Senast Skrivet
- Kroatien rycker upp sig
- 2012-05-23 21:45
- Slovenien gör Molitva 2
- 2012-05-23 21:42
- Bulgarien har lånat in Caracolas snurr-pyro
- 2012-05-23 21:37
- Ukraina rycker upp sig
- 2012-05-23 21:33
- Portugals ballad blir en färlängning av kisspausen
- 2012-05-23 21:30
- Säsongen som gick, del 1
- 2012-05-23 21:30
- Vitryssland växer till sig
- 2012-05-23 21:24
- Falskt, Malta!
- 2012-05-23 21:20
- Kan man få hoppas på ett litet missöde med lägereldarna i morgon?
- 2012-05-23 21:15
- har du ont, Kaliopi?
- 2012-05-23 21:12
- Zeljko äter kameran
- 2012-05-23 21:08
- Nu är repet igång - ge järnet Loreen
- 2012-05-23 21:02
- Kvällens genrep bedöms av jurygrupperna
- 2012-05-23 20:38
- VM:s 20 bästa - och ingen Thoresen
- 2012-05-23 20:22
- Så här kan man ju också bevaka Baku
- 2012-05-23 20:17
Senast skrivet
Kategorier
- boken
- djungeln av rättigheter för diagnosbarn
- för att han skall må bättre
- förhållandet
- jobbigheter
- kamp att det skall bli bättre via politiken
- kyäni
- npf upproret
- när allt känns så bra
- ohana
- ork som tryter
- reflektioner
- sams tankegångar
- skola
- sommarpratare
- syskon till diagnosbarn
- tankar kring att vara förälder till ett diagnosbarn
- tankvärt
- tv inslag
Populära nyckelord
skola barn förhållande bup skolan utbrott rellation gråt handikappat struktur dr döda självmord backhoppning asberger assistent stress adhd mammas kläder julskylning explosiva ritalin slåss osArkiv
Fritt fall
- Alla möten som jag går på för ditt bästa, alla tankar som jag tänker tusen gånger på en dag för att du skall må bra..om alla tårar som jag fäller för att jag blir så lessen av att se hur du mår vore guld så skulle vi vara miljonärer nu.. Fattar du inte Sam att jag bryr mig, men jag kan inte göra jobbet åt dig. Jag finns här invid dig, men du måste bjuda till om bara så lite själv.
Han tittar på mig när jag gråtande står i hans rum imorse. När jag bevittnar hur han likt Skalman bara gömmer sig ifrån omvärden, vill inte delta alls i den. Kryper in i sitt skyddsrum dit jag inte når honom.
- Så synd för dig då mamma att det är så, men vad du än gör så kan du inte hjälpa mig. Allt är bara förgäves. Kan du gå nu?
Sitter storgrinande på skolmötet imorse. Berättar hur Sam mår och tänker om sig själv och livet, att han börjat blivit självdestruktiv igen. Hur han slagit igen dammluckan och inte på några presmisser vill delta i det som inte varit en svårighet tidigare..varken i livet eller skolan.. Han mår skitpiss just nu i själen, är så stressad och pressad över livet..och jag blottade mig helt inför honom imorse hur jag mår av att han mår dåligt, att han vägrar ta emot hjälp..Han resignerar över mina tårar, över mina försök att nå honom och att jag är jätteledsen.Inte en tillstymelse till medlidande..men hur skall han kunna det då han själv håller på att drunkna?
Jag möter Sams klasskamrater och jag har fullt shå med att bita ihop och inte brista inför dem..Jag får berättat för mig hur de gång på gång försökt närma sig honom de få gånger han är i skolan och hur han själv backar..Det här som händer skrämmer skiten ur mig. Mitt barn mår så psykiskt dåligt över livet och jag vet inte längre hur jag kan lindra det.. Vi blir kallade till psykläkaren rätt omgående och skall prova att medicinera Sam. De vill att han följer med men jag är tveksam till att det går..jag hoppas innerligt att han är motaglig överlag för medecinen..Det har blivit fritt fall nu de senaste veckorna. Det är som om verkligheten kommit ifatt honom vad som väntar efter sommarlovet..och att försöka prata med honom om skolan, livet längre fram..ja mina vänner..det är enklare att plocka ner månen..
Och junior, vår älskade Tobbe..får en snabb lägesrapport att den killen inte heller mår något bra i skolan och börjar resignera även han inför vissa situationer..Fick även veta att det var ett stort missförstånd det som hände för några veckor sedan då han blev utelåst ifrån en lektion. Det fanns några detaljer till som gjorde att det blev som det blev, men tror ingen har förklarat det för honom bara..
