En Norgehistoria

En liten anekdot som vi kan sortera in i mappen ”Märkliga framträdanden”.

Under många år på 80- och 90-talen, var folket på mitt dåvarande skivbolag helt övertygade om att genombrottet i dom nordiska länderna var omedelbart förestående. Jag har aldrig varit nån storsäljare i varken Danmark, Finland eller Island. Eller Norge. I dessa länder är jag totalt inkognito. Trots otaliga resor med tidnings- och radiointervjuer. Även TV. Och det var samma visa varje gång jag gjorde mina promotionbesök i Danmark och Finland. Eller Norge. Första frågan, år efter år, var alltid: ”Peter LeMarc, vem är du?” (uttalas på danska, norska eller finlandssvenska). Ja, va fan svarar man på det?

När jag var i Norge, säg 88, var Björn Afzelius mega-stor där. Han var så big in Norway att VG (deras Aftonblad) körde hela löpet med ett ”Velkommen, Kjempe-Bjørn!” när han kom på turné. Vilket ledde till att fråga nummer två i alla intervjuer blev: ”Er du meget influert av Kjempe-Bjørn Afzelius?”.

Jag var i Norge 95. Då var Bo Kaspers Orkester kjempe-greit. Fråga två löd således då: ”Er du meget influert av Bo Kaspers?”. Jag hade inte hjärta att säga att dom varit förband till mej på Cirkus några år tidigare.

Tillbaka till Oslo senvåren 1996. Nu jävlar. Norges största TV-show (Wiese, eller nåt sånt vill jag minnas att den hette). Ett framträdande där och portarna till norrmännens hjärtan stod vidöppna. Jag hade med mej Stephan Forkelid på flygel och som moraliskt support. Vi hade valt att spela ”(Jag ska) Gå hel ur det här”, eftersom en samlingplatta där den ingick precis hade kommit ut i Norge. Vi repade med det norska bandet dan innan sändning. Det funkade bra. Jag var naturligtvis ap-nervös, hade ränneskita hela natten innan showtime. Minns att Stephan drog med mej på en sushi-restaurang vid Akers Brygge timmarna innan vi skulle infinna oss på NRK . Han teraperade mej så gott han kunde.

När vi kom till TV-studion morsade vi på dom andra gästerna (säkert kjempe-store i Norge, men okända för mej) och...Mona Sahlin. Hon skulle intervjuas av självaste Wiese (eller vad han nu hette). Hon hade just ramlat i falluckan efter Toblerone-skandalen och fått ge upp både partiledardrömmar och riksdagsplats. Jag borde anat upplägget, men så naiv är jag.

Jag skulle avsluta programmet. Jag påannonseras med ett käckt ”Peter LeMarc – han kommer her!”. Stephan räknade in. Bandet börjar. Jag sjunger med slutna ögon. När jag öppnar dom upptäcker jag publiken. En enda person. Placerad i en fåtölj mitt framför TV-scenen där jag står. Mona Sahlin. Så där står jag i norsk TV och sjunger att jag ska gå hel ur det här – bara för Mona Sahlin. Jag vet inte vem som var mest besvärad, Sahlin eller jag.

Klippet kan ses här nedan: