Fredrik Virtanen blogg

Här, på Studio Virtanen, bloggar jag nu.

Här finns lite bilder.

Nu struntar jag, Fredrik Virtanen, i den här bloggen. Kram.

Nu kör vi.
Vi kör som bröder kör.
Under tystnad, under kontemplation, gräl, under skratt, under oro, under skrik, under insanity.
Alltid med ett underliggande blankvattenslugn.
”Jag känner den här personen, allt är lugnt”.

Vi kör som vi kört förr.
Hjärtesorgsresor när vi grät oss igenom USA, upptäcksfärder från New Orleans till San Francisco via Memphis, Austin och Tuba City.
Allt var nytt och exotiskt då.
Nyare och mer exotiskt.
Nu är det vant.
Bekant
som en gammal
älskarinna.

Det är härligt på andra vis. 
Vi är äldre.
En fot i graven, en på pedalen.
Vi kör.

Och du, tro inte att du är så mycket äldre om tio år.

Vi kör.
Vi är män nu.
Män nu.
Har kommit längre än vi vågade drömma. Blivit mer hatade än vi kunnat ana. Mer älskade också, kan tänka.
Men sånt tänker
åtminstone jag
för sällan på.
Vi har blivit
MER.
Vi är nu i åldern då vi tyckte att våra föräldrar var gamla.
Vi kör into the mystic.
Into the mystic.
Into the mystic.

Ett hav böljar där utanför.
En skog brinner därborta.
En helikopter hämtar vatten i havet.

Vi stannar.
Jag äter en gyros strax innan Dixie Highway börjar.
Har halsbränna.
En jävla god gyros.
Jag älskar en god gyros.
Mer än den där brakdundermiddagen på Ritz-Carlton i Naples där biffjäveln kostade 65 dollar och det billigaste vinet lika mycket?
Men vilken god biff.
Kanske lite för mycket steksås på
- och det var ändå väldigt lite -
men vilken god biff
hörrdudu.
Samtidigt: vilken himla god kebab för $6, 50.
Jag vet inte hur man väger dem emot varandra
egentligen
men jag upplevde kebaben
mer prisvärd.

Fattigt
eller
Dyrt
Där bor jag.
Inte i mellanmjölkens lingonsyltens SL-kortets land.

Vi kör.
Jag drömmer.
Ge mig
Ge mig
Ge mig
kyssar i regnet.
Såna som jag blir vimmelkantig av.
Stora läppar
utan rädsla
för att visdomständerna tittat fram eller
dålig andedräkt.
Kärleken, regnet, kärleken.
Jag vill bli
ångvältad
mosad av
kärleken
älsklingen
baby
var är du
nu?

Vi kör.
Ett hjärta som går sönder
har jag.
Olyckligt kär i ingen speciell
igen
kanske
tänker jag
och på Crister Enander.
Crister Enander.
Där har vi en dålig stämning.

Vi kör.
Da-dunk, da-dunkt
låter över betongskarvarna, I'm bringin' sexy back och drömmer mig bort i en stillsam varm melankoli.
Tänker: Vill ha en psychic reader, en gypsy woman som läser min hand och säger att min livslinje är lång och sen skrattar jag henne i ansiktet och kastar pengarna på henne som vore hon en skitig dansk i ett tält.
Är det sjukt tänkt?
Är det tristess?
Det är roligt.
Hon skulle aldrig förvänta sig det.
Aldrig.
Inte av mig.
Hon känner inte mig.

Vi kör.
Asfalten glänser
juveler efter regn.
Jag skriver i ett galleri över mitt liv
med en snorkel
som når ända till
syret
i en jetski genom verkligheten.

Så känns det just nu.

