Jag läste just lite bloggar och blir matt då jag läser att röd politik är ta pengar från de som jobbar och ge till dem som inte vill jobba!! Hur fan kan man säga så, idagens lägen när folk blir uppsagda från alla håll. Det är ju faktiskt personer som vill jobba som är/blir arbetslösa,som blir helt knäckta av det..  det är inte alls kul att gå hemma utan att känna sig nyttig i samhället att söka jobb efter jobb men få nobben, det sänker ju människor, och det blir ännu värre när de får höra sånt som att de inte vill jobba!!! Nä jag blir så förbannad på det skitsnacket.

Jag tror att en på miljonen tycker att det är ok att vara arbetslös max.. det är ytterst ovanligt att man är nöjd och mår bra med det... Hur kul är det att ha pengar som räcker precis till räkningarna, att aldrig kunna resa eller göra roliga saker på fritiden. ??????

Jag hoppas att du som skrev detta och att du som röstar på blått får sparken eller blir svårt sjuk, då ska jag säga er gnäll för fan inte då att ni inte får pengar för det är ert eget fel..

Förövrigt kan jag hälsa att jag har ett bra betalt jobb, men möter dessa desperata människorna varje dag som gör allt för att få ett jobb... eller för att få den behandling operation de behöver för att kunna jobba 100%.

Vad försäkrar den? jag får ingen sjukpenning fast jag är sjuk? hur sjuk skall man vara för räknas som sjuk? de litar inte på min läkares bedömning, varför skall man då ha ett läkarintyg??? Jag tycker detta är en skrämande utveckling... vågar inte bo kvar i sverige...

Hur skall jag kunna betala mina räkningar nu???

Dagen har vart fylld med massa störande ljud på jobbet. Kollegor som absolut måste stå vid mitt skrivbord och diskutera livets problem och patienter som sitter i ett väntrum längre bort i korridoren sitter och pratar fast jäkla högt, det var dock inte bara jag som reagerade. telefonerna ringer i tid och otid kollegor kommer som behöver mina tjänster.. NÄR FARAO SKA JAG HINNA JOBBA? Jag blir helt slut av all rörelse och alla oljud omkring mig...

Jag har tagit en promenad i skogen nu efter jobbet för att få lyssna på tystnaden skönt...

klockan är 22:00 och jag känner ingen ångest för att gå till jobbet imorgon, detta måste vara ett nytt rekord, jag hoppas att jag fortsätter i samma stil tills jag vaknar imorgon...

Helgen har vart bra jag har målat och slappat ätit gott och umgåts med familjen.. Imorgon ska jag klippa mig.. jag hoppas att jag hinner klämma in ett gympass också.. ha det bra ni därute och sköt om er EN BAMSEKRAM FRÅN MIG TILL DIG!!!

Jag tänker dig morfar .och som du fattas mig oerhört mycket.. Men jag är glad att jag fick dela dina 3 sista dygn. Jag kände en samhörighet då och kände att det blev ett fint farväl... Jag saknar dig  mycket och tänker på dig, du var en viktig person i mitt liv, du var en vän, du ringde mig och vi kunde prata med varandra och det var så mysigt det vi hade.. Jag vill på detta sätt tillägna dig en tanke och jag kan inte förklara hur mycket jag önskar att vi fick dela fler år som vänner morfar... det är så tungt att leva utan dig... 2 år av saknad har gått.. och jag önskar ofta att min sambo fått träffa dig ... Hoppas du har det bra vi ses i andra halvlek...

Läs, bergrunda och kopiera

Skrivetav Maria Strömqvist 1 september 2008, klockan 19:39

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

Kopiera och sätt in på din blogg, visa att du bryr dig.
Stoppa våldet !

Jag ser fortfarande bara mörker.. försöker på alla sätt att komma ur det.. jag slappnar av jag promenerar, igår var jag ute i regnet och gick.. jag läser men har svårt att koncntrera mig jag försöker jobba men det funkar inte. jag räknar allt möjligt bilar, rutor på gardiner linjer i träbitar för att distrahera ångesten men den biter sig tag som en svart blaffa i mitt inre... om jag ändå kunde duscha bort det svarta?? var till psykologen idag och det känns ett uns bättre.. de funderar på att sjukskriva mig 50% istället för 25% och se om jag hinner återhämta mig mer då...

