Jag tycker till om...

Min kommentar till Magnus Asplund, Ekerö är således att jag inte håller med för fem öre.

Alla brottslingar - inkluderande de som misstänks där straffet kan bli fängelse i två år eller mer, samt ALLA alkohol- och drograttfyllerister - skall publiceras med fullständiga personuppgifter och bild. Detta skall emellertid skötas av Domstolsverket och inte överlämnas till något godtycke hos medieredaktionerna.

Jag tycker heller inte det minsta synd om att eventuella anhöriga, grannar, arbetskamrater eller vilka de nu månde vara drabbas. Detta måste den brottsutövande helt enkelt ta med i beräkningen.

Jag är innerligt trött på allt daltande med svenska brottslingar. Den som för tredje gången döms till frihetsberövande straff skall för alltid låsas in. Detta oaktat hur långa tidigare fängelsestraff varit. De har genom sin vandel helt enkelt förbrukat sin rätt att vara på fri fot uti i samhället.

Strafftider
Den som kör påverkad av alkohol och/eller av andra droger skall dömas för förberedelse till dråp, med ett straffminimum på sex års fängelse. Detta oavsett drogmängden. Om det inträffar en olycka där den påverkade föraren helt eller delvis varit vållande skall densamme istället dömas för mord.

Det skall heller inte ges någon som helst straffrabatt för att den dömde "hinner med" att begå flera brott innan rättsmaskineriet "hinner ikapp" förövaren. Varje enskilt brott skall alltid behandlas och bedömas var för sig. Exempelvis skall tre brott som kanske var för sig givit två, fyra resp åtta månaders fängelse om de utdöms vid ett och samma tillfälle ge totalt fjorton månaders fängelse.

Vållande till annans död skall i normalfallet vara 10 års fängelse. Är brottet grovt utdöms fängelse i 15 år, eller på livstid.

Det behövs även en mycket väl tilltagen straffskärpning beträffande mord. Normalstraffet för mord skall bestämmas till 25 års fängelse. Finns det förmildrande omständigheter - vilket skall bedömas med extremt stor restriktivitet - kan straffet för dråp sättas ned till 20 år. Har mordet skett med planering, stor förslagenhet eller grymhet i övrigt skall straffet vara livstids fängelse. Och då menar jag livstid.

I analogi med vad som sagts ovan framgår således att den som genom grov vårdslöshet förorsakar fyra individers död skall dömas till sextio (4*15) års fängelse.


Dessutom är det den lagakraftvunna domen som skall avgöra fängelsestraffets längd. Har man dömts till livstids fängelse är det fängelse på livstid som gäller och ingenting annat. Likaså gäller att längden på ett utdömt fängelsestraff skall avtjänas i dess helhet och i en följd. Ingen villkorlig frigivning! Dessutom skall den som avviker från ett fängelsestraff "ramla ner" på noll avseende avtjänad strafftid. Den utdömda fängelsetiden skall således avtjänas i en följd.

Jag anser att det borde det vara ett absolut minimikrav att kunna kräva att samtliga domare och nämndemän inom Sveriges Domstolar oavsett det är förvaltningsdomstol eller allmän domstol är att de aldrig, aldrig, ALDRIG får ha varit i klammeri med rättvisan. Inte ens som misstänkta men friade i brist på bevis. De får helt enkelt inte ha utsatt sig för den omständigheten att de ens kan misstänkas för oegentligheter. Även ett större antal parkeringsböter (eller rättare sagt felparkeringsavgifter) och/eller fortkörningsböter (även förelägganden som utfärdas då man direkt erkänner ”brottet”) skall diskvalificera en person som domare eller nämndeman på livstid.

