Lisa Magnusson

Kort version utan CHOCKATTACK på Miljöpartiet finnes här.


Jag är 28 år, jag har haft rösträtt i 10 år, och under den tiden har jag troget lagt min röst på Miljöpartiet. Förutom i EU-valet förra våren då. Då röstade jag på Piratpartiet, och det gjorde jag av det enkla skäl att det var det enda parti som överhuvudtaget förstod att internet är en viktig fråga.

Miljöpartiet låtsades fatta, de piratkopierade en replik här och en där, och bara: "Jamen vi är för internet!". Men de gjorde inget för att visa det. För sanningen var ju att de verkligen inte fattade. De fattar fortfarande inte. Och nu känner jag att jag håller på att förlora tålamodet.

Hallå?! Vad betyder miljö för er, egentligen? Vill ni vara marginella ekologister - Bevara Naturen Naturlig - jämte sverigedemokratiska nationalister - Bevara Sverige Svenskt? Eller kan ni tänka er att anpassa er till samtiden och utvidga ert intresseområde till att gälla alla miljöer som den moderna människan vistas i?

Jag tycker verkligen om Miljöpartiet. Jag tycker om att det är ett så idealistiskt parti, och jag tycker om den allt igenomsyrande människokärleken: Det är en vacker mix av liberal tilltro till individens förmåga och socialistisk omtanke med de små. Och de smältande polarisarna gör förstås sitt till populariteten.

Samtidigt känns Miljöpartiet så sjukt daterat.

Några sossar steker idag på lite valfläsk om hur BEDRÖVLIGT de tycker att det är när Storebror tar över internet. "Vi ifrågasätter nyttan av informationen som insamlas och överförs: Den motsvarar inte den integritetskränkning som systemet innebär", skriver de och hoppas att oset av patos skall skapa en känsla av lägereld. "Under en försöksperiod har det med hänvisning till hemligstämpling heller inte presenterats några bevis för att all denna information verkligen hjälpt till att förhindra terrorism".

Deras uttalande skulle kunna handla om FRA, eller IPRED, eller Datalagringsdirektivet, men det gör det inte. Istället handlar det om SWIFT-avtalet.

FRA = Har trätt i kraft. Ger staten rätt att avlyssna folk via telefon och internet.
IPRED = Har trätt i kraft. Ger nöjesindustrin rätt att kräva ut information om privatpersoner.
SWIFT = Under behandling. Ger amerikanska staten rätt att övervaka våra banktransaktioner.
Datalagringsdirektivet = Under behandling. Tvingar telefoni- och internetleverantörer att lagra trafik så att staten kan övervaka och analysera den.

FRA motiverades med att det absolut inte handlade om att samla och spara information, herregud, det vore ju förkastligt. Men håll i foliehatten, för det har inte ens gått ett år och nu är det just datalagring som är på tapeten. Ändå föredrar politikerna att prata om SWIFT. Hallå, är det någon hemma?

Alla datalagar hittills har per definition medfört "en integritetskränkning" av alla, och ursäktats med att man vill "förhindra terrorism". Vi snackar alltså om ett kollektivt övergrepp på hela svenska folket för ett brott som begåtts en handfull gånger de senaste hundra åren. Logiken bakom datalagarna är ungefär densamma som om myndigheterna skulle installera övervakningskameror hemma hos alla män med motiveringen att man vill kunna förebygga sexmord på småflickor.

Definitionen av "terrorism" är för övrigt: "Våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas" (Nationalencyklopedin). Jag tycker att det låter som en ganska träffande beskrivning av de lagar som mitt land pådyvlat mig på sistone.

Och jag skiter i om partiet jag satt min tilltro till erbjuder en "kritisk röst" i typ Jakop Dalunde. Jag behöver inte någon som tänder ett symboliskt ljus när staten tar sig för stora friheter. Jag behöver ett parti som kan tala för mig, som kan sätta sig in i vad internet handlar om och förstå vidden av de nya lagar som i rask takt klubbas igenom innan internet ens hunnit gå från embryo till barn. Jag behöver ett parti som sätter ned foten och på riktigt värnar min miljö innan den miljön oåterkalleligen sabbats.

Visst, jag fattar att ni måste spela taktiskt, älskade Miljöparti. Men när makten blir ett självändamål och politiken spelar andrafiolen, när ni ger upp hela er själ för att vara sossarna till lags, då blir ni inte heller annat än just själlösa sossar (med Fjällrävenjackor och skägg). Och när ni varken tror på er själva eller har någon riktig politik så kommer det bli svårt att få folk att rösta på er i höst.

