla för mig själv. Så det här är ingen blogg där jag lägger ut hela mitt liv till beskådande utan endast valda delar. Det är förmånen man har när man fritt kan skriva om sitt eget liv. Då kan man dessutom kosta på sig att skriva om händelser som kanske inte är så smickrande men som så här i efterhand har ett visst underhållningsvärde.

En annan fråga jag får emellanåt är denna: Har det du berättar om verkligen hänt?

På den frågan har jag ett enda svar och det är JA, det har verkligen hänt. Alla bärande delar i mina berättelser bygger på saker jag varit med om, varken mer eller mindre. Jag har inget intresse av att sitta och hitta på en massa saker för jag tycker att verkligheten alltid är mycket mer intressant än fiktionen. De som känner mig vet att jag helst läser faktaböcker och biografier och ytterst sällan någon skönlitteratur och det beror på att jag tycker att verkligheten i alla lägen överträffar dikten.

Ska avsluta med och förklara syftet med bloggen. Jag kan enkelt sammanfatta det med ett ord och det är NOSTALGI. För drygt tio år sedan drabbades jag av en kronisk sjukdom vilken har förändrat mitt liv ganska radikalt. Mitt sätt att leva idag är totalt väsensskilt från det liv jag levde när jag var frisk. Det fina i kråksången är att jag haft möjlighet att reflektera över mina upplevelser i livet och har kommit till insikt att jag lärt mig otroligt mycket genom att uppleva allt jag upplevt. Jag skulle helt enkelt inte vara den människa jag är idag om jag inte levt som jag gjort. Så jag kan idag säga att jag är en bättre människa för att jag tagit lärdom av mina handlingar. Kan i förbigående upplysa om att jag inte är religiös för fem öre utan Ateist/Humanist.

Skulle jag leva om mitt liv likadant igen om jag fick chansen? Svar JA, för jag har haft så mycket roligt och jag skulle inte vilja missa en sekund av det. Visst finns det saker jag ångrar, men om jag kunde få dem ogjorda skulle ju själva grunden för den jag är idag rubbas och då vet jag ju inte var jag skulle hamna.

Det var nog allt och jag ursäktar om det blivit mycket rabblande, kände bara att jag behövde skriva av mig och berätta om min Bloggfilosofi helt enkelt.

Tjillevippen

notbugs

Alisha – Baby Talk

Kopian som blev bättre än originalet. Ja, det är inte många låtar man kan skriva så om men i det här fallet är det i alla fall så. OBS! Det gäller bara musiken och inte själva videon, men videon är rätt kul i alla fall för den är så extremt 80-tal och låten låter ju som den ska som tur är. Notera att jag skriver kopia i inledningen och inte cover för det är ingen cover utan man har kopierat valda delar ur en låt som kom några månader tidigare och gjort en ny helt enkelt. Inte som man gör numera med samplingar och så utan man plockade framförallt basgången, det är väl det som är mest tydligt, men även sångstilen påminner en hel del om originalet liksom en del andra smådetaljer. Borde egentligen blivit lite bråk om plagiat men vad jag vet så var det aldrig någon sådan kontrovers mellan de inblandade artisterna.

Men wow vilken dansgolvs- och partylåt detta är, man blir alldeles svag i knäna. Nu undrar ni varför jag inte får fingrarna ur röven och skriver vilken låt jag syftar på som original, näpp, jag tänkte hålla er på halster en liten stund till och först berätta om ett minne till den här låten.

Det var jag och en kompis som hade bestämt oss för att göra en kväll på stan, det var i Västervik och i början av andra halvan av 80-talet. Tanken var att gå till Heaven som jag har för mig att det hette då. Stället bytte namn ett antal gånger genom åren så jag har inte riktig koll över vad det hette när så att säga. Det var även känt som Hörnan vilket det också hette periodvis.

Vi satt hemma hos kompisen och ställdes inför ett klassiskt dilemma, vad ska vi förfesta på. Jag misstänker att vi var i den där mellanåldern då man får gå ut och dricka på krogen men man får inte köpa ut på bolaget. Men även i den åldern vill man kunna värma upp lite innan och vi hade haft noll framförhållning på detta planet för den här kvällen. Lyckligtvis så är ju nöden rådighetens källa för min kompis kom på att en granne nyligen dött och hans släktingar hade varit och tömt lägenheten och källarförrådet men lämnat kvar en del grejer i källarförrådet som de inte ville ha. Kompisen trodde sig ha sett några flaskor med någon slags dryck i bland de ratade objekten i förrådet. Så det var bara att bege sig ner till det olåsta förrådet och kolla in vad där fanns.

Jo, mycket riktigt fanns där en samling flaskor, 6-8 stycken vinflaskor med ett ljust innehåll. När vi tittade närmare på dem och putsade lite på de ditklistrade etiketterna kunde vi läsa texten potatisvin och så ett årtal. Minns inte vilket årtal där stod men det var inte tillräckligt gammalt för att avskräcka oss i alla fall. Så vi tog med oss flaskorna upp i kompisens lägenhet och korkade upp en. Vi hällde upp i ett glas och luktade och det verkade inte alls så tokigt så vi tog oss varsin sipp och konstaterade att det var helt klart drickbart och dessutom smakade rejält med alkohol, något som inte var helt oväsentligt på den tiden.

Nu var kvällen räddad och vi pimplade potatisvin från den döda grannen och spelade skivor och livet var på topp. Så småningom kom vi så iväg ner på stan och gick in på Heaven och där var det full fart. Bäst av allt var att killen som spelade var en snubbe som hade ungefär liknande musiksmak som oss så en av låtarna som gick flera gånger den kvällen var just Alisha – Baby Talk, ibland även ihopmixad med ”originalet” då det var rätt lätt att göra enkla mashup-mixar med de två låtarna.

En bit in på kvällen så skulle det vara lite jippon med olika tävlingar och jag blev tillfrågad om jag ville vara med. Jag jobbade ju där själv som DJ rätt ofta så jag var igenkänd och därför tyckte väl personalen att det kunde vara kul att ha med mig. Hur som helst så blev det så dags för tävlingarna och jag och två killar till var först ut. Så vi fick sätta oss på varsin stol på dansgolvet och så fick vi vänta där på att de skulle avslöja vad tävlingsmomentet var. I samma ögonblick som jag begrep vad tävlingsmomentet gick ut på så insåg jag att det inte skulle funka. Det handlade nämligen om ölhävning och då kom ett par servitriser fram med stora ölbägare fyllda till bredden som vi skulle hälla i oss så fort som möjligt. Ni som följt min blogg kanske har snappat upp att jag har en ganska så kinkig kräkreflex och jag kan säga att den började jobba direkt när jag såg ölbägarna bäras fram.

Det fanns inte en chans på jorden att jag skulle kunna få ner en enda klunk öl i min mage som redan var stinn av potatisvin. Jag säger dessutom som det tyska talesättet, ”Bier auf wein lass sein, wein auf bier dass rat ich dir”. Således häll aldrig ner en massa öl i magen om du druckit vin innan, det blir inte bra helt enkelt. Tvärtom går däremot bra.

