Lisa Magnusson

Glad fredag!

Åh, dessa subtila tecken på att man har kollat för mycket på True Blood. Som när ens pojkvän vill testa sitt nya objektiv och det här är posen man automatiskt intar:



(På riktigt, det här var det första fotot han tog!)

Och även sedan man har sansat sig en smula ser man vampyrig ut:



Jag är för övrigt lite besviken på True Blood. Jag har liksom känslan av att själva berättelsen inte är på väg någon särskild stans utan mest är den utfyllnad som behövs för att alla spekalutiva sexscener skall kunna passera som teveserie snarare än mjukporr.

Med detta sagt: Kan inte den tråkiga jävla Bill DÖ DÖ DÖÖÖ någon gång? Bill = En platt postorderkatalogsversion av Mr Rochester som fastnat i en Days Of Our Lives-loop while Sookie is - or at least should be - busy making other plans. Jag är verkligen utled på honom.

Det pratades mycket om det svenska musikundret ett tag, kommer ni ihåg det?
Vi intalades att Sverige var ett av de viktigaste länderna i världen vad popmusik anbelangade.

Vi levde i en lögn, det är på tiden att vi inser det nu. Det fanns aldrig något svenskt musikunder, det var bara som vi låtsades för att det var bra för varumärket Sverige. Ungefär som kommuner landet runt håller sig med suggestiva slagord i stil med: "Det goda livet". Det goda livet! Det är Säffle som önskar förknippas med detta.

Vi pratade om det svenska musikundret där vi istället på sin höjd borde ha sagt att det finns flera bra svenska band, till exempel The Cardigans, The Hives och Robyn.
Vi borde ha varit mer ödmjuka, som Åmål: "Alltid något, sa han som fick se Åmål", eller kanske som trotsigt vädjande Grums vars lokala slogan lyder: "Så mycket mer än du tror". Men ett musikunder, nej, det hade vi fan inte täckning för.

Det är mänskligt att vilja göra sig större, bättre och vackrare än man är. Men det är samtidigt väldigt vanskligt. För om magin funkar och någon faller för det så kommer de förr eller senare upptäcka att det var en bluff. Och då står man där.

Det var så det var för det svenska musikundret. Det bidde aldrig annat än en desperat förhoppning med ett uppblåst tomrum bakom, sedan rann allt ut i sanden. Nu gör sig ingen längre några illusioner.

Under denna första del av det nya millenniet pratas det istället om Island, det isländska musikundret. Och ja, det är ju åtminstone med sanningen överensstämmande.

Islänningarna kommer att vara för 10-talets indiescen vad engelsmännen var på 80- och 90-talen, jag lovar. Och de kommer att remixas in i evigheten.
Jag förstår inte hur de kan göra så oändligt vacker musik, jag tycker nästan att det är lite jobbigt. HUR KAN DE VARA SÅ BRA?!!!1



Älskar isländska! Och om man är lite full och de pratar tillräckligt långsamt så fattar man vad de säger.


PS. Rasmus Fleischer hälsar att han har skrivit om det svenska musikundret allaredan.

Skog, nyklippt gräs, regnvåt jord, simbassäng, kaffe, lök som steks i smör, bröd i ugnen, nytumlad tvätt, bibliotek, mjuk kaninnacke, olika sorters blommor, smultron, ny badboll, tung rökelse, gamla trähus, brinnande stearinljus, nytvättat hår, personer jag tycker mycket om, mm jag vet att det finns saker som jag har glömt men det här är allt jag kommer på just nu.

Lukter älskling Isabelle Ståhl gillar.

Och ni?

Ny krönika här.

Klockan är 03:15 och det är tisdagnatt, och jag postar en låt som framförs av vad som förmodligen är den allvarligaste blekta blondin vi har i Sverige och som handlar om inre styrka. Med ledning av detta skulle man kanske kunna förledas att tro att jag just nu är lite rödvinspoetisk och ägnar mig åt att tänka djupa saker om livets mening. Så är emellertid inte fallet.

Nej, jag sitter här och skriver en krönika om föräldraförsäkringen. För tillfället är texten precis så rolig som den låter, det vill säga inte alls, men jag gör verkligen mitt bästa för att den skall bli åtminstone liiite intressant. Vi får se hur det går.

Så förnedrande det är att bränna sig på kanten av stekpannan och sedan upptäcka att såret ser ut som ett otroligt patetiskt självmordsförsök.

