Kritik mot psykiatrin - vi fick lite upprättelse

Ja, jag blir inte förvånad. Systemet fungerar ju inte... Och man fortsätter att skära ned. Vi måste höras, synas och protestera!

Hej!

Jag är en tjej på 28 år som kämpar mot anorexi sedan 18 år tillbaka, måste bara säga att jag äslkar din doters oerhört starka och talande bilder, de är precis så det är! Hoppas att Sandra kämpar på, jag hade samma diagnos som henne, men efter 5 år fick jag rätt och de fick erkänna att de satt den på mig för att slippa hjälpa mig med anorexin. Hur som helst vill jag bara säga snälla Sandra kämpa vidare, du är fantastisk!

*styrkerkramar*

hej, jag har läst igenom din blogg, det var igentligen ett misstag att jag gick in hit, men jag började läsa & fastnade,men jag har inte funnit varför Sandra mår så dåligt som hon gör, är det nånting som har hänt henne tidigare i livet eller är det mediciner & sjukdomar som gör att hon känner så här?

jag vill bara säga att du är SJUKT STARK! du måste verkligen vara det bästa som hänt din dotter, att hon har en mamma som försöker stödja henne & aldrig släpper taget om henne! Ge aldrig upp!

Hej!

Jag kom in här av en ren slump, eller så var det inte det.Jag har läst igenom bloggen och jag känner med er.

Jag själv har fått under många många år fått kämpa för mitt liv inom psykiatrin och samhället i stort. Psykiatrin är under all kritik och jag säger bara att du är fantastisk som orkar stå upp, likaså din dotters kamp...

Jag hade inga föräldrar som stöttade mig, de var en orsak till att jag mådde dåligt, så detta kanske låter dubbelt, men det är gott att läsa det du skriver att du finns där för din dotter.

Jag skriver en del själv om just psykiatrin, samhället och hur svårt det varit att slå sig upp från underläge, men idag är jag fri från både psykiatrin och mediciner.

Så ett stor kram och ett stort lycka till!!!

Hittade hit för första gången idag. Man kan säga att jag är i omvänd situstion från din. Min mamma har varit deprimerad under hela min uppväxt, nu är jag vuxen och det senaste året har hon varit djup deprimerad. Hon har inte fått någon hjälp, åkt in och ut på psyket osv. Att vara mamma till sin mamma är inte lätt, och att som anhörig känna att man aldrig räcker till är en övermäktig känsla. Sandra har en fin mamma, sänder en tanke om hopp - om en bättre vård och för tillfrisknande av våra anhöriga.

Hej!

Jag har samma problem som din dotter. Idag när jag var på akuten så blev jag så illa bemött att jag inte trodde det var sant. När jag åkte därifrån mådde jag ännu sämre än vad jag gjorde när jag åkte dit. Och tankar om att ta mitt liv blev ännu starkare och mer relevanta. Nu sitter jag här hemma med blodet rinnande för jag vet inte hur jag ska hantera dessa känslor. Vad kan jag göra? Jag kommer inte ihåg namnet på den doktorn som tog emot mig. Allt blev bara helt blankt efter dom orden han sa till mig.. Snälla hjälp mig. Hur ska jag gå vidare med detta. Vill inte att någon mer ska bli utsatt för samma sak!