Recensenten

Se http://blogg.aftonbladet.se/14245/

Jag vill först göra det klart för alla läsare att detta företag, denna recension, inte låter sig göras så enkelt. Kajsas blogg är nämligen extremt svårrecenserad. Lite grann känns det som att försöka recensera tusentals post-it lappar som sitter fastklistrade på väggarna, datorskärmen, skrivbordet och dörren i ett kontor. Ni vet, sådana lappar där man skriver saker man ska komma ihåg, telefonnummer, saker som måste göras eller enbart klotter producerat medan man haft tankarna någon annanstans. Sådana lappar lämpar sig liksom inte för recension. Jag säger inte att Kajsas inlägg skulle kunna vara hämtade från kontorspost-its, utan det är bara känslan. Jag har tagit del av Kajsas 1000 senaste inlägg, vilket motsvarar det hon skrivit sedan i måndags. Typ. Jo, hon är en flitig bloggare, den där Tonårsmamman. Med en sådan inläggsfrekvens säger det sig nästan själv att inläggen i huvudsak inte består av oöverkomliga textmassor. Nej, man riskerar så att säga inte artros i scrollfingerleden för att ta del av ett inlägg. Det är precis det som gör det hela svårt. De korta inläggen. 

Det ska dock nämnas att Kajsa emellanåt lägger ut texten. Oftast när hon är upprörd över något och ibland om det är något speciellt som hänt och ska berättas. I dessa inlägg blir det tydligare, även om det också kan skönjas i de kortare, att Kajsa är duktig på att skriva. Hon skriver rakt på sak och utan omsvep. Det känns rationaliserat och är befriande att läsa. Hon försöker inte fånga läsaren med några retoriska eller berättartekniska knep, utan det är svart på vitt i stor utsträckning. Med en akademisk analogi skulle jag vilja påstå att Kajsa uppnår sitt syfte, där syftet är vad som kan läsas i beskrivningen av hennes blogg. Ett uppnått syfte räcker emellertid bara till betyget godkänt. För högre betyg kräver jag någonting mera, någonting som berör och engagerar, någonting som gör att jag vill läsa mer. Återigen gör sig de korta inläggen påminda som ett problem, för det är svårt att i en kort redogörelse över morgonens stavgångspass eller i informationen att ”Mord i sinnet” går på TV ikväll finna något som berör eller engagerar. Det är sannolikt inte heller tänkt att beröra eller engagera, och det blir således lönlöst att ens försöka recensera dylika inlägg utifrån ett engagemangsperspektiv. Inlägg av sådant slag är ju bara information och utöver att de är språkligt riktigt presenterade finns det inte mycket jag kan säga om dem. Med de få fast längre inläggen förhåller det sig dock annorlunda. Bland dessa kan man finna stråk av det jag letar efter och några av inläggen håller mycket hög klass. 

Slutsatsen blir att helhetsintrycket är väldigt blandat. En del saker är intetsägande, annat är mycket bra. Det finns en, möjligen två, faktorer som drar ner helhetsintrycket. Den första är att det alltför tydligt framgår att Kajsa vill bli läst. Det ger en ”SE MIG!” – känsla över texterna som stjäl uppmärksamhet från innehållet. Kajsa borde, enligt min åsikt, låta texterna tala för sig själva och inte använda dem som ett uttryckligt redskap för självbekräftelse. Bekräftelse kommer nog ändå, utan att ha efterfrågats, och jag tror att den smakar renare då. Den andra möjliga faktorn som drar ner helhetsintrycket är Kajsas nästan tvångsmässiga användning av engelska uttryck och fraser. Jag vet att det finns de som förordar ett strikt förbud mot att blanda engelska och svenska. Själv tycker jag att engelska uttryck ibland kan vara på sin plats, men att en text som svämmas över av dem lätt kan kännas konstlad och barnslig. Consider it.