Det jobbigaste är oförståelsen från vissa kollegor.. som tycker ryck uppdig, vad lat du är du vill bara vila du.. som om jag har vilat en minut senaste året knappast mina muskler är ständigt på helspänn

Just nu har jag ångest vad känner jag?

Jag blir svettig och okoncentrerad...det värker i handledernas insida, det liksom pirrvärker, det strålar ut i fingrarna.. jag känner en tyngd i bröstet och andningen blir jobbigare, jag är spänd i käkarna och har ont där ögonbrynen sitter , jag får huvudvärk nu, och nu kommer smärtan till ögonen, jag drar liksom ihop hela kroppen, och känner mig mer och mer nedstämd.. jag tänker jag är en dum människa, jag är så djäkla dum så att jag vill vara osynlig... bara försvinna, jag har ingen rätt att finnas.. tröttheten kommer vill bara sova men kan inte slappna av.. imorgon hur blir det då, försöker att inte tänka på det nu utan ta en dag i taget men det är svårt.. vad ska jag göra för att bryta anfallet????

Jag hittade min andra halva på en date sida på nätet, jag såg en bild på ett ansikte och såg in i ögonen och i hela ansiktet att där är den... halvan som fattas mig. Jag såg och kände att jag kan inte släppa detta och det gjorde jag inte heller.. Jag skrev ett mail till ansiktet och berättade att jag tyckte om det jag såg, vi fortsatte att maila senare efter ett halvår träffades vi.. Dåblev jag rädd... för jag kände att detta är så rätt.. är jag verkligen redo för att ha min andra halva i mitt liv?

Min andra halva kände för mig och jag gav vika, så ett par månader senare bjöd jag hem halvan och sedan dess har jag känt mig trygg och hel...

Jag förundras över hur jag kunde se och känna detta genom att se en bild?  men vi är som två pusselbitar som passar ihop... snart ska vi Gifta oss... det känns overkligt ....

Just nu är allt svart, livet är inte bara ångest längre utan svart.. ibland lite grått.. Ångesten har bytt ansikte till depression, jag vet inte vad jag föredrar?

Ångest att ständigt få hjärtrusningar svettningar overklighetskänslor känsla att vara jagad attackerad och hotad.. men se ljusa stunder däremellan...

Depression .. allt är svart jag ser ingen framtid längre jag trivs inte... det är liksom aldrig ljust bara svart grått... jag kämpar förtvivlat varje morgon att ta mig ur sängen och sköta mitt jobb... min hälsa osv...

Min granne har vi upprepade tillfällen ringt på dörren eller telefonen eller skällt i trappan på mig och min sambo.. Ni borde inte få bo i uppvärmda hus skriker hon!!!

Hon är arg för att vi har fönster öppet en våning ovanför så att det blir fuktigt i hennes lägenhet... Vi har  mellan 21-25 grader i våran lägenhet året runt och tycker att vi har all rätt att vädra när vi vill...

Hur i hela friden kan det påverka hennes fukt?

Det är ju ändå Augusti och 20 grader ute ska man inte få vädra då?

Ska vi svettas och andas instängd luft för att hon fryser??

VAd farao ska jag göra Jag har lust att polisanmäla henne för hon trackaserar mig jag kan ju fan inte öppna dörren svara i telefon eller gå ut för då står hon och gormar svär och är otrevlig!!!

Jag satt just och funderade på vilken tur jag har som träffade min vännina av en slump för 13 årsedan .. Innan dess var jag utfryst och hade inga bra vänner , ingen jag kunde lita på.. ingen att ha skoj med osv... jag var en ganska ensam person och jag led mycket av det... Sedan för 13 årsedan vände det... min vän Anna kom in i mitt liv och vi har sedan delat på sorger glada nyheter och massa roliga resor fyllda med äventyr...

Idag hjälpte hon mig genom en svår ångest attack... Fan vad glad jag är som har díg Anna...