Åh holy shit.. Får ta dag för dag, såsom jag gjort i så många år..men nu är jag himla nära att bara ge upp.. Lägga mig raklång och bara dö..men..så kommer ni finare läsare därute och puttar upp mig och hjälper mig på benen igen..Är bara att läsa era fina kommentarer ifrån gårdagens inlägg så tar jag ett djupt andetag igen..
Jag har sagt det förr, men när ens barn har ont i själen..fy fan..när man inte kan hjälpa mer än att bara finnas där med sin kravlösa kärlek och hoppas att den räcker en bra bit på vägen..När det inte finns någon medecin som hjälper mot den smärtan.. Nä..nu får högre makter ta vid hörrni..
K R A M I S M A M M A Z O F F E
Jag är själv inne i en perjod som jag känner att jag bara vill försvinna och allt är bara skit och det är jobbigt precis allt just nu.
Jag vill bara säga att du är en riktigt stark mamma.
Stor kram
Usch, vad livet är hårt många gånger och speciellt för er nu. Lider så hemskt med er, tror att psykiska åkommor är bland det värsta man kan råka ut för. Man blir så maktlös och jag förstår din uppgivenhet. Den där repliken "Kan du gå nu".... oj, vad jag känner igen den!
Men jag tror att bara din närvaro där du visar din kärlek kommer att räcka. Du vet att du gör vad du kan - ge inte upp! Sen hoppas jag verkligen att Sam får hjälp från rätt läkare direkt, det behöver han och hela familjen. Jag ryser när jag läser ditt inlägg....
Och sen har ni ju stackars Tobbe också som inte heller mår bra.... som om det inte redan räckte.
Om jag kunde ta bort dina bekymmer så skulle jag gjort det för länge sen. Känns futtigt men här kommer en massa, massa, massa styrkekramar och kämpakramar och ge-inte-upp-kramar!
//Bellan
Men det jag kan göra är att skicka över massor av kramar och försöka sända över extra styrka till er <3
Våra älskade barn...som inte vill nått annat än göra rätt, svara rätt, vara rätt och ändå blir allt så fel, fel, fel...för omvärlden kan inte förmå sig till att förstå att det är omvärlden som äger problemet, deras okunskap som gör våra barn så illa, som gör att våra barn lider så mycket...
Varför ska man tvinga ner i halsen på våra barn hur man ska vara, hur man ska göra och att man ska anpassa sig? Dom kan ju inte hur mycket dom än vill så kan dom ju inte ändra på vem dom är, att dom har dessa svårigheter med socialt, intryck, kommunikation, sinnena och allt det andra...Dom försöker ju sitt absolut bästa mer kan dom inte göra och ändå kör dom slut på sig själva för att passa in i mallen för normalt är, inte undra på att dom inte orkar mera och drar sig helt undan - ingen ger dom ju en chans, dom får ju inte vara den dom är...
Min dotter frågade idag...(nyss) angående att kortids personen (Malin) nu varit från 11-17 idag och dom har nu aktiverat sig med hundarna hennes (bra) men det blir mycket för dottern hur gärna hon än vill så tar det energi av henne och så säger hon, att hon skulle nu kunna stänga in sig på sitt rum i 3 v eller bara sova i 3 v så känns det, vad gör vi om jag bara vill vara ensam på mitt rum då? Ja, då är du det, Malin behöver inte vara runt dig hela tiden, bara hon finns här i närheten då du behöver henne...Känns det "jobbigt" ? Ja, hon är hellre ensam på sitt rum...det blir för mycket socialt, fast hon vill så mäktar hon inte med det...hon har inte behovet av det utan det är vi andra som tycker att det ska vara så...!
Har ni testat att ha schema när ni ska resa iväg? Att visa för Sam precis vad som händer och även på schemmat markera ett avslut på aktiviteten?
Hoppas allt löser sig många kramar
Jaa du, jag vet inte vad som händer med Sam men det måste vara oerhört tungt, både för dig och för honom allt han går igenom just nu. Men tonåren är ju aldrig en lätt period för några barn då det är så viktigt att vara som andra, göra som andra och samtidigt ska man försöka reda ut alla känslor i kroppen som åker berg o dalbana, alla hormoner som spökar. Alla vet ju hur trötta tonåringar kan vara...
