Movere

Fler än jag som kanske tycker det var lite väl överilat att tacka nej till miljonerna?

What is it inside our heads
that makes us do the opposite?

Cause everything'd be great
and everything'd be good
if everybody gave
like everybody could

Hon vände upp blicken, tittade på mig och sa; ja, nu är det så att du är gravid. Framtiden rusade emot mig och krympte till ingenting. Den existerade inte längre och att ännu en morgondag skulle trotsa min sinnsstämning och bryta sig loss från det nattsvarta var en omöjlig tanke. Volkabulären för en eftervärld, liksom förmågan för abstrakt tänkande i tid gick förlorad med tårarna som rann ned för mina kinder. Min framtid torkade in och försvann i de vita tussarna av Lambi Ultrasoft som låg kastade på golvet framför mina fötter. Så när hon frågade vad jag skulle göra till hösten tittade jag bara på henne med en tom blick. Jag förstod helt enkelt inte vad hon menade.

Hemma i duschen stod jag och strök över magen och bad det ännu levande om förlåtelse för den kommande döden allt medan tårarna inte ville ta slut.

Efter 70 dagar tog jag ditt liv.

En riktigt lintott var jag. 5 år och övertygad om att aldrig få uppleva min 27-årsdag. Sjukt kan tyckas, att man vid en ålder som den går och funderar på sin kommande död.

Jag var rädd för inbrottstjuvar. Trodde att de gömde sig under borden, bakom dörrar, i garderober. Hade ibland svårt att somna och mamma fick sitta länge och övertyga mig om att de minsann hade låst alla dörrar och att ingen tjuv heller hade smitit in innan dess.

Jag var rädd för dom, men det var först vid en ålder av 27 jag skulle bli ihjälskjuten av en. Det visste jag. Bakom ett hörn kommer han stå och sätta ett skott i hjärtat på mig i samma sekund jag får syn på honom. Minns tydligt hur jag hade accepterat det. 27 år, då är man ju ändå gammal så det är ingen tokig ålder att dö på, tänkte jag, blott 5 år gammal.

Några år tidigare än beräknat stod han där, i köket, presenterade sig på en dialekt och ett språk som var näst intill omöjligt att förstå. Men såret i hjärtat kom jag att förstå.

Jag överlevde min 27 årsdag och jag är nu inte längre rädd för inbrottstjuvar. Jag är rädd för mig själv. Rädd för mina tankar. För min självkänsla. Jag är rädd att inte räcka till. Rädd att bli ensam. Inte vara tillräckligt observant. Inte duga i förhållanden. Inte vara värd att bli respekterad. Jag är rädd för ångesten han lärde mig att känna.

Jag vet att jag duger. Men jag känner det inte. Jag vet att jag är värd att bli respekterad. Det är bara inte alltid jag blir det. Men jag lever.

Om jag ska vara säker på att få uppleva också min nästa födelsedag bör jag kanske hellre vara lite mer rädd för att cykla rakt ut i trafikerade korsningar. Jag hade tur igår ikväll. Tre gånger hade jag tur. Men nästa gång kanske jag inte har det.

Om du berättar för mig vad personkemi egentligen är, så looovar jag att servera dig handplockat te och små trekantsbröd till frukost varje söndag från och med nu.

Själv tror jag att personkemi är något man kan ta på.
Men, gör man det så går den sönder. Var eviga jävla gång!!

Om jag dör i natt..

Från jobbet kommer de ringa min mobil när de tror att jag är en halvtimme sen. När jag varken kommer eller hör av mig på hela dagen blir de antagligen skapligt irriterade.

På söndag ringer mamma och på måndag blir hon orolig då hon fortfarande inte hört något ifrån mig. Min syster likaså. Pappa är mer cool. Han väntar tills på tisdag.

Kompisen jag ska äta middag med på kvällen blir nog mest sur för att jag inte svarar, varken på mobil-, hemtelefon eller msn.

Min goa fina "syster", hon utgår ifrån att jag hittat nåt annat smaskigt att göra och tar inte illa upp för att jag aldrig dök upp till filmen vi skulle se.