Jag gillar egentligen Birgitta Ohlsson. Men jag tyckte att hon hycklade när hon skrev på sin blogg att hon skulle ta ut en månad av mammaledigheten bara, hon som motionerat för individualiserad föräldraförsäkring och skrivit att jämställdheten kräver att "både det obetalda arbetet inom familjen och det betalda på arbetsmarknaden/ fördelas jämt mellan könen".

Så varför gällde inte det henne själv? tänkte jag uppbragt. Och så gick jag och skrev en text om saken, det är så jag bearbetar det mesta: jag skriver, och texten lade jag ut på min blogg.

Det var en bra text, det tycker jag fortfarande. Bara det att jag hade fel vad gäller just den del som handlade om Birgitta Ohlsson.

Den 22:e januari skrev hon nämligen såhär på Facebook:

"Birgitta Ohlsson  har haft intressant dag. Fått sin graviditet outad i stora morgontidningen (tack alla snälla som gratulerat) och fått höra i Ekot att jag därmed missar valrörelse. Att jag bara planerat vara borta 1 månad under sommaren (ja vi ska dela och jag tar resten senare) och är tillbaka i augusti. Jag är dessutom gift med en modern man och ingen dinosaur. Ibland undrar man om vi lever år 2010 eller på 1950-talet?"

(Tack, darling Johanna Nylander, för att du letade reda på det åt mig som inte har Facebook.)

Birgitta Ohlsson lever alltså som hon lär och har tänkt ta ut halva föräldraledigheten. Det var jag som hade missförstått. Förlåt, Birgitta! Jag menar det verkligen, från botten av hjärtat i någon som ständigt blir mer eller mindre missuppfattad och misshandlad av misogyna internetmongon: Förlåt.

Fast jag kan inte riktigt låta bli att spela djävulens advokat nu när jag ändå är i farten: Betyder det här att du tänker missa ett halvår som minister? Jag noterade nämligen att du sade det där om din föräldraledighet innan du fått jobbet som EU-minister.

Mm, jag frågar det här dels för att jag är uppriktigt nyfiken, men mest för att jag verkligen hatar att ha fel. Jag har inga problem med att be om ursäkt, men jag hatar att ha fel. Och det känns som att det är synd på en så intressant text om ett av de bärande elementen inte stämmer. Det är nästan så att jag lite skulle föredra att Birgitta Ohlsson inte kommer att vara hemma med sin bebis framför att min text skulle halta. "Please let them find semen in my dead grandmother's vagina"*, liksom.





*Alla som förstår referensen får en maräng.

Folkpartisten Birgitta Ohlsson har tackat ja till ett toppjobb som EU-minister, fastän hon är gravid, och inte nog med det: hon planerar att bara vara mammaledig i en ynka månad. Hon har fått väldigt mycket skit för det här, och det förstår jag. Det som är skevt är att folk kritiserar henne på så märkliga grunder.

Liksom, ta bara Eva Sternberg på Expressens debattsida. Hon skriver att Birgitta Ohlsson är en "farlig förebild" som "inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder". Den "bistra sanningen är att barnet i magen påverkas starkt av varje stresspåslag", nämligen. Ja, till och med "dina barnbarn kommer att påverkas av hur du lever under den fortsatta graviditeten", förmanar Eva Sternberg. Vi kvinnor bör därför inte "lämna våra hem överhuvudtaget".

Man skulle ju kunna tro att Eva Sternberg är ironisk, men det är hon alltså inte. Det är ju därför lite konstigt att hon själv, enligt den orienterande minipresentationen jämte debattartikeln, är "ledarskapskonsult/ språkvetare/ engagerad i före- ningen Barnens rätt till föräldrarnas tid och en av grundarna till stiftelsen Kvinnor Kan". Jag menar, är inte det ett lite väl ambitiöst cv för en kvinna som är emot att folk med fitta gör något annat än att smyga omkring hemmavid och undvika att leva, allt för att inte stresskada kommande generationer?

Kära Eva Sternberg, du är fri att tycka vad du vill om kvinnans uppgift här på jorden. Men jag lovar dig: Inget blir bättre av att du demoniserar dem som inte vill sätta sitt "barns rätt till tid med sin egen mamma" överst på agendan. Synen på mödraskapet som allt annat överskuggande är ju för övrigt inte bara en ideologisk och historisk parentes; det lalala-land av absolut uppmärksamhet som du fantiserar om vore dessutom direkt skadligt för barnets jaguppfattning och utveckling, det är nog de flesta pedagoger ense om. Ingen människa mår bra av att vara någons hela värld.

