Det här är en död blogg. En ex-blogg, en före detta blogg. En blogg som mulat, som gått till dom sälla jaktmarkerna. Hädangången, slocknad, icke existerande. Den har insomnat, tagit ner skylten, kilat om hörnet, kolat, bitit i gräset, givit upp andan, gått i graven. Upphört. Bloggen är, kort sagt, stängd. Man ska väl inte vara sämre än den där Skalman.

Jag ber därför att få tacka för mej med detta sista inlägg. Ett stort tack till alla er som läst och kommenterat. Det har varit några roliga och intensiva veckor. Nu måste jag använda min tid till något mycket viktigare: den kommande turnén. Plocka fram låtar att spela, göra setlists, diskutera allt från mattor till monitorer med min utomordentlige turnéchef Staffan Lindahl (tillika min ex-svåger).

Det jag har på hjärtat kommer jag som vanligt att framföra i gästboken på min hemsida (http://www.lemarc.se/) . Där fortsätter självfallet verksamheten som vanligt.

För den som till äventyrs är nyfiken på hur plattan, vars tillkomst jag berättat om, låter - lyssna här:
http://www.musicbay.se/buy/index.asp?movie_id=2001&company_id=39

Vi ses och hörs i gästboken (http://www.lemarc.se/gastboken.php) och på konserterna i höst!

Fridens!

Förutom kompositör, textförfattare, bloggskribent, sångare, artist, musiker, vivör och bonvivant, är jag även skådespelare. Joråsåatt...

1992 medverkade jag i ett av dom första avsnitten av det klassiska dramat ”Rederiet”. Som statist. Jag och en kompis spelade ”fulla trollhättebor”, en av mina paradroller.

Hur i helvete gick detta till?

Min gode vän Ulf Hansson, han som gjorde dokumentären om skivan ”Det som håller oss vid liv”, 2003 (som finns med på min DVD ”Live På Nalen”), var vid den här tiden regissör för ”Rederiet”. En sen kväll kom han ut till MNW-studion i Vaxholm där Tony Thorén och jag höll på att slutföra albumet ”Det finns inget bättre”. Vi gick till Vaxholms Hotell, smorde kråset och drack ett flertal sexor av whatever. När vi drumlade in i studion ett antal timmar senare, nämnde Ulf att han alltid drömt om att vara med på en skiva. Efter lite dividerande kom vi fram till att han var som klippt och skuren för att spela leksakspiano. Tre toner i början av ”På andra sidan bron”. Ni som har skivan kan ju själva kolla, han står med där i det finstilta. Men – what’s in it for me? What’s the deal?

Jag blev erbjuden statistrollen i ”Rederiet”. Blink and you missed it. Jag stiger ur hissen alldeles i början och sen hänger jag vid receptionen i tre sekunder i mitten av klippet:

En liten anekdot som vi kan sortera in i mappen ”Märkliga framträdanden”.

Under många år på 80- och 90-talen, var folket på mitt dåvarande skivbolag helt övertygade om att genombrottet i dom nordiska länderna var omedelbart förestående. Jag har aldrig varit nån storsäljare i varken Danmark, Finland eller Island. Eller Norge. I dessa länder är jag totalt inkognito. Trots otaliga resor med tidnings- och radiointervjuer. Även TV. Och det var samma visa varje gång jag gjorde mina promotionbesök i Danmark och Finland. Eller Norge. Första frågan, år efter år, var alltid: ”Peter LeMarc, vem är du?” (uttalas på danska, norska eller finlandssvenska). Ja, va fan svarar man på det?

När jag var i Norge, säg 88, var Björn Afzelius mega-stor där. Han var så big in Norway att VG (deras Aftonblad) körde hela löpet med ett ”Velkommen, Kjempe-Bjørn!” när han kom på turné. Vilket ledde till att fråga nummer två i alla intervjuer blev: ”Er du meget influert av Kjempe-Bjørn Afzelius?”.

Jag var i Norge 95. Då var Bo Kaspers Orkester kjempe-greit. Fråga två löd således då: ”Er du meget influert av Bo Kaspers?”. Jag hade inte hjärta att säga att dom varit förband till mej på Cirkus några år tidigare.

Tillbaka till Oslo senvåren 1996. Nu jävlar. Norges största TV-show (Wiese, eller nåt sånt vill jag minnas att den hette). Ett framträdande där och portarna till norrmännens hjärtan stod vidöppna. Jag hade med mej Stephan Forkelid på flygel och som moraliskt support. Vi hade valt att spela ”(Jag ska) Gå hel ur det här”, eftersom en samlingplatta där den ingick precis hade kommit ut i Norge. Vi repade med det norska bandet dan innan sändning. Det funkade bra. Jag var naturligtvis ap-nervös, hade ränneskita hela natten innan showtime. Minns att Stephan drog med mej på en sushi-restaurang vid Akers Brygge timmarna innan vi skulle infinna oss på NRK . Han teraperade mej så gott han kunde.