Vi kör bil.
Två män.
Pratar om halvhögt, halvlågt och ren skit.
Hemfaller åt melankoli.
Da-dunk, da-dunk, da-dunk, ingen radio på, ingen cd.
Jag har bruna strumpor och tänder en cigarett och hissar ner rutan.
Jag vill älska igen.
Jag är lyckligt kär i ingen speciell.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi stannar.
En bensinmack
och köper man fyra Camel lights tjänar man av nån aledning två dollar så jag köper fyra paket.
Vi kör igen.
Röker så mycket att huvudet värker.
Jag minns heartbreakresorna på 90-talet.
Per grät i Nashville, jag på en trapp i Soho.
Bland andra ställen.
Jag ser henne ibland, hon är tjusigare i dag men det var aldrig hennes utseende jag var efter, det var hennes självsäkra själ och den stora lätthet hon var att vara med och hur vi kompletterade varandra, hon från sin söderbratvärld och jag med min aggressivt lantliga lägremedelklassilska och sardoniska mentalitet och andrahandslägenhet på Skånegatan.
Nära.
Närmast.
Var vi.
Inte fysiskt, det gick inte, vi hittade inte fram.
Så kanske var det rätt av henne
att gå
eller snarare
inte stanna.
Men hon försökte inte.
Ville inte ha mig
på
DET
viset.
Kuken.

Stopp. Hörde du det där?
En saxofon i natten
Vi går dit.
Ta mig hand.

KK vaccinerade mig mot förälskelse, gissar jag ibland. Eller skrämde bort den.
Livsfarligt.
Nu håller jag distansen
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite till
och ser om de är kvar.
(Det är de inte.)
Och är de kvar kan vi gå vidare
som  ett söndagsbilagespel
bit-för-bit
mot kärleken.
Men de flesta är tråkiga och konventionella
låter sig skrämmas bort.
Suck-brudar.

Vi kör bil.
Två män kör bil.
Sentimentaliserar.
Vulgariserar.
Koketterar.
Romantiserar.
Kritiserar.
Självcentrerar.
Vi har A/C:n på 73, det är lagom.
Vevar ner ibland.
Utanför är platt.
Utanför är Amerika.

Jag tänker lojt och solar nyllet genom takluckan: jag ska skaffa mig en privatdetektiv för att finna henne.
Räddningen.
Eller frälsningen.
Vad ska man säga?
Friheten?
Lyckan?
Lyckan.
Hon är lyckan och jag ska anlita en detektiv som letar efter henne och rapporterar hem alla egenskaper hon har.
Modern sexualitet - check.
Självsäker framåtanda - check.
Inspirerad skönhet - check.
Någon inkomst - check.
Frihetlig tanke - check.
Körkort - check.
Hahahahaaa.
Körkort?
Är det viktigt?

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi kör bil.
Måste sluta tänka på Crister Enander.
Det är sjukt.
Släpp det nu.
Släpp det.
Släpp.
Släpp.
Släpp.
Släpp att han inte mer än ögnade boken eftersom alla hans referenser var fel.
Café Opera - hallå!
Det var Riche som gällde då. Stod säkert 20 gånger i boken. Han skrev Café Opera.
MEN SLÄPP DET.
Gud - straffa mig med nån jag respekterar nästa gång!
SLÄPP DET.
Fast då är det ju inget straff.
SLÄPP DET.