Eva Sternberg är nu inte den enda som kritiserar Birgitta Ohlsson. I klagokören hörs även bland andra en kristdemokratisk ledamot som påpekar att "det är viktigt med barnen", och Alex Schulman som förrädiskt försåtligt säger om Birgitta Ohlsson att "framför allt är det synd om henne själv", för mellan en moder och hennes barn finns ett band som ingen annan kan förstå.

Jag skiljer mig lite från de andra som har invändningar mot Birgitta Ohlssons föräldraledighet. Jag har nämligen ingen uttalad önskan om hur just mammor bör vara och bete sig. Jag tycker inte att kvinnor bör stanna hemma och vårda man och barn, inte heller hyser jag romantiska idéer om att just mamman är oersättlig för bebisen.

Som jag ser det är problemet att Birgitta Ohlsson hycklar. Hon har nämligen hela tiden sagt sig vara för individualiserad föräldraförsäkring, 50/50, rakt av bara, inget knussel. Jag är av samma uppfattning som hon faktiskt, jag tycker att om man sätter ett barn till världen så får man ta hand om det barnet också, och det gäller båda föräldrarna. (Jag skrev om det i en krönika för ett par månader sedan.) Jag trodde vi var på samma nivå, Birgitta Ohlsson och jag.

I en motion år 2008 skrev Birgitta Ohlsson:

"En radikal liberal feministisk politik måste vara grundad i individualismen. En individualiserad föräldraförsäkring svarar just mot det kravet, precis som särbeskattning gör det. Inga andra försäkringar i samhället är heller kollektiva. Ju mer välfärdsstaten individualiserats genom åren, desto mer har det gynnat jämställdheten. I en individualiserad liberal politik är det enskilda personer som är utgångspunkten, aldrig något kollektiv, såsom familjen. Det är därför hög tid att öka jämställdheten i Sverige."

Hon ställde sig senare bakom kravet på en tredelad föräldraförsäkring, det vill säga en försäkring där en tredjedel går till mamman, en tredjedel till pappan och en tredjedel kan fördelas som föräldrarna själva finner lämpligt.

Om denna tredelade föräldraförsäkring sade Birgitta Ohlsson såhär: "Målet är så klart en helt delad föräldraförsäkring, men det här är ett första steg. Barn har rätt till båda sina föräldrar, oavsett vad de har för kön."

Hon förespråkar alltså fortfarande en linje som går ut på att föräldrarna tar lika stort ansvar för sitt barn, men själv lever hon inte som hon lär utan tar bara ut en månad av sin mammaledighet.

Jag får intrycket av att individualiserad föräldraförsäkring för många inte handlar om att föräldrar skall ha gemensamt ansvar för sitt barn, utan om att barn betraktas som en kvinnofälla och att män av det skälet bör förmås att ta mer ansvar. Men för kvinnor som inte vill låta barn stå i vägen för karriären skulle jag vilja upprepa samma mantra som jag tidigare anfört gällande män som inte tar ut halva föräldraledigheten: Ifall man inte är beredd på att lägga ett halvår av sitt liv på att lära känna sitt eget barn så kanske man inte skall skaffa ett till att börja med.

Och jag förstår inte hur folk kan applådera Birgitta Ohlssons val att bara vara hemma en enda månad, jag förstår inte hur man kan dunka henne i ryggen och säga att BRA DÄR! och tycka att hon är en sann feminist bara för att hon gör karriär. Hade ni gjort det ifall det handlat om en man som propagerat för delad föräldraförsäkring och sedan bara tog ut en månad själv? Nej, ni hade kokat honom i olja på sexan.

Jag tror att det oförblommerade hyllandet av Birgitta Ohlssons val handlar om att vi överkompenserar för den pinsamt politiskt inkorrekta biologin som tvingar oss till ojämställdhet i och med att det är kvinnan som måste kånka runt på bebisen i nio månader innan den föds, det är till henne bebisen automatiskt kommer att ty sig till en början, och det är henne naturen har begåvat med en inbyggd mjölkmaskin. Ingen vill riktigt tänka på det, inte jag heller, för att göra det vore att erkänna att man på ett sätt lever i ett fängelse. I framtiden kommer det säkert att gå att hacka både sinne och kropp och miljö på samma osentimentala vis som man nu hackar datorer. Men vi är inte där än. Människorna i vår tid sitter fortfarande fast i sina fysiska förutsättningar, vi omgärdas av naturgivna ramar och regler, och marginalerna för förändring är orättvist små. Just därför är det så viktigt att vi för en politik som inte bryr sig om vad folk har mellan benen utan som behandlar alla lika.