Jag vet inte hur det egentligen kommit sig, men någon gång för inte alltför länge sedan gick rationalism och blev det högsta och renaste och mest eftersträvansvärda. Exakt när det här hände är jag osäker på, men det var i alla fall innan jag föddes.

Jag heter Lisa Maria Thérèse, och det heter jag därför att min mamma och pappa lät sina vänner gå in i en "vallokal" - mammas och pappas garderob - och lägga papperslappar med namnförslag i en skål. Så röstades mina namn fram. "Sedan blev det kaffe och kladdkaka", som mamma lakoniskt skrev i familjens fotoalbum. (Mm. Folk tog inte lika hårt på det här med barn i början 80-talet som de gör nu.)

Mina föräldrar ogillar starkt religiösa anfäktelser och satte ära i att vi barn varken skulle döpas eller konfirmeras. Pappan till en av mina vänner var ännu värre: När hon som liten flicka kom hem med "Barnens bibel" så tog han den med sig ut i trädgården och eldade upp den.

Åh, denna fåfänga tilltro till det objektiva, den är kanske den mest religiösa av alla religioner, för den lämnar inte ens rum för tvivel och alternativa tolkningar, den säger oss att det finns ett enda svar bara, en absolut sanning. Även om man i intellektualismens namn uppmuntras att spekulera så premieras alltid återhållsamhet, kanslikorrekt svenska och logik. Känslor anses kladdigt och kletigt och pinsamt privat. Lite fult och liksom brudigt. Jag tycker att det är djupt tragiskt att det ser ut så.

Precis som darling Isabelle Ståhl blir jag därför helt hjärtskuttigt lycklig när Rasmus Fleischer skriver ett raktigenom känslomässigt blogginlägg om vämjelsen inför "det tristessindustriella komplexet". Månne ett litet steg för en bloggman, men ett stort steg för bloggmanligheten likväl, för de manliga bloggarna är annars idel serious business och förnuft och känslokontroll. Och jag älskar förvirringen som uppstår i kommentarsfältet. Läsarna står perplexa inför Rasmus Fleischers hat, de har tappat sin kompass och sin papperslapp, och på denna förlust reagerar de med att själva bli emo:

"Om det inte vore mig fjärran att dra sexistiska skämt skulle jag säga:
Vafan, har du PMS Rasmus..?"

"Du Rasmus… Detta var för min del ditt första verkligehetsfrånvända inlägg nånsin."

"Har svårt att känna någon större sympati för uttråkade innanförtullarnapoeter. Men thanks for sharing."

Det är ett bra blogginlägg han har skrivit, Rasmus Fleischer. Texten om "det tristessindustriella komplexet" är en personlig redogörelse för hur han rastlöst irrar runt i Stockholms innerstad. Jag känner igen mig i berättelsen. Jag hatar både storstäder och mindre städer som poserar som storstäder, typ Stockholm. Eller för all del Örebro:

"Jag är i Örebro, det regnar."


Det är ju så. Staden som sådan har inget värde i sig, den innebär inte per definition liv och rörelse och ett rikt utbud av fin- och fulkulturell förströelse. Staden kan lika gärna, för att inte säga oftare, vara kall och deprimerande och under neon loneliness. Otäcka vidsträckta ytor av själlösa affärskedjor.

I anknytning till städerna byggs köpcentra med ännu fler affärer. Dessa köpcentra är ju inte helt oävna, måste jag säga. Min syster och jag var på Nova i Lund för ett tag sedan, det var en pissregnig blåsig dag och jag var faktiskt tacksam över att allt fanns samlat under ett tak.
Vi betade av affärerna som fanns, åt en alldeles lagom kryddad kycklingwok i halvtid. Det fanns inget att klaga på. (Utom möjligtvis subban på H&M som vägrade låta min syster få poäng på sitt klubbkort när jag handlade grejer, eftersom klubbkortet är "personligt". MEN TÄNK OM VI VORE ETT LESBISKT PAR MED GEMENSAM EKONOMI DÅ?!! Nej jag skall inte jobba upp mig över det här i efterhand, jag borde snarare bli ledsen. För hur fattigt liv har man inte om man får ut något av att utöva makt i kassan på H&M genom att neka folk klubbkortspoäng? Det är faktiskt tragiskt.)