När vi kom till TV-studion morsade vi på dom andra gästerna (säkert kjempe-store i Norge, men okända för mej) och...Mona Sahlin. Hon skulle intervjuas av självaste Wiese (eller vad han nu hette). Hon hade just ramlat i falluckan efter Toblerone-skandalen och fått ge upp både partiledardrömmar och riksdagsplats. Jag borde anat upplägget, men så naiv är jag.

Jag skulle avsluta programmet. Jag påannonseras med ett käckt ”Peter LeMarc – han kommer her!”. Stephan räknade in. Bandet börjar. Jag sjunger med slutna ögon. När jag öppnar dom upptäcker jag publiken. En enda person. Placerad i en fåtölj mitt framför TV-scenen där jag står. Mona Sahlin. Så där står jag i norsk TV och sjunger att jag ska gå hel ur det här – bara för Mona Sahlin. Jag vet inte vem som var mest besvärad, Sahlin eller jag.

Klippet kan ses här nedan:

Några blasts from the past:

Konserten jag fick se var MC5 (!!!) live i Trollhättan (ännu fler !!!). Något gästuppträdande i Alingsås minns jag dock inte.

Min far var baptistpastor och jag växte upp på ett café i Masthugget. Jag var uppenbarligen bättre på att blåljuga förr...

Jag är på ett jävla humör idag. Firar misantropernas dag.

När Anders och jag kom till gymmet imorse, var det fullt av snorungar. Flera skolklasser. I omklädningsrummet rådde anarki, varenda löpband var upptaget av 16-åringar som hoppade, lekte och stojade. Ett helvetes liv, kort sagt. Musiken, eller var fan det nu var, gav mej direkta skador på det centrala nervsystemet. Hallå, vi betalar dyra pengar för det här!

Så alla ni där ute, från 15 upp till 30-nånting, som tycker ni är så satans snitsiga och hånler eller asgarvar rätt ut åt en snart 49-årig mans skumpande kagge: vänta bara! Det kommer att gå fort. Jävligt fort. Och tiden visar ingen nåd. Runt 45 kommer också ni att undra vaffan som hände. Vart tog all evighet vi blev lovade vägen?

Det är som Basil Fawlty säger: ”What was that?”. Snap. ”That was your life, mate”.

Läser med intresse den pågående debatten om bloggar. Min åsikt i frågan finns att läsa i mitt allra första inlägg här. Jag kan väl tillägga att min avsikt med denna blogg har varit att med mina egna ord berätta om min nya skivas färd, från ax till limpa. Och på vägen beredas tillfälle att få uppmärksamma människor som hjälpt och stöttat mej i arbetet.

Så idag ger vi en stor applåd för Elin Sabelhertz. Känd från kulturprogrammet ”Salt och Brygga” med Öresund som täckningsområde. Elin har en verifierad känsla för hitpickin’, redan 1991 övertygade hon mej om att ”Ett av dom sätt” var given på albumet ”Sången dom spelar när filmen är slut”. Låten var på väg bort, eftersom min fru dissade den som dansbandsskräp (man skriver en kärlekslåt och vad får man tillbaka?), medan den i min värld alltid haft ett drag åt mexikanska gränsen. Tack Elin. Och tack för att du lyssnat på demos, slaskmixar och mastrar till den nya plattan. Dina åsikter är ovärderliga. Och tack för att du alltid ställt upp, inte minst på träffen vi hade ute på Drottningholm där din logistiska förmåga glänste. Och tack för dina morgonsamtal (nästan varje dag) med information om radiolistor och midwekplaceringar. En applåd!

Dom rara människorna på RCA ringde och meddelade att skivan sålt GULD!  Med råge (på väg mot platina).

Tack alla ni som köpt den! Tack för att ni stödjer och stöttar min musik.

Se bara så glada jag och producenten Johan Lindström blev!

Se där – min personlige skräddare var alldeles nyss här. Äntligen är min turné-outfit klar. Jag ville ha något snyggt, klassiskt, men svalt. Vad tycker ni?

Som ni säkert märkt har jag figurerat i tidningar och radio en hel del dom senaste veckorna. Det är egentligen en rätt enkel matematik. Jag tycker att jag gett ut en riktigt bra skiva, då är det min förbannade plikt att se till att folk får reda på att den finns. Visst kan det vara träligt att upprepa samma svar om och om igen (ibland fyra gånger om dagen), men det finns ju ändå bara en sanning.

Och när intervjuerna är så trivsamma som den jag hade med Göteborgs-Postens två reportrar i lördags (se bild nedan) är det helt okej...

