Hårda – och tunga – klappar!

I Svenska Dagbladets tjocka söndagskulturdel (16 december) kunde jag läsa att det är det samhällskritiska, det historiska, det avancerade som hamnar i de litterära julstrumporna:
”Camilla Läckberg och Liza Marklund står helt still,” som Per Lidberg på Äppelvikens bokhandel uttrycker det. Det är naturligtvis tråkigt för storsäljarna, men det är roligt att något som syftar längre än en stunds underhållning också har en chans. En bokhandlare talar om detta som en väg bort från det ytliga och att det åter finns ett sug efter fördjupning.
Och förmodligen är det sant. Alla vet att naturkatatsrofer, Irakkrig, svält och orättvisor existerar och vi är ganska många som vill veta varför. Andreas Malm, Naomi Klein, Isabella Lövin, Aron Etzler och många andra författare försöker ge oss svaren.
Till slut måste det visa sig i försäljningssiffrorna.
Detsamma sker ju också inom det skönlitterära fältet, där Åsa Linderborg, Mirja Unge, Mara Lee, Sisela Lindblom med flera undersökt våra klass- och konsumtionsgränser. Och det går ju också hem.
Det är bara den kritiska och uppfriskande poesin som inte har slagit rejält: Åsa Maria Kraft, Aase Berg och Lina Ekdal söker fortfarande massorna. Men poesin är kanske dubbelt bra på det viset. Den är politisk, får oss att tänka – men samtidigt bidrar den inte till skogskövlingen.
På så sätt undslipper poesin den engagerade och kritiska bästsäljarens paradox – den att tala om klimathot och samtidigt bidra till dess fördjupning.

Pelle Andersson