Tänk vad tiden går fort, jag har just insett att jag missade mitt löfte om att börja träna på måndag.. men jag får ta det imorgonkväll. Ikväll dyker mina svärföräldrar upp så då ska jag vara trevlig och det är ju ansträngande det med...

Solen skiner ute och jag håller på att rensa upp på skrivbordet, jag förundras över att jag har kunnat hitta de papper jag behöver... men det är väll så att man har en viss ordning i röran ändå...

Imorgon är början på ett nytt liv... jag fösöker tänka så.. jag har iallafall packat träningsväskan så jag inte ska kunna skylla på att jag inte hittar kortet eller vattenflaskan... annars är det ju så att man ibörjan letar efter orsaker att slippa sedan efter en tre träningar blir jag beroende...

Jag vaknade av väckarklockan kl 6.00 . Jag klev upp som på automatik. Tog en välbehövlig dusch natten hade vart fyllt av mardrömmar.. jag gav mig tid att göra en 30 sekunders inpackning i håret... Livet är ganska härligt ändå... tänkte jag . Jag har ju en underbar sambo och ett hyfsat betalt jobb.. jag klarar mig även om det inte är så att jag kan strö pengar kring mig, så behöver jag ju inte vända på varje krona...

Jag klev ur duschen och klädde mig och på en hundradels sekund kändes livet som ett helvete igen... Illamåendet kom som en blixt från klar himmel och jag fick krypa till sängen igen vilken huvudvärk... liknande attacker i en månad nu och ingen vet varför.. det kommer 5 ggr i veckan och jag blir deckad... Efter en dags sömn har jag nu hämtat mig lite och ska försöka peta i mig lite mat...

Jag skäms varje gång jag ringer till jobbet , de tror väll att jag pjålar mig ont i huvudet???

VAd ska jag göra , vad kan det vara? Jag kan ju inte planera någonting längre...

Nu har jag kommit tillbaka till datorn igen, två underbara veckor i Grekland har hjälpt mig att få en vacker solbränna och två veckor i sommarstugan har gett mig lugn i kroppen... Jag jobbar några veckor nu sedan ska jag ta lite ledigt igen...

Det negativa med tidig semester är ju att det känns som att livet är slut på något sätt... jag har inget att se fram emot... trist ... men jag har bestämt mig för att inte hänga läpp för det... utan är i fullgång med att planera en ny resa till vintern... jag hoppas på Karibien...

Nåväl resan var underbar och,  jag var ju helt slutkörd innan orkade inte ens jobba hela veckan utan satt och stirrade mest.. blev inte mycket gjort i onödan om man så säger...

Jag försöker hitta morötter nu hela tiden för att orka, känns som att mitt helvetes år har dragit ur all kraft ur mig och den lilla kraft som jag lyckas ladda på natten tar snabbt slut... idag räckte inte batterierna långt ... ska ta lite kaffe nu och försöka motivera mig till att göra något vettigt...

JAG har kämpat och kämpat i 1 år nu. Jag mår bättre det går bra att jobba 75% och börjar få se en stråle av ljuset igen.. Så PANG kommer ett brev .Kallad till försäkringskassan.. Du måste jobba 100% nu stort möte med läkare fack beteendevetare chef och gud vet vad, Hur ska du kunna gå upp till 100% vad ska ändras på kan du jobba???

Men herregud jag är ju på väg för fan.. jag har ju bara 4 veckor kvar av 75% sedan har jag som jag känner tänkt försöka på 100% igen... Det känns som om föräkringskassan tagit ut förlusten i förskott... och bara för att jag har en dipp och och då så tror de att jag inte ska kunna jobba igen..

Se det så här istället. Nu sitter dipparna i 2 dagar innan ett halvår och dessutom kommer de inte lika ofta...

Denna kallelse har gjort att jag tappat lite energi igen jag får nervösa rysningar i kroppen... Kan de fråga mig först innan de drar igång arsenalen... VA ??? Då hade jag kunnat säga att  ja jag ska jobba 100% bara jag får en månad på mig att komma igen i mina gängor... Det här mötet tror jag blir en negativ upplevelse för mig...sitta och bli utstirrad och frågad om en massa personliga saker som är jobbiga att prata om för en person...

RIV inte upp den lilla sårskorpa jag lyckats få till under detta helvetiska år...