Jag har en hemsida (http://www.lemarc.se). Där finns bland mycket annat en gästbok (http://www.lemarc.se/gastboken.php). Den lades ut i april 1998 och var från början just en gästbok: ”Detta var en fin sida, tack”. Efterhand började funktionen som gästbok försvinna. Gästboken blev en chat-sida, ett forum, en blogg. Folk träffades, diskuterade allt mellan himmel och jord, bråkade, blev kära, skrev av sig livets jävligheter. En vildvuxen rosenbuske, må jag säga. Redan då svarade jag på frågor, käftade emot, diskuterade. Jag minns när jag bad om bärhjälp för att hämta tramporgeln jag hade köpt. Ingen ville ställa upp. That’s what friends are for?  (Hahaha).

Anyroad, några av dom mest flitigaste gästboksbesökarna har en årlig grillfest. Jag var med 2003 och kunde då sätta ansikten på flera av dom namn och nicks som huserat i min gästbok. Trevliga skitar allihop. 2005 agerade en hel del av dom publik när vi spelade in konsertfilmen ”Live På Nalen”. Med den äran, måste sägas.

I år skulle grillfesten hållas på Långholmen (som vanligt). Den 28 juli. Jag kände att jag ville bjuda något tillbaka till alla dessa människor. Jag chartrade två bussar som plockade upp ett hundratal gästbokare (eller kanske LeMarxister) på Centralstationen för avfärd mot Drottningholm. Cirkeln skulle s.a.s. slutas. På Drottningholms Wärdshus vackra innergård möttes vi för ett glas skumpa och mingel. Jag som hatar mingel. I vanliga fall. Det här var ett trevligt mingel dock.

Sedan blev det snittar med vin och öl. Därefter gick vi in i stora salen, där jag spelade upp den kommande skivan (medan jag, likt en Kurt Olsson, ritade och berättade). Jag minns att jag var sanslöst nervös. Hur skulle musiken tas emot? Värre än att läsa recensioner.

Master-CDn hade legat färdig i en knapp månad, det fanns ingen återvändo, men plattan möttes till min lättnad av jubel och ovationer. Att det sedan var tre månader kvar innan resten av världen (nåja) skulle få höra den var bara kul. Det kändes exklusivt att få bjussa på detta. Och nu var musiken garanterat road-tested!

Micke Almén satte i gång en bloggsida om denna eftermiddag och kväll. Finns här: http://www.karlekitystnadenstid.blogspot.com .

Tja, sen hände det som brukar hända när jag har med mej min gitarr. Little Willie John, Ett av dom sätt, Evelina och några till. Kristoffer Hedberg hade med sig sin gura och hjälpte till att kompa. Allsång. Se själva på videon nedan (det är Jessica som filmat. Det är hon som sjunger också). Tack alla gästbokare för stöd och support genom åren!!! Ni betyder mer än ni anar.

Vet inte om ni sett Sofia Coppolas film ”Lost in Translation”. Så kände jag mej imorse. Och då var jag Bill Murray. Klockan ringde 6.00. Frukost skulle komma 6.15. Gothia Towers Hotell tyckte att det liknade 6.50. Vilket rubbade hela min morron. Kasta i sig kaffet, sen i väg till Frihamnen där ett gäng Göteborgska japaner flipprade igång mej som en Duracellkanin. Jag vet inte vad jag sa eller gjorde...see for yourselves...

Anyroad, i Bagarmossen är det ännu fredagskväll. X2000 tog mej hem efter en oerhört trevlig träff med lyssnare på Bengans. På bilden nedan –  en autograf till mormor!

Men nog med detta, låt oss gå vidare i vår berättelse (hur pretto den än må vara):
OK, skivan var alltså färdig, finito, basta, fertig, terminar. Och även om varenda jävel numera laddar hem plattan och slänger in låtarna i sin Ipod, så tycker jag fortfarande att omslaget är det näst viktigaste, efter musiken. Shit, för en som i tonåren suttit nätterna igenom och vänt, vridit och sniffat på vinyldubbeluppvik är paketeringen av musiken en del av själva innebörden av skivan, en del av dess väsen. Stackars kids i dag, som aldrig fått uppleva känslan av Beatles vita dubbel. Känna namnet i relief på framsidan med pekfingret, närstudera den stora affischen med texter och massor av små bilder (ett nakenfoto på Paul, bara en sån sak), plocka ut porträtten av JPG&R och notera Johns jättefinne i pannan. Och doften... Jean-Baptiste Grenouille i Parfymen skulle gått ner i brygga! (Att vinyl sedan låter klasser bättre än mp3:or är en annan sak. Helt obegripligt, tekniken borde ju gå framåt, tycker man. Istället har vi fått ett nytt format där bara 20% av informationen från CD:n finns med. Allt låter platt, ingen transparens. Jämför en ride-cymbal mellan CD och mp3. Jaja, vem fan bryr sig. Skiten ska ju ändå till slut bli en ringsignal på 20 sekunder...)
På självaste Aftonbladet finns en oerhört duktig och sensitiv fotograf vid namn Sara Ringström. Hon plåtade mej för AB Söndag för fyra år sen. Fantastiska bilder. Henne skola vi hava!
En fredag fotade Sara här hemma i Bagis, vi tog en sväng ut till Ölstad Folkets Park på Färingsö, hamnade på en åker på vägen hem (omslagsbilden). Sara såg det jag inte kunde se: en dramatisk himmel, en ljusglimt ur en glugg, eller som bilden nedan; jag står inne i mitt hus, Sara plåtar utanför genom fönstret i vilket himlen speglas. Vackert.