Men jag kan konstatera att hade det så varit tävling i att dricka mest hallonsaft så hade det inte funkat för min mage var inte redo för mer påfyllning helt enkelt. Så när startskottet gick och vi fick resa oss upp för att dricka så reste jag mig upp, ställde helt enkelt bägaren på stolen och gick därifrån till publikens buande. Men det kunde jag ta, jag har aldrig haft några problem med att gå min väg om jag känt att situationen varit obekväm oavsett konsekvenserna. Så lite buande kunde jag stå ut med för jag visste ju själv vad alternativet var. Dessutom så blev det en kul grej av det hela sen för folk var otroligt nyfikna efteråt på varför jag rest mig upp och gått och jag lämnade enbart kryptiska svar så inte blev de klokare av det, men det roade mig en hel del å andra sidan.

Är det någon som kommit på vilken originallåt det är jag syftar på i början av inlägget? Kan inte ha varit så svårt att komma på om ni kollat in videon och är någorlunda bevandrade i musiken från mitten på 80-talet. Det handlar ju såklart om Madonnas Into The Groove, en riktigt bra dansgolvslåt, men som i min bok trots allt hamnar i skuggan av Alisha och Baby Talk.

Tjillevippen

notbugs

D-Mob - It's Time To Get Funky

Året var 1989 och den här låten låg mer eller mindre som ett slags soundtrack under det året. Det är rätt många låtar som i och för sig kvalar in som soundtrack till livet så det är inget unikt med just denna låten på det viset.

Var nyinflyttad i Eksjö och min syster som bor i Stockholm var här för att hälsa på. Jag skulle tippa att det var vid den här tiden på året, dvs höstkanten. Har för mig att hon kom en fredag och åkte hem på söndagen. I alla fall så hade jag planerat att vi skulle gå ut på lördagen och roa oss, men det skulle bli svårare än jag anat.

Först så gick vi runt i Eksjö och konstaterade att samtliga ställen av olika anledningar var stängda den här lördagen, även restaurangerna så det fanns inte ens möjlighet att få en matbit och nån öl. Men detta avskräckte inte mig, jag kom på den geniala idén att vi skulle ta en taxi till  Nässjö och gå på Hotell Högland. Så jag beställde en taxi och vi åkte till Nässjö. Då vi kom fram till Hotell Högland så bad jag taxin vänta så jag kunde gå in och kolla att de hade öppet. Så jag gick in och pratade med en vakt som lät meddela att det var dans och således öppet. Tillbaka ut i taxin och betala den och ta med min syster för att gå in på Hotellet.

Då vi kommer in och går fram och ska betala inträde så händer det märkliga att samma snubbe som jag frågat innan om det var öppet, han häver ur sig att jag inte får komma in för jag har jeans på mig. Först blir jag paff och sedan så börjar jag argumentera och påpekade att jag ett par minuter innan varit inne och frågat om det var öppet och att han då kunde ha nämt denna detaljen för nu hade ju vår taxi åkt så nu var vi ju strandade där. Men den korkade vakten bara sa att jag inte fick komma in för att jag hade jeans, det gick inte att diskutera med honom för fem öre.

Sen minns jag inte alla detaljer men jag har för mig att de dessutom påstod att jag var full när jag börjat tjafsa och därför inte heller skulle få komma in. Jag var dock spik nykter så jag blev mer eller mindre skogstokig på dem och bråkade ännu mer och det hela slutade med att de lyfte ut mig på gatan. Det är inte ofta jag blir arg men när jag blir riktigt arg så bara exploderar jag. Så ute på gatan så stod det en buss som jag gick fram och började sparka på. Min syster försökte hejda mig så gott hon kunde och efter en stund lugnade jag ner mig.

Efter en stunds rådgörande där min syster tyckte att vi kunde åka hem men jag inte gav mig utan mer eller mindre till varje pris skulle gå ut på lokal så bestämde jag att vi skulle ta en taxi och åka vidare till Jönköping för att gå på Huset. Så vi knatade ner till järnvägsstationen i Nässjö, typ 50 meter ifrån Hotell Högland. Där stod bara en taxi inne och jag gick fram och knackade på rutan. Taxichauffören var rätt butter och var först inte alls intresserad av att köra oss för han satt och väntade på ett par kunder som skulle komma med tåget men de var försenade så han hade suttit och väntat en halvtimme allaredan. Men efter lite dividerande så ändrade han sig och sa att han kunde köra oss till Jönköping. Hellre få in lite pengar på en körning än att sitta och vänta på kunder som aldrig dyker upp var nog hans resonemang.

Sagt och gjort, han körde oss till Jönköping och vi kom där in på Huset utan några problem och sen hade vi en ganska tråkig kväll där för energin var helt slut efter allt jiddrande hit och dit så man var inte på humör för att partaja helt enkelt. Tror inte att vi var där alltför länge innan vi beställde en taxi och åkte hem till Eksjö igen. Den kvällens taxiresor gick på sammanlagt över 900 kronor och det enda jag fick ut av det var en sjuk historia att berätta, men det kanske var värt det trots allt.

Hur som helst så kan jag tipsa om några fler bra D-Moblåtar, C'mon And Get My Love, We Call It Acieed och så Put Our Hands Together, alla finns att kika på på YouTube för den som vill uppleva lite nostalgi från slutet av 80-talet.

Tjillevippen

notbugs

Liquid Gold - Dance Yourself Dizzy

Om det nu skulle råka finnas en himmel så är det nog så här musiken låter där. Nu tror ju jag inte att det finns någon himmel utan njuter av låten redan här på jorden. Klockren disco i bokstavlig mening, så mycket klockor och pling tillsammans med riffigt gitarrspel bildar en fond av ljud som kittlar dansnerverna till max. Liquid Gold hade en till stor dansgolvshit som gick i samma stil och själv tycker jag nog att den är lite bättre. Substitute heter den men tyvärr hittade jag ingen video på YouTube med den.

Minnen till denna låt är fredagsdiscot på Centrumgården i Västervik i de tidiga tonåren. Man var ju något av en discokung på den tiden och jag älskade att dansa. Ja, så mycket mer har jag inte att tillägga den här gången.

Tjillevippen

notbugs

Inner City - Good Life

Ett av Detroittechnons stora Anthems. Underbar sång av Paris Grey till Kevin Saundersons underbart enkla men suggestiva ljudmatta. Finns dessutom i flera bra mixar, en favorit är den spanska varianten Buena Vida där man bytt ut de massiva synthljuden mot en skön spansk gitarr och ljuva stråkar och där Paris Grey gör en skön tolkning på spanska blandat med engelska.

Detta var en av de låtar som var riktigt stor på dansgolven 1989 och det var samma år som jag åkte på min första charterresa till Mallorca. Totalt sett var det en rätt misslyckad resa men det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle. Istället tänkte jag skriva om ett av de ljusa minnena jag har från resan. Tyvärr så var det inte bättre än att jag schabblade bort chansen till att få ihop det med en riktig drömtjej. Det hela slutade istället med att jag bar mig åt som ett riktigt rikspucko, något som jag ångrar än idag.