Ja nu har jag med alla mina krafter lyckats ta mig ut på en välgörande promenad. Dessutom såg jag till att posta brev som legat å väntat för länge...

Jag har sökt nytt jobb och olika utbildningar, jag måste ta mig ur denna situation.

Till helgen väntar sommarstugan och mys... försöker tänka på det istället för morgondagens slit...

Sköt om er i natten

Fast jag har bytt arbetsgrupp så förföljs jag av det gamla... ja de letar fortfarande fel på mig å det är så jobbigt.

 Nu påstår de att jag behåller info från olika firmor för mig själv??? jag har ju inte ens fått info från några firmor.. fan vad ledsen jag blir av att bli beskylld för saker jag inte gjort... FY .. Nu har jag tappat lusten för att gå tillbaka till den gruppen även om min plågoande slutar ,för det känns sopm om hela gruppen smittats av hennes elaka tentakler...

Jag är så less , förbaskad , ledsen och jag vet inte vad men glad är jag då inte...

Hej

Nu är jag tillbaka igen... har vart sjuk så jag blev insydd på hjärtintensiven. Men nu mår jag bättre och jobbar igen.

Livet känns lite ljusare jag impulsköpte min första bil en volvo s40 årsmodell 2005 svart å fin... går mycket bra ;-)

Jobbet flyter på fint jag har fått mycket stöd av arbetskompisarna under min sjukdomsperiod så det kändes fint att jobba igen...

Annars har det inte hänt mycket ute är det grått och trist så jag sitter och surfar med lite musik i bakgrunden...

Hur är det med er då?

Ja jösses hur jag ska klara denna månaden vet inte jag... räkningarna duggar tätt om man så säger... men eftersom jag legat med influensa, så har ju inte inkomsten flödat in i samma grad :-(

Ja vi får se hur det går... ivärsta fall så får jag ta ut från sparkontot... men det är ju illa det... Jag får hoppas på att min sambo kommer hem med ett fett lönekuvär och att han har överaskats med en stor påsk bonus... Sedan blir det att åka runt till vänner och bjuda in sig på kaffe så slipper man den utgiften...

Jag brukar inte bry mig så mycket om hur andra klär sig tycker tvärtom att det är kul med olika stilar.

Jag har alltid haft förståelse för grabbarna som har hängbrallor det är ju bekvämt...

MEN nu har det gått för långt tidigare såg man 1 cm av kalsongerna , nu såg jag tre killar stiga på bussen då jag såg nedredelen av rumpan inklusive håret på låren ????

Nä fy dra upp brallorna en bit iallafall!!!

Jag är på botten av ångest och depressions riket ... Jag har tappat lusten till allt orkar inte ta mig för något vettigt har inte ens orkat blogga fast jag vet att jag mår så mycket bättre då...

Jag bara är så trött....

Nervös är jag. Ska prata med chefen om min framtid. Ska försöka få henne att förstå att jag inte kan jobba med någon som terroriserar mig. Jag mår för dåligt för det... Jag vill jobba kvar där jag rehabjobbar... det är ju samma avdelning så vad är problemet?? Kan ju inte vara hur stela regler som hellst jag behövs ju verkligen på den nya placeringen...

Som jag känner nu så söker jag mig vidare behåller jobbet tills jag hittar något nytt, kan inte jobba för en chef som accepterar elakheter och sådant otäckt beteende mot patienter  mfl...

jag känner mig raslös innombords.. vad ska jag göra hur ska det bli???

Blev så  besviken på min chef  i veckan, hon har tagit parti för min plågoande och tycker att jag överdramatiserar hela scenariot på min arbetsplats som var i våras...

Det känns tungt att inte chefen bryr sig om att en anställd har blivit trackasserad. Jag blev så ledsen när hon visade det så tydligt. Jag har några kolleger eller ja 99% av dem jag jobbar med, stöttar mig och hjälper mig på alla sätt och vis. Jag tänker inte ge mig jag tänker kämpa för rätten att jobba kvar på avdelningen fast med andra uppgifter där jag slipper min terrorist.. jag har rätt till det jag har rätt till rehabilitering och att slippa jobba med en sådan skit.