 Ni som äger CDn, plocka ut skivan och titta på brickan under. Där finns en bild där jag sitter framför en bod vi har på vår tomt. Men vad är det för skit runtomkring? Här är några ledtrådar:

Låt mej avsluta berättelsen om hur albumet blev till.

 Se där. Nu hade vi det vi behövde för skivan, ja, till och med mer (I Natt Gick Jorden Under och Innan Snön Faller Ner var två låtar som inte kvalade in). Tiden fram till mitten av maj, ägnades åt pålägg.  Dessutom spelade vi in stråkar i Sveriges Radios stora studio.

Mot slutet av maj och en bit in i juni började vi mixa. Johan jobbar fort. Oftast 2 eller 3 mixar om dan. En del tyckte vi inte blev optimala, så dom fick göras om. Just att komma hem och lyssna på en slutlig mix känns alltid en aning skakigt. Med elefantöron. Man lyssnar på musiken på ett vis som ingen någonsin kommer att göra igen. ”Är elpianot tillräckligt starkt? Eller ska det ner? Vilket konstigt reverb på sången, eller är det bara rummet som låter så? Är baskaggen för bumlig?”, etc. Medvetenheten om att detta är vad det blir, så här kommer det att låta för alltid, nu finns ingen återvändo, är jävligt närvarande.

Men – det allra sista steget i processen kallas mastering. Jag är så gammal att jag minns när det hette gravering. Just därför att en nål i en gigantisk apparat graverade in ljudspåren i en lackskiva, som sedan användes till den matris som skulle pressa vinylskivorna. Redan då hade man en liten möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet, man justerade volymen mellan dom olika låtarna, pillade lite med frekvenser (det som vanligt folk känner till som bas och diskant). Men dagens mastering är en hel vetenskap. Förutom att låtarna läggs i den ordning dom ska ha på skivan, med exakta pauser, så limiterar man, putsar nivåer och justerar frekvenser. Läs mer om detta här: http://www.crp.se/sidor/mastering.html .

Många åker gärna till New York för att mastra, själv tycker jag att Segeltorp är ett bättre alternativ. Där finns den förträfflige Classe Persson, en mycket kunnig och erfaren ljudtekniker och mastrare. Dessutom har jag möjlighet att åka hem efter ett dagspass för att lyssna på resultatet i mina egna högtalare – dom enda jag litar på.

När vi kom till Classe, den 27 juni, fanns det 12 spår på plattan. Jag tyckte ändå att det kändes aningen långt. Basta!  Johan hade dock lobbat för en låt jag redan lyft bort, Vadsomhelst. Inget fel på låten, riktigt bra och en bra tagning. Men det kändes som om storyn berättats förut, lite som en Älskad från första stund Del 2.  Det jag inte visste var att herr Lindström stigit upp tidigt och hunnit mixa om låten innan vi sågs klockan tio i Segeltorp.

När vi gjort klart hela skivan mastrade vi även Vadsomhelst. Kan vara bra att ha, typ. Classe är inte den som brukar lägga sig i arrangemang och den musikaliska kvaliteten, men nu skrek han rätt ut: ”Tänker du ställa den här låten? Det är ju en av dom bästa, ju. Ja, ja, jag ska ju inte lägga mej i”. Det var ju precis det han gjorde. Tack. Jag fick kalla fötter. Visste innerst inne att både Classe och Johan hade rätt. Låten hamnade på plattan. Sen var den skivan klar.

Imorgon fredag blir det inget blogginlägg, då är jag i Göteborg (ja, om jag inte kommer i närheten av nån dator, vill säga).
Jag träffas på Bengans vid Stigbergstorget, kl.17.00. Be there or be square!

Här nedanför är en liten videoinspelning från maj månad, precis innan vi började mixa plattan.

I dag släpps mitt nya album ”Kärlek i Tystnadens Tid”. Jag är rätt mallig över skivan. Låt oss kalla den en besvärjelse mot ledan!

Och i dag, onsdag, signerar jag skivor på Bengans i Stockholm (Drottningg. 20), kl.18.00. Kom dit!!!

Så låt mej berätta om titellåten, eller ”Kärlek i Tyskarnas Tid” som tekniker Simon trodde den hette. Inspelad under Christer-Jansson-dagen.