//R   

Se http://blogg.aftonbladet.se/16291/

Det här är Joies blogg och det finns faktiskt inte det minsta lilla utrymme att tro något annat. Nej, det framgår med all önskvärd övertydlighet att denna blogg är skriven av Joie. Varför? Jo, för att den bara handlar om Joie. Utan att kunna presentera statistiskt säkerställda bevis känner jag mig ganska trygg i påståendet att man bland Joies rubriker finner ett definit pronomen syftande på första person i en utsträckning som ligger långt, mycket långt, över bloggenomsnittet. Det är som att hela hennes skrivande är en orgie i egocentrism, där orgiedeltagarna, förutom Joie, utgörs av ”jag”, ”mig”, ”själv”, ”min” och ”mina” med sporadiskt sällskap av de mer internationellt kända ”I” och ”me”. 

Ett problem med självupptagenhet som presenteras för andra är naturligtvis att presentatören riskerar att bli ignorerad. Denna risk är än mer uppenbar om presentatören inte har något särskilt att berätta. Problemet illustreras tydligast översatt till ett IRL-sammahang; få gillar den självupptagne killen/tjejen som i alla sammanhang bara pratar om sig själv och sitt högst ordinära liv. Självupptagenhet presenterad i textformat löper samma risker, även om de sociala konsekvenserna sannolikt är av lindrigare art.                                                          

Så. Jag konstaterar att Joie är egocentrisk och när jag läser hennes inlägg kan jag ganska snart konstatera att hon egentligen inte har något särskilt att berätta. Ändå tycker jag att hennes blogg är bra. Den är rolig och jag blir glad av att läsa den. Den innehåller finurligheter och små finesser och fastän de ämnen som avhandlas inte alls borde beröra mig finner jag efter en stunds läsning en märklig relevans i att ta del av Joies liv och funderingar. Det är som om jag smittats av någon sorts entusiasm, och insjuknat i engagemang. Jag skyller åkomman helt och hållet på det sätt Joie skriver. Det känns ibland som att hennes inlägg är sådant som människor säger när de pratar för sig själva och jag tror att stunderna är få då Joie vet hur hennes text ska sluta redan när hon börjar skriva. Det är spontant, även om texterna verkar vara lite för välskrivna och välformulerade för att vara spontana. Språket är bra och stilistiskt väl anpassat till texternas innehåll, och, vad jag antar, den känsla texten är tänkt att förmedla. För jag tror att Joie vill att hennes texter ska göra läsaren lite gladare, så helt igenom egocentrisk är hon nog inte.

//R

Se http://jahaja.blogsome.com/

Föreställ dig en solig himmel i mitten av juli. Du har semester och känner att du borde utnyttja din lediga tid till något annat än att göra ingenting. Du får lite ångest över detta. Du tar därför den skönaste solstolen, placerar den alldeles intill bäcken som rinner på baksidan av ditt hus, och lägger dig i den för att begrunda ditt läge. Du ligger där och du lyssnar på vattnet som porlar i bäcken, och helt plötsligt känner du något. Något annat än ångest och dåligt samvete över förspillda sommardagar. Detta något är känslan av behag som fyller kroppen.

Evas blogg är porlande bäckvatten. Hennes texter flyter fram. Kluckar lite grann, men brusar aldrig upp. Den porlar och skänker behag. Den rinner i en av naturen bestämd och aldrig ifrågasatt riktning. Särskilt tydligt blir detta i Evas övergångar mellan ämnen i sina texter.

”Vad göra? Jag använder mig av varningsknappen, trycker på varningstriangeln när bilen bakom mig ligger för nära. Det funkar ibland. Restiden gör jag roligare genom att lyssna på musik.

De senaste veckorna har jag lyssnat mycket på Emmylou Harris Wrecking Ball…”

Det är snyggt, harmoniskt och faktiskt ganska smart. Eva låter inte läsaren märka att texten nu handlar om något helt annat, utan den bara rinner på. Porlar.

Det märks att Eva kan och gillar att skriva, men hon gör ingen stor grej av det. Hon skriver på ett sådant sätt att det är lätt att glömma bort att det är en text man läser. Man liksom flyter med, och kan rikta all uppmärksamhet åt innehållet.