Vi kör bil.
Bil rullar.
Tänk nåt glatt, tänk nåt glatt, Fritte, tänk nåt glatt.
Glatt.
Det här är en roadmovie.
En roadmovie.
Road movie.
En roadmovie i platt landskap, trist landskap, vackert landskap.
Floridas inland är färdigsett nu och bilen vaggar sprött melankoliskt.
Tänk nåt vackert.
Tänk nåt sött.
Tänk en dröm.
Tänk en kvinna.
Tänk en man.
Tänk på henne, tänk på mig
tillsammans
Hon kanske är en kristen kommunist
Det kan jag leva med.
Kan hon leva med mig.
Min tråkighet
min understundom idiotiska utfall och banala pattkåthet och inbundenhet och expressionism och romantik och svagsinne och arrogans och ångestdagar och spritsejourer och risottokvällar framför teven och timmar vid skrivmaskinen och rastlöshet och lathet och nojjor.
Kan hon det så så får hon vara kristen kommunist.
Hon får rent av vara hippie
även om där
där
där närmar sig en gräns.
Jag gillar clean.
Inga jävla träsmycken i mitt hem.
Tack.
Men det där vet man aldrig.
Kärleken moves in mysterious ways
givetvis.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi kör bil.
Tänker på ”Olyckligt kär i ingen speciell”. Den var bra. Tänker på Crister Enander.
Crister Enander.
Det var så ironiskt att han
han
han
Crister Enander
av alla
skulle recensera den boken och utföra ett försök på karaktärmord på mig.
En svag skribent och inskränkt tänkare. En av de allra sämsta journalister. Ohederlig och politiserande när han recenserar, inställsam och fjäskig när han intervjuar.
Han, han, han
försöker bajsa på mig.
Jag storknade nästan när en Resuméreporter som inte kunde citera rätt ringde upp mig i en bil mellan Linköping och Stockholm och berättade för ett år sedan.
Jag höll god min, men tänkte:
Oh, the irony.
Oh, the irony.
Aaaaaaaaa hahahahahahahahaha!
Gud varför straffa mig med en idiot? Straffa mig med nån jag repekterar!
Den store Leif Nylén måste känt likadant när Enander bajsade på honom. Enander blandade sak och person då också. Nylén som är så oerhört större både intellektuellt och stilistiskt sågades av en man som aldrig platsade på stockholmstidningarnas kulturredaktioner.
Det vet nog Enander.
Enander vet nog han skriver som att han går på styltor, gammalmodigt, uppblåst, svagt.
Jag tror han vet det själv.
Den smärtan sympatiserar jag med.
Han är tillräckligt smart för att veta att han är medioker.
Det är ett mycket jobbigt läge.
Men. Shit kicks. Här kom det tillbaka. Efter ett år.
Varsågod.
Dålig stämning i bilen nu.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi kör bil.
Jag uppfattar det som att jag blänker.
Vi har vågor i håret, solen i ögonen, jeanssvett under stjärten och en förstaklassbiljett härifrån.
När jag får barn ska jag ge dem förstaklassäten.
De ska bli jävligt jobbiga ungar som vägrar inordna sig i ett mediokert liv. De ska förvänta sig det bästa men
alltid
göra rätt för sig
och vara
artiga
tänker jag och nu är det jag som kör.
Bjurre är tyst, kanske tänker han på
kvinnorna.
Resorna.
Cross country USA, George Jones, Al Green, Smokey Robinson, allt det där gubbigaste jag gillade då.
KK och DB.
Vi hatade dem
Vi älskade dem
samtidigt.
Vi ville ha dem, de ville inte ha oss.
Självömkan patetik öl bourbon soul music
tjocka män med så mycket SJÄL SJÄL SOUL SOUL
och fula
kalsonger.
Vi drack mer på den tiden.
Var lättare då.
Priset lägre.
Nu lägger vi oss vid 12.
Men då.
Då kunde vi damma in som kofösare i solnedgången, lägga 20 dollar i jukeboxen och sänka Jim Beam-shots och Beck's hela natten och gasa mot San Antonio morgonen därpå, kanske med olagliga postpromille i blodet men inte med skak.
Bilresor, hundratals mil
om dagen
Swish swish swish men Texas tar aldrig slut
Texas
Texas
Texas
tar aldrig slut.
Det tar bara slut med kvinnor.
De lämnar oss
bölade vi
och så stannade vi i Austin och gick sjätte gatan fram mellan barerna och knullade aldrig med någon.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Give me soup.
I want soup.