Det vanligaste temat i populärmusik är väl kärlek i allmänhet, tvåsamhet i synnerhet, men oftast handlar det om förälskelse, passion och pulsar som slår. Vad händer sen? När man levt tillsammans i tjugo plus år, barnen har flugit ut, och vi ska hitta tillbaka till dom vi var, eller till dom vi är. Okej, ”Sången dom spelar när filmen är slut”, men efter det? Om vi fortfarande håller ihop?  Jag berättar mer i videon nedan!

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72620&lid=puff_900297&lpos=extra_0

Under mars och april passade jag på att koka ihop några låtar till, bl.a. ”I Mitt Andra Liv” (tillagad den 7 april 2007). Det är en sång som kunde haft hur många verser som helst, jag var tvungen att stoppa flödet, annars hade den pågått än.

 I MITT ANDRA LIV

Jag går runt på torget
Natt efter natt
Går alltid samma gator
Men jag vet aldrig vart
När jag lutar mej fram
Och blickar ner från bron
Som superåttasekvenser
Eller en animation
Mitt ansikte speglas
I kanalens djup
Förvridet och vanställt
Men jag har sett det förut
Jag går förbi affären
Den är kvar där den är
Genom ett hål i väggen
Ser jag nån ligga där
Min pappa ligger för döden
Sedan trettio år
Är det nåt han vill säga?
Nåt jag inte förstår
Då kommer systrarna Kjällgren
Och Tina och Yvonne
Jag är så mycket äldre nu
Men det vet inte dom
Jag försöker prata
Men jag har ingen röst
Dom bara går förbi mej
Och det är alltid höst 

Åh, i mitt andra liv
Nånstans mellan fyra och sju
Åh, i mitt andra liv
Nån gång mellan då och nu
I mitt andra liv

Och sen i mjölkbutiken
Där vi dricker vin
Tirnave eller Beyaz
Bakom en blå gardin
Coney Island Baby
En skål för dej och mej
Bara för att
Keep the evil spirits away
Och det är alltid sjuttioåtta
Eller kanske sjuttiosju
Men det är ändå aldrig
Mera nu än just nu
Och pappa ligger för döden
Alltid samma scen
Ibland i ett mörkrum
I ett lila sken
Är det nåt jag missat?
Som vill ifatt mej nu?
Nånting som ligger kvarglömt?
Eller som gått itu?

Åh, i mitt andra liv...

Jag är ensam och strandsatt
Alltid i samma stad
Jag måste vara osynlig
På denna nattpromenad
Jag försöker ringa
Jag vet inte vem
Kan inte minnas numret
Tror jag vill ringa hem
I ett blekt, blått ljus
Där ett moln drar förbi
Går jag åter vilse
Blir jag aldrig fri?
Och när jag frågar BG
”Vad betyder allt det här?”
Säger han: ”Vad tror du själv?”
Som den vägg han är
Men ibland blir jag tyngdlös
Som om nån klippt av ett band
Himlen speglas i en snöflinga
I min hand

Åh, i mitt andra liv...

Under flera år hade jag återkommande drömmar. Ofta utspelade dom sig i min uppväxtstad Trollhättan. Fast inte Trollhättan nu, utan nån gång på 70-talet. Jag gick nattetid på övergivna gator, runt platser och kåkar som inte längre finns. Träffade på gamla kompisar och ungdomsförälskelser. Dom var alltid i 16-17-årsåldern, medan jag var den jag är idag. Ett stående inslag i dessa drömmar var min pappa. Han dog i cancer för drygt 30 år sen, men i drömmarna levde han fortfarande. Oftast låg han döende i en säng, med dropp och nålar. Jag blev lika förvånad varje gång. Och förbannad. ”Varför har ingen sagt att du lever?”. Och alltid försökte han säga nåt, men ingenting kom över hans läppar. Det märkliga är att dessa drömmar upphörde efter det jag skrivit låten. Hjärnan är en förunderlig pjäs.

Nåväl, åtta låtar klara, utan att vi ens börjat på riktigt. Jag frågade Johan när vi egentligen skulle börja spela in.

I mitten av april möttes vi upp i Hammarby-studion: Måns Block, trummor, Jesper Nordenström, piano och gitarr, Mattias Torell, gitarr och bas, Johan och jag. Vi spelade in under två dagar, bl.a. ”Så Gott Att Må Gott Igen”. Här kom Johan upp med ännu en udda idé: när Måns och vi andra spelat in låten, skulle han dubba trummorna, d.v.s. spela dom en gång till ovanpå den befintliga inspelningen. Detta gav låten en nyans av Phil Spectors Wall of Sound. Johans envetna hackande på det gamla pianot, samt hans körpålägg gav en smak av Beach Boys. Tjusigt!