Det var första kvällen i Magaluf och det var givet att gå till BCM som var det stora discoteket dit alla gick. Ett monsterställe som tar upp till 4000 gäster och vad jag vet är det än idag lika populärt som det var då. Jag gick dit ihop med puckona som jag reste med, kommer förmodligen återkomma till dem i något framtida inlägg. Hur som helst så har jag alltid föredragit att cirkulera på egen hand när man är ute på krogen. Så vi kom ifrån varandra ganska snart och istället gav jag mig ikast med att utforska detta gigantiska ställe. Upptäcksfärden gick förbi en bar där jag beställde min favoritdrink på den tiden, Vodka Russian som vi kallar den här, dvs Vodka ihop med Schweppes Russian. Tyvärr så var inte terminologin densamma plus att de aldrig hört talas om den blandningen för istället fick jag en Black Russian som inte är ens hälften så god. Så jag ställde den och beställde en Cuba libre istället och det fick därefter bli ”my-preferred-drink”.

Fortsatte så min upptäcksfärd och får se en ensam tjej stående vid ett barbord, dvs såna höga runda bord som man hittar i barer. Jag blev väldigt förvånad att hon stod själv då hon var bland det vackraste jag sett i hela mitt liv. Hon hade ett vackert exotiskt utseende av den typ som jag alltid varit väldigt svag för. Eftersom jag inte är speciellt blyg av mig så kunde jag inte låta bli utan gick fram till henne och frågade om jag fick göra henne sällskap. Hon blev väldigt glad och jag fick mer än gärna göra henne sällskap. Jag presenterade mig och hon berättade att hon hette Miranda och kom från Amsterdam. Hon var uppvuxen i Holland men hennes föräldrar härstammade från Surinam som tidigare varit en holländsk koloni, därav hennes exotiska utseende. Hon reste på egen hand och hoppades att hitta sällskap under veckan hon skulle tillbringa i Magaluf. Egentligen var hon inte jätteintresserad av att gå på disco, men eftersom det var till BCM alla gick så tänkte hon att hon kunde ge det en chans.

När vi stod där och pratade frågade jag om hon träffat några intressanta människor än och då sa hon att de enda som kommit fram för att prata var antingen för påstridiga eller för fulla vilket oftast innebar samma sak. Jag var den första vettiga personen hon mött sa hon och hon frågade om jag var intresserad av att göra henne sällskap under veckan och göra utflykter och helt enkelt umgås. Ett sånt anbud tackar man ju knappast nej till och jag kände att självförtroendet rusade i höjden rejält så jag tackade ja. Vi fortsatte att prata om allt möjligt och om vad vi skulle kunna hitta på under veckan. Men efter en stund så kände jag att jag behövde besöka en toalett så jag ursäktade mig och lovade att komma tillbaka så fort som möjligt.

Naturligtvis var det en gigantisk kö på toaletterna så det tog bra tid innan man blev klar där. Så när jag kommer tillbaka till vårt bord så är Miranda borta. Jag blev rätt knäckt och tänkte att hon passade på att smita och att hon inte alls varit intresserad av mig. Nedslagen och med självförtroendet i botten gick jag till baren och beställde en Cuba Libre. I baren träffade jag ett rätt kul gäng engelsmän, både tjejer och killar som var i Magaluf på någon slags kickoff. Så jag tjötade med dem och beställde mera Cuba Libre för att försöka dränka mina sorger och glömma drömmen som sprack. Efter några timmar var jag rätt rejält på lyset och fick för mig att kollar runt en runda och se om jag kanske kunde hitta Miranda igen. Döm om min förvåning då jag ser henne stå vid samma bord och se rätt ledsen ut. Så jag gick fram och frågade vad som hade hänt och varför hon försvunnit. Jag var ganska påstridig och full helt enkelt, precis en sån typ som hon innan berättat att hon avskydde.

Jag fick till svar att hon hade stått och väntat men sedan själv behövt gå på toaletten så hon hade helt enkelt gått på toaletten och hoppats hinna tillbaka innan jag kom tillbaka så jag inte skulle undra var hon tog vägen. Nu blev det ju så att jag hann tillbaka före och således trodde att hon ”övergett” mig. Istället hade hon kommit tillbaka och undrat varför jag aldrig kom och varit ledsen över att jag försvann. Vi hade ju haft det så trevligt och hon hade ju sett fram emot att få umgås med mig under veckan. Men nu var det ju lite annat läge eftersom jag var mer eller mindre skitpackad och inte alls den trevliga person som hon pratat med innan. Inte så att jag var otrevlig men fulla människor brukar sällan ha finess om man säger som så. Så det slutade med att hon bad mig att gå och att hon inte ville se mig igen. Jag försökte tjata på henne en stund men hon blev bara mer och mer irriterad på mig så till slut fick jag ge upp och gå därifrån.

Ja, vad kan man säga mer än att jag var ett riktigt rikspucko som schabblade bort en sådan chans. Hur kunde jag vara så jädra dum att jag inte väntade en stund när jag kom tillbaka till bordet efter att ha varit på toaletten. Ja, det finns många varför gjorde jag si eller så att ångra sig över. Morgonen efter när jag vaknade var jag bakfull så det räckte och blev över och fick tillbringa ett par timmar på morgonen med att köra buss inne på toaletten. Har nog sällan upplevt en sådan ågren och jag förbannade mig tusen gånger om för att ha burit mig så korkat åt. Nu skulle mina bekymmer inte sluta där utan bara bli värre då jag morgonen därefter vaknade med 39 grader i feber och grymt ont i halsen. Man kan säga att min resa slutade där, resten av dagarna var bara en pina som slutade med sjukhusvistelse och ambulanstransport till flyget som så småningom tog mig hem till Sverige igen.

Lyckligtvis så har jag med åren kunnat få lite distans till det hela och lärt mig leva med vetskapen om att även jag kan vara en riktig skitstövel om det vill sig så.

Om vi tar och knyter ihop säcken så påminner låten Good Life med Inner City mig om denna händelse varje gång jag hör den. Men märkligt nog så har jag alltid haft glada känslor när jag hört låten, något som känns lite som en paradox med tanke på de händelser jag upplevt med den låten som ljudkuliss. Så jag spelar gärna den låten och drömmer mig bort ibland och tänker på hur saker och ting kunde ha blivit, det är rätt skönt att man kan göra så också när inte historien slutat precis så som man vill.

Tjillevippen

notbugs

P.S Miranda, jag saknar dig. D.S

Dr Alban - Sing Hallelujah

En medryckande klassiker av vår egen sjungande tandläkare Dr Alban. Är nog min favorit av hans låtar då den är så medryckande. Den har ett otroligt klipp i takten som gör sig otroligt bra i ett par feta högtalare. Annars så är det ju en ganska enkel låt som lätt sätter sig i huvudet så som en Dr Albanlåt brukar göra. Säga vad man vill om karln men förmåga att snickra ihop låtar som klistrar sig fast i hjärnan har han.

Nu förflyttar vi oss till Gdansk, året var 1992 om jag inte minns helt fel. Jag var på resa med mina föräldrar, vi skulle resa genom Polen, ner till Tjeckoslovakien och sedan upp genom Tyskland. Tanken var att anknyta lite till förfäderna på min fars sida, de härstammade nämligen från de västra delarna av Polen som var tyska fram till slutet av andra världskriget då Polen fick dem som kompensation för att Ryssland tog en del av östra Polen som buffert mot framtida angrepp.

Hur som helst så var första anhalten Gdansk och vi skulle vara där ett par dagar och det innebar att vi skulle få tillbringa midsommarafton utan sill, potäter och midsommarstång. Istället så blev det en stillsam middag på Hotellet, Novotel Gdansk som var av hyfsad standard. Efter en lång middagssittning så gick föräldrarna upp på rummet och lade sig men jag sa att jag ville stanna en stund i baren och "fira" lite midsommar på egen hand. Med det menade jag att jag ville dricka något gott och bara softa i baren helt enkelt, inget annat.