Jag vet inte, men kanske i mitten av veckan så har nog mina övriga vänner och kursare börjat fundera vad som hänt.

På torsdag ringer mamma polisen. På fredag så vet dom.

Men dom andra då? Mina andra vänner, som inte har kontakt med min familj och de närmaste vännerna. Får dom någonsin veta? Eller tror dom att Spip, hon gick ju och blev så jäkla viktig och ego att hon slutade höra av sig hon. Alla dom fina, älskade vännerna, dom jag bryr mig så mycket om. Skulle de nånsin få veta. Skulle de ens bry sig? Tänk om jag har missuppfattat allt. Jag gråter vid tanken att jag för dom kanske inte betyder någonting medan dom betyder så mycket för mig. Jag gråter för att allt är så skört. Jag gråter för att ikväll blir allt fel. Ta dig samman, spip.

Nej, ikväll går det inte.

Framför mina tårfyllda ögon sa du att det från och med nu var jag som bestämde vem vi skulle vara för varandra. Du la det i mina händer, men jag visste lika väl som du att det redan var över.

Vi satt mittemot varandra du och jag. Mitt på sängen, som var så bekant. Mina ben runt din midja. Dina armar runt min kropp. Minnena från åren som varit bleknade i samma sekund som du kramade om mig ännu hårdare. Tätt, så tätt intill varandra satt vi och höll om varandra. Länge utan att säga ett ord. En timme. Kanske två. Och kramades för sista gången.

I hallen låg mobilen och ringde. Jag minns att du blev sur för att jag svarade. På andra sidan sa en röst att lägenheten höll på att tömmas. Jag bad henne vara helt färdig och ute när jag senare skulle komma hem.

Det där hon sagt om att tömma lägenheten visade sig inte vara ett skämt. Allt var borta. Livet kändes sådär och nånstans tyckte jag kanske att hon kunde ha lämnat tv'en. Mitt förhållande tog ju trots allt slut den dagen. Show some mercy, kvinna. Men nej, det var ju rätt. Att jag fått låna hennes möbler under tiden hon bott i utlandet skulle jag bara vara tacksam över.

Tacksamhet var det sista jag kände den dagen.

Dagen efter sa en av mina kollegor till mig; Jag är så avundsjuk på dig. 
Jasså? sa jag. 
Ja, du har en lägenhet på XXXgatan, du har en pojkvän och du har en bra utbildning.
Jag minns att jag log till svar. Sa inte så mycket.

På kvällen gick jag hem och började med kloss och sandpapper gå loss på de gamla trägolven i min 2-rumslägenhet. Det gäller att hålla sig sysselsatt, tänkte jag.

tack för fin lasagne, din fån tratt

:)

Ni har ännu inte märkt det, men hos mig har processen redan pågått länge. Jag kan inte stoppa nu. Det är för sent.

Jag avlägsnar mig ifrån er. I sakta mak försvinner små fragment av mitt forna jag. Bubblan sluter tätt runt mig och ni kan inte längre komma åt mig. En absurd form av lycka gror inom mig då jag vet att banden mellan oss slits upp och bort. Det är mitt verk och jag fråntog er rätten att hålla emot.

Jag trivs här där jag inbillar mig att ni har det bättre utan mig. Finner en slags tillfredställelse i att se hur ni vänder ryggen till och går vidare som om ingenting har hänt. Så jag klappar mig själv på axeln för att jag gjort er en tjänst.

Reser mig och går.

På höger sida ovanför sängen hade någon fäst en stor bild på väggen. Det var ett naturmotiv med en rovfågel i förgrunden. Färgerna gick i oranget, brunt, gult och rött. Det gick inte att ta miste på att det var en kvarleva från 70-talet. Och jag tyckte den var ful. Så ful!

Jag avskydde att sova middag hos min dagmamma. Var sällan tillräckligt trött för att sova, men snäll som jag var låg jag tiden ut och väntade på att hon skulle komma och "väcka" mig. I många långa minuter varje dag stirrade jag på den fula, fula bilden brevid sängen.