Jag sade till min syster att jag inte förstod varför affärerna inte dämpade belysningen, spelade tuff musik istället för skval, höjde volymen. Det skulle med största säkerhet öka omsättningen, menade jag. Folk skulle bli uppåt och känna partystämning och bli benägna att handla mer. Min syster höll med.
Fast nu i efterhand fattar jag. Det får inte bli för mysigt, resonerar affärerna uppenbarligen. De är livrädda för att vi skall fastna där, att de skall dra till sig arbetslösa, dagdrivare, diversearbetare, ungdomsgäng, fattiga pensionärer och andra otäcka parasiter på samhällskroppen. Det vore ju förfärligt.



Köpcentrat Nova i Lund, efter apokalypsen. (Från "Dawn Of The Dead" där zombierna dras till köpcentrat därför att det, enligt filmen, var ett ställe "där de trivdes när de levde".)


Här och var har man visserligen ställt upp bänkar och jämte dem någon plastväxt och kanske till och med en liten fontän, allt för vår trevnad. Fast bänkarna är byggda för att vara lite halvobekväma så att man inte skall vilja sitta där mer än några minuter. Och kring denna knapphändiga oas cirklar vårt samhälles paria, dvs underbetalda telefonabonnemangsförsäljare som alla hatar.
När någon glatt ropar hej! i en svensk stad så är det en underbetald telefonabonnemangsförsäljare, var så säker.

I Paris, där jag numera bor på halvtid, betyder ett glatt bonjour! ("hej", på franska) däremot att en öststatstiggare är i faggorna. De har utökat sin repertoar nu, märkte jag när jag häromsistens stod vid Centre Pompidou och väntade på en vän.
Nu vädjar de även till turistsamariten inom parisarna: "Excuse me! Do you speak English?" ("Ursäkta! Pratar du engelska?"). Och så vädjar de till kvinnors fåfänga: "Oh, vous êtes vraiment belle!" ("Åh, vad ni är vacker!"). Allt för att man skall stanna till länge nog för att de skall hinna nagla fast en med blicken och be en om pengar.
Jag blev rätt sur av att de körde pratar du engelska med mig och inte den andra varianten. Fast jag föredrar ändå alla gånger tiggarligornas cynismer framför innerstadsaffärernas ogästvänlighet.

För det är ju ogästvänlighet det handlar om. Stan som sådan är inte till för människor längre, utan för konsumenter. Citykärnan har sålts, bit för bit, till högstbjudande.

Jag har bott i centrala Paris i sju år, det är nära till allt. Men de där små söta charmiga affärerna försvinner en efter en: Några dör en plågsam utdragen död med deppig affärsinnehavare i allt skall bort!-kaos, andra bommar igen likt en fågel som flugit in i en fönsterruta och faller till marken med slutna ögon. I deras ställe öppnar hippa italienska restauranger, take-away-sushi-hak och barer som endast säljer organisk jos (vad fan är förresten organiskt?, det har jag aldrig fattat). Eller så blir det ännu en matvaruhandel i stil med Franprix, Leader Price, Marché U eller Monoprix.

Jag har kvar min älsklingsgrönsaksaffär, och fiskhandlaren kommer nog att klara sig, men bagerierna är alla åt helvete - i mitt kvarter går det inte längre att få tag på en vanlig baguette som inte smakar industrisegt av e-nummer. Jag saknar min kryddhandlare, en gammal judisk gubbe som alltid hälsade och frågade hur jag mådde och som brukade bjuda på hett, sött te. Ibland undvek jag att gå till honom därför att jag inte hade tid och inte kände för att umgås utan bara ville få mina ärenden undanstökade så snabbt som möjligt. Nu ångrar jag det.

Det är ju egentligen den sortens affärer jag tycker om. Stökiga, personliga, anspråkslösa små hål i väggen. Och jag tror att Rasmus Fleischers aggressivitet mot Stockholm i söndags är ett uttryck för allas vår nostalgi, för vår längtan efter det välkomnande brokiga, småskaliga, sprudlande. Det är nog inte en tillfällighet att ICA-reklamen gjort sådan succé, kortfilmerna där extrapriserna är blott en parentes i följetongen om den mysputtriga affären och dess tokroliga anställda. Det är om just den där lokala lilla mataffären vi drömmer, den som vi alla övergav för stormarknaderna och deras förmånliga erbjudanden. Nu är det försent, istället för en kultur av strosande har vi fått en kultur av shopping. Vi köper och köper och köper.

Vår konsumtion är ett problem ur rent resursekonomiskt perspektiv, absolut. Men framför allt är den ett problem därför att den blivit tvångsmässig. Grunden för all konsumtion är behovet av att fylla ett tomrum, och den offentliga sociala infrastrukturen bidrar till tomrummet. Det är ju också en form av kretslopp.

