Kulturredaktionen

Richard Fords avslutande del i triologin om Frank Bascombe och hans samtida USA, Som landet ligger, anlände just till redaktionen. Jag har bara läst den första delen, Sportjournalisten, på Månpocket, och vet inte var i min röriga bokhylla den underbara boken står. Jag har därför under eftermiddagen försökt införskaffa den och del två, Självständighetsdagen, men det är helt omöjligt. De finns inte att köpa i handeln, går inte att få tag på via antikvariat.net, och de är utlånade eller försvunna på för mig tillgängliga bibliotek. Jag visste att Ford har läsare, men att han är så efterfrågad, hade jag inte en aning om.
    Jag vet bara att jag en enda gång tidigare tvingats kämpa mot mina medmänniskor så om en bok: statsvetarprofessor Leif Lewins roman Misstaget. Den boken går inte heller att köpa och på Uppsala Universitetsbiobliotek, Carolina Rediviva, får man köa länge för det enda låneex som finns kvar. De andra har blivit stulna.
    Om folk rusar efter Ford beror det på att han är så bra. Att man rusar efter Misstaget beror på att boken just är ett misstag. Som jag vill minnas, handlar den om en socialdemokratisk statsminister som blir förälskad i en kommunist, "den blodfulla Marta". Mer behöver inte sägas, och den som får tag i Carolinas exemplar får en bok med inbyggd läsaranvisning: Ställer man den på rygg faller den ut naturligt på just de ställen statsministern har intimt med den blodfulla Marta. Ja nog bjuder Lewin på en skrattfest som förklarar köbildningen.
   Den lika tråkiga som stillsamma slutsatsen man kanske kan dra av den här hyfsat orättvisa jämförelsen är att biblioteken behöver mer pengar att köpa in fler böcker för.
   
Åsa Linderborg
   

Så kom museiutredningen. Den ser inte så pjåkig ut. Visst kan man invända mot att vi satsar på en massa institutioner i Stockholm och tycka att vi borde sprida ut dem och bygga fler museer i Övertorneå, Kortedala och Simrishamn. Visst.
Men ändå. När Christina Rogestam nu ger regeringen rådet att  bygga om Operan, Vasamuseet och Nationalmuseum – samt bygga ett helt nytt Operahus – blir jag glad. Det behövs institutioner, även i Stockholm. Det är nämligen i spelet mellan de tröga, men också tunga och kompetenta institutionerna och det fria kulturlivet som utvecklingen sker. Därför måste man också rusta upp de institutioner som finns ute i landet – länsmuseer, länsteatrar och bibliotek – och satsa på fria teatergrupper och tillfälliga kulturutövare ute i kommunerna.
Det är alltså klokt att inte bygga ett nytt formmuseum i Stockholm, då det redan finns ett i Göteborg som borde få mer pengar och utvecklas till ett nationellt formcentrum – Röhsska museet.
Det är alltså både och. Jag är för en stärkt baskultur i hela landet och bra större institutioner som Operan, Världskulturmuseet och Filmfestivalen i Göteborg samt Dramaten, Kungliga Operan och Riksteatern i Stockholm.
Det värsta som kan hända är att man ställer bas och spets mot varandra.
Risken med Rogestams förslag är att borgarna ska säga ja och finansiera det med nedlagda biblioteksfilialer och färre böcker på mellanstadiet i Hovsjöskolan i Södertälje.

Pelle Andersson

Att Alex Schulman i dag meddelade att han lägger ner sin blogg, Sveriges mest lästa, kom som en chock för många av hans fans - och som ett glädjebud till alla de fiender han skaffat sig med sina nätburna elakheter. Det är också en lättnad för alla icke påhoppade som bara tröttnat på förråandet av det offentliga samtalet.
"Det var på tiden", sa pressombudsmannen Yrsa Stenius.
Schulman själv var nästan gripande när han motiverade sitt beslut. Han tycker helt enkelt att han blivit fånge i publikens krav på mer hat, fler häftiga påhopp.
”Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser varit, deston större har publikens förtjusning varit".
Han har givit publiken vad den vill ha, men nu är det nog: "Jag hatar alla hatarna där ute, men mest av allt hatar jag mig själv. Så har det känts på sistone."
Schulman har fattat ett klokt beslut. Det är dags att ifrågasätta skitkastarmodet.