Det har nu gått ca. 25 år sedan jag låg där och stirrade, men jag minns känslan tydligt. Jag tyckte så synd om bilden för att den var ful. Jag förstod att motivet inte själv hade haft någon möjlighet att välja sitt utseende. Den kunde helt enkelt inte rå för det. Det var en nitlott utan dess like. Jag fick dåligt samvete och kände mig elak mot bilden då jag tyckte den var så ful. Det dåliga samvetet fick mig därför att på något vis ändå börja tycka om den. Som en kompensation blev jag  sympati-kompis med den.

Ja, jag vet, jag var weird redan som liten. Som liten får man vara weird. Men nu, 25 år senare så inser jag att inte mycket har ändrats. Jag får fortfarande dåligt samvete till höger och vänster. Och till synes vad som helst kan väcka en känsla av  empati eller ömhet inom mig. Den asfaltssmutsiga, lus-fulla duvan kan få mig att vilja gråta. Övergivna torpet med en ful grind. Äppelträdet som bär frukt till ingen alls. Hunden som förbehållslöst älskar sin nerknarkade matte. Mannen som sitter för sig själv, han med de prydliga, men ack för korta byxorna, han får mitt hjärta att brista en aning. 
Men som oftast så räcker det med att bara vara du. 

Då hjärtat fullkomligt svämmar över måste känslorna ta vägen någonstans. Så jag ber om ursäkt för att du ibland är den som står närmast denna weirdo.

Mina ögon tåras. Jag kan inte förstå, så snälla använd inte det emot mig. Det är inget medvetet val jag har gjort, det ligger utanför min kontroll. Men det utesluter inte att jag kan veta. För du är inte ensam. Du är på intet sätt unik i det här. Så jag önskar för din skull att du inte hade behövt ifrågasätta min erfarenhet. Jag hoppas att du en dag finner mod att lita på mina ord. För du kommer inte att fixa det här på egen hand.

Du har en förklaring, men jag kan inte acceptera den som en ursäkt så mycket längre till. Jag behöver förr eller senare få veta att min närvaro är av betydelse och gör någon skillnad. Jag vet att du inte gärna uttalar orden, men för mig hade det räckt med en blick eller en beröring som säger; jag uppskattar dig. Så självisk är jag att jag kräver något från någon som inte har något att ge.

Med din närvaro talade du till mig, rakt igenom alla murar jag lärt mig att bygga upp. Du hittade in till mig. Men min energi kan inte räcka för oss båda. Du om någon vet. Så kanske det är dags för mig att släppa taget. För jag kan inte rädda dig.

Du intresserade mig och det gör du fortfarande. Men min vänskap är inte villkorslös. Hur mycket du än betyder för mig.  

Ps. Jag hoppas du väljer livet.

Större delen av mitt ilv har gått på rutin och jag börjar bli rastlös. Jag har inte tagit många beslut. Inte gjort några omvälvande val. Jag har låtit saker och ting bara ske. Och i periferin har jag följt med på en slags intetsägande medelväg.

Jag vill inte längre glida igenom livet. Jag vill veta att jag lever det liv jag gör på grund av val jag övervägt, förkastat eller tagit. Jag vill veta att mitt liv inte är ett reslutat av slumpen.

Ta min hand och dra mig åt sidan. Visa mig gränder jag aldrig vågat gå. Låt mig överraskas, häpnas och förundras över mitt liv. Jag vill gråta tills jag skrattar. Jag vill skratta tills jag gråter. Jag är på riktigt och jag vill att det ska kännas. Jag vill inte längre vara rädd att uppleva äkta känslor. Äkta ilska. Sorg. Glädje. Förtvivlan. Och lycka.

Utmana mig, sätt mig på prov. Jag vill ha styrka att säga stopp även när det gör ont. Jag vill ha mod att säga kör när det ilar i maggropen och jag inte vet vart hän det bär. Tvinga mig upp i ett hörn. Jag vill känna fartvinden riva i mitt hår när jag kastar mig utför stupet. Jag vill trotsa dimman som skymmer min sikt när jag känner mig osäker.

Lär mig lita på mig själv och mitt omdöme. Jag vill stå för mitt liv och mina val. Jag vill inte säga; det bara blev så.

Jag vill säga; Jag gjorde det!

Nu. För tiden går. Den tar ingen hänsyn.