Kulturredaktionen

Det här är en annons ur senaste numret av tidskriften Res.
Annonsen ska få oss att köpa en swimmingpool av ett bestämt märke.
”Borta bra men hemma bäst”, står det.
När vi ser bilden ska vi förstå varför.
På stranden kan vi råka ut för en tysk!
”Guten morgen”, säger han. En tysk som tilltalar oss. Det ska inte tilltala oss, är det tänkt.
Gammal är han också. Stor mage.
En gammal ful tysk på stranden. Klart att vi köper en pool?
Klart att vi anmäler skiten. För åldersrasism, främlingsfientlighet, könsdiskriminering ... nur zu wählen.
Res? Far åt helvete.

Visst hade det varit lite kul om En bok för alla, en av de nominerade, hade fått Almapriset, den där femmiljonerspokalen till Astrid Lindgrens minne som dåvarande kulturministern Marita Ulvskog initierade. Men då hade den nuvarande ministern, Lena Adelsohn Liljeroth (som dragit in Ebfas statsbidrag) kanske inte velat komma med prinsessan Victoria och dela ut priset på Skansen den 29 maj.
En annan möjlighet hade varit att ge de där miljonerna till den geniale Lennart Hellsing, 89, den störste efter Astrid Lindgren i ett Sverige med många goda barnboksskapare. Men det känns nog omöjligt för juryn att gynna det egna landet, åtminstone så här tidigt i prisets karriär. Kanske kan Hellsing få priset i 90-årspresent?
Nu blev det i stället den även internationellt rätt okända Sonya Hartnett, Australien, som vann på sina svarta romaner för äldre tonåringar. Almajuryn talar om ”psykologiskt djup”, ”vibrerande raseri” och ”språklig virtuositet”. Ännu finns bara två av hennes böcker, Jag är djävulen och Skuggan av den randiga vargen, på svenska.
Hartnett, snart 40, har skrivit 18  böcker för olika åldrar och har redan fått en massa priser. Hennes senaste bok, The Ghost´s Child, utkom i somras.
2006 blev det debatt om en bok, Landscape with Animals, som hon skrev under pseudonymen Cameron S Redfern – detta för att, som hon sa, inte riskera att den hamnade bland barnböckerna. Boken var fullsmockad av sex, vilket äcklade någon kritiker – medan en annan ansåg att det var det bästa hon skrivit.

”Norsk politisk journalistik är sjuk. Den är smittad av sportjournalistiken, och lider av svår ytlighet och allvarlig brist på relevans. Symptomen är flockmentalitet, skandalrytteri och kommentatorsvälde. Resultatet är att den politiska dialogen fördummas, och politikens kraft försvagas. Sjukdomen är långt framskriden både i mediernas nyhetsbevakning, i tv-debatterna och hos de politiska kommentatorerna. Det börjar bli bråttom att hitta ett botemedel”.<$>
Det är två yngre norska politiker, Audun Lysbakken, vice ordförande i Socialistisk venstre, och Torbjørn Røe Isaksen, ledare för unghögern, som i tidskriften Samtiden går till rasande attack mot norska medier.
I just det ovan citerade försöker de skriva ”på pressens vis”, men de har inga problem att vara tydliga i resten av artikeln heller.
Enligt de två skiter norska medier (framför allt tv) i politikens sakfrågor för att i stället göra snuttar, fejkade konflikter och personskandaler. De ger väljarna intrycket ”att vi inte klarar ett resonemang längre än 20 sekunder, att vi är mest upptagna av berika oss eller se bättre ut i tv och att vi pratar i mun på varandra för att vi saknar folkvett”.
Till skillnad från svenskarna, som får se seriösa politiska debatter i tv, erbjuds norrmännen någon sorts billighetsunderhållning – vilket gör att de slutar titta och följa med i politiken och kanske till och med tappar tron på demokratin. Fruktar de unga politikerna.
Skönt att höra. Äntligen något vi inte behöver avundas norrmännen.