För poängen med delad föräldraförsäkring är ju inte att få någon sorts uppochnedvänd värld, ett Egalia där männen tar största delen av ansvaret för barnen medan kvinnorna gör karriär. Poängen är ju att båda föräldrarna skall ta ansvar för sin avkomma och dela lika. Och det gäller dig också, Birgitta Ohlsson.

Jag älskar The Office, jag tycker verkligen att det är en av de bättre teveproduktionerna någonsin.

Det är inte en helt enkel serie att titta på. Det vilar en tristess och en svärta över allting, och ett slags tyst desperation. Att titta på The Office är helt enkelt ganska plågsamt, och när man skrattar är det aldrig ett raktigenom befriat och lyckligt och glatt skratt. Det ligger alltid något inunder och skaver.




Så är det inte med den amerikanska versionen. Jag blev besviken på den först, för att den var en urvattnad och snäll karbonkopia som saknade precis allt det som gjorde den brittiska förlagan så fantastisk. Det kändes lite som att gå på konsert med sitt älsklingsband bara för att mötas ett habilt coverband. Det var inte alls dåligt, bara inte lika mångdimensionellt och intelligent och rysroligt och originellt. Och det tog ett tag att komma över att David blivit Michael, Tim blivit Jim, Gareth blivit Dwight och Dawn blivit Pam, och att de var precis som sina brittiska syskon fast ändå inte.

Men nu! Nu gillar jag verkligen The Office US. Precis som Kjell Häglund har jag haft svårt för jänkaren Jim; förlagan Tim var inte alls lika störig i sin roll som den normala, schyssta killen som det är tänkt att vi skall identifiera oss med. Kanske beror det lite på att The Office UK blev en så mycket kortare historia och att man helt enkelt inte hann utveckla Tims karaktär, men jag tror inte att det bara handlar om det. Det fanns något svettigt uppgivet över Tim som hans själlöst självbelåtna amerikanska motsvarighet helt saknar. Det är samma sak med Michael: Han har inte alls samma desperata nerv som David.

Ändå är ju The Office US helt klart sevärd och har sina alldeles egna kvaliteter. Det tog mig bara en handfull avsnitt att inse det. Och på sistone har jag fattat att det är mer än så: Att den amerikanska långköraren faktiskt ofta dessutom tangerar det rent geniala.



Det här är så fruktansvärt roligt och sammanfattar hela essensen av The Office US.

Impulsköpte några nya böcker på järnvägsstationen i Göteborg:

Carl Johan De Geer - "Jakten mot nollpunkten".
Ann Heberlein - "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
Katrine Kielos - "Våldtäkt och romantik".
Alex Schulman - "Skynda att älska".

Det är sådana där böcker som jag tänkt ett tag att jag skall läsa, fast det har aldrig blivit av.

Och nu undrar jag: Är de bra? Vad tycker ni om dem?

Ny krönika här.

Hahaha, jag älskar Magdalena Ribbing.

För ett tag sedan läste jag om en universitetslärare som vid kursens början talade om för studenterna att han tänkte baka in en lögn i varje föreläsning. Han gjorde det för att han ville lära dem att hela tiden vara uppmärksamma och tänka kritiskt, sade han. Först var lögnerna ganska uppenbara, men ju längre kursen fortskred desto mer raffinerade blev de, och studenterna fick anstränga sig för att hitta dem.

Allra svårast var det förstås under den tekniskt mest komplicerade föreläsningen, så läraren lät dem tänka över saken under veckoslutet. På måndagen bad han studenterna lägga fram sina olika teorier, och efter genomgången avslöjade sedan att ingen av dem faktiskt hade rätt:

"Kommer ni ihåg när jag sade till er att varje föreläsning skulle innehålla en lögn? DET var faktiskt en lögn. Min förra föreläsning var nämligen helt korrekt. Men jag är glad att ni har gått igenom era anteckningar så noga, mycket av det som står i dem kommer att vara med i sluttentan. Då går vi vidare..."