Tror hon på fullt alvar att jag skulle dra in företagsläkare och försäkringskassa mm om jag hade hittat på allt??? herregud... jag talar sanning hon är det elakaste person jag stött på genom elak och jag mår dåligt bara jag ser henne hör henne eller tänker på henne... urs... hon har terroriserat mig psykiskt. Jag har inga bevis och de som sett det vågar inget säga... fuck you...sk kollegor

Till chefen vill jag säga jäkla fegis som inte kan ta tag i jobbiga situationer... fy fan för dig!!

förlåt för mitt fula ordval...

Jag tycker att spelet är jättekul och man lever sig in otroligt mycket , genom att man rör sig hela tiden tycker jag att det är ett bra komplement till träning. jag blev anfådd och svettig när jag spelade tennis tex...

Varför går helgerna så fort? jag hinner ju inte göra hälften av det jag vill...  Idag klev jag upp ganska tidigt för att vara mig 9.00 det var skönt tog en liten promenad, sedan har jag städat och lagat mat  snart kommer tjocka släkten...

Imorgon ska jag bara slappa träna och må gott...

Sitter och vilar rumpan blev helt slut av att städa... fy vad trist men nu är det gjort... så då kan man ju vara glad för dett en vecka innan de nya råttorna kommer in och gör en ny attack...

Lyssnar på 90 talsmusik... ganska kul att variera lite tycker jag ..

Min dag började ganska bra trotts svår ångest och kraftlöshet i armarna... min sambo var snäll och ringde och sjukanmälde mig, vad skönt jag hatar att ringa. Sedan kände jag något knöligt under huvudet ... vad tusan där låg ett litet paket... jag öppnade det ivrigt och jätte glad och förvånad blev jag.. ett guldhalsband med ett hjärta.. så gulligt.. så fint så glad jag blev...

Ja vilken kille... lika bra att njuta när man är ung snart bryr sig karln inte om alla hjärtans dag.. :-)

Ja vad kan jag säga mer än att jag älskar honom oerhört Å SÅ skönt att ha en besvarad kärlek vid sin sida.. känns tryggt...

KRAM

Eller bra och dålig dag . ångest och normal dag... ja hur ska man beskriva sitt liv.. sin vardag..???

 Det är nog väldigt svårt att förstå hur jag har det om man inte upplevt någon liknande sinnesstämning själv.

Ena dagen njuter jag av livet vad underbart det är jag ser hur vackert det är ute och jag  uppskattar mina vänner mitt jobb min sambo och andra nära å kära...

nästa dag är mitt liv en kamp mot ångesten som börjar komma ikapp mig mer och mer nu... jag hatar den och stretar imot.. men jag är så trött så trött att jag inte orkar... jobba en dag sjuk nästa jobba en dag sjuk nästa.. det funkar ju inte att ha det så.. det går inte...

Min stora förhoppning är att jag får tid snart hos terapeuten som ska hjälpa mig att komma ur detta helvete , att lära mig hantera och kanske undvika ångesten innan dess klor har fångat in mig... Det är jobbigt och omänskligt att man ska behöva vänta på hjälp.. så borde ingen behöva ha´det ...

Idag var det en dj..pip.. a skit dag ångest trött och slut gud vad värdelös jag är dag..

jag har tagit mina mediciner och ätit bra kost utan socker.. så det borde ge med sig... nä nu ska jag snart sova...

Tjolahopp tjolahej...

Imorgon ska jag utöka mitt arbetsområde... så jag har tillbringat kvällen med att läsa på så mycket jag bara kan.... Det ska bli kul det här. Nya utmaningar.. något annat att tänka på än ångest...

Ja dagen har väll vart bra antar jag.. lite förbannad på jobbet bara ett nytt system som jag måste jobba med som funkar sämre än det förra, typiskt.. Grrr tog 3 timmar istället för normala... 20 minuter att göra arbetet...

Träning blev det inget av... jag var så hungrig efter jobbet att jag ilade hem och åt en god sallad... sedan var det regn och rusk och 1000 andra ursäckter till att jag inte ville gå ut...

Men imorgon då ska jag... TRÄNA ...