Det hjälpte oss inte att byta en rasslig 14-tummare mot en sprillans, jättelik platt-tv: SVT:s Debatt från Göteborg är lik förbannat ett gastande myller som man ska vara väldigt deprimerad för att titta på (eftersom man ändå blir det).
Ändå är det nog ännu värre att vara med: vi känner en kille som ägnade nästan ett dygn åt att ta sig fram och åter till Götet för att medverka. Han råkade börja med en bisats – och sedan var det kört.
Värst av allt måste det dock vara att stå där i debatträsket och försöka hålla glädjen uppe. Stina Lundberg Dabrowski har insett det och i går hoppade hon av, mitt under säsongen.
Det vore bättre om själva programmet gav upp. Ge oss Lundberg Dabrowski utan Debatt. En tv-personlighet som hon går fram till och med via en mobiltelefon.

Det är livsfarligt att vara mamma i barnlitteraturen, konstaterar Svenska barnboksinstitutet i sin årliga undersökning Bokprovning.
Påfallande många morsor är döda eller dysfunktionella – trafikolyckorna har skördat en massa offer – varför barnen hänvisas till sig själva för sin överlevnad. Papporna, som inte anses ha eller ta lika stort ansvar för barnen, är också frånvarande, om de inte misshandlar och missbrukar. Kidsen överlever för att de är smarta och självständiga.
Barn- och ungdomsboksutgivningen slog alla rekord 2007. I snitt kom det 32 böcker i veckan, eller sammanlagt 1 680 titlar. 758 av dessa var översättningar, de flesta från engelskan. 60 procent av upphovsmännen (text och/eller bild) är kvinnor, men huvudpersonen är lika ofta en kille som en tjej – om inte boken handlar om just ett övergivet barn, för då är det en handlingskraftig flicka som står i centrum.
Spännande siffror och iakttagelser, nu återstår det för litteraturvetarna och kritikerna att förklara dem.

Skottdag i dag, en alldeles extra dag som vi får till skänks. Det är något större än den där extra sovtimmen som tilldelas oss när klockorna ställs om efter årstiden.
En hel dag.
Och vi vet det redan nu. Ingenting kommer att hända, förutom det vanliga: någon myndighetsperson skriver på DN-debatt, internationellt svälter/skjuts ett antal människor ihjäl … men vi jobbar på som vanligt. Så ska det låta i afton. Chips & grogg.
Ett fantasieggande datum. Men vi är oförmögna att bryta oss ur vardagens fängelse.
Skottdag. Det borde vara skottpengar på såna.

Inget ont om att litteraturprofessorn Anders Olsson i dag utnämndes till ny innehavare av den avlidne Lars Forssells stol (nr 4) i Svenska Akademien. Även om en stor majoritet av Svenska Dagbladets boksynta läsekrets i en nätomröstning i dag förklarade att de inte har en aaaning om vem denne Olsson är, så är han ett aktat namn i litteraturbranschen ända sedan han på 1970-talet gav ut Kris tillsammans med Horace Engdahl.

Efter debuten med essäsamlingen ”Mälden mellan stenarna” för 27 år sedan har han skrivit runt 15 böcker, bland annat en doktorsavhandling om Gunnar Ekelöf. Han har också givit ut böcker om Vilhelm Ekelund, Nelly Sachs och Paul Celan – och dessutom skrivit poesi.
”Med Anders Olsson förstärker Svenska Akademien sin litteraturvetenskapliga kompetens och får dessutom en skarpsynt läsare som med stor skicklighet tar sig in i litteraturens väsen”, säger Svenska Dagbladets kulturchef Carl-Otto Werkelid på nätet i dag.

Säkert är det så. Men ändå: efter de senaste årens rätt spännande förnyelse av Akademien (Lugn, Svenbro) känns valet av Olsson inte alldeles upphetsande.
Och inte gör det Akademien bättre ur könssynpunkt. Av de sexton (två, Ahnlund och Ekman vägrar ju delta) är nu tolv män och fyra kvinnor – trots att det finns högt kvalificerade kvinnor att välja bland (Eva Ström, till exempel. Eller Suzanne Osten).
Alltså: inget att invända. Valet av Olsson är stabilt som en laguttagning av Lars Lagerbäck. Men roligare kunde det ha varit.

