Senast Skrivet

Slumpa en blogg
Mamma Zoffe
Jag är mamma till 12 åriga Sam som har ADHD/ Asperger, lillebror Tobbe 10 år, som vi misstänker har adhd. Här skriver jag om hur vardagen är med diagnoserna och påvisar hur livet blir för oss alla i Ohana med dem.. Välkomna hit!

När livet blir ännu snävare än tidigare

22 maj 2011, kl 16:20 Skrivet av Mamma Zoffe Anmäl ! 

Det här går inte längre hur mycket jag än vill..det händer grejer som är utanför min kontroll och när jag ser förvanlingen står jag där i min askungeklänning och gråter bland gästerna..

Nej, någon askungeklänning hade jag väl inte men uppklädd på festen kände jag mig lika miseralbel som Askungen då förtrollningen bröts  och allt förvandlades framför mina ögon..Hur eländig jag kände mig trots det fina yttre, hur jag gick sönder lixom ett kristallglas som tapps i stengolv. Svårt för andra att greppa, för de som inte lever 24 timmar om dygnet med det som vi gör. Jag som sett Sams utveckling på nära håll, som jag upplever åt fel håll, hur han blir mer asocial och saker som inte varit ett bekymmer tidigare nu blir det. Hela tiden satt han inne i ett rum och vägrade komma ut därifrån, något som inte hänt förrut. Då har han iallafall kommit och gått ut till oss andra.

Det var jobbigt att se honom igår, att det var som om jag lagt han i sträckbänken och lät han lida..Hade jag inte druckit vin hade jag packat och åkt hem..oavsett hur himla trevligt vi andra hade det, hur mycket som min kusin försökte få han på rätt bana igen..Jag gick undan och storgrät. Grät för att jag är så jäkla puckad att jag inte hänger med hur försämrad han blivit i sin Asperger, grät för att det sker så med honom och grät för att jag såg hur dåligt han mår stundtals..

Tobbe kommer emot mig. "Mamma, om Sam inte har något kul alls så har jag det inte heller fast jag har det igentligen. Jag tycker så synd om honom" Ja vem gör inte det??
Jag bröt upp mycket tidigare ifrån festen än de andra. det var hur många trevliga männsikor som helst där som jag velat umgås med, men det var något jag hellre ville och det var att få Sam att må så bra som stunden kunde erbjuda. Vi bäddade mysigt i en av kuninbarnets rum, tog laptopen och kollade på några avsnitt med simpsons. Kändes bra att jag gottgjorde han så gott det gick på så vis. Jag lovade mig själv att hädanefter kan vi inte åka bort till stora sammankomster av trevlig art såsom igår, oavsett hur "trygg" han är. det går inte. Han går totalt i baklås nu. Jag undrar hur snävt liv vi får lov att leva nu framöver, det har ju hittills fungerat bra att göra saker på hans premisser..och nu när det inte heller längre går.. I don´t know at all..

K R A M I S    M A M M A    Z O F F E

6 |
3
|   |
6 kommentarer
22 maj 2011, kl 17:41
Hmm, zoffe.... vet inte vad jag ska skriva.... låter som ni är på väg mot ett liv som vårt..... men med ett eller ett par års fördröjning.... Jättebra att du ser Sams behov och hur han mår så du kan ta stor hänsyn till det! För oss kändes det som att det gick länge innan vi fattade.... Nu har vi bra balans så sonen mår bra. Men hade någon sagt till oss för några år sen att vi skulle leva det liv vi gör idag.... ja, då hade man väl grävt ner sig. Men att ta hänsyn till vad diagnoserna klarar, ja, det tjänar man på i längden eftersom alla kan må så bra det bara går då. Tar man inte hänsyn så mår till slut alla väldigt dåligt.
Du är en sån fantastisk mamma till Sam så jag tror inte du anar det! Du är så duktig!
Många stärkande och varma kramar kommer till dig från mig här och nu!
//Bellan
Anmäl ! 
Anna Lindström
22 maj 2011, kl 18:17
Jag önskar att jag hade massor av pengar så att jag kunde köpa ett fång rosor för att i alla fall glädja dig för stunden.... jag håller med Bella, du är en helt fantastisk mamma, en förebild för mig...kram
Anmäl ! 
Lenaeff
min blogg http://vitavox.blogspot.com/
22 maj 2011, kl 20:37
Så sorgsen jag blir för din skull och för Sams skull att det inte går att hitta på saker längre. Jag förstår att du bara ville åka hem, det hade nog jag också gjort i den situationen. Frågan är ju vad det är som gör att han mår så mycket sämre din fina kille.

