Sandra var på ätstörningsenheten

För drygt två månader sedan ringde Sandra till  mig, hon pratade lite om allt möjligt och precis då jag skulle lägga på luren sa hon att hon behöver hjälp med sina ätstörningar. Jag blev mycket förvånad då hon nästan hela tiden har nekat till att hon har problem med anorexi / bulemi.

Vi pratade lite och kom överens om att jag ringer till ätstörningsenheten och bokar tid till Sandra. Jag trodde att det skulle gå så lätt men tji fick jag som vanligt, Sandra var tvungen att ringa själva, trots att hon inte orkar prata om problemet. Jag tänkte först fejka samtalet och leka Sandra men till sist fick Sandra kraft att ringa själva. Inget hände de närmaste veckorna så jag ringde upp och ifrågasatte varför Sandra inte fått någon tid, de svarade att de var mitt inne i en internutbildning och därför hade de inte tid med nya patienter. Jag ifrågasatte det och tyckte att patienterna går före utbildning men fick inget gehör.

Förra veckan ringde jag igen och tjatade tills jag fick en tid då en patient lämnat återbud. Så i veckan var jag med Sandra nere på ätstörningsenheten, det var givande på alla vis, jag lärde mig mycket nytt om hur Sandra mår just nu. Sandra skall på återbesök där hon skall få äta en lunch tillsammans med en sköterska som skall se hurdana problem Sandra har. Jag hoppas att detta skall hjälpa Sandra med hennes problem.

Under samtalet på sjukhuset kom det fram att Sandra "vaknat" upp från sin dödslängtan i samband med hennes sista självmordsförsök i augusti ifjol, då hon skar upp underarmen med en flaska. Det var närvaron av hennes pojkvän och syster som fick henne att förstå att hon inte ville sina närmaste anhöriga illa och att hon är älskad. Detta kändes som bommull för mitt hjärta.