Håkan Jaensson

Möjligen borde vi städsla bröderna Schulman som bloggare. Inte för att vi är galna i deras texter,  om man säger så, utan mer för att få upp tittarsiffrorna – och framför allt för att det över huvud taget ska bli några bloggar. Det var länge sedan sist nu.
För egen del beror det mest på att jag är så ini h-e omodern. Jag har vuxit upp på lokalredaktioner med gamla Haldor och vevtelefoner och, i bästa fall, kulspetspennor. De texter som inte kunde skickas med rälsbussen på eftermiddagen fick jag läsa in till en butter telefonmottagare, Frank hette han, på centralredaktionen.
Så småningom blev jag redigerare på Aftonbladet, tillbringade stor del av min tid i sätteriet, en oljesvart miljö där grytorna med smält bly puttrade vid de slamrande maskiner som gjorde metall av texterna, rad efter rad som sedan skulle pusslas ihop till en sida. Det var alltid en spännande procedur: det gällde att alla bredder var rätt beställda, längderna hyggligt rätt räknade och grafikern eller redaktören nykter och på gott humör.
Då som nu blev det alltid en tidning till sist och när golvet på redaktionen i gamla Klara började vibrera visste man att pressarna hade gått igång.
Numera vet jag, ärligt talat, knappt var vi trycker. Sidorna skickas per satellit över landet till ett antal inhyrda tryckerier och ibland byts något ut.
Telefonmottagarna och maskinsättarna är borta för längesedan (tillsammans med de flesta av korrekturläsarna).
Nu är det bara skribenterna och redigerarna kvar. Jag kan skriva texter direkt in på sidorna eller hafsa iväg något till en blogg, som nu.
Lite farligt: det finns inte så många skyddsnät om en redaktör plötsligt skulle få en knäpp, inga telefonmottagare som protesterar eller grafiker som kommer in och svär.
Men naturligtvis är det mer rationellt och jag är oerhört glad över den nya tiden, klarar fortfarande av att lära mig de nyheter jag måste kunna. Men det är så att säga långt till bloggen.
Det enda jag saknar är alla människorna i sätteriet. När redaktionen var som mest söndersliten av interna maktstrider eller bara förmiddagspackad kunde jag gå ut och koppla av hos dem. Det kunde vara cirkus där också, men en annan cirkus, liksom.
Och som ombrytaren Gurkan med en mörk blick sa en gång när han totalt rört till en sida:
”Vore man perfekt så jobbade man väl inte här!”

För att återvända till dagens verksamhet:
Missa inte att på dagens kultursidor läsa Åsa Linderborgs lysande polemik mot Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter, den om kränkta människor.

Håkan Jaensson

PS: På resume.se försvarar TV4:s vd Jan Scherman medarbetaren Alex Schulman som skickat falska mejl i bl a TV4-journalisten Patrick Ekwalls namn. (Ekwall berättar om obehaget på Expressens debattsida i dag): ”Den här typen av påhitt får vi stå ut med. Humor och satir har alltid gäckat och häcklat makten”.
Makten? Ekwall?
Vissa vd:ar var bättre förr.

Det är förmiddag och om trekvart ska vi åka från vår förort in till Bonniers konsthall för att beskåda hur Dagens Nyheter för andra året delar ut sitt kulturpris.
Inget ont i det priset: kulturutövare är värda en slant och ett party och en del trevlig journalistik blir det på kuppen.
Och kandidaterna är alldeles utmärkta. Ett äpple tävlar mot en sardin och en bilbarnstol och ... skämt åsido: hur ska man kunna väga olika genrer mot varandra? Hur kan man avgöra hur bra en musiker är i förhållande till en författare och en konstnär?
Man kan inte det, egentligen.
Men världen älskar listor, vare sig de – som DN:s – föregåtts av någon form av omröstning eller om de bara är påhittade.
Jag deltog själv i juryn för Aftonbladets ”De 100 mäktigaste i Sverige” under julhelgen, Dagens Nyheter har bästa-böckerna-listan varje vecka, Alex Schulmann listar kändisar i Aftonbladet, Resumé utkommer aldrig utan hetast-kallast-lista ... överallt alla dessa förbannade listor.
Inför millennieskiftet körde vi på Aftonbladets kulturredaktion en serie på notishyllan: ”Årtusendets listor”. Varje dag, under hela 1999, publicerade vi en lista: Bästa författarna, bästa husen,  bästa symfonierna, bästa uppfinningarna och så vidare. Det var en serie som väckte stort intresse och genererade åtskilliga bråk om olika listors relevans.
För många år sedan avstod vi från att, tillsammans med andra tidningar, göra ett slags kritikerlista över nyutkomna böcker. Vi insåg att alla deltagande redaktioner inte skulle ha en chans att läsa ens en rimlig del av utbudet – och att listan därmed skulle bli mer eller mindre en fejk.
Nu tror jag inte att listdillet i svenska medier enbart har tillkommit på grund av krav från mediekonsumenterna.
Det är helt enkelt en billig journalistik. Skribenten behöver aldrig lyfta sin bak från kontorsstolen, behöver inte ringa några samtal, egentligen inte ta reda på något  ... det är bara att skriva en lista.
Garanterat läsvärde – och en fin känsla av makt för den som delar ut guldknapparna och örfilarna.
Ändå står det inte överst på min lista.