Ja snart är det helg igen.. undra jag om jag ska bjuda hem lite vänner... eller orkar jag det.. jag är så tråkig trivs bäst ensam jag...

Härligt idag mår jag bättre igen, jobbet var ju segt men jag mår bra!!

Det som kändes bra var att jag för att dämpa min ångest pratade med chefen om min frånvaro.. och tyckte att jag fick ett visst förstående... Jag lyckades undvika en godkaka som bjöds på idag... Åh vad duktig jag var... satt och drack en kopp kaffe och såg alla kolhydrater de andra slängde isig!!!

Jag åt en halv ruta 70% chocklad... vilken fest... !!!

Dagens meny... 2dl yoghurt med linfrö

3 korvar och 3 ägg...

Middag jag tror det blir Lax ... vågar ej störa sambon i köket , han kan ju komma av sig... :-)

Hur mår ni idag då?

Hej

Den här veckan har vart rörig, ja rörig inombords jag har kämpat med negativa tankar och svår ångest. Jag har inte kunnat ligga ner i sängen och slappna av utan att ha fått hjärtrusningar.. Detta resulterade i att jag efter 3 dygn med alldeles för lite sömn rasade samman... Jag bara stirrade i väggen och orkade inte ry mig om någonting. Jag skickade ett sms till chefen och sa som det var att jag mådde skit och ej kunde ta mig till arbetet.. Meddelandet gick inte fram för hon var på möte så det blev kaos på avdelningen, mina patienter satt och väntade länge innan de upptäckte att jag inte var där...

Så här efteråt så skäms jag ju naturligtvis att jag inte ringde receptionen när jag inte fick något svar från chefen ... detta gör att min ångest har om möjligt blivit ännu starkare.. FY vilken sits jag satt mig i... Chefen ringde sedan och lät inte arg men besviken på mig och ja jag är besviken på mig själv hur kunde jag göra så??? Hur  kan jag bli så förbannat egotripad och avskärmad från empati och allt vad det nu heter??? Hur kan jag ha blivit sådan??? Jag skäms och mår skit.. jag jobbade igår och det gick hyfsat bra , försöka döva min ångest med att ta in extra patienter som i gentligen bara kom för att boka en tid men jag tog dem direkt klämde in dem mellan andra undersökningar.. allt för att få höra att jag var snäll.. allt för att läka lite av mitt ångest hål...

Detta med GI mat och att det ska ta bort sötsuget fungerar på mig .. helt otroligt ... det är så skönt att kunna sitta ner eller vad man än gör och slippa den lite nervösa rastlösa känslan när jag inte tuggar på någonting sött och smaskigt... Att bara kunna sitta och fokusera på annat inte bara på onyttig mat och godis... Jag åt ett äpple som jag brukar tycka är rätt smaklöst men jag tycks ha återfått en del smaklökar också.. vad sött och gott det smakar saftigt å härligt med äppelsmak... Frukt som man inte heller ska överkonsumera i denna GI värld känns som lyx .. det är mitt godis numera... Har blivit lite besatt tror jag läser allt jag kommer över går igenom recept och tänker på GI värden och GB belastning i allting som kommer in genom min mun.... fick lite ångest när jag av misstag en dag ätit en banan som förstörde min blodsockerkurva.. men så tänkte jag OK ett misstag nya glada tag... hoppas bara att jag kan fortsätta med detta tankesätt och lust att äta denna maten...

Dagens meny

Yoghurt med 1 msk krossat linfrö... en kopp kaffe tyvärr...

till lunch blev det ägg och skinka med keso... vatten

middag kyckling med wokgrönsaker ... vatten...

mellanmål var nötter...

Oj oj jag känner mig som en trött sovande individ som lever i min egen värld. Jag är så slut.. fick kämpa för att göra det jag skulle på jobbet för att göra rätt...

-4 kg men jag känner mig fortfarande som en fet uppblåst padda.. fy vad hemsk jag ser ut.. urs äcklas när jag ser på mig själv...

På jobbet kände jag mig fet å jag tänkte på det hela tiden särskilt när jag fikade... satt som en padda i stolen.. blev tyst och drog in mig i mitt skal... Det är jobbigt.. men samtidigt en morot att klara av detta att bli smal igen... 1/3 av mitt liv har jag vart fet... 2/3 har jag vart smal... så om jag går ner nu så kanske det stannar vid 1/3 fet å det vore ju kul...