Vi kör bil.
Jag och Per kör bil genom Florida.
Brum brum brum vi talar om kollegor, filmer, böcker, Andres, Irak, Bush, Joni MItchell
om
ja vad fan
om sånt man pratar om under mil efter mil av Van Morrison och LCD Soundsystem och låghalta träd och torka i Florida.
Liberty Mines, Denison Mines, Laramide resources, Acadian Gold corp, Wildhorse energy, Scania, ABB, Svensk Internetrekrytering, C2SAT och Wynn.
Jag tror jag ska köpa på mig lite Wynn.
Kasinon kan aldrig vara fel.
Men kanske mesigt.
Macao-kasinot har vänt till vinst.
Ett säker papper, ligger relativt lågt nu, korsar den bara 100 så borde den fortsätta en bra bit.
Per hajar inget av börsen, men han älskar Oliver Stones ”Wall street” – han kallar mig Bud Fox, citerar Gordon Gekko att ”greed works” och ”money never sleeps” – och älskar kasinon.
Jag tänker: ”jag ska köpa lite Wynn och ge Per en dusör om den går bra”.
Bjurre säger:
”Blue Horseshoe loves Annacot steel”.
Om nån lyssnar så hörs
mitt skratt
långt ut till båtarna i
Mexikanska gulfen.

Vi kör bil.
Alligatorer pratar vi om.
De springer lika fort som oss på land.
Säkert snabbare än
JUST OSS
så inget kissande i vattendragen, mon ami.

Jag tänker på hjärtan.
Per tror att jag kommer hitta ett på nästa stopp.
Jag tänker på sex.
Kåtma.
Kåtma.
Varför är det så fult att prata om sex?
Alla har sex
utom Dagens Nyheter.
Det är sommaren kanske.
Alla blir kåtare om sommaren?
Ibland vill man bara snabbligga, skitsnabbt, och att hon ska försvinna direkt.
Ibland vill man bara snabbligga.
Jag borde lära mig ligga.
Lära mig stå ut med närheten, stå ut med mig.
Titta in i hennes ögon när hon tittar i mina.
Självförtroende.
Kärlek.
Att känna kärlek.
Som Anthoney Kiedis första kloka sexupplevelse.
Han hade legat massor, på massa vis, men det var kosmiskt när han låg med sin första stora kärlek. Hon var judinna och för familjen fick hon inte vara med en ickejude. Så det tog slut. Fast de var så oerhört kära. Sorgligt.
Han var pundare, det var inte enkelt.
Herregud vad han pundade.
Allt. Heroin värst.
Men det här med att injicera kokain? Vad händer då? Tre minuter varar det, säger Kiedis. Sen över. Och 70-talsdrogen Qualuudes - vad är det, egentligen? De verkar lattjo utan att vara helt galna. Kanske inte finns längre ens. Jag vill testa.
Bra bok, ”Scar tissue”, i alla fall. Rekommenderas.
Inget för Crister Enander, dock. Den handlar om de förhatliga människorna i en storstad.
Släpp det nu.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi kör bil vi.
Vi är män.
Vi är pojkar.
Tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
Inte om du lever i varje fall.
Inte om du lever.
I vissa situationer,
givetvis,
men inte i andra.
Det är som när man kommer hem till mammas köttbullar.
14 år igen.
Varje gång.
Trulig, tystlåten, samma plats i soffan.
Men när du träffar George W Bush är du din ålder, så gott det går.
Det var jag.

Nu åker vi bil.
Per fyller 40 om nån månad.
40
Han tänker inte på kvinna barn familj knappt alls.
Han är tillfreds just nu. Älskar sitt New York. Älskar sport.
Jag är 35.
Jag har alltid längtat det, men undertryckt det i ett år nu snart tror jag, åtminstone ett halvår, det ledde ingenstans, men jag tror jag bestämde mig när jag blev hånad av nån tjej som trodde att det var en LINE att jag ville ha ett hus vid havet och en härlig kvinna.
Jag avskydde henne för det.
Jag vill det.
Det är väl inte konstigt?
Vill inte alla det?
Nu.
Nu.
Nu känns det som att jag gått ur ett kärlekside.
Passa på, ta mig!
Ta mig
Ta mig
Ta mig
Jag rear ut mig, ta mig, ta mig, ta mig!
Billigt kött här, kom och köp, billigt kött! Billigt gubbköt! Bättre obegagnad, stadig inkomst, tjock mage, kom och köp! Billigt gubbkött, billigt gubbkött! Kom och hämta! Billigt gubbkött!