Håkan Jaensson

Vem i hela bokvärlden kan man lita på?
När SVT:s Bokbussen överskuggas av all historia bakom litteraturen. Man har uppenbart kungadille och gillar att exotisera författare från landet långt långt borta, landsbygden alltså.
När Rudberg & Läckberg (TV4 Plus) är som fler konstaterat ett program om böcker, inte  litteratur. Små hemmahosreportage om hur fint det ser ut med tusen restexemplar av Ruddans egna böcker staplade i Ruddans egna bokhylla. Bokprogram som inredningsprogram. Det är bra konsumtionssynergi som Johan Staël von Holstein skulle sagt.

Jo, SVTs Babel är klippan. Där kan textingenjör Stefan Hammarén komma utklädd i gammal pilotuniform och prata i karaktär, där behöver inte författaren vara sin självbiografi. Och programledaren Daniel Sjölin följer lyhört vinkarna, som igår när Åsa Linderborg intervjuades i Babel special. Sjölin tittar ner i sina förhandssmarta papper, bara för att titta upp igen och fånga Linderborgs svar med en mindre klipsk följdfråga. Låt någon som honom vinna Tv-stjärnan, för ibland kommer man längre så, med någon slags känslighet.
Och programmet handlade ju faktiskt om att skriva en bok.

Viktor Johansson

Nu hoppar Manas chefredaktör Babak Rahimi av sin post, han anklagas för att ha hittat på den kvinnliga skribenten Sharare Irani. En trist vändning, som belyser att det till slut blev för krångligt att faktiskt snacka tidning.

Dreven drar förbi, mediernas sanning blir allmän sanning, kamerablixtar och telefoner kallnar. Ingen vill höra om offren. Men om vi ändå skulle försöka.

I vinterns dubbelnummer av Mana, tema selektiv glömska, får vi en annan bild. Bland annat av Ireen von Wachenfeldt, sparkad ROKS-ordförande och synonym med uttalandet ”män är djur” från SVT-dokumentären Könskriget.
Detta är allmänt känt, men kanske inte att Könskriget blev fällt av Granskningsnämnden och nu används som skräckexempel på propagandaklippning för filmstudenter. Könskriget rättfärdigades som ett försök att problematisera feminismen, visst, men att problematisera är också att räkna in intersektionalism, rättfärdiga separatism, vara på fel sida makten. Allt annat är att göra det lätt för sig. Att sparka på överjobbande kvinnojourer är rätt lätt.

Viktor Johansson

Poesin väsnas på nätet. Hörspelsprojektet Radiowy med Hanna Nordenhök i spetsen laddar upp två nya mp3:or: Christina Ouzonidis och Henning Lundkvists iscensättning av Helena Erikssons bok Strata. Och Pär Thörns tretton kassettband med anvisningar att följa. Som ett workoutband för poesin.

Som förfest till diktsamlingen Ekorrar Monolit You! YouTubar Helena Olsson sina blandspråkiga ekorrar. Men så happy och nonchalant ska man tydligen inte läsa poesi. Bloggarna blottar sina tvångströjor:

Tim Sterner sa...

”Kan mycket väl vara det sämsta jag någonsin hört
i form av en diktuppläsning. Hade det varit idol
så hade jag totalsågat det och så hade resten av
svenska folket tyckt synd om Helena och röstat
på henne.”

Magnus sa...

”Ja, det var nog lite bristande inlevelse tycker jag, plus att dikten kändes lite... dålig?”

seba sa...

”seriöst? är det ett skämt eller nåt?

mår lite dåligt.”

Jag säger skönt att slippa lyssna på hobbypräster och slamrappare, man ska väl låta som sin poesi. Och all dikt är inte Bibeln eller Mobbade Barn Med Automatvapen, en del är Piff och Puff.