Vi spelade också in ”I Mitt Andra Liv”, där Jesper visar att less verkligen är more: han gallrade sitt spel på Wurlitzer-elpianot till ett enkelt, men hypnotiskt ”kvide-vide-vide-vitt” som går genom hela låten. Så spelar en maestro som vet precis hur oerhört skicklig han är, så bra att han inte behöver bevisa sig, bara spela det som låten behöver.

Se videon här nedan, där jag berättar om ”I Mitt Andra Liv”! (Fler videosnuttar finns på http://www.lemarc.se/tv.php ).

Så – vi hade inte börjat spela in skivan på riktigt än, bara haft lite kul, lekt och laborerat i bunkern. Ändå hade vi åtta inspelade låtar. Märkligt, hur gick det här till?

Johan och jag (mest Johan om jag ska vara ärlig) gjorde en del pålägg på låtarna som redan var inspelade. Det här är filmat en tidig morgon i mars (den dramatiska fortsättning följer i morgon):

Låt oss gå vidare i berättelsen om tillkomsten av den nya skivan!

Några veckor efter ”torktumlardagen” ringde Johan och sa: ”Nu kör vi akustiskt”. Ännu ett experiment. Blomman och Johan på nylonsträngade akustiska gitarrer och Christer Jansson. På trummor, höll jag på att skriva, eftersom Christer är en av Sveriges bästa trummisar. Kruxet var att han inte fick ta med sig några trummor. Istället använde han en TV-kartong (som stod i korridoren) som bastrumma, en sandpåse under foten som virvel, sina knän, nån gammal cymbal, bjällror, lådor och annat som vi kunde hitta. Och sin cujon, en kubansk låda med ett hål i, som han satt på och spelade. Hemkört, indeed. Märkligt hur så lite kan låta så mycket.

Vår tekniker Simon frågade vad han skulle kalla denna session och svaret blev så klart ”Christer Jansson-dagen”. Något som genererade interna lustigheter under flera veckor. ”När infaller Christer Jansson-dagen i år?”, ”Vad ska du göra under Christer Jansson-helgen?”, ”Äh, det blir nog Åre med ungarna” o.s.v.

”Bara När Jag Blundar”, ”Ma Chérie Ma Femme” och ”Förälska mej!” var några av sångerna som spelades in. Simon lyckades också genom ett missförstånd döpa titellåten till ”Kärlek i Tyskarnas Tid”, vilket ju öppnar för helt nya bottnar och textanalyser.

I videon nedanför berättar jag mera om inspelningsdagen och om ”Bara När Jag Blundar”. (Fler videosnuttar finns på http://www.lemarc.se/tv.php )

Ännu en utvikning...

Söndag. Ledig. (Förutom att jag dammsugit hela huset. Varför är det så mycket spindelväv just nu? Var kommer alla dammråttor ifrån? Vem tänder stjärnorna?). Tid för kontemplation.

Som ni säkert läst vid det här laget, låste Gomez in mej i en kvadratmeterstor jordkällare på hemlig plats ute på Drottningholm (det här var alltså efter det att Mannen tagit mej i röven på bastuklubben). Där satt jag i mörkret och kämpade mot ångestens demoner i inte mindre än 15 år! Fatta hur jävligt jag har haft det!!!

Låt mej citera min favoritpoet:

Vad du än hört eller sett
I tidningar och TV
Skvaller och rykten
Folk säger så mycket
Tro inte ett enda ord
Det är bluff, det är båg
Det är lögn
Vad alla andra än tycker

När jag läser veckans artiklar och intervjuer med mej själv (och framför allt rubrikerna) känns det lite märkligt. Jag känner mej som en seriefigur, en karikatyr. Massmedia är en besynnerlig best. ”Tillbaka efter 14 års tystnad”. Har jag verkligen inte gjort ett endaste dugg på 14 eller 15 år?

Ja,ja, ni som hänger i gästboken i mitt egentliga home sweet home på internet (http://www.lemarc.se/gastboken.php) vet väl hur det är med den saken. Men jag svarade så sent som idag på en fråga från Anton i Malmö i gästboken om jag aldrig funderat på att spela in ”Mellan Dej Och Mej” akustiskt (släpptes i en akustisk version på ”Sjutton Sånger”, 2005). Och jag förstår honom. Bruset är så högt att jag än en gång måste citera den stooore rockpoeten: Hur högt måste jag ropa?

Det stämmer att jag inte gett några konserter inför betalande publik sedan 1993. Men jag har gjort en hel del skivor. ”Bok Med Blanka Sidor” (med låtar som ”Fyra Steg i Det Blå” och ”Tess”), två samlingar (bl.a. ”LeMarcologi” med ”Starkare än ord”), ” Nio broars väg” (med ”Du och jag mot världen”), ” Det som håller oss vid liv” och just ”Sjutton Sånger”. Dessutom har jag skrivit en massa låtar åt andra artister. Och varit med om att uppfostra två barn, ledsagat dom genom högstadium och gymnasium (ni som tycker att ”Sången dom spelar när filmen är slut” stämmer precis, vänta bara. ”You ain’t seen nothing yet” som Bachman-Turner Overdrive sjöng).