Eva har i sin blogg kategoriserat sina inlägg. Personligen vet jag inte om det fyller någon funktion, annat än för dem som snabbt måste få tag på ett recept. I övrigt skulle jag klassificera hennes inlägg som "vardagsbetraktelser", enligt bloggvärldens nomenklatur. Hon skriver om saker hon sett, upplevt, hört eller funderat över, och hon gör det ur sitt eget perspektiv. Hennes språkkänsla ger liv åt reflektioner som i någon annans vård skulle vara dömda till döden. Med detta inte sagt att de är ointressanta för läsaren, utan snarare att de skulle kunna vara ointressanta. Skillnaden däremellan utgörs av en god skribent, och det är precis vad Eva är.

//R

Min idé är alltså att recensera andra bloggar. Nu förhåller det sig emellertid så att min första recension inte har mottagits med stormande entusiasm, för att uttrycka mig milt. Detta har, såvitt jag förstår, inte så mycket med min recension att göra som med föremålet för recensionen. Flera har bett mig ta bort min recension, däribland den recenserade. Jag tänker inte låta det gå prestige i frågan, och därför har jag plockat bort den. Men det är ändå några saker jag vill säga med anledning av detta.

Jag vidhåller att de som bloggar skriver för att bli lästa. De som uppger att de bara skriver för sig själva, och att texterna bara är för dem borde allvarligt fundera över om en blogg är rätt forum för dem att skriva i. Ett vanligt word-dokument torde vara ett lämpligare format för dessa att arbeta i. För visst tar man en risk som författare när man lägger ut en text för allmänt beskådande. Den risken borde vara uppenbar för alla som skriver, och jag tror t.o.m. att den risken kan verka drivande i och för själva skrivandet.

Så vad kan och vad kan inte recenseras? Egentligen är det väl så att allt vi medvetet erfar via något av våra sinnen kommer att bedömas. Att bedöma en text, som dessutom är skapad i syfte att bli bedömd, kan inte anses kontroversiellt i något avseende. För mina recensioner handlar om, och kommer att handla om, vad som förmedlas i texten. Det görs inte en bedömning av människan bakom texten, även om många texter förvisso bär stark prägel av upphovsmakarens person. Men, kanske någon tänker, "jag vill inte att mina texter ska recenseras. Jag vill inte veta vad du tycker om min text för jag har inte bett om att bli recenserad, eller ens blivit tillfrågad". Till dessa säger jag att jag tar mig rätten att recensera era texter på samma sätt som ni tar er rätten att skriva. Om man ska vara dramatisk, men principiellt riktig, handlar den frågeställningen om yttrandefrihet. Jag kan recensera dig på samma sätt som du kan uttrycka åsikter om vad du vill i din blogg, och om du inte gillar det så är det egentligen inte mitt problem. Lösningen är dessutom enkel: skriv utan att publicera, så riskerar du inte att bli läst eller bedömd.

Självklart finns det inget egenvärde i att göra människor ledsna eller upprörda. Det är inte syftet med min blogg. Den bortplockade recensionen var inte heller av sådant slag att den borde ha gjort någon upprörd eller ledsen. För att exemplifiera: om samma textmassa hade producerats av någon annan eller okänd författare och jag recenserat den på exakt samma sätt är jag nu ganska säker på att reaktionerna skulle blivit annorlunda.

Jag tänker inte göra det till regel att ta bort recensioner på begäran, och om vi ska vara helt ärliga mot oss själva, så tror jag inte ni vill ha det så heller.

//R

Inledning

Jag har aldrig bloggat tidigare. Jag har förstås en längre tid vetat att det finns något som kallas för blogg, och trott mig förstå dess huvudsakliga idé. Jag har dock aldrig tidigare läst eller skrivit något i bloggformatet. Det jag tänker göra nu är en kombination av läsande och skrivande. Denna blogg kommer nämligen att i all väsentlighet gå ut på att recensera andra bloggar.

Idé

Min tanke. De som bloggar gör det i syfte att bli lästa. Visst, en del kanske hävdar att de bara skriver för att det är kul att skriva, men att göra det i en form där texten finns för allmänt beskådande indikerar något annat. En text som läses av andra kommer per automatik att bli bedömd. Läsaren bedömer om texten är bra, rolig, sorglig, engagerande, tråkig, hemsk eller något annat. Min roll är att sätta bedömningen på pränt. Naturligtvis står det hela och faller på min trovärdighet som recensent, vilket jag återkommer till senare. Först tänkte jag gå igenom formerna för hur mina recensioner ska gå till.