Viktor Johansson

I går bidrog jag till miljöförstöringen genom att flyga upp till Luleå från Stockholm. Uppskattningsvis 75 procent av alla passagerare var män. Tog mig till det nybyggda kulturhuset - vilken satsning! - för att möta en läsarpublik på 260 personer som till 75 procent bestod av kvinnor. På planet tillbaka satt - män.
Visst kan beskriva verkligheten med statistik.

Den svåraste litteraturtidskriften jag vet är inte OEI, eller Pequod, eller Glänta. Den svåraste är Karavan. Där blir jag en främling, en vilsen turist som inget känner igen, inga fasta hållpunkter som språkmaterialism eller annat svennigt.

Bortom den västerländska klicken är jag lost. Tur då att Karavan inte alls försöker vara svår, alla får hänga med.

I senaste numret är Bengt Berg värmländsk korre på Colombiansk poesifestival, det är hundra grader varmare än till exempel OOTALs apatiska säljreportage från sina egna festivaler. Och Heidi von Born presenterar den nya japanska prosan, med bland annat Ryú Murakami, flickfavvot Banana Yoshimoto och skräckmålaren Hikaru Okuizumi i ledningen. Och det är så spännande, Japan är så spännande.

Min trendspaning lyder: I linje med att japanska subkulturer börjar påverka svennekidsen mer än amerikanska – manga blir större än Kalle Anka, Harajukumodet färgar emololitorna och RPG-musik fyller konserthuset med söndertummade ungdomar – så kommer också japanprosan vara het i framtiden (Haruki Murakami-hypen är bara de första graderna).
Och om världsmusik blev coolt under 2007 med M.I.A.s Kala, Björks Volta och Vampire Weekend, kommer Karavan vara organet när världspoesin anfaller runt knuten.

Men en trendspaning är kanske alltid ett förminskande perspektiv. För den stora bilden – kolla med Karavan.

Viktor Johansson

Ikväll är det dags för Modernistas debutantevenemang nyORDning, ett skönt alternativ till det ofta olidligt infantiliserande evenemanget Debutbar på Kulturhuset.
Det före detta garaget på Kvarngatan 10 i Stockholm kommer från 19.00 att gästas
av Philip Teir (Någonting ur hennes mun faller i min mun, Söderströms/Modernista),
Tobias Rydin (Osynligheten, Ykky förlag), Johan Gardfors (En ohängd historia, förlaget Bladstaden), LIsa Schmidt (Kärrmunsblomma, också Bladstaden), Johanna Mo (Får i mig mer liv än jag är van vid, Modernista), Matilda Roos (Bli, Modernista) och Hanna Nordenhök (Hiatus, Norstedts).
Samtliga ska läsa ur sina böcker och prata med kritikern Annina Rabe. Jag hoppas och tror att Rabe varken kommer att berätta hurdan "årets medeldebutant" är, dansa disco med en diktsamling av Katarina Frostenson i famnen eller fråga "Hur kändes det när dom ringde från förlaget?".
Mest längtar jag efter att äntligen få höra Matilda Roos och Hanna Nordenhök; deras diktsamlingar tillhör förra årets finaste.
Jenny Tunedal

I skivsamlarnas värld är rotandet efter rötter den finaste sysslan. Att leta i backarna efter bortglömda original. Att stila med att Lil Mamas musiklösa Lip Gloss är hiphopversionen av John Cages 4.33 minuter långa tystnadskomposition, det ger höga nördpoäng.

För filmnördarna finns lekar som Six degrees of Kevin Bacon, där man i sex led ska härleda valfri film till just Kevin Bacon, och ”klickleken” på IMDB där spelledaren droppar två titlar för de två tävlande att hitta en röd tråd emellan, med lägst antal musklick.

Nu börjar boknördarnas egna melodikryss ploppa upp på nätet. De heter saker som Literature-Map, Gnooks eller Spark Notes, och är än så länge betaversioner fulla av luckor. Men de är självlärande eller på annat sätt deltagarstyrda. Så börja rota.

Viktor Johansson

Bild: Maxim Thoré

Visserligen borde bilden av Irak inte vara helt färgad av krig och ockupation, men att just T-centralen skulle vara befrielsen känns lite vulgärt.