Sen hoppas jag att du inte tar illa upp mamma Zoffe, men om någon i min omgivning hade påpekat hur det påverkade dem, mitt sätt att vara eller må hade jag inte brytt mig ett endaste dugg heller. Jag tror inte man orkar ta in det också tillsammans med alla andra känslor i den åldern. Så det skulle jag nog inte ta särskilt personligt.
Jag tror att det där med att de "inte" bryr sig handlar om att de inte klarar av att hantera sina upplevelser och känslor och då kan manju knappaast begöra att de ska orka med eller ta in någon annans. Det blir nog helt enkelt alldeles för mycket. Ham ska ju bli vuxen, slita sig loss från dig, jag tror att det även innebär att "stänga" av en del av sina känslor en period.
Det gör det ju inte lättare att hjälpa honom, men det kanske ska vara någon annan vuxen än du för han kanske helt enkelt inte orkar se dig ledsen.
Det var mina funderingar, jag kanske är helt ute och cyklar, men det är sagt med värme...
Kramar om dig stort och men kärlek!
Lena
.Du kanske också skulle behöva någon medicin för att orka ta dig genom dina dagar, att orka finnas till både för dig själv, Sam , Tobias och livet som kallas vardag, som finns runt omkring.
Stor kram och massor av kärlek till dig du fina Mamma Zoffe.
Kramar om dig och din fina familj och önskar såå att ni får må bra snart!
Kram igen och igen och igen.......
Styrkekramar från mig/Agneta
Allt var kaos, vi levde minut för minut med våldsamma utbrott och självskador. Vi fick hänga av dörrarna och låsa in allt som hon kunde skadas av. Inte nog med det har vi två yngre barn oxå som var/ är livrädda och tagit mycket skada.
Skolan var inte att tänka på, hon var hemma heltid, inne på sitt rum.
En dag fick vi ta polistranport till psyk vi orkade inte och jag visste inte vad jag skulle göra mer, det var som att arbeta i psykvården dygnet runt utan rast och att ha alla känslor som ma. Har för sin dotter.
Vad jag vill säga är att jag har varit där, nere i avgrunden och jag känner igen mig så i det du skriver. Min dotter sattes in på antidepressiva och senare koncerta, även sömntabletter för att kunna sova, hon sov aldrig för hennes höga tankar tog över och de tillät henne inte att ha roligt eller äta eller att sova, då blev hon straffad, så fruktansvärt.
Nu ett par månader senare är det helt annorluna, det var tufft när medicinen gjorde att hon gick ner sig men från en dag till en annan vände det, varje dag ser jag hur hon tänker framåt lite lite mera.
I dag går hon i skola med färre elever där de kan förstå henne och hjälpa henne så som hon behöver.
Vi har fruktansvärt Mycket möten hela tiden, jag är hemma heltid över sommaren för att finnas och stötta familjen.
Med detta mail vill jag ge dig hopp, när jag satt där ensam i allt ville jag vara fly från allt men jag vet att det kan bli bättre... Medicinen tror jag kommer hjälpa er.
Tack för en fin blogg kram
Jag hjälpte mitt barn genom att åka långt bort från hemtrakten, så ofta vi kunde och bara va, inga krav och bara vi. Så stå på dig visa att du älskar ovillkorligt och finns där, men ställ inga krav - bara va.
Uppmuntra intresse fast att det ser mörkt ut, de lyssnar fast kroppen visar annat. jag ser det som att de är instängda i sin kropp och behöver verktyg och hjälp att ta kontrollen och det är inte lätt när man är på väg att bli en individ och har många känslor att lära sig.
Jag tror att även han skulle må bättre om han slapp se dig vara ledsen. Även om han säger att han inte bryr sig så gör han det fast innerst inne. Jag märker på mitt as-barn att han bubblar in sig när jag blir arg eller ledsen. Jag pratar inte om mina ledsna känslor med honom efter som han inte kan hantera det.
Varje morgon när du vaknar så ska du titta i spegeln och le, nynna gärna även på en glad sång. Varje gång du börjar känna dig ledsen så stoppa in en pinne/ gaffel i munnen på tvären, då jobbar de glad musklerna i ansiktet. Och efter som det ser så dumt ut /känns dumt brukar många börja skratta.
Barnen har nog lättare att vara glada när de har glad vuxna omkring sig, även om det är jobbigt att försöka vara glad fast man inte riktigt är det. Även om du inte lyckas ta sönder Sams glas kula så får Tobbe en gladare mamma.
Line68