Sluta gnälla nu!

OK. Ville bara få detta sagt.

Nu fortsätter vi historien om skivans tillkomst...

En solig fredag i februari år 2007 samlades vi i Hammarby-bunkern: Mattias ”Blomman” Blomdahl på gitarr och bas, Måns Block på trummor, Johan Lindström och jag.

En enda tagning av så många låtar vi hann. Okej. Med knappt några direktiv handlade det för musikanterna om, som Chuck Berry brukade säga, ”watch my hands!”. Vi stormade igenom elva låtar. När jag kom hem på kvällen kändes det som om jag varit i en torktumlare.

Sen försvann Johan, grävde ner sig i jobb, hördes inte av. Jag gick i två veckor och undrade hur torktumlardagen hade fallit ut. Hade verkligen ingen som helst aning. När jag väl fick höra var det självklart en påse blandat. Men två tagningar kom med på skivan: ”Alldeles Söder om Ingenstans” och ”Augusti i Det Höga Gräset”. Man hör hur alla trevar och söker. Tunn is. Underbart.

Hammarby Studios ("Bunkern").

Vi gör ännu ett kort avbrott i historien om ”Kärlek i Tystnadens Tid”, för att på förekommen anledning sätta ansikten på ett par av dom namn som nämnts i tidigare inlägg.

 Anders Elling, även känd som ”Mannen”, kickade mej i arslet med sin utmaning i bastun. Så här ser han ut:

Peter Gomez, a.k.a. ”Mr.Fix-It” (”En tunna med surströmming om en halvtimma? Inga problem. En navkapsel till en Saab 92:a? Har en här, faktiskt”). Han har sparkat mej i ändan många gånger och fixat skrivarlyor (som nu senast på Drottningholm). Han ser ut så här:

Jag tackar ödmjukt båda dessa herrar för allt!

Var var vi? Just det, en massa nyskrivna låtar och det är kanske januari 2007.

Så här satt jag i Bagis och funderade.
”Det här vill jag spela in”, tänkte jag, ”men var, när, hur och med vem?”.
Nån gång i början av 2006 skrev jag ett par låtar till Freddie Wadlings kommande platta. Jag gjorde då några demoinspelningar tillsammans med Johan Lindström i hans studio i Hammarby. En av dessa demos finns med på mitt nya album i orört skick ("Någorlunda Dag"). Johan är antagligen den mest musikaliska människa jag träffat. Han vill inte få låtackord på ett papper, han vill ha låten i kroppen. Och det har han. Soul. Han kan plocka upp ett instrument han aldrig sett förut och tio minuter senare spelar han på det. När jag dök upp i hans studio en kväll (eller snarare dök ner, den ligger tre våningar under jord – utan vare sig fönster eller luft), såg jag nåt som såg ut som en kista. Det var ett kinesiskt stränginstrument jag inte minns namnet på som han köpt i Shanghai. Och självfallet kunde lira på.

Johan Lindström. Solklart. Jag ringde upp honom och frågade om han ville leka en skiva med mej. Det ville han. Vi spånade. Ord som ”på kul”, ”hembryggt”, ”snickra”, ”överraskningar” och ”lyckliga olyckor” bollades. Johan myntade mottot ”Vi måste utsätta oss för slumpen”.
”McCartneys första”, sa jag, ”Elliot Smith”, kontrade Johan. Sedan tog han till storsläggan: ” Du får inte göra några demoinspelningar i förväg. Ingenting får vara förberett eller uttänkt när vi kommer till studion”.

För en gammal studiodiktator som jag, som alltid kommit väl förberedd till studion (visst, vi har spelat in live, oftast i en första tagning, men jag har för det mesta vetat vart jag vill det hela ska ta vägen) var detta en ofantlig utmaning. Skrämmande för ett kontrollfreak. Att komma till studion som ett vitt ark, inga arrangemang, inga tonarter, bara en handfull låtar i huvet.

Berättelsen fortsätter...

Den här gången var jag inställd på att skriva totalt ohämmat, så fritt jag kunde. Strunta i att ”Peter LeMarc” har något att berätta, skriva leksakslåtar, shalala-pop, ja, vad som än rann ur mej. Få Gessle att låta som Nick Drake. Tjofadderittanlimbo om så skulle bli fallet. Det är inte alltid så enkelt. Den där lille självcensurdjävulen sitter gärna på min axel. Men bort med fanskapet bara! Så gott att må gott igen, Ma Chérie Ma Femme, tjohej, det började flöda. Dessutom hör jag till dom som tycker att ” Ooh Baby Baby” är Nobelprispoesi när Smokey Robinson sjunger orden. I’m a sucker for sentimentality.