Så här skriver Anders Forsström i dag i DN på stan: ”För kusinen från landet är det en plats som tar en bort från allt som påminner om Nora, Näsåker eller Norrköping. För turisten en geografilektion där världen slutar i Farsta, Hjulsta eller Mörby. Massa tunnlar, betong, kallt ljus och anonymitet. För kurden från någon konform by i norra Irak är det som en befrielse. Plötsligt finns ingen släkting som blandar sig i.”

Så nu är platta generaliseringar kul igen, lite spontant och frispråkigt sådär.

Viktor Johansson

Det är en varm, våt vinter och den fasta marken gungar, som efter ett stilla vulkanutbrott. Inne i landskapet faller ett torrt, hårt regn av lätta stenar. Långsamma vindar smeker hårdhänt vårt lysande svarta tomma hem. Havet ligger som en pöl av ogenomskinligt glas i det trånga avståndet.
Du är en levande död. Jag är en jättelik baby. I det ljusa mörkret från en iskall eld kysser vi varann på avstånd under den oändligt korta skymningstimmen. I solnedgången ljusnar det mot öster och duvornas blytunga fjädrar stelnar i rörelse.
Åh lilla, lilla amerikanska kontinent med dina fuktiga öknar och ljuvliga mardrömmar, diamanter av strass eller plast. 
Du tvingar mig att vara fri. Du tvingar mig att välja en obetalbar skuld, den tomma handens rikedomar.
Jag dricker en alkoholfri öl, du dricker ren coca-cola. Jag visar mina läkta sår, min hud som är brun-utan-sol i mörkret. Ett vagt, oregelbundet mönster, så tydligt för mig nu när det redan är långt senare.
Det här är en ockuperad fristad där soldater garanterar fred. Det här är passivt motstånd och undergivna uppror. Det här är min tystnad som talar.
Vi delar våra hemligheter, vi är ensamma tillsammans i en otvungen gemenskap. I en liten tom sal med många människor utan hierarkier.
Jag lovar dig en rättvis barndom, smak av saliv och sött salt, drömmar som gått  i uppfyllelse, alldeles sanna lögner.
Du älskar att hata, lilla frihetsgudinna. 

Jenny Tunedal

Lyrisk prosa skriven efter läsning av pocketutgåvan av Göran Walters Ord och motsatsord, svensk antonymordbok.

Ja, visst tycks det spöka på Tensta konsthall, som Milou Allerholm skrev i Dagens Nyheter i går (i en artikel som inte tycks utlagd på nätet). Först den historia som har fyra år på nacken om hur Gregor Wroblewski plötsligt avgår och Lars O Ericsson drar en lans för honom och kickas ut från DN.
Omstridda från början blev den nya konstnärliga ledningen Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland och Jelena Rundqvist och de skapade utställningar som inte fått mycket press – kanske av ovanstående skäl – men som genererat besökare. Konstvärldens till synes oundvikliga elitism har i flera år mött ett både lokalt och globalt baserat arbete. Estetiskt har det varit mer eller mindre lyckat: det största har varit varumärkesarbetet.
När de konstnärliga ledarna av olika skäl slutar och detta inte på något sätt meddelas, när rykten går om ett oskäligt högt styrelsearvode då börjar vi alla undra hur det är ställt i Tensta. Och varför hörs inte en enda kommentar från Stiftelsen Tensta Konsthall efter Allerholms artikel? Tystnaden berättar att den yta som spretar och förvirrar bara är det yttersta skalet på en rutten struktur.
Ulrika Stahre

när litteratur vill vara litteratur
när litteratur får vara litteratur
när litteratur är litteratur

Detta är Kommas slogan, tidskriften som spammar ut sura pressmeddelandena om att ingen uppmärksammar dem. Men vad ska de med uppmärksamheten till? Är mottot en hemlig rebus? Eller hjälper förordet till nummer 4/07 (med rubriken ”Till? Från? Varför? - eller måste vi ens bry oss?”):

”Kanske reser vi inte längre till, utan mest ifrån. För att glömma, förtränga. Kanske reser vi medan klimatet ännu tillåter. Kanske börjar allt redan i vardagens hemmavid: Jag tar bilen så kommer jag hem en halvtimma tidigare.
   Nej, usch! Det var inte alls meningen att domedagstynga den här entrétexten. Vad vi vill är bara att göra en insats för resan, resandet, i litterär mening.
   Och ... nej, förresten. Vi säger inget er.
   Bäst så kanske.”