Vad skickar det för signaler när vi har hovrättsdomare som är dömda för sexualbrott (bl.a. i Skåne) och till och med justitieråd vid Högsta domstolen som varit misstänkta och åtalade för stöld, bedrägeri och olovligt förfogande (om jag inte tar helt fel var det visst några antika möbler som ”försvann” vid någon flytt eller liknande), och än mer anmärkningsvärt dömda för sexualbrott (XX köp av sexuella tjänster av en yngling vid Stockholms universitet). Och dessa arslen sitter kvar vid Sveriges högsta juridiska instans och dömer andra??? Nej, släng ut dräggen på studs och dra in pensionen på livstid. Sedan skall de på livstid även vara förbjudna att inneha någon som helst befattning inom svensk offentlig förvaltning eller inom något statligt eller privat företag som har betydande intäkter från det offentliga. Detta oavsett titulatur eller arbetets art.

Apropå Ministrarnas miljonklipp (publicerad i AB 2007-08-16 av Eva Buskas)

Med anledning av rubricerad artikel blir jag fullständigt galen. Nåja, det är väl kanske att ta i en smula, men i vart fall ordentligt upprörd. Enligt mitt förmenande är politiker inte ett yrke i sig, utan ett heders- och förtroendeuppdrag från väljarna. I motsats till alla andra normalt hederliga arbetare skall de inte ha några extra pensions- och/eller avgångsförmåner. Max sex månadslöner efter avslutat förvärv i regering/riksdag. That’s it! Dessutom skall ingen få ha ett politiskt uppdrag – förutom partiledaren (som eventuellt också blir/är/varit statsminister) – längre än högst två mandatperioder i följd. Sedan får de ägna sig åt något annat. Punkt slut. Detta skall gälla på ALLA nivåer; alltså såväl kommunal, landstingskommunal som riksdag. Den som tvingas avgå på grund av olämplighet, inkompetens eller ”gjort sig omöjlig” av andra skäl skall banne mig inte ha någon som helst ersättning alls för att sluta. Tvärt om borde de nästan få betala skadestånd för sitt (icke)agerande. För att bli aktuell som statsråd måste man ha lång yrkeserfarenhet, eller annan specialkompetens, inom det område man skall styra. Detta ämbete skall man inte kunna få enkom som tack för lång och trogen tjänst inom politiken. Nej, minst högskoleexamen plus minst tio år inom yrket borde vara grundkrav.

 

Dessutom borde det införas ett mycket enkelt avlöningssystem för alla politiker. Ordförande i kommunstyrelse max 1 prisbasbelopp/månad, ordförande i landstingsfullmäktige max 1½ prisbasbelopp/månad (övriga ledamöter i kommun och landsting max 2/3 av ordförandelönen/månad), riksdagsledamöter 1 prisbasbelopp/månad, statsråd 2 prisbasbelopp/månad och till sist statsministern 3 prisbasbelopp/månad. Enkelt och koncist. Alla ersättningar skall vara skattebefriade. Men i gengäld skall ersättningen heller inte vara pensionsgrundande. Dessutom får var och en stå för sina egna kostnader. Inget mer gratisätande, -resande, -boende eller vad det nu månde vara på våra skattepengar.

 

Till sist: Ingen generaldirektör skall kunna ha högre lön än sitt högste politiskt ansvarige statsråd. I likhet med odugliga politiker skall odugliga – skall till syvende och sist avgörs av ansvarigt statsråd (givetvis i samförstånd med statsministern) – generaldirektörer  kunna avskedas utan tillstymmelse till avgångsvederlag eller annan ersättning. Ingen som helst uppsägningstid, inte ens en dags extra betalning. Passar inte galoscherna är det bara att städa ur tjänsterummen - ta sitt pick och pack och dra. Givetvis utan någon som helst kompensation eller annan ersättning i form av pensioner eller liknande. Landshövding skall bara den kunna bli som har väl dokumenterade faktiska kunskaper inom förvaltning, ekonomi osv. Detta ämbete skall definitivt inte vara en tummelplats för avdankade politiker och/eller generaldirektörer.

 

Som sagt: Politiken skall vara ett renodlat hedersuppdrag och inte nåt jävla (ursäkta kraftuttrycket) snyltande på oss skattebetalare.

Med tanke på den nyligen avslutade journaliststrejken och konflikten med Tidningsutgivarna (TU) har jag min bestämda uppfattning glasklar.