När jag sitter där i baren så dyker det efter en stund upp en snygg ung polsk tjej som frågar om hon får sätta sig bredvid mig och jag protesterar inte eftersom jag är ensam och lite sällskap skadar ju inte, dessutom så är det inte så kul att sitta och dricka i en bar helt själv. Hon var klädd i en ganska utmanande röd klänning och ett par skor med väldigt höga klackar. Mina föräldrar och jag hade tidigare noterat den här tjejen och ett par andra snygga tjejer som hängde runt baren och vi diskuterade huruvida de var prostituerade som hade någon slags deal med hotellet om att få vara där mot provision.

Tjejen var först lite avvaktande men efter en stund lossnade det och hon började ställa alla möjliga frågor på riktigt bra engelska. Hon undrade vad jag gjorde där, var jag kom ifrån osv. Jag svarade på frågorna och ställde några motfrågor, vågade dock inte fråga rätt ut om hon var vad jag trodde. Men hon berättade att hon var utbildad hårfrisörska men för tillfället hoppades på att kunna få komma till Tyskland för att jobba. Om det var som hårfrisörska hon hade tänkt sig att jobba eller något annat vet jag inte.

Kvällen rullade på och vi hade en riktigt trevlig konversation och jag var bara glad att ha lite sällskap. Så småningom började det närma sig stängningsdags för baren och jag gjorde en sista beställning. Då frågar tjejen mig var jag ska gå efter att baren stängt och då säger jag att jag ska gå upp på rummet och sova. Det är i detta ögonblick som jag får svaret på frågan jag undrat över hela kvällen. Hon säger nämligen då att hon gärna följer med upp men att det kostar lite. Har för mig att hon ville ha motsvarande 800 kronor för att stanna över natt med mig på rummet. Jag som inte hade en tanke på att ta med henne på rummet, än mindre att betala för det avböjer vänligt men bestämt. Men hon är påstridig och försöker sälja in sig med att det blir en natt jag aldrig kommer att glömma osv. Uppvuxen i Sverige som man är så blir man lite perplex inför sådana propåer så till slut så försöker jag slingra mig ur genom att fråga om hon tar kort. Ja, jag vet att det låter dumt, men det var det bästa jag kunde komma på för jag tror knappast att hon skulle ha en kortläsare i handväskan, än mindre avtal med ett kortföretag för sin verksamhet. Tyvärr så baktände detta förslag då hon sa att jag kunde få det debiterat på rummet och på så sätt betala med kortet. Det var ju inte direkt vad jag hade tänkt mig som svar.

Nu hade jag trasslat in mig rejält eftersom jag märkte att hon hade fått nytt hopp om att håva in mig som kund. Så jag fick ändra taktik och helt enkelt säga som det var att jag inte var intresserad och att jag tänkte gå upp på rummet själv och sova. Det tog en bra stund med argument och motargument innan hon förstod att hon inte skulle komma någon vart med mig och då blev hon lite som förbytt. Från att ha varit väldigt trevlig och behaglig under kvällen så förvandlades hon till en bitchig ragata som svor åt mig och skällde på mig för att ha förstört hennes kväll. Baren var i stort sett tom på gäster så chansen för henne att få napp på en ny "kund" var tämligen små. Jag kände mig lite kluven inför denna svada men beslutade mig för att inte försöka bry mig. Så jag betalade min nota och lämnade baren och gick upp på rummet och lade mig.

Morgonen därpå så nämnde jag för mina föräldrar att jag hade haft sällskap i baren av en ung madam. Så nu fick de också svar på frågan de undrat över, vad alla dessa snygga tjejer gjorde på hotellet. Minns inte hur mycket mer jag berättade men jag hade inget satt skämmas för då det enda jag gjort varit att prata med tjejen.

Summa summarum så är det nog en av de mer minnesvärda midsommaraftnar jag haft för den var så skruvad, helt klart ett minne att komma ihåg och framförallt en skön historia att kunna berätta.

Vad har nu då Dr Alban med denna historien att göra. Jo, dagen efter denna händelsen så var vi ute på stan i Gdansk och gick förbi en marknad och på den marknaden så var det en snubbe som sålde piratkopierade skivor och han hade en bergsprängare som stod på full volym och spelade just Sing Hallelujah. Så sedan dess tänker jag alltid Gdansk midsommaren 1992 när jag hör den låten.

Tjillevippen

notbugs

Zapp - More Bounce To The Ounce

Idag blir det två låtar, kan bara inte låta bli att lägga in en till. Dessutom så var ju förra låten lite kort i snutten som var med i videon. Den här låten har däremot ingen video att tala om men låten kan tala för sig själv. En av de bästa funklåtar som någonsin gjorts, genial, brutal och monumental. Den underbara gitarren som ligger klistrad över spåret å en klockren bassynth, mer behövs inte för att göra ett mästerverk.

Jag minns att jag var otroligt fascinerad av vocoderljudet som ljudet kallas när man trixar med sången på elektronisk väg som de gör i den här låten. Just vocodersång var Zapps adelsmärke liksom för Roger Troutmans soloproduktioner. Zapp bestod av 4 bröder som hette Troutman i efternamn och Roger var förgrundsfiguren och motorn i bandet kan man säga. Dessvärre så ville det sig inte bättre än att han blev osams med en av sina bröder 25:e april 1999 och det slutade med att brodern först sköt Roger och sedan sköt sig själv.

Kan nog påstå att det var den här sortens musik som gjorde att jag aldrig provade några droger under tonårstiden. Vem behöver droger när man kan lyssna på Zapp? Lyssnade på väldigt mycket sån utflippad funk under tonåren, Slave, Funkadelic, Parliament osv. När man spelar de låtarna riktigt högt så är det som att gå in i trance och man faller in i ett slags meditativt tillstånd.

Minns väldigt väl när jag var hemma hos en kompis som hade köpt ett par nya ESS-högtalare och en monsterreceiver från Kenwood. Det var grymt att höra sina funkfavoriter hos honom. Köpte en hel del skivor begagnat av honom, skivor som jag än idag vårdar ömt.

Tjillevippen

notbugs

Linda Clifford - Don't Give It Up

Ingen originalvideo utan något som någon klippt ihop och så lagt på låten. Dessutom är det inte hela låten men tillräckligt mycket för att man ska greppa hur låten är. Gillar för övrigt videosnutten som är en ren Blaxploitationhyllning och likaså en hyllning till Pam Grier som var drottningen i denna filmgenré.

Nu tillbaka till låten, hade den många år endast på ett Sanyo 15-minuters kassettband i en inspelning som var gjord från Radio Luxemburg. Men vad gjorde det när det var en så himla bra låt. Det är max 10 år sedan jag fick tag på låten i ett vettigt format och kvalitét. Har iofs inte lagt ner något jobb på det innan, tror inte ens jag riktigt visste vad låten hette och vem som sjöng. Inspelningen jag hade på kassett var en panikinspelning som jag gjorde då jag satt och rattade in Radio Luxemburg och låten precis spelades.