Att vi på Aftonbladets kulturredaktion också lägger ner bloggen lär inte åstadkomma några konvulsioner i medielandskapet: vi har ju bloggat bara under bokmässans fyra dagar - och vi har inte skrivit några elakheter, bara förmedlat några intryck i all vänlighet. Och även om vi funderat på att klämma till någon korkad jävel så har vi inte gjort det.
Vi lägger ner nu får att komma ifatt med alla mejl, tidningar och böcker som har samlat sig medan vi varit i Göteborg. Sedan får vi se. Kanske vore det kul att blogga lite varje dag, kanske är det en överskattad sysselsättning. Som Ronnie Sandahl sa: "Bloggen har blivit som ett journalistikens skidskytte. En gren för de skribenter som inte håller hela distansen".

Vi får se. Vi ska i alla fall tacka alla begåvade Aftonbladet-skribenter som ställde upp som talare i vår monter på mässan, alla idoga bokförsäljare (inklusive oss själva) och, inte minst, Peter Johansson och Barbro Westling  som skapade vår knallröda och uppväckande monter.

Håkan Jaensson

Book mess. Ja, det var så han kallade bokmässan, en göteborgsk borgmästare som för ett antal år sedan hälsade Brodsky och andra världskändisar välkomna vid mässans fina middag på börsen i Göteborg.
Han fick många vänliga leenden och kunde glatt fortsätta på sin lätt anglifierade göteborgska.
Han hade ju rätt, liksom. Denna fina mässa har alltid varit något av en mess, en kaotisk soppa. Det är möjligen det som gör den så charmig.

Om några timmar är den slut för i år. Då kommer, precis som i Kalle Ankas julafton, hus och himlar och trädgårdar och alla andra kulisser plötsligt att fällas ihop, allt kommer att rivas och framåt kvällen kommer det bara att finnas skräp och vajande skärmar kvar av den trivsamma elegansen - medan alla tillresta stockholmare kommer att köa för taxi till stationen och X 2000, för att sedan sova på tåget eller hinka i sig bistrons sista rödvin.

Jag har varit med om det där sedan... 1987, tror jag. Då hade det utbrutit stort kulturbråk - främst i Dagens Nyheter - med anledning av att jag fått jobb som redaktionssekreterare på kulturredaktionen och min kompanjon Anders Paulrud och jag kände oss litet utfrusna av den härskande kulturmaffian.
Ställ ut er själva på bokmässan. Så får folk se att ni inte är så farliga, sa vår kollega Arne Norlin.
Så vi gjorde det: hyrde ett bås på den ännu inte särskllt etablerade mässan (som många i kulturbranschen fnyste åt), beställde dit några gamla skrivbord från Aftonbladets redaktion i Göteborg - och körde ner i min gamla Ford Granada.
Vår affärsidé var att göra ett uppslag om dagen från bokmässan, med åsikter och författarintervjuer. En pigg idé, för det var långt innan författarna hade blivit åtråvärda objekt som kändisar i alla medier.
Och litet spräckte vi ackordet för våra mer bekväma och uppnästa kollegor i branschen.
Så där fortsatte vi några år. Sedan startade vi Aftonbladet/KULTUR, veckobilagan som sedan blev veckotidning och därefter månadsmagasin - och därmed la vi ner det  dagliga mässkrivandet för att i stället sälja Aftonbladet/KULTUR.
Allt skedde fortfarande i sunkiga montrar med - så var det på den tiden - överfulla askkoppar.
För femton år sedan (ungefär - årtal är inte min bästa gren) gjorde vi ett ryck: unge konstnären Peter Johansson ombads göra montern och han gjorde ett fantastiskt jobb: en trivsam timmerstuga av avloppsrör med plastmattor och stark 70-talskänsla.
Interiören fyllde vi med fem datorer, för nu hade vi, med nätutgåvan av Aftonbladet/KULTUR, blivit pionjärer på nätet.
Författare skrev stafettföljetong rakt in på sidorna, läsarna fick göra egna löpsedlar - och vi kunde demonstrera Sveriges första tidning med länkar och elektroniska fotnötter.
Så höll vi på några år, men när datorn fanns i var mans hem la vi ner det där - och satsade på talare i stället. Och så har vi gjort också i år: tagit chansen att visa det Aftonbladet som finns bakom de hårdsäljande löpsedlarna.
Jan Guillou, Åsa Linderborg, Yrsa Stenius, Lotta Gröning, Herman Lindqvist, Orhan Pamuk, Lena Sundström, Henning Mankell, Jan Stenmark, Carl Johan De Geer, Ronnie Sandahl, Helle Klein, Arne Johnsson, Ingalill Mosander, Anders Paulrud  och många till - alla medverkande i Aftonbladet - har stått på vår scen.
Dessutom har vi de senaste åren gjort en pocketbok speciellt till mässan. I år heter den TÄNK OM och är en antologi med texter av kvinnor från Sverige och världen, bland den Elfriede Jelinek, Åsa Linderborg och Nawal El Saadawi. Ni som inte kommer till bokmässan kan köpa den i bokhandeln.
Alla engagerade, klyftiga människor som talar i vår monter, den fina boken... det känns bra när sitter här under de fladdrande, röda fanorna i Aftonbladets monter.
Det enda jag kan sakna från mässans yngre dagar är mötena: allt var mindre då, allt skedde liksom saktare... författare, skribenter och allmänhet hade tid att sitta ner och prata en stund.
Nu rusar alla omkring. Effektiviteten är fantastisk, men några av de mänskliga möten som är den här mässans kännetecken, går kanske förlorade.
Inget att göra. Och vi kommer att finnas här också nästa år, på samma plats, och med en ny spännande monter.
Nu ska jag gå och presentera dagens första talare, Söndagstidningens krönikör Mats Strandberg, som ska berätta om sin nya roman Bekantas Bekanta.

