Lisa Magnusson

Från och med nu kommer jag att blogga hos Rodeo. Fortsätt gärna att läsa mig där!

Min sista krönika för Aftonbladet kan läsas här.

Tänk dig följande: Några bönder äger ett stycke mark ihop, och på den marken skall deras kor vistas. Det ligger förstås i varje delägares intresse att valla in så många av sina kreatur som möjligt på just den här marken, även om det betyder att den betas av mer än den egentligen tål. Genom att göra så ser den enskilde bonden till att tillskansa sig så mycket som möjligt av det gemensamma, samtidigt som skadan han eller hon åsamkar slås ut på hela gruppen. Om alla delägare fattar samma egoistiska, men ekonomiskt rationella, beslut så kommer marken snabbt att bli helt förbrukad. The tragedy of the commons, kallas detta dilemma. Allmänningens tragedi.

Allmänningens tragedi innebär att ingen ser till helheten, att alla är upptagna med att göra sin egen del av kakan så stor som möjligt. Det är intressant att diskutera ur många synvinklar: etiskt, psykologiskt, ekonomiskt. Fast istället för allmänningens tragedi skulle jag vilja prata lite om det bolagiserade monopolets tragedi. Jo, jag menar SJ, aktiebolaget formerly known as Statens Järnvägar.

Tisdagen den 21:e december år 2010 tillbringade jag på resande fot. Jag skulle egentligen ha flugit från Frankrike till Sverige redan på söndagen, men det hade snöat lite så alla flygplatser i Paris med omnejd bommade igen helt. Air France på Charles de Gaulle bokade in mig på en ny flight: Tisdag, kl 09,45.

>

Apocalypse snow. Vädret som föranledde stängda flygplatser och inställda bussar och allmänt kaos i Frankrike.


Redan när jag kom dit på tisdagen hade avgångstiden på skärmen flyttats fram och garnerats med ett prevue à, beräknad till. Den tiden förlängdes sedan med tio minuter åt gången i några timmar. Jag landade i Göteborg flera timmar försent, hann bara hem och snabbladda mobilen och stuva undan all smutsvätt i en plastpåse och skrynkla ned en bunt rena trosor i väskan och hiva i mig lite spaghetti direkt ur kastrullen, sedan var jag tvungen att skynda ned till tågstationen.

Klockan var kvart i tolv på natten när vi var framme. Det var 21 minusgrader och lokaltrafiken hade slutat gå och vi hade ingenstans att ta vägen. Där och då uppstod the common of the tragedy. Vi var utlämnade till varandra, och kaoset förde oss samman. Det var ingen som armbågade sig fram, stämningen var sammanbiten men uppriktigt hjälpsam. De sista tre milen fick jag skjuts med några som skulle åt samma håll. Det var väldigt fint, alltihop. Fast det som svetsade oss samman var förstås hatet mot SJ. "Vi väntade på stationen i flera timmar", sade en tjej till mig, "de som jobbade där gick hem vid halv tio, de sade att det skulle komma en buss men det gjorde det aldrig, och när vi  ringde kundtjänst så var det stängt för dagen". Ack, SJ är en sådan katastrof.

Jag tycker att det är fantastiskt att personalen ombord på tågen överhuvudtaget klarar av ett arbetspass utan att bryta ihop och vilja ta livet av sig. Jag blir stressad och lipig bara av att vara resenär en enda dag, men de anställda på SJ lever i det här kaoset hela tiden just nu, och ändå lyckas de vara vänliga och omtänksamma och humoristiska. Det är inte rätt att de skall behöva jobba under de här förhållandena. Det måste finnas någon sorts ombudsman de kan vända sig till? Och det måste finnas någon sorts ombudsman vi kunder kan vända oss till?