Bara Radio Luxemburg är ju en stor källa till nostalgi för oss som var med på den tiden. Det var ju det närmaste reklamradio vi kom här i Sverige på den tiden. Vem minns inte Babychamreklamen som snurrade i slutet av 70-talet och början på 80-talet. Undrade många år vad detta Babycham var för något och fick så svaret i mitten på 90-talet då jag klev in på Systembolaget här i Eksjö och i en monter så stod där en liten blå flaska med just Babycham. Det visade sig vara en alkoläsk, lite som champis fast med alkohol och väldigt god dessutom. Vet inte om den finns på bolaget längre, men helt klart är att den var före sin tid.

Kungen på Radio Luxemburg under min tid som lyssnare var Tony Prince och han skulle så småningom gå vidare och starta upp DMC (Disco Mix Club) och därmed bidra till den stora vågen av remixande och DJ-kultur som skulle växa fram under 80-talet och som numera är en stor industri.

Lite mer nostalgi väcker säkert frekvensen 1440 khz på mellanvågsbandet där sändningarna skedde. Annars så nämndes 208 i var och varannan jingle mellan låtarna och jag tror 208 är meterbandet som man kunde ratta in sändningarna på. Är dock inte så haj på radioterminologi så där kanske finns någon som kan upplysa mig om vad som är vad med 1440khz och 208.

Ska vid tillfälle leta upp kassetten med inspelningen av denna låten. Har den kvar i en låda som står i en garderob. Tänkte ta och rippa den till MP3 så jag än en gång kan få uppleva känslan av hur det var att lyssna på Radio Luxemburg. Kan tänka mig att de som är ungdomar idag tycker att vi måste varit ena riktiga nötter som kunde sitta å harva framför en radio på det viset och inte få mer än en knastrig sändning som belöning. Man fick ju sitta och hålla koll på inställningen på radion hela tiden för mottagningen var allt annat än stabil så man fick justera med jämna mellanrum.

Låten är i alla fall underbar att bara softa till. Det uttrycket var nog inte riktigt uppfunnet då låten kom men man kunde softa lika bra för det. Linda Cliffords pratsång ligger som en smäck över låten och hon har dessutom bra tryck i rösten när så krävs så att det räcker och blir över. Helt klart en låt som man inte tröttnar på i första taget.

Tjillevippen

notbugs

Culture Club - Miss me blind

Underbar 80-talsdänga, helt klart min favorit av Culture Clubs låtar. Så klockrent gitarrspel som gör att man får ståpäls på nolltid. Tolvan där den är mixad ihop med It's a miracle är riktigt suverän. Har en Japanpress på den med helt makalös ljudkvalitét. Får nog ta och rippa den vid tillfälle och se om den gör sig lika bra i rippat format.

Lite märkligt med den här låten, har ett minne från en bilresa från Västervik mot Kalmar i mitten av 80-talet. Osäker på var vi var på väg, antingen till släkten i Tyskland eller till kusinerna i Nybro. Minns i alla fall att jag hade en röd Aiwa freestyle med grymt bra ljud. Hade den på mig i stort sett jämt när jag var ute på vift. Kommer ihåg hur jag hade en favoritkassett med bl.a den här låten som jag lyssnade på när jag cyklade till sommarjobbet på Lysingsbadets camping i Västervik. Då gick den kassetten om och om igen varje dag så samtliga låtar som är på den kopplar jag nog nu mest ihop med mitt sommarjobb. Förmodligen var det samma kassett som jag lyssnade på i bilen på väg mot Kalmar. Den bilden jag får i huvudet är att vi precis passerat Mönsterås och landskapet har öppnat upp sig lite. Skumt hur man kan få så precisa bilder i huvudet av bara en låt.

Tjillevippen

notbugs

Basic Element - Shame

Här har vi en låt som är ren och skär lycka. Behövde lyssna på nåt som piggade upp idag för det är så uttans grått ute och så har det regnat hela dagen.

Har inga speciella minnen till den här låten utan det är en sån låt som har hängt med genom åren. Däremot har jag blivit kär i sångerskan Saunet Sparell hur många gånger som helst för hon har en sån underbar pipa. Så slank och smal men ändå en sådan botten i rösten, det är otroligt häftigt. Lite som Christina Aguilera som är väldigt liten och nätt men wow vilket tryck hon har i rösten.

Har inte sett till Saunet Sparell på musikfronten på senare år, bara sett henne skymta förbi i en och annan skvallertidning, ja, jag läser faktiskt sånt emellanåt och det är inget jag skäms för. Hur som helst så gjorde hon en kanoninsats i Basic Element och av det projektet hade det knappast blivit mer än en liten tumme om de inte fått med henne.

Tjillevippen

notbugs

 P.S Googlade lite snabbt på Saunet och såg att hon varit med i en norsk såpa som heter Hotel Cæsar så det verkar som hon hittat nya karriärvägar i grannlandet i väster. D.S

Quadrophonia - The Wave Of The Future

En av de stora technofavoriterna från technovågen i början av 90-talet. Kommer säkert återkomma till genrén då den ligger mig varmt om hjärtat. Snickrade för några år sedan ihop en mix med de bästa låtarna från den tiden, enbart techno alltså så om det finns intresse av denna mix så är det bara att höra av sig. Den är ca 10 minuter lång och jag fick in snuttar från ett 100-tal låtar på den korta tiden.

Nu över till midsommar -91, den hör i högsta grad ihop med denna låten. Jag och två kompisar hade bestämt oss för att fira midsommar där det var finast väder i Sverige. Så vi gjorde upp en plan där vi skulle ringa SMHI dagen före midsommarafton och fråga var de trodde att det skulle bli bäst väder under midsommar. Sagt och gjort, dagen före midsommarafton ringde vi SMHI och fick höra att Gotland såg ut att ha bäst chanser till fint väder. Så vi fick lite eld i baken för vi hade ju inte direkt förutsett att man kanske skulle behöva åka färja och vi antog dessutom att dagen före midsommarafton skulle det vara aningen svårt att få en plats på färjan till Gotland. Men vi kastade oss på telefonen och ringde Gotlandsbolaget och lyckades få en av de sista platserna på kvällsfärjan från Oskarshamn.

Vi packade därpå in oss i min gamla Volvo 145 som jag köpt några månader tidigare för en tusenlapp. Tanken var att jag skulle ha den som sommarbil och sedan lämna iväg den för skrotning. Chansen att den skulle klara ännu en besiktning var minimal då det inte var mycket som var helt på den. Men vi var modiga nog att sätta oss i den för transport till Gotland. Boendet hade vi inte löst än, men vi hade med campinggrejer så tanken var att söka upp en campingplats, typ Kneippbyn och slå oss ner där.

Bilresan till färjan i Oskarshamn var en historia för sig. Det tog inte många mil så började bilskrället koka. Det visade sig att kylaren läckte som ett såll så kylarvattnet tog slut på nolltid. Lösningen på detta var att urdruckna flaskor fylldes med vatten vid närmaste mack och så fick vi stanna och fylla på allteftersom det behövdes vilket innebar stopp var och varannan mil. Sen kom min kompis på den geniala idén att om vi körde med full värme i bilen så kunde vi leda bort en del värme och på så sätt komma längre mellan vattenpåfyllningarna. Så vi hade full värme på i bilen och alla rutor nervevade. Trots detta blev det lite av en bastu inne i bilen då det ju trots allt var en varm junidag, en sån dag som man minst av allt förknippar med fullt blås på värmereglagen i en bil.