Håkan Jaensson

I Sveriges Radios monter, granne med Aftonbladets, har man just offentliggjort vinnaren av radions årliga novellpris, framröstad av kulturradions lyssnare.
Årets vinnare heter Margareta Strömstedt och hon får priset för "Natten innan de hängde Ruth Ellis". Bra. Det är en lysande bok med texter som pulserar, kokar under den ibland lugna ytan.
För några veckor sedan kom den som pocket. Rekommenderas.

Håkan Jaensson

Här sitter jag mitt i bokmässan, i ett litet universum av böcker. Tiotusentals böcker, alla sorter för alla sorters människor… det är fantastiskt och vackert. Vad skulle vi ha för liv utan böcker? Den gamla, väldigt gamla sortens moderater begrep sådant, värdet av böcker och bildning.Men de nya?

I det moderata skyltfönstret Täby, där Fredrik & Filippa bor, inför kommunen köpstopp för biblioteken resten av året. Det är högkonjunktur också i rika Täby – men biblioteken ska inte kunna köpa in en enda ny bok framöver. Varför?

I Svenska Dagbladet berättar Fredrik Schultze, moderat och ordförande i kultur- och fritidsnämnden, att det underskott som nu måste täckas beror på att hans företrädare köpte in dyra biblioteksmaskiner för att kunna dra ner på personalen. Företrädaren ska inte ha infört “personaleffektiviseringar” i tid. Resultatet: köpstopp, kraftigt höjda avgifter och beränsade öppettider för filialerna nästa år – allt effektiva medel om man vill minska utlåning och läsande. Vad bryr sig Täbys makthavare om det? Själva har de ju råd att köpa böcker, särskilt nästa år då kommunalskatten ska sänkas med 40 öre.

Medan Täby sänker biblioteken straffar regeringen En bok för alla. Råkar det bara bli så – eller är det en klar fingervisning om hur den moderata kulturpolitiken kommer att se ut? Jag tror på det senare alternativet.

Just nu rasar en debatt om kvinnobilden i medierna här i Aftonbladets monter. Sisela Lindblom mot Susanna Popova med Lotta Gröning som moderator. Hårda tag, en stor och entusiastisk publik. Engagemang och humor i ett hav av böcker. Det är bokmässan när den är som bäst.

Håkan Jaensson

Det är äntligen lördag eftermiddag och det trevande, lite esoteriska mumlet och diskussionerna har nu brakat samman till enda stor kropp. En bokmässekropp som sakta rör sig runt montrar, i rulltrappor, i köer. Mellan panikångest och gemenskap. Och hur kroppen än rör sig, som Göteborgs-Postens kulturchef skriver idag, så kommer den gång på gång till vår monter. Där fladdrar de röda fanorna, men faktiskt inte genom fläktar från Clas Ohlson. Det är svindyra fläktar som ser billiga ut. De är våra bästa vänner just här just nu.