• Självklart är det den tidning, det förlag eller vilken annan medieform som helst som en journalist jobbar på som helt och fullt äger ALLA rättigheter till materialet. Journalisterna är ju för böveln anställda där och får betalt för sitt jobb. Man kan ju dra en parallell med exempelvis arbetarna på Volvo. Är det då de anställda som äger fordonen och skall bestämma till vem eller vilka Volvo som företag får sälja fordonen till? Självklart inte. Lika självklart är det för mig att anställda inom ett medieföretag inte har några som helst rättigheter att bestämma över hur företaget disponerar framställt material. Detta oaktat om det är eget material eller inköpt från andra.

• Vad beträffar frilansande journalister skall det i princip råda samma förhållande. Har de sålt sitt material övergår samtidigt rättigheterna till köparen om inte annat avtalats. Ponera att du köper en bil – antingen från en bilfirma eller privat – skall då säljaren bestämma över hur DU som ny ägare disponerar bilen, eller eventuellt vill sälja den vidare? Självklart inte. Så varför skall en journalist ha bestämmanderätten över sitt material även efter en försäljning?

• Varför i herrans namn skall ett fackförbund (i det här fallet Svenska Journalistförbundet) ens ha möjligheten att bestämma över hur ett företag disponerar sitt eget material? Eller vad de skall/inte skall syssla med under en konflikt? Som jag ser det är det en fullständigt absurd situation. Så länge de är anställda har de att följa arbetsgivarens direktiv. Punkt. Sedan rent generellt har jag min alldeles bestämda åsikt glasklar beträffande fackföreningsrörelsen. Denna har i allmänhet ett på tok för stort inflytande över avtalsrörelserna och skall få sina (konflikt)rättigheter neddragna till ett minimum. Som exempelvis skall inte ett fackförbund ha vare sig rättigheten eller ens möjligheten att sätta ett företag i blockad – vare sig det gäller konflikter med det egna berörda fackförbundet, och än mindre så kallad sympatiblockad. Det råder ju faktiskt föreningsfrihet i det här landet, och det skall givetvis gälla även företag(are). Vill ett företag/arbetsgivare av någon anledning inte ha något kollektivavtal skall de heller inte tvingas till det. Det står varje anställd fritt att välja om han/hon vill vara kvar eller börja på ett företag. Ingen har förmodligen tvingat dem dit, och ingen tvingar dem heller förmodligen att vara kvar. Är de inte nöjda med sin arbetssituation är det bara att ta sitt pick och pack och dra. Naturligtvis skall ett företag ha absoluta skyldigheter att följa alla gällande lagar och förordningar beträffande såsom exempelvis arbetar-/miljöskydd och andra säkerhetskrav. Vill ett fackförbund ha medarbetare, på hel- eller deltid, hos en arbetsgivare för att de anser sig bättre kunna tillvarata sina medlemmars intressen skall dessa naturligtvis vara anställda och BETALDA av facket. Inte av företaget/arbetsgivaren. Vill facket disponera lokaler inom ett företag skall dessa givetvis ha rätt att ta betalt för lokalhyra och själva avgöra om de anser sig ha möjlighet att tillhanda lokaler för detta ändamål.

EU
Om nu de svenska facken kräver att utländska arbetare som kommer hit måste följa de svenska kollektivavtalen synes det mig fullständigt logiskt att då skall alla svenska arbetare som arbetar utomlands följde respektive lands avtal i analogi med de svenska kraven. Om ett utländskt företags arbetare kommer hit och det finns ett kollektivavtal, eller andra löneregler/-lagar, med respektive hemlands fackförbund skall självklart detta gälla även i Sverige. Man kan ju liksom inte både äta kakan och ha den kvar.

Arbetsdomstolen (AD)
Det fackförbund eller enskild (förmodligen oftast med stöd av sitt fackförbund) som går till arbetsdomstolen skall betala alla motpartens kostnader samt lika mycket i skadestånd som de själva yrkat i ersättning från arbetsgivaren om de förlorar.