Efter några veckor ute på Drottan fortsatte jag skriva här hemma. När flödet väl satt i gång, spelar det ingen roll var jag befinner mej. I början av december hade jag runt arton-nitton låtar. Jag ringde Anders. Jag hade vunnit vadet. Med råge.

Men att beskriva ett ögonblick av sällhet är inte det lättaste. En del sånger är som muralmålningar. Episka. Storslagna. ”Så gott att må gott igen” är inte en av dom. Detta är en utandning, ett bejakande av ens blotta existens, som i verkligheten varar, kanske, 10 sekunder. Jag berättar mer om låten i videoklippet nedan. Fler klipp hittar ni på http://www.lemarc.se/tv.php.

Shit, det här med bloggande, det var ju kul. Ska vi fortsätta där vi var?

Jag har redan pissat in så många revir, använt upp så många rim, förbrukat alltför många ord, så numera kan det vara rätt mödosamt att veva i gång den där gamla rostiga låtskrivarmaskinen, men jag vet att när jag väl fått upp ångan, är det bland det mest livgivande som finns.

Jag tror på disciplin när jag skriver låtar. Inspiration, visst, men det lönar sig inte att gå och vänta på den, man måste jobba för den. Skrivkramp är för amatörer, som Guillou sa. Regelbundna arbetstider, tio till fem, en låt per dag, hur eländig den än må vara. För att kickstarta den gamla maskinen måste jag åka iväg någonstans. Helst till ett riktigt ointressant och trist rum. Här hemma finns för mycket som ger mej möjlighet att skolka. Telefonen ringer, skivor ska spelas, böcker läsas, kolla mailen, slösurfa. Ett hus i Provence?  Yeah, right.

Jag fick låna en liten skrubb ute på Drottningholms Wärdshus av min gode vän Peter Gomez. Där fanns ett bord, en stol och en lampa. Ett fönster låg i gatunivå. Perfekt. Tråkigare kunde det inte bli. Jag tog med mej min gitarr, en leksakssynt och ett block. Min pärm med samlade förslag till låttitlar, en diktafon med några skisser på sånger. Och ett slitet rimlexikon, om jag skulle köra fast. Ja, just det, en massa blyertspennor hade jag med mej. Jag skriver alltid för hand. Skriver, kryssar över, skriver om. Det är en bra process. Det händer nånting när jag måste skriva om, nåt ord plockas in eller bort, nån mening dyker upp ur intet. Det är väl det som dom kallar inspiration.

Jag tycker inte om bloggar. Eller snarare är det så att jag är ganska likgiltig inför fenomenet. Schulmän, Hjeltar, och allt vad dom hetat, jag har sett dom komma och jag har sett dom gå. Kom ihåg att jag är en gammal gubbjävel. Bla, bla, bla. Jag, jag, jag. Vem ska hinna läsa allt som skrivs? 

”Men du, det är ju ett ypperligt sätt att få kontakt med dina lyssnare”.

Jamen, det har jag ju haft sen många år tillbaka. På www.lemarc.se, i det som började som ”Gästboken”, men som med tiden blivit en hemsida för debatter, samtal, inlägg om allt, högt som lågt. Det är som ett hemligt forum, där jag då och då skriver om sånt som tidningarna aldrig får reda på. Dessutom finns där ett femtiotal outgivna låtar, demos, liveinspelningar och små experimentfilmer.

”Men du måste ha en blogg!”.

Jaha. Jaså. OK då, here we go. Men vi kan väl kalla det depescher från fronten, eller nåt sånt, som det pretto jag förväntas vara? 
Låt mej börja med att berätta om mej själv. 

Jag är en lat jävel. Och jag blir latare för varje år som går. Då är det tur att jag här vänner som Anders Elling. Vi går på gym ihop, i en fåfäng förhoppning om att bilringarna ska ersättas av ett sexpack. Dream on, old farts. Sen kan man ju fråga sig hur smart det är att gå till ett gym beläget i samma hus som Aftonbladet. Om man inte vill få sina bilringar skärskådade i pressen, asså. Anyroad, vi satt i bastun nån gång förra sommarn efter ett pass med både abdominal crunch och vad den där för bröstmusklerna nu heter. Anders sa: "Nu är det fan dags för en ny platta". Jag svarade att den förra kom ju 2005, det var väl inte så länge sen. "Men med NYA låtar, sånger om dej, ditt liv idag", sa Anders, ”du skriver ju allmängiltligt, existentiellt”. Vi slog vad, där och då. Anders gav mej ett hederligt gammalt skollärarbeting: han ville höra sex nya låtar i december. Jag antog såklart vadet. Man är väl karl för sin hatt...