Det är ju så mycket i våra barns inre som vi inte förstår, som de inte kan förklara vilket gör det hela dubbelt så tungt för mammahjärtat. Men jag måste hålla med Bellan, du är så otroligt bra på att se Sam och hans behov, han kunde inte fått en bättre mamma än du.

Det är inte lätt at hänga med i svängarna då våra barn ändrar sig. Man tycker sig ha hittat rätt strategier och sätt att hjälpa, men så växer de, både utanpå och inuti och så får man börja om från ruta ett igen med nya förutsättningar för att hitta nya rutiner för att livet ska fungera igen.

Stora varma kramar till dig du fantastiska människa...du är verkligen ett föredöme för så många andra..
Lena
Anmäl ! 
Majsan
22 maj 2011, kl 23:44
Läser med en tår i ögonvrån att resan inte gick som man hade hoppats på. Men samtidigt glädjs jag för Sam att han har en sådan underbar familj som vill hans bästa och gör allt som står i sin makt för att han ska må bra. Stor Styrkekram skickas med ilfart!
Anmäl ! 
SmulAnn
23 maj 2011, kl 07:50
Det är så vi upplever det här också, att det blir svårare och svårare att hitta på saker, känns som om Aspergern tar över mer och mer här med, kanske har det med åldern att göra, jag vet inte men frågorna hopar sig. Denna helg har vi inte gjort någonting utom att vara hemma och umgåtts, lilleman varvar tv-spel med att lyssna på Spotify och cykla. Vi har haft en lugn helg, helt otroligt lugn egentligen men som sagt vi gör inte så mycket heller. Min käraste T och de stora killarna kapar och klyver nästa vinters ved, hemma hos mina föräldrar, så jag o lilleman är dagtid i stort sett själva, vi cyklade fram och tillbaka till min mamma (totalt ca 15 km) och hjälpte henne plantera blommor.
Våra liv är starkt begränsade pga diagnoserna och på något sätt tvingas man att gilla läget precis som "Bellan" skriver. Man anpassar sig.
Kramar om dig kära du och jag hoppas fortfarande att livet ska bli lite enklare för Er!!!
Anmäl ! 
Mia-Marie
23 maj 2011, kl 17:45
Åhh...tårarna trillar tyst och sakta - känner så igen mig och min dotter som en längre tid nu backat och tagit avstånd från allt socialt, hon har inget behov av det men har förr åtminstone försökt och velat ha en vän men nu har hon helt stängt av allt, fast jag försöker genom att ta med henne ut på stan och fika, hittar på grejer jag vet hon kan ha intresse av men hennes sociala fobier ställer till det också *suck* enda ljuspunkten nu är den kortids person vi fick förra torsdagen som har hundar =) dom har idag varit ute med hundarna och det gör ju att dottern kommer ut, utanför lägenheten i alla fall och kortids personen (Malin) är supergo och ung, så hon blir som en vän men dottern har ändå gråtit idag - över skolarbetet vi skulle göra hemma, frustration, skrik, utbrott och gråt! Hon mäktar inte med det...och att resa bort är inte att tala om - funkar inte alls längre...hon har svårt att ens planerat gå hemifrån...

Jag hoppas verkligen ni kan få ordning på alltet snart och hade jag en trollstav skulle jag trolla dig vad du vill för att underlätta, sänder dock styrka, positiv energi och massor av kramar!
Anmäl ! 
Möjigheten att kommentera är avstängd av bloggens ägare
"Från och till är en mors styrka större än naturkrafternas" (Barbara Kingsolver)
Andra bloggande mammor i diagnoslandet
Andra läsvärda bloggar
http://blogg.alltommat.se/monikasmat/
http://blogg.mama.nu/lailas-blogg/
Bloggportalen

Senaste blogginläggen

Senast kommenterade


Denna blogg modereras inte på förhand av Aftonbladet och här gäller inte det utgivaransvar som finns på Aftonbladet.se. Bloggens innehavare är ansvarig för allt innehåll.

Tipsa oss om du upptäcker något regelbrott. Läs reglerna