Åsa Linderborg: När jag inte vann Augustpriset

Hur känns det att vara favorittippad för Augustpriset och sen se någon annan gå upp på scenen och ta emot utmärkelsen?
    Lite snopet kanske, men jag trodde aldrig att jag skulle ta hem den där statyetten. En hammarbyare kan inte vinna.
    Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är besviken, men jag är inte ledsen. Och minst av allt förvånad över att just Carl-Henning Wijkmark vann. Jag sade innan att jag trodde på honom – eftersom jag har läst hans bok och jo, den är väl värd sitt pris. Wijkmark är en fantastisk stilist med ett sparsmakat språk som jag själv håller som ideal. Han är frank, rolig, osentimental, bitvis helt skamlös och har ett budskap med sitt skrivande, även om jag inte alltid ser på världen med hans ögon. Stundande natten har begåvats med ett förfärligt fult omslag som skapar ointresse, för att inte säga ångest, hos vem som helst, men innanför finns en historia som förtjänar läsare. Hoppas Augustpriset även lockar läsarna till den fenomenala debutromanen Jägarna på Karinhall från 1972.
    Det sägs att det lät som en pyspunka där inne i Berwaldhallen när Susanna Alakoski kungjorde segraren, men det märkte inte jag. Men jag hörde när konferenciern Niklas Källner viskade till sin kollega Christoffer Barnekow: ”Vi har inte publiken med oss”. Det hade de inte heller. Det började bra med att Rikard Wolff läste ur Lars Forssells Oktoberdikter, men sen övergick allt i trams om hur August ska uttalas. Göran Gabrielsson dök upp i högtalarsystemet med sina utslitna imitationer av Jan Guillou, Leif GW Persson och Göran Persson. Jag vet inte vilken publik arrangörerna trodde satt där, men rimligtvis en som uppskattat om galan fått en litterär inramning.
    När Bengt Jangfeldt och Sven Nordqvist vunnit i sina kategorier fick jag plötsligt för mig att jag kanske skulle vinna ändå. Inte kan de ge väl priset till tre män?! Tja, varför inte?
    Efteråt var det mingel men då kändes det mest som jag hade gas i huvudet. Jag pratade en stund med Mats Hellström, landshövding i Stockholms län, i tron att han var Lars Lönnroth och det var ett ganska förvirrat samtal för oss båda.
    Atlas bjöd på fest på Skrapan, vi smyginvigde lokalen, kan man säga, och den var fantastisk. Det går inte att misslyckas med en sån utsikt över världens vackraste stadsdel. Jag försökte dricka mig full, men det gick inget vidare. Och jag kände alls ingen lust att kasta mig ner från taket.
    Dagen därpå vaknade jag med Dagens Nyheter. Buttersmurfen Jonas Thente, som alltid läser och skriver om böcker på ett sätt som jag inte gillar, fortsätter sitt förakt för självbiografin. Den är så ”trygg” och ”verifierbar”, påstår han, om en genre som i själva verket kräver modet att våga vara sårbar. Att Thente inte uppskattar Mig äger ingen tar jag med ro, men problemet är att Thente har svårt för arbetarlitteratur, ja för all litteratur som explicit utgår från den personliga erfarenheten.
    ”Det är underbart när kvalitet segrar”, säger Björn Ranelid till Expressens nätupplaga. Gick det, skulle jag klippa ut citatet från skärmen och sätta upp det på anslagstavlan. Memento mori, dumsnut.
    I samma tidning, fast den som prasslar och tillåter arkivering, diskuterar Jesper Högström varför min bok inte vann. Då kom äntligen glädjetårarna.

Åsa Linderborg