När jag reste i förrgår så var kylan och snön problemet. Spårväxlarna hade frusit fast, och rälsen var oskottad och oframkomlig. Men liksom: Ungefär åtta månader varje år har vi ändå i Sverige något som kallas för vinter och som innebär kalla temperaturer och frusen nederbörd. Då borde det rimligen finnas beredskap för detta. Typ plogtåg, snöröjare, och så vidare. SJ skyller allt på Trafikverket, man menar att underhållet är eftersatt. Men jag köpte inte min biljett av Trafikverket utan av SJ, och då är det SJ:s sak att leverera den tjänst de sålt till mig. Ifall Trafikverket krånglar så duger det inte att uppgivet slå ut med armarna, då får man säga till på skarpen så att det fixar sig. Det kanske låter som ett djävla i-lands-problem, det här - "åh nej, det tar för lång tid att åka tåg!" - men det är faktiskt viktigt.

KTH, Kungliga Tekniska högskolan, har forskat i vad förseningarna kostar resenärerna. 300 spänn per person och timme, har man kommit fram. Och "det är lågt räknat", enligt Jonas Eliasson, professor i transport- och systemanalys. Till detta läggs så de statliga kostnaderna, och så de långsiktiga kostnader som tillkommer ett samhälle där man inte kan lita på kollektivtrafiken utan antingen måste bosätta sig nära allt viktigt eller se till att ha bil för annars kan man inte räkna med att kunna ta sig fram.

Jag var tveksam redan innan i tisdags. Skämtade om att jag var vågad som bokade tågbiljett strax innan jul, fastän SJ inte går att lita på. Såhär med facit i hand kan jag konstatera att jag hade sparat både tid och pengar på att ta bussen, och att det är ett både mer bekvämt och tillförlitligt transportmedel under vintern. Visst, personalen på SJ sliter hund, men vad spelar det egentligen för roll när det inte finns någon vilja från ledningen att lägga manken till och göra något åt grundproblemet? Förtroendet är snart uttömt, men SJ verkar inte riktigt bry sig. Man kör på, hela vägen ned i botten, man skiter i korna och marken tillhör någon annan. Det är det bolagiserade monopolets tragedi.

Extrakrönika här.

Ny krönika här. (Den näst sista krönikan jag skriver för Aftonbladet.)

Med en vecka kvar till jul kanske allt känns som enda helveteskavalkad av rött och vitt och glitter och granar och pyssel och fejksnö och tillkämpat fryntlig stämning och äcklig mat som tar evigheter att laga och alldeles för dyra presenter och släktingar som man svårligen kan tåla?

Då får man ta sig samman och minnas varför vi gör allt det här: FÖR BARNENS SKULL. För att julen är så mysig och rolig för dem.

























Bilderna kommer från abrutis.com. Jag älskar internet.

Ny krönika här.

Jag håller på att fördjupa mig i Aspergers syndrom, skriver ett reportage för magasinet Neo, och det är så spännande. Diagnosen är rätt ny: Den formulerades i mitten av 1940-talet, men först under 1980-talet spred sig begreppet på riktigt. Aspergers kan beskrivas som ett behov av en egen sfär, en nedsatt förmåga att knyta an till sin omvärld och människorna som befolkar den. En Aspie är väldigt antingen eller, det finns inga nyanser.

Vi lever i en dataålder nu. På ett sätt borde väl det här vara en tid för den typiska Aspien att frodas i. Allt kan skötas via datorn, programkod och information är vad som styr världen. 2010 års Person of the Year i Time blev Mark Zuckerberg, upphovspersonen till den sociala nättjänsten Facebook som styr alla moderna relationer och har gjort dem oerhört binära, faktiskt Aspiga: Antingen är man vän med någon, eller så är man det inte. Antingen gillar man något, eller så gör man det inte. Det finns inga mellanlägen. De enda nyanser som existerar är fulgula smileys, det är så vi markerar allt vi inte bokstavligen säger såhär i post-ironins era.

Vi lever i en dataålder nu. Men allramest lever vi i ett kommunikationssamhälle. Framgång handlar på något sätt om att vara en vara, att ha förmågan att kunna sälja sig själv. Förr i tiden tränades man oftast redan från början att bli det ens föräldrar var, eller så gick man lärling hos någon och utbildades i dennas disciplin. Sedan uppfanns arbetet som sådant i och med industrialiseringen i slutet av 1700-talet, och på 1950-talet lanserades så idén om fritiden. Därefter blev tillvaron en tudelning. Det började gå prestige i att ha ett bra jobb, och utöver det många vänner och intressen och en massa spännande saker att fylla sin ledighet med.