Hur som helst så hann vi till färjan, kom över till Gotland hittade boende på Kneippbyns camping och hade en väldigt lyckad midsommar med fint väder sånär som på midsommardagens morgon då det regnade en liten skvätt, men då låg jag och sov gott i bilen så det störde inte mig. Hade med en riktig sängmadrass och fällde sätena i Volvon så det var nästan som att sova hemma. Kompisarna sov i varsitt tält så vi hade ett litet tältläger runt bilen.

Blev så nostalgisk nu när jag satt och skrev detta så jag måste bjuda på en bonuslåt som oxå påminner mig om denna midsommar 1991. Tyvärr så funkar det inte att bädda in denna videon i sidan som jag brukar göra utan ni får hålla till godo med en länk helt enkelt.

 Crystal Waters - Gypsy Woman

Skulle kunna mata på med drösvis med låtar egentligen men då skulle nog både ni och jag ledsna. Men en kassett som snurrade flitigt den midsommaren var Radioman Serping Nattshow Återkomsten som jag spelat in från Radio. Det var ett riktigt höjdarprogram som leddes av Pontus Enhörning på den tiden då han fortfarande var rolig. Har på senare år sett till att rippa hela kassetten till MP3 så jag kan lyssna vidare på denna klassiker i MP3-spelaren när man är ute och åker.

Tjillevippen

notbugs

P.S Volvon tog oss hem efter midsommarfirandet och jag fick sen hjälp av en kompis att hjälpligt täta kylaren så att jag kunde köra med bilen. Sålde sedan bilen på hösten till en bekant för en tusenlapp, samma peng som jag gett för den. D.S

Invisible Man's Band - All Night Thing

Här har vi en riktig discoklassiker men man kan oxå kalla den raveklassiker. Hur detta kommer sig ska jag återkomma till. Först så måste vi vrida tillbaka klockan till 1979 då discon var på topp. Själv var man ett litet discofreak med slänglugg och alla attributen. Sprang på tonårsdisco som anordnades av fritidsförvaltningen på Centrumgården i Västervik. Fredagarna var höjdpunkten på veckan för då fick man leva ut och vara den man verkligen ville vara. Vad det var är lite svårt att sätta fingret på men musiken betydde allt och kom för alltid att forma min personlighet. Från att ha varit en ganska tillbakadragen person under låg- och mellanstadiet så blev jag utåtriktad och tyckte om att träffa nya människor under tonårstiden och framförallt under högstadieåren.

Inte nog med att jag tyckte om att gå ut och dansa på fredagarna, mitt stora musikintresse fick mig att drömma om att en dag själv stå och mixa skivor på disco. Det tog nog inte mer än nåt år efter att jag första gången tänkt tanken tills jag själv började spela och snart så ramlade bokningarna in utan att man behövde anstränga sig särskilt mycket. Så var det under alla åren jag spelade så något måste man ha gjort rätt för uppenbarligen så gillade arrangörerna min insats.

Nu skruvar vi fram klockan några år och det handlar nu om gymnasietiden. Jag spelade fortfarande regelbundet och hade en del fasta gig på krogar i stan samt gjorde små gästspel i andra städer vid enstaka tillfällen. Men detta räckte inte för jag och några kompisar var ute efter den optimala discokvällen så vi började planera för en riktigt stor fest. Den ena av kompisarna hade fått napp på en lokal där vi kunde vara ute vid gamla tändsticksfabriken. Det var en stor hall som senast hade använts då verksamheten bestod av båtbyggeri. Hur som helst så var den perfekt och vi spikade ett datum och började planera allt runtomkring. En av mina högsta prioriteter var att jag ville ha en riktigt grym ljudanläggning som helst skulle få taket att lyfta på stället. Sagt och gjort, med hjälp från en kompis som hyrde ut dylika prylar så fick vi ihop en riktigt fet ljudanläggning som passade perfekt för ändamålet.

Sedan så ordnade vi med dryckesservering, det bjöds på bål som vi gjort på riktigt starka grejer som jag än idag inte tänker berätta var de kom ifrån. Det enda jag kan säga är att det var grejer som inte fanns att köpa på systembolaget. Nu var allt på plats för den perfekta discokvällen och planen var att köra så länge folk orkade dansa så man skulle kunna kalla det en föregångare till dagens ravefester eftersom det handlade om musik och dans hela natten lång om än med lite äldre musik. Men musiken vi spelade bestod både av aktuella låtar men oxå väldigt mycket "gamla" discoklassiker och All night thing var en av de discoklassikerna som vi spelade mer än en gång den kvällen. En annan gammal favorit var Dan I - Monkey Chop som oxå snurrade på skivtallrikarna under den kvällen.

Festen var välbesökt och lokalen packad med folk, tror det var drygt 300 gäster. Vi hade inte sökt några tillstånd för att hålla festen och jag minns att polisen var ute och kollade förbi ett par gånger men lät det hela bero. Några månader senare skulle en liknande fest, där vi försökte köra med samma koncept, spåra ur fullständigt så vi till slut hamnade inför tingsrätten för olovlig alkoholservering m.m.

Men denna festen var ovanligt lyckad och under kvällen så fick min ena kompis och jag för oss att kolla hur långt vårt festljud hördes över bygden. Så vi tog varsin cykel och cyklade genom halva stan över till andra sidan hamnen nedanför järnvägsstationen. Döm om min förvåning då det visade sig att ljudnivån från festen var så hög att det lät som om den pågick i kvarteret trots att det var 1-2 kilometer bort. Visserligen var det öppet vatten mellan festen och där vi stod men helt klart så hade jag inte velat bo i den änden av stan och försöka sova med öppet fönster den natten. Nöjda med vad vi hörde åkte vi tillbaka till festen som fortsatte lång inpå småtimmarna och så småningom när det ljusnade droppade de sista gästerna av och vi kunde packa ihop och gå hem. Det hade varit en otroligt lyckad fest och alla som varit där hoppades att vi snart skulle hålla något liknande igen. Tyvärr skulle nästa försök till mastodontfest några månader senare inte bli lika lyckat av flera olika anledningar utan den slutade med att jag och kompisen blev dömda för olovlig alkoholservering. Sen var det slut på den typen av fester i vår lilla stad eftersom såväl polis som kommunala myndigheter hade fått upp ögonen för dylika arrangemang och inte tänkte tillåta dem hädanefter.

Tjillevippen

notbugs

Rick Astley - Never Gonna Give You Up

Ja, vad säger man om denna låt mer än att det är en klassiker. Den står ut lite jämfört med andra Stock - Aitken - Waterman (SAW) produktioner. Kanske det rent av var med denna låt som de hade sin absoluta topp. Hur som helst så var det en låt som härjade friskt på listorna och i radio 1987 och den kan knappast undgått någon som var med på den tiden.

Eftersom jag hittat video till låten så behöver den ju inte beskrivas precis utan jag låter den tala för sig själv. Något som är lite intressant är basgången som är av samma skola som Madonna - Into The Groove och Colonel Abrahams - Trapped som båda kom några år tidigare.

Som vanligt har jag högar av minnen att leta fram när jag lyssnar på den här låten. Men ett minns som sticker ut lite mer än andra är när jag jobbade extra med att köra bilar åt en kompis som arrangerade bilutställningar runt om i Skandinavien. Det var inget glamoröst jobb precis då ersättningen bestod i mat och husrum samt förmånen att få köra bilar som man annars bara skulle kunna drömma om att få köra.