Snälla redaktörer (gäller också Provins), säg mer. Era texter förtjänar en tydlig vilja.

Apropå. Facebookhjälten Anton Abele tjatade om att väcka uppmärksamhet och debatt kring gatuvåldet, men vad skulle blickfånget leda till? Jo, lektioner i hur lite våld det krävs för att döda någon. Jaha, inte om sjuka mansbilder och machokultur då?

Viktor Johansson

På tidskrift.nu läser jag att de två litteraturtidskrifterna Post Scriptum och DAST kastar in handduken efter att deras Kulturrådsstöd kapats på mitten.

Ur askan kommer en stöddig idé från Post Sciptums chefredaktör Boel Schenlaer – en superblaska av fattiga allstars, a zine to end all zines, eller i alla fall få slut på gnället om att Sverige saknar BLM.

Idén är att tio små tidskrifter går samman och söker stöd att pressa ut tio nummer per år. Häng på alla med mindervärdeskomplex eller storhetsvansinne. Vi behöver lite fler galna idéer. I´m game.

Viktor Johansson

I går visade SVT Ilan Duran Cohens De älskade på Café Flore, en dramatisering om Simone de Beauvoire och Jean-Paul Sartre som i dag hyllas stort av Nina Lekander i Expressen. Det är en smula förvånande.
    Filmen handlar i stort sett bara om deras sexliv (som snart upphörde). Simone framstår som ett helgonlikt offer för en amoralisk brådmogen kåtbock (som dagarna i ända suger på en snugga utan rök).
    En nyckelmening i dramat är när Simone säger till sin mor att hon känner sig lika lurad som alla andra kvinnor. Så blir - återigen - Simone de Beauvoires och Jean-Paul Sartres eftermäle att de försökte sig på en okonventionell samlevnadsform som inte lyckades. Försöker du leva utan ringar och trohetslöften, försöker du finna en mening i kärleken bortom den sexuella passionen, försöker du ta strid med den borgerliga konventionen, ja då blir du olycklig. Jag tror att det är en slutsats Simone de Beauvoire skulle vara den första att opponera sig mot.
    Man kan också fundera över varför så många vill ta till sig just Simones olycka.
Vad säger att  inte också Jean-Paul led av svartsjuka? Varför tror vi att han - att män - inte kan ha både känslor och principer?
    I kväll visar SVT I passionernas tid av Claude Goretta. Jag hoppas han vågar vidga synfältet och skildrar det kontroversiella kärleksparet även som intellektuella humanister och oförvägna aktivister. Var och en i sin egen rätt, men sida vid sida.

Åsa Linderborg

Efter Viktor Johanssons och min egen undran om var poesibloggarna är så fick vi till slut en arg kommentar från bloggen fiendeland. Och det är riktigt, fiendeland är en bra blogg om poesi!

Pelle Andersson

Eftersom poesibloggarna antingen ligger i träda, är tysta eller överhuvudtaget inte existerar så vill jag härmed uppmana läsarna av denna blogg att köpa senaste numret av Lyrikvännen – som sedan utgivar- och redaktionsbytet nu äntligen ger ut ett fullmatat och välskrivet nummer.
Som ur en sprängfull Gott & Blandat fiskar jag upp Catharina Gripenbergs dikt Javisst ska vi det, som dessutom ska sjungas på födelsedagslåtens melodi:
”/…/
Kör:
Tungan i munnen
Lederna i handen
Tankarna i hjärnan, tänk inte på dem
Lev bara annars, kanske ni inte kan det
Här får ni en blankett
Fyll i

Ja, vi ska leva
Ja, vi ska heta
Kön? – ja, hurra!
Får vår hud transplanteras när vi dör?
Dra på er den bara
Lagra bland tygruller
Och i små fack detaljerna:
Ådrorna, kråset
Hornhinna, blodet
Som vi fyller i
Renskriver lik
Skriver Till döden
Som öppnar presenten
Och tar oss i famn på sin födelsedag”

En skrattfest som hyllning till livet – och döden. Och som får vem som helst att inse att det skrivs fyndig och filosofiskt lagd poesi av den yngre generationen poeter.

Pelle Andersson