Jag skulle önska att Roy Andersson hade haft den här läraren. För även om det är en sann konst att kunna tänka kritiskt så det betyder det inte att det är intelligent att hitta fel i precis allting. Och allting har sin tid och sin plats. Det hade varit bra om någon hade kunnat påtala det för honom innan han höll sitt invigningstal på Filmfestivalen i Göteborg i fredags kväll.

Man hade ju kunnat tänka sig att en invigningstalare skulle vara välkomnande och säga något lagom vackert om film och sedan förklara Filmfestivalen öppnad. Men nej. Istället för puttrigt prat till fördrinken gav Roy Andersson festivalbesökarna en hånfull uppläxning von oben.

Han ironiserade över att Svenska Filminstitutet sponsrar kommersiella skitfilmer, typ Göta Kanal 3, ja - ångade han på - kanske kommer det bli en ny Åsa-Nisse nästa år? Det skulle då inte vara förvånande, trots att upphovsmannen till Åsa-Nisse var en ytlig jävel som "hade möjlighet att vittna om [hemskheterna under andra världskriget], men i stället skrev/ komedier om stereotypa smålänningar. Han flyttade intresset till billig underhållning i stället för att vittna om sanningen - precis som nöjesindustrin gör i dag, flyttar folks uppmärksamhet från det väsentliga till det oväsentliga".

Ursäkta, men du är ett stort namn, Roy Andersson. Du har väl också all möjlighet i världen att vittna om hemskheter omkring dig. Men vad har du egentligen bidragit med, bortom en decenniegammal broschyr om att den tyska naziregimen var ond? Alla vet redan att det där med utrota judar var en dålig idé. Har du verkligen inget mer angeläget att säga, typ något om den tid vi lever i nu? Och är det inte ganska mycket hyckleri att slå ned på kommersiell film med tanke på att du själv i huvudsak förtjänat ditt levebröd på att göra reklamfilm?

Ett annat exempel på någon som satt en ära i att vara kritisk snarare än att tänka kritiskt är den kanadensiska författaren Naomi Klein, vars tjocka bok The Shock Doctrine ligger hemma i bokhyllan på mitt gamla flickrum och dammar, jag vet att jag aldrig någonsin kommer att orka läsa den. Under Filmfestivalen i Göteborg visades filmatiseringen av boken.

Kalle Palmås vittnar skakat:

"Det var en gång ett land som ansåg sig vara världens fredligaste och rättvisaste - ett land vars näringsliv inte hade något som helst att göra med krig. I detta land låg en stad där alla var materialister och mer eller mindre vänster. I denna stad fanns det en biosalong vars namn var en hyllning till stadens främsta samhällskritiska filmregissör, och samtidigt ett muck med monopolbiografkapitalismen. Under en lördagsmorgon satt i denna salong en publik som ännu inte blivit utmattade av allt det biotittande som hör den årliga filmfestivalen till.

När så ljuset från filmen lyste upp salongen kom dock filmpublikens relativa intellektuella skärpa att brytas. Besökarna möttes av en strid ström av snabba klipp som visade tortyrmetoder, psykologiska experiment, och elektrokonvulsiv behandling. Och när de inte matades med bilder på sådana grymheter så fick de se snabba klipp från krig och mord. Och mitt i sondmatningen med explicita avtryck från mänsklighetens jävlighet så fick de stackars biobesökarna dessutom se korta porträtt av de onda makthavare som manipulerat världen under de senaste femtio åren./

Under andra hälften av nittonhundratalet påbörjas ett sorgligt och brutalt drama, där godhetens politiska triumfer krossas, där rättsordningen våldtas, och sanningen förvanskas. Publiken hade inte tidigare konfronterats med denna sanning om världens jävlighet, med all dess grymhet och våld, och tvingades inse att deras gamla världsbild var förljugen, eller i alla fall obsolet./

Och mitt i bilderna av tortyr, primitiv elchocksbehandling, Milton Friedman, halvruttna kroppar, psykologiska experiment, General Pinochet, stridsflygplan, missiler, primitiv elchocksbehandling, stridsvagnar, Margaret Thatcher, skändning av fångar, blod och hjärnsubstans-splatter, George W Bush, primitiv elchocksbehandling - ja, då känns det hela som att filmen faktiskt lyckas med att förklara hur typ allting hänger samman."

En film som använder chock för att förmedla ett budskap om att chocken är djävulens, det vill säga nyliberalismens, verktyg - så meta! Betyder detta förresten att Naomi Klein i själva verket är ond, det vill säga nyliberal? Och är www.vaken.se informerade? Frågorna är många.

