Blev uppringd av en god vän häromdagen. Han är av det mera pratsamma slaget. Det var ett tag sedan vi talades vid så jag tänkte att - okej jag får väl lyssna en stund ;-) för det är så det brukar vara när han ringer! Han snackar och jag lyssnar ...och flikar in något "absolut" eller "jodå" och ett och annat "jaha" emellanåt.
Jag satt nedsjunken i TV-soffan men insåg direkt att det här skulle ta några minuter ...eller någon timme ;-) så jag gick ut på en prommenad och fick mig en ganska ordentlig runda!
Allt började bra - han ställde, som brukligt, första frågan "hur är läget" och när jag ca 10 sekunder senare hade redogjort för det ...att vi levde och att vi mådde som vi förtjänade (bra med andra ord) så gick jag (medvetet) i fällan och frågade, samtidigt som jag reser mig upp ur soffan: "Själv då...?!"
Den gode Socrates lär ha sagt följande bevingade ord "wisdom begins in wonder" ...och tänk vad mycket information man kan få ut av en enda enkel undran "själv då?!"
Mötte en man för några år sedan som likt mig hade varit en till synes oförbätterlig pratkvarn. Han berättade hur hans liv drastiskt förändrats efter att han börjat leva efter principen att "lyssna dubbelt så mycket som han talade!" - Hur det hade revolutionerat hela hans sociala liv! För "det är så här Johan" sa han: "Folk är inte så intresserade av andra (även om de försöker verka som att de bryr sig), de bryr sig i första hand om sig själva." Hans resonemang gick ut på att vad vi helst av allt pratar om är oss själva!
Om jag testat?! - Absolut!
Funkar det?! - Hundraprocentigt!
Wisdom begins in wonder...