Heltidsanställning livet ut existerar knappast längre. De flesta jobb är vik, deltid, visstid, projekt. För att ta sig fram och få arbete i vår tid måste man vara smart och kunna spinna finmaskiga trådar kors och tvärs, lyckas sno ihop lite kneg här, lite där. Nätverka. Det är där alla de går bet som inte är säljiga och duktiga och anpassliga. Entré bokstavsdiagnoser, till exempel Aspergers. Ini dessa tomma fack skyfflas de som av olika skäl inte passar in. De konstiga.

Aspergers syndrom är ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Men vad innebär egentligen begreppet funktionshinder? Ankommer det inte också på själva miljön vad som fungerar och vad som blir till ett hinder? När vi klassar något som avvikande, så säger det ju också något om oss andra, och om samhället vi lever i. Det kan vara värt att fundera över i en tid då vi blir alltmer ogenerösa mot andras egenheter.

Väldigt fånigt klotter, jag vet. Likväl fnissar jag förtjust åt den här bilden varenda gång.

Naomi Wolf har skrivit om fallet Julian Assange i The Huffington Post, och det är så beklämmande läsning.

Hon berättar om sina många års studier av våldtäkt runtom i världen, om hur anmälningar läggs ned, hur de fall som går till rättegång sällan leder till fällande dom, ty "no one wants to 'ruin the life' of a man/ who has 'made a mistake'" - ingen vill "förstöra livet" för en man/ som har "gjort ett misstag". Hon berättar om hur offren skuldbeläggs och stöts bort, på grund av att våldtäkt i praktiken betraktas som alltför besvärligt att befatta sig med. Därför lägger folk skulden på den som säger sig ha utsatts för det. Eller så trivialiserar de brottet (paradoxalt nog därför att de egentligen tar det på alltför stort allvar, skulle jag vilja tillägga. Jag har ju skrivit om det här förut, om problemet med att vi föreställer oss att kvinnor ÄR sina kroppar, att deras sexualitet är helig; att våldtäkt därför är ett så fruktansvärt brott att bara riktiga psychomonster kan begå det, och att offren måste vara oåterkalleligt förstörda för resten av livet, annars räknas det inte.)

Naomi Wolf beskriver de kulturella mekanismerna kring våldtäkt. Därpå gör hon sig skyldig till exakt det problem som hon tar upp i sin text: Hon trivialiserar två eventuella våldtäkter därför att hon inte vill förstöra livet för en man som har gjort ett misstag. Hon avfärdar anmälan mot Julian Assange som en "dispute/ around a condom" - en dispyt kring en kondom, fastän den som har brytt sig om att sätta sig in i fallet det allra minsta vet att det han står anklagad för är att ha haft sex med två kvinnor mot deras vilja, i det ena fallet genom att hålla fast kvinnans armar och trycka ned henne med sin kroppstyngd, i det andra fallet genom att ha sex med en kvinna som sov.

Det är förstås mycket bekvämt och lägligt för myndigheterna att Julian Assange står anklagad för våldtäkt. Det är också mycket obekvämt och olägligt för alla som gillar Julian Assange. Det betyder emellertid inte att han är oskyldig.

Som jag har påpekat tidigare så är WikiLeaks oändligt mycket större än den man som fått symbolisera verksamheten utåt, organisationens fortlevnad är inte beroende av honom. WikiLeaks kan klara sig fint utan Julian Assange.

Om människor kunde lära sig vad WikiLeaks är och hur det faktiskt funkar, och om de granskade sin sunkiga syn på kvinnor, män och sex så kanske vi framöver kunde få slippa osmakliga uppvisningar i stil med Naomi Wolfs text. Det skulle jag tycka vore fint.