Av Kalle Palmås blogginlägg att döma är han dock inte redo för Sanningen. Han ifrågasätter både filmens metod och innebörd, skriver att den borgerliga samvetsvänster som enligt honom utgjorde majoriteten av publiken i lördags morse "förtjänar en bättre och mer vattentät förklaring till välfärdstatens fall och oljekrigens uppkomst" än vad filmen serverade den. Ja, tänk ändå hur väl nyliberalismen lyckats hjärntvätta somliga! Fastän de får veta hur saker och ting förhåller sig vill de inte se. Det är verkligen obehagligt.

Eller så är det månne så att verkligheten inte är som en föreläsning, att det är meningslöst att tänka i termer om rätt och fel, och att den diktomin enbart är kontraproduktiv i de flesta sammanhang.

Kanske är det till och med så att de som inte förmår uppfatta nyanser gör sämre film, att de som som ser världen i svart och vitt är den sort som överhuvudtaget startar krig och gör sina medmänniskor illa. En sak är i alla fall säker, och det är att det där kategoriska och aggressiva dödar varje ansats till intelligent samtal.

Jag tycker att det där videoklippet är väldigt roligt, på samma hisnande sätt som jag tycker att Sarah Silverman är rolig. Alltför direkt humor kittlar i magen, det är som att kolla på en skräckfilm eller äta djungelvrål eller skriva en fuck-you-krönika: Man vrider sig i njutningsfulla paroxysmer likt en agnad mask. Och jag föredrar ett panikslaget skratt framför ett tryggt skrockande, alla dagar i veckan.

Jag har alltså inget som helst emot det här klippet i sig, tvärtom. Problemet är när Nour El-Refais svepande och drastiska och överdrivna SKÄMT politiseras och görs till sanning.

Till exempel:

Gustav Almestad bloggar om att jämställdheten når nya triumfer när folk helt utan betänkligheter garvar åt Nour El-Refais fittslickarskämt på samma sätt som de garvat åt en killes kuksugarskämt.

Elin Grelsson twittrar till honom: "Hur ofta har du träffat på tjejer på krogen som skryter om hur bra de är på kuksugning och/ gillar du det inte är det för att du inte har träffat rätt ännnu och gillar du inte tjejen skills är det dig det är fel/ på? Och hur ofta har du som kille sex där din njutning består av lite runk innan resten av knullet bara handlar om ngt du/ inte får ut så vidare mkt av, framförallt inte orgasm? Jag skulle nog säga att Nour snarare på talar uppenbara brister i/ jämställt sex."

Jag kan gå med på att förväntningarna på hur sex "skall" vara fjärmar oss från varandra och lägger lock på förälskelsen och lyhördheten och intimiteten och allt det som i mitt tycke gör riktigt bra sex. Men jag blir skitirriterad på den där idén om att tjejer är stackars offer och sex är något som liksom råkar hända dem, att "knullet bara handlar om ngt/ [som de] inte får ut så vidare mkt av, framförallt inte orgasm".

Det finns en idé om att män borde fatta att de skall göra si och inte så - men de är inte bättre tankeläsare än kvinnor är.
Det finns en idé om att män tänker för mycket på sig själva - men det kanske snarare handlar om att kvinnor tänker för lite på sin egen njutning och är för dåliga på att ta för sig.
Det finns en idé om män skall GE kvinnor orgasm - men det finns ingen anledning för kvinnor att passivt vänta på att männen skall hitta rätt.

Jag vet att många inte tycker att penetrationssex känns särskilt bra, och jag håller med om att det är dumt att det betraktas som det enda "riktiga" sexet. Men det är inte något skäl till att utgå från att inget enda fruntimmer kan uppskatta det. Kuken i fittan är inte en kvinnofälla.

Visst, det är privata politiskt, och jag tror på kollektiv analys. Men först när vi vågar betrakta sex också ur ett purt individperspektiv och slutar värdera vad folk tänder på och tycker är skönt, först när kvinnor vågar vara dåliga flickor och ta ansvar för sin egen njutning, först då kommer vi kunna uppnå verklig sexuell frigörelse.

Jaha, då är det bara att bita ihop och förbanna sig själv för att man inte köpte på sig mer grejer under hösten när modet var snyggt.

För nu kommer THE SPRING FASHION:



Vad vi kommer skåda framöver är alltså tydligen något slags millennieskiftesretro i kulturtantsmaterial, om man skall tro H&M:s medlemsutskick.

Jag som längtade efter våren.