På tidskriftsfesten igår, en stund efter att Pockettidningen R (så roligt!) utsetts till Årets kulturtidskrift, stegrades volymen. Ulf Karl Olov Nilsson och Njurmännen framförde "Det Panegyriska" - en ljudlig och textuell stegring mot nollpunkten. Ett poetiskt "Du" åkallades, hånades, hotades. UKON skrek. Kören mässade. Det verbala våldet ven i öronen. Sanningen skulle fram. Sanningen var brutal. Sanningen var högljudd. Sanningen gick in i väggen. Poesin gick in i krevaden av påståenden. Det var förtvivlat roligt, jag tänkte Patti Smith och Gertrude Stein och Sonja Åkesson och ett kraftverk. "Poesi är nästan ingenting", sade Johan Jönsson i en debatt igår. Jag förstår vad han menar. Och inte alls. Poesi är nästan allt. Nästan det enda. Jenny Tunedal

I går hade jag förmånen att få vara prisutdelare när Årets kulturtidskrift korades: Pockettidningen R. Så rätt! När den starkes förakt för den svage upphöjts till regeringspolitik, är Pocket R ett livsviktigt motgift. Åsa Linderborg

Bara så att ni vet: här sitter jag i soffan i Aftonbladets monter och ska för tredje gången skriva en liten blogg (de andra försöken tycks ha pulvriserats i cyberrymden). Och om fem minuter ska jag intervjua collagets måstare Jan Stenmark...

Så det får bli kort:
Nyss ägde en mäktig manifestation för Burmas folk rum på mässans internationella torg. Hundratas människor - många med röda klädesplagg - trängdes framför en scen där, bland andra, biståndsminister Gunilla Carlsson, stjärndiplomaten Jan Eliasson och förre ärkebiskopen KG Hammar talade för fred och frihet åt Burmas folk.
Men det var ändå Desmond Tutu som stal föreställningen. Med sin talekonst, sin utstrålning och sin humor, fick han liv i de välvilliga och självklara fraserna mot våld och ofrihet.

Han inledde med att tacka oss svenskar för stödet i kampen mot apartheid och anbefällde en applåd för Eliasson, som gjort "a wonderful job" i darfur.
Sedan handlade det om Burma. "Militären har redan förlorat" sa han. De måste övertalas om att komma över på folkets sida, i det vinnande laget.
Kina har ett speciellt ansvar för att stoppa blodbadet, framhöll Tutu.
"Om inte Kina gör något... då lovar jag att ställe upp i kampanjen för att bojkotta OS i Peking!" sa Tutu - och för det fick han dagens längsta applåd.

Håkan Jaensson

För en liten stund sedan fick Nina Hemmingsson här på bokmässan det finaste pris en svensk serieskapare kan få: Adamson-statyetten.
Välförtjänt, det vet alla som sett Nina Hemmingssons svarta, roliga enrutingar och serier på Aftonbladets kultursidor, i Galago, Bang eller Dagens Nyheter.
Adamson är en av de första svenska serierna, tecknad av Oscar Jacobson i början av 1900-talet: en lakonisk torrolig gubbe som på något sätt känns lite släkt med Hemmingssons  desperata kvinnor.

Håkan Jaensson

Göteborgs-Postens litteraturpris på 50 000 kronor har just tilldelats till poeten Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), som är aktuell med sin nya diktsamling Synopsis. Grattis till pengarna, äran och framför allt till en fantastisk bok. Att läsa Synopsis är lika roligt som att mingla i Aftonbladets monter och lika intellektuellt stimulerande som att gå på seminarierna som pågår på mässans övervåning.

På tidskriften Gläntas bokmässefest på Världskulturmuseet ikväll kommer det säkert att drickas många skålar för redaktören UKON.

Athena Farrokhzad

Snart vet vi vem som får Göteborgs-Postens litteraturpris. Lite, nä ganska mycket senare vilken stolt redaktion som gör Sveriges bästa kulturtidskrift just nu: Glänta, Re-Public Service eller kanske 00-tal? Eller en större skräll med Pockettidningen R?
Vi låtsas som om inte vet. Kom Ut är ju inte ens nominerad.
Två av kulturredaktionens sex medarbetare bor nu mittemot porrklubben Chat Noir. Där står gubbarna och röker utanför dörren precis som på vilket ställe som helst.
Fyra av kulturredaktionens sex medlemmar bor någon annanstans.
Ulrika Stahre

"Åsa Linderborg tilldelas ABF:s litteraturstipendium 2007 för sin öppenhjärtiga barndomsskildring Mig äger ingen /.../ Åsa Linderborg har skrivit en stor samtidsskildring som kommer att läsas av generationer".
Där har ni början och slutet på den fina motivering som lästes upp i ABF:s monter på bokmässan för ett par timmar sedan inför en stor publik.
Priset är på 20 000 kr.
Den som vill chatta med Åsa Linderborg har chansen alldeles strax:Klockan 16 kommer hon hit till montern.
Håkan Jaensson