Jag minns speciellt när vi hade utställning i Åbo, Finland och skulle hämta bilar från hela mellansverige och köra dem till Vikingterminalen vid stadsgårdskajen i Stockholm. Det var jag och några killar till som hade åkt till Stockholm för att där få instruktioner om hur och var bilarna skulle hämtas. På min lott föll att hämta två bilar, dels en gammal SS (Jaguar) från 30-talet, en riktig gammal veteranbil. Den fanns någonstans i skogarna kring Kolbäck utanför Västerås. Så jag fick först ta tåget till Västerås där jag blev hämtad av ägaren till bilen. Sedan åkte vi hem till honom där jag fick instruktioner om hur jag skulle ta hand om bilen och köra den. Blev lite paff när han föreslog att jag kunde ha en marschfart på 90 km/timmen på motorvägen mellan Västerås och Stockholm. Själv trodde jag inte bilen skulle palla något sånt några längre sträckor men jag försäkrades att det inte skulle vara några problem.

Däremot skulle jag tänka på att hela tiden hålla koll på oljenivån för dessvärre hade bilen en tendens att läcka olja titt som tätt och ägaren hade inte fått kläm på var felet låg. Men efter genomgången var det så dags att bege sig mot Stockholm och jag drog iväg i detta högerstyrda monster som hade en motorhuv som var längre än matsalsbordet hemma. Väl på motorvägen mellan Västerås och Stockholm så provade jag att dra upp farten till föreslagna 90 km/timmen och till min förvåning så gick bilen väldigt jämt och behagligt i den farten, dock så var den lite vinglig om man skulle ge sig på omkörningar och byta filer. Blir nog lätt så med så smala hjul som det är på sådana gamla bilar. Men så länge man körde rakt fram så puttrade det på riktigt bra.

Så var det då detta med oljan, jag hade inte kommit många mil innan det var dags att åka in till en mack och kolla oljan. Det visade sig att nivån sjunkit rejält så jag fick hälla i nån liter för att den skulle bli nöjd. Jag fick sedan stanna ytterligare två gånger och fylla på innan jag kom fram till Stockholm. Så den drog nästan olja lika mycket som den drog bensin. Sista 3-4 milen in mot Stockholm började det regna och det var en upplevelse i sig. Vindrutetorkarna var nämligen handvevade så man fick sitta med en hand uppe i ovankant ovanför vindrutan och veva runt vindrutetorkarna medans man hade andra handen på ratten och styrde. Till slut kom jag i alla fall fram och bilen var hel och ren så jag kunde lämna av den till kompisen som skulle ta med den på eftermiddagsfärjan till Åbo.

Själv var det bara att åka ner till centralstationen och sätta sig på nytt tåg till Västerås för att hämta en annan bil. Denna gång skulle jag hämta en Volvo 760 cabriolet. Nu finns det säkert en och annan som tänker, Volvo gjorde väl aldrig några 760 cabriolet. Nej, det gjorde de inte, däremot så gjorde Leif Mellberg ett par stycken, åtminstone två vad jag vet för jag fick förmånen att köra båda vid olika tillfällen. Men det bygget jag nu skulle hämta i krokarna kring Västerås var en 760 som hade fungerat som ett projekt under tidningen Teknikens världs vingar och där de i sin tur anlitat Leif Mellberg till att bygga om en Volvo 760 till cabriolet. Sedan så lottade man helt enkelt ut bilen då bygget var klart och jag har för mig att det var tjejen som jag hämtade bilen hos som också hade vunnit den.

Bilen var en ljusblå historia och ska jag vara ärlig så var det si och så med byggkvaliteten. Men det var en uppseendeväckande historia som fick folk att vrida på huvudet varhelst man kom åkande. Jag kom i alla fall fram till Stockholm med en hel och ren bil sent på kvällen. Från början har jag för mig att jag skulle åka med en kvällsfärja men av någon anledning så blev det inte så utan jag fick vänta till morgonen därpå och då ta första färjan över till Finland.

Då vi inte hade några mobiltelefoner (året var 1987 så det var inte så vanligt med dylika tingestar ännu) så kunde jag inte få kontakt med killen som höll i hela arrangemanget så det var inte löst med något ställe att sova på på natten. Men jag skulle hämta upp två killar på centralen som skulle med och hjälpa till och sätta upp staket osv. vid utställningen i Åbo. Då jag plockat upp killarna så gled vi runt en sväng på stan och cabbade ner och njöt av uppmärksamheten. Sen vi övernattade i bilen ståendes på kajen vid Vikingterminalen. Sedan på morgonen var det bara att rulla ombord på färjan för vidare transport till Åbo och då fick man äntligen sova ut då vi bokat hytter.

Utställningen i Åbo var kanske inte den mest välbesökta men vi som körde bilar behövde ju inte bry oss om det utan vi var ute och partajade i Åbo. Minns att vi var på en rysk restaurang där de av någon anledning blev förgrymmade på min kompis så de helt enkelt slängde ut honom så vi fick då gå vidare till ett annat ställe. Sedan när alla ställena hade stängt så fortsatte vi festandet på hotellet då min kompis varit förutseende att köpa ett antal 6-pack Lapin Kulta på färjan som vi kunde dricka av.

När vi kom tillbaka till Sverige så var det lite nya order över hur transporterna skulle ske. Jag fick uppdraget att köra ännu ett Leif Mellbergbygge till Södertälje, en SAAB 900 cab, även detta ett Teknikens Världprojekt. Den var byggd som en roadster och var väldigt läcker rent utseendemässigt men även denna led av bristande byggkvalitet. Efter att jag lämnat av den bilen så åkte jag tillbaka till Stockholm och sedan började den minst glamorösa delen med detta jobbet. Det gick ut på att köra en gammal Volvo 245 med ett stort släp fullt med alla utställningsstaket och ramper till olika bilar som vi hade på utställningarna. Detta ekipage skulle helt enkelt hem till Västervik och det föll på min lott att köra hem det. Inget kul alls kan jag upplysa om, just detta ekipage skulle senare under hösten orsaka att jag blev av med körkortet utanför Nyköping, men det är en annan historia.

Nu tillbaka till låten, den fungerade som ett slags soundtrack på hela resan med undantag för när jag körde veteranbilen från Kolbäck till Stockholm. Annars så hade jag en kassett med den låten och en massa annat som var bra på den tiden men det var Never Gonna Give You Up som var favoriten. Så den malde på i bilstereon och det är tack vare detta som jag har så roliga minnen till just denna låten.

Vi tramsade en hel del med texten och gjorde en riktigt dålig svensk översättning som gick ungefär så här:

Aldrig ska jag ge dig upp, aldrig ska jag låta dig ner, aldrig ska jag springa runt och öken dig.

För de som kan originaltexten så ser ni säkert att det handlar om en ordagrann översättning som blir riktigt kul när man sjunger den på svenska till originalmelodin.

Ja, det var nog allt för den här gången, har egentligen mycket mer som jag skulle kunna skriva om till just denna låten men det får räcka så här.

Tjillevippen

notbugs

Master Jay & Michael Dee - T.S.O.B

Detta är min favorit-rap-låt av dem alla. Jag hörde den första gången på Mayday i Västervik i juli 1980 och sedan så fick jag en kassett som de spelat in live på Mayday där den var med på, förmodligen var det samma kväll som jag var där, är dock inte 100% på det. Kassetten var en 5:e generations kopia eller liknande men vad gjorde det när det var så mycket underbara låtar på den.

Det som är så coolt med just denna låten är att det är två killar som rappar växelvis och som har ett så himla skönt stuk på framförandet. Därtill är den väldigt lång, över 8 minuter men jag har aldrig tröttnat på den. Tyvärr hittade jag inget på YouTube om den så jag får skicka med en länk till en skivbutik som har ett ljudklipp från låten så kan ni lyssna lite hur den går. Lyssna här Det finns två versioner, den ena med rap och den andra är helt instrumental.

Nu tillbaka till rubriken, i texten rappar de om att de är från Rockaway och jag undrade alltid var det låg. Den 12:e november 2001 så fick jag svaret. Det var då ett flygplan kraschade i Queens strax efter att det startat från JFK airport i New York (Läs artikel på CNN här). Planet ramlade rakt ner i stadsdelen Rockaway och då jag såg nyheterna om detta så var det första jag tänkte på låten jag hört så många gånger, och då trillade poletten ner över var stället låg. Så ibland krävs det en flygolycka för att man ska få veta saker och ting.

Som jag nämnde tidigare så hade jag låten på en 5:e generationskopia på kassett. Under många år så visste jag inte vad låten hette, bara att snubbarna som rappade hette Master Jay och Michael Dee. Som vanligt var det först med internets födelse in i vardagen som man kunde göra seriösa efterforskningar och efter många års letande så visste jag äntligen vad låten hette och därefter tog det inte lång tid innan ett exemplar av skivan i vinyl kunde återfinnas i min skivhylla. Har därefter rippat den så jag har den som MP3, skam vore väl annat och än idag tycker jag den är lika bra som första gången jag hörde den och det är inte något man kan säga om så många låtar.

Tjillevippen

notbugs

Tom Browne - Funkin for Jamaica (N.Y)

Så var vi inne på ytterligare en riktig klassiker. Den ligger på topp 10 av alla tiders bästa låtar, har bara inte bestämt mig för på vilken plats ännu. Ja, som ni ser så har jag ett litet klipp från YouTube att erbjuda denna gång så jag låter det tala för sig själv.

Håll med om att det är en rätt underhållande video. Lite lagom corny, inget som jag tror skulle slå sig in på videotopplistorna precis. Men det är själva låten det handlar om, så resten får man som bonus på underhållningskontot. Tom Browne är förresten snubben på trumpet och tjejen som sjunger heter Toni Smith.

Lite kuriosa om låten, jag trodde i många år att man sjöng om ön Jamaica i västindien, men nu i Googletider så har jag kunnat forska lite mer och äntligen begripit vad de menar med Jamaica (N.Y). Det är helt enkelt en stadsdel i Queens, New York som heter Jamaica. Låten har i olika pressningar dessutom haft lite olika namn, på en del singlar och vinyltolvor har den bara haft namnet Funkin for Jamaica vilket gjort sitt för att öka på förvirringen. Jamaicafunk är för övrigt tydligen en typ av funk som man spelade i denna stadsdelen och låten är en hyllning till denna genré helt enkelt.

Många minnen här också, ett lite märkligt är från skolgården på Norra Högstadiet i Västervik där jag gick. Ingen speciell händelse men så snart jag hör låten förflyttas jag dit. Det kan ju bero på att just åren på den skolan var de bästa skolåren av dem alla. Allt hände ju då och livet lekte och var allmänt kul. Min kompis som jag hängde mycket med på den tiden och jag vi brukade kalla den här låten en "Gudlåt" och med det menade vi att man fick en slags religiös upplevelse när man lyssnade på den låten. Inte för att vi var religiösa på något vis men just känslan av låten var lite av en religiös uppenbarelse och är så fortfarande. Kan behövas lite sånt för en inbiten ateist som jag är. ;-)

Denna låten tillhör för övrigt gruppen låtar som helst bör spelas i Cerwin Vegahögtalare. Endast då så får man riktigt uppleva låtens fulla potential. Men lyckligtvis är det en låt som har så mycket kvalitét för övrigt att detta inte är ett måste för att kunna njuta av den. Den har så många dimensioner så den funkar överallt. Vill man uppleva den till 110% så är det dock Cerwin som gäller, annars så blir det bara 101% ungefär, typ, lixom. asså.

Innan jag avslutar för denna gången vill jag bara tipsa om att jag uppdaterat tidigare inlägg med YouTubesnuttar där jag lyckats hitta sådana. Så nu kan ni på egen hand upptäcka storheten i låtarna jag skriver om.

Tjillevippen

notbugs

CeCe Peniston - Finally

Klockren clubhit från början av 90-talet. Låten börjar med skönt pianolir och en cymbal som plingar lite och en pumpande basgång. Sedan drar låten igång så sakta och bygger på med syntstråkar. Lyckan är total när CeCe börjar sjunga och första versen går så här:

Meeting Mr. Right, the man of my dreams
The one who shows me true love (or at least it seems)
With brown cocoa skin and curly black hair
It's just the way he looks at me that gentle loving stare

Som vanligt när det gäller denna musikgenré så är det en ganska banal text men poängen är inte själva texten utan hur den låter när den sjungs. Varje ord bildar lixom ett ljud som fungerar som en pusselbit i det stora pussel som låten är om man ska se det från den filosofiska sidan.

Har många minnen till denna låt, eller rättare sagt minnen av minnen för jag har ägnat hela dagen åt att komma på vad ett ställe i Tranås hette som vi brukade gå på ett tag i början på 90-talet. Det gick så långt så jag fick ringa kompisen som bor i Gbg numera och fråga honom. Hur som helst så kom han ihåg efter en stunds funderande. Valvet hette stället och var väl inte världens roligaste ställe, men min kompis spelade där några gånger och jag brukade hänga med då och parta. Ett pinsamt minne från ett av våra besök där var när jag hade förfestat i bilen på väg från Eksjö till Tranås och när vi kom fram vid 20-draget skulle jag tro så var undertecknad rätt så bra på lyset. Dessvärre var min mage och jag inte överrens om vart dryckerna jag hällt i mig skulle ta vägen så när jag går över parkeringen med min kompis skivväskor så vänder det sig och jag lägger en pizza rätt på marken på parkeringen utan att ställa ner väskorna.

Lyckligtvis tillhör jag inte den skaran som får kvällen förstörd av en sådan händelse utan när vi kom in var det bara att gå till baren och beställa mera dricka. Hujedamej så man bar sig åt på den tiden.

Ett annat ställe i Tranås som vi var på en hel del som var mycket roligare hette Mangal men det var några år senare, men där var det alltid bra drag och kanonmusik eftersom min kompis spelade och vi har tämligen lika syn på det här med musik och krogliv.

Tjillevippen

notbugs

----- UPPDATERING -----

Sedan jag postade inlägget så har jag kommit på den geniala idén att se om låtarna jag skriver om kanske finns på YouTube. Begriper inte att jag inte tänkte på det från början, ibland så måste man nog gå över ån för att hitta vatten helt klart. Så här kan ni lyssna på hur den versionen låter som jag skriver om i inlägget.

Tjillevippen

notbugs