Ja nu har jag tappat 4 kilo inte mycket men en start...Jag fick göra en ny start eftersom jag drabbades av 5 veckors förkylning å då låg jag mest som en dö sill.. orkade inte planera mat alls..

Nu  4 kg mindre känns som om jag är på rätt väg i livet igen... För att gå ner i vikt måste jag ha en morot.. å den moroten som jag har, är dels att må bättre kunna böja mig å knyta skorna utan att jag måste hålla andan... kunna gå upp för en backe utan att det svartnar för ögonen... slippa släpa runt på en säck som väger minst 40 kg för mycket...

Jag har som delmål att inte se ut som en strandad val när jag ligger på beachen i grekland i juni...

Hur gör jag.. jo jag har kollat runt på internet hittat recept på GI-mat ... mat som inte höjer blodsockret så mycket... å det går riktigt bra...

Jag äter mycket ...

Lax och andra fiskar hockifilé , torsk mm.

Kyckling på längden å brädden...

kött...

ägg

keso

tonfisk...

Sallad , wokgrönsaker, och egenkokta bönor...

en frukt per dag. ej fler.. eftersom de innehåller mycket fruktsocker...

nötter är gott att ta till när man blir sugen...

yoghurt med linfrö..

Ja jag utesluter till en början bröd, pasta ris å potatis... efter några veckor ska jag introducera dem men i form av fiberpasta fullkornsris etc... i en liten mängd.

Vad har jag åstakommit mer än 4 kg minus.. jo jag är piggare mår bättre psykiskt , vilket beror på att ångest tydligen kan ökas med svajande blodsocker...

Iframtiden ska jag äta mycket grönsaker å proteiner (kött, fisk, fågel)... mer bönor och mindre mängd snabba kolhydrater... pasta ris  potatis bröd...

Nu är alla helgerna över å det känns lättare att följa GI dieten då... eller GI vanorna som det heter.. har ni tips på enkla mellanmål som man kan ta med till jobbet???

Min vän 30 år  sökte jobb , hon har haft vikariat på samma företag men på annan ort... fick ej jobbet därför att hon var för gammal å ful... JA en annan kollega hörde när han sa det vid disskussionen om vilken de skulle anställa!!! FY FARAO vilket svin...

GRRR

Filmkväll med sambon !!!Vi har sett Tatuerad Torso i Huss serien den var helt OK för att vara svensk... den var spännande å rolig rekommenderas...

Nu ska jag se en till film ... Älskar filmkvällar!!!

Vad tycker ni om svenska filmer? Jag tycker de har ökat i kvalitet senaste åren... jag älskar Beck serien den är humoristisk å lite familjär.. Skarpt läga ver bäst... Wallander filmerna är också en favorit där tyckte jag Mastermind var bäst!

Jag har halkat omkring idag.. jösses vad halt överallt... jag måste köpa mig ett par broddar tror jag... kan man göra det fast man inte är pensionär???

Jag saknar solen å stranden...ligga i en solstol å läsa en bra bok...med en paraplydrink... snart snart är det juni... längtar då drar vi till Grekland... jag ska råträna nu innan så jag orkar ta långa promenader å cykelturer där.. är det någon som har vart på Thassos???

Jag har så fruktansvärt ont i halsen å lederna feber å allmänt illamående. Har sovit 2 dagar nu det enda som hjälper är sömn och vätska...

Baksidan med att ha mått dåligt psykiskt är ju att man har 0 immunförsvar, å  nu får jag ångest för att behöva sjukskriva mig igen... jag mår så dåligt av att behöva lyfta luren å säga jag är sjuk... kan ej jobba... har så dåligt samvete för att jag vart sjukskriven så mycket... vill inte svika de andra, jag vill göra min del... men det går ju inte när man är dålig.

Jag blir så arg... jag hade ju äntligen kommit igång med jobbet å naturligtvis så blir det en massa nya baciller å PANG ner i sängen med mig...

Jag vill ju vara en att lita på... En som alltid kan ställa upp å jobba...