Vilka bloggar ska recenseras?

Urvalet av bloggar ämnar jag låta ske så slumpmässigt som möjligt. Vilken blogg som helst ska kunna falla offer för mitt granskande sinne. Frekventa bloggare och bloggare med många läsare kommer emellertid att recenseras i något större utsträckning än andra bloggar. De som väldigt gärna vill ha sin egen blogg recenserad, eller tipsa om en blogg som ska recenseras, kan göra så genom att maila mig.

Vad ska recenseras?

Recension kan ske av såväl enskilda blogginlägg som hela bloggar. I de fall jag anser ett enskilt inlägg vara representativt för bloggen i sin helhet kommer det enskilda inlägget att recenseras, medan övriga recensioner gäller för fler än ett inlägg. Det jag vill komma åt är en bedömning av bloggen, så det hela är egentligen inte annat än en fråga om underlag.

Jag har inga förutbestämda bedömningskriterier, men tänker ändå vara konsenkvent i mina recensioner. Jag vill dock hävda att mina recensioner är mer än ett uttryck för mina personliga åsikter även om värdenihilisten i mig säger att det är omöjligt. Jag ska försöka vara så objektiv som möjligt och alltid argumentera för och underbygga mina åsikter. Jag har en seriös ansats och tänker inte kasta ur mig omdömen i syfte att skapa billiga komiska poänger. Därmed inte sagt att jag inte kan, eller kommer att, vara elak - jag låter mig inte imponeras så lätt. Det kan svida att bli bedömd, men jag menar att det är en risk som följer med författandet.  

Hur vet jag om jag blivit recenserad?

När jag författat en recension kommer jag att i kommentarfältet till den blogg jag recenserat skriva "Du har blivit recenserad" och länka till recensionen.

Hur vet jag som läsare vilken blogg som recenseras?

I inledningen av varje recension kommer jag att lägga en länk till den blogg som recenseras. Läs den bloggen först! Ett tips är att klicka på länken med höger musknapp och öppna den recenserade bloggen i nytt fönster eller ny flik.

Vilket mandat har jag?

Det här med trovärdighet...Rollen som recensent kräver förstås ert förtroende för mig och det jag skriver. Det tror jag förvisso är något som måste arbetas upp successivt, men jag har vissa saker i bagaget som i alla fall inte bör vara mig till last.

Jag har jobbat med texter och skrift i mer än tio år. Dessa arbeten har skett under olika titlar; jurist, chefredaktör, talskrivare, konsult. Jag har läst nästan hur mycket som helst och skrivit ungefär lika mycket. Jag vet vad man kan göra och förmedla med text och jag vet hur man absolut inte får behandla en text. För närvarande sysslar jag något som inte innebär så mycket skrivande, och det är litegrann därför jag nu startar denna blogg - för att få skriva, helt enkelt.

Jag vill redan nu påpeka att det är högst sannolikt att mina texter emellanåt kommer att vara behäftade med grammatiska defekter, enstaka stavfel och stilistiska misstag. Jag försöker dock att vara så korrekt jag kan när jag skriver, men jag kommer inte alltid att orka/hinna korrekturläsa mina inlägg. Om några felaktigheter skulle uppdagas ber jag alltså redan på förhand om ursäkt för detta.

Till de som tror att det skulle vara en rolig idé att recensera någon av mina recensioner vill jag meddela att det inte alls skulle vara roligt. Tilltaget är alltför uppenbart och därför trist. Så gör inte det. Vill ni kommentera det jag skrivit går det dock alldeles utmärkt.

Idén att recensera andra bloggar har jag fått på egen hand. Om det skulle visa sig finnas fler "bloggrecensenter" där ute, har jag alltså inte medvetet stulit deras grej. Ibland är det bara så att bra idéer kan uppstå på fler än ett ställe, oberoende av varandra.

Det var väl det hela. Väg orden på guldvåg, för nu kör jag igång.

//Recensenten