Inte konstigt att man blir förtvivlad.



(Det finns inget skäl till att jag lade till den här låten, annat än att jag älskar den och kedjelyssnade på den medan jag skrev den här texten.)

Jag har alltid fönstret med min jobbmejl uppe, men jag läser sällan min mejl. Jo, om jag får något från min redaktör eller någon chef eller kollega så kollar jag det direkt, men det är allt. Läsarmejlen drar jag ut på i det längsta, för nej, jag är inte den där rediga sortens människa som biter i det sura äpplet och tar tag i saker direkt. Jag försöker undvika allt som känns jobbigt så länge jag bara kan.

Och jag vet ändå vad det står. De allra flesta mejl jag får från läsare går nämligen mer eller mindre ut på att jag är en vidrig liten hora som behöver kuk. En del uttrycker detta budskap på ett tämligen harmlöst sätt, andra är mer explicita. Men faktum kvarstår: Min inbox består mestadels av solitt hat från män som lider av mental ohygien.

Med mental ohygien menar jag sådant som kanske inte direkt är psykisk sjukdom men som ändå snuddar vid det ohälsosamma. Jag menar smutsiga sinnen, ingrodda tankegångar, otvättade idéer med sorgekanter. Det luktar helt enkelt illa och ovädrat unket om större delen av mina läsarmejl. De som skriver lider av trångsynthet, brillorna genom vilka de betraktar världen är allt annat än progressiva, och själva glasen är igenmurade av kladdiga fördomar.

Det fascinerar mig faktiskt att det finns så många - läs: gubbar - som inte fattar hur debila och efterblivna de är. Har de ingen familj som kan säga dem ett sanningens ord? Har de inga vänner, bekanta, kollegor som kan läxa upp dem? Vårdpersonal? Konsumkassörskor? Folk på busshållplatsen? Jag förstår inte den där totala världsfrånvändheten.

Okej att folk knappar ned dumheter och trycker på SEND för att de är fulla eller arga eller inte tänker sig för. Men i den här utsträckningen?
Någon borde skriva en doktorsavhandling om min inbox och dess trumpetande symfoni av bristande självinsikt.

Jag trodde faktiskt en gång på människan. Jag trodde att alla är intelligenta på sitt vis, även om det kanske inte märks, och jag trodde att alla gör så gott de kan. Jag trodde att oavsett hur debil och söndertrasad och frånstötlig och oälskvärd en person kan verka så finns det alltid en okorrumperad kärna därini. Till syvende og sisdt är vi alla samma skrot och korn, inbilllade jag mig.

Jag hade fel. Och de som bevisat att jag hade fel är ironiskt nog samma personer som vänt sig mot just mina idealistiska idéer om allas lika värde.

De ba: Ned med dig din dumma pk-fitta, och ned med kvinnor/bögar/negrer/judar/ungdomar/internetanvändare/whatever.
Och de har ju rätt. Inte i sak men principiellt. Alla är inte alls lika mycket värda, de själva har fått mig att förstå det. För hur kan den sortens lågliv vara lika mycket värda som vi andra?

Jag tror inte längre på människan. I teorin, yes. Men i praktiken? Så fan heller.

De självutnämnade uttolkarna av verklighetens folk har ingen okorrumperad kärna, de är som ruttna Lidl-lökar: Masochister kan skala och gråta och gråta och skala tills de får blåsor på fingrarna, de kommer ändå inte att hitta ett rent och friskt lager.

Råkar man på en uppenbar Lidl-lök är det ingen idé att ens försöka, det är bara att tänka: "LIDL-LÖK!" och slänga.



Kungen av mången Lidl-lök: Jimmie "Dressmann-Hitler" Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.

Det var alltså en kvinna som tyckte att hennes manlige bekant var lite flirtig mot henne. Så hon styrde upp ett bröllop - "tog ut hindersprövning, ansökte om gemensamt efternamn, kontaktade präst och bokade kyrka". Bara det att hon glömde tala om för sin blivande make att de skulle gifta sig. Eller om hon kanske tänkte att det skulle bli en glad överraskning, jag vet inte.

Nu har hon hursomhelst belagts med besökförbud.

Jag måste säga att jag tycker att det här är lite orättvist. Jag menar, vem har väl inte blivit lite för ivrig och förtjust ibland? Det är så lätt hänt att råka gå händelserna i förväg en smula.