Du då?
Enkelt.
Du måste bara vara annorlunda, rolig, smart, tolerant, pratglad, tycka om mig, tycka om mig, tycka om mig, förstå mig, acceptera mig, bry dig om mig, tycka om mig, krama mig, klappa på mig, vagga mig
och gärna få
orgasm lätt.
Man känner sig så jäkla duktig då.
Som en Riktig Man
fast man inte är nån.

Och glad.
Jag vill ha en glad.
Det räcker med en deppig i familjen.

Ta mig, ta mig, ta mig
om du finner att jag är nåt att ta.
Jag är inte så jävla mysig.
Jag kan vara dryg.
Jag kan vara ful.
Jag kan vara arrogant.
Jag kan vara tanklös.
Jag kan vara...elak. Nä. Det tycker jag inte. Samtidigt: människor är så lättkränkta. Världen är full av offer. Så kanske kan jag vara elak i deras öron.
Get over it, skyll inte på mig, skyll på sossarna.
Själv står jag ut.
Jag förlåter allt.
Och när jag skriver allt menar jag allt.
Jag har en stor förståelse för att människor kan göra dumt.
De bör förlåtas.
Alltid.
Vi lever i en lyxvärld, glöm inte, glöm inte, glöm inte
Skitsaker är oviktiga.
Och tro inte att du är så mycket äldre om tio år.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi kör.
Försöker hitta goda sidor hos mig.
Jag kan alltså vara förlåtande.
Jag kan också vara snäll.
Jag kan vara charmerande.
Jag kan vara rolig.
Jag kan vara pålitlig.
Jag kan vara smart.
Jag kan vara sinnessjuk och sjunga en kuplett om vaginor inspirerad av Lill-Babs.
Framförandet alltså
själva sången
Inte Lill-Babs
– säkert utmärkta –
vagina.
Och samtidigt skrattar jag hysteriskt åt mig själv.
Jag vet inte om detta hamnar på plus eller minuskontot men så ligger det i alla fall till.
Jag är sån.

”Tänk om folk visste hur sinnessjuk du är”, säger Per och skakar på huvudet.
”Vad skulle de göra då?”
Jag tror inte att jag har en sådan betydelse att de skulle bry sig nämnvärt
Jag är här för att underhålla dem bara.
Om de inte blir underhållna så anklagar de mig
och nånstans har de kanske rätt
men de borde förstå att jag inte har tid
speciellt eftersom Aftonbladet inte betalar ett öre
trots att jag är tjänstledig
och bra skit finns
för övrigt i boken
”Olyckligt kär i ingen speciell”
såvida inte Crister Enander hade rätt
och det är inte uteslutet.
Även en blind kan hitta en höna,
som pappa brukade säga.

Men nu.
Just nu.
Nu är jag lyckligt kär i ingen speciell.
Kär i okänd.
Lycklig, nästan euforisk
Det kanske är USA.
Lite semester.
Jag har jobbat hårt. Länge. Många år.
Jag är värd.
Jag är det.
Det är jag väl?

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi kör.
Vi är tillbaka på motorvägen.
Det brinner än.
Wendy's har numera smaklösa burgare.
Detta är en inre roadmovie, jag är Brad Pitt, du är Angelina Jolie.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Give me soup.
I want soup.
Give me love.
I want love.
Ge mig kärlek.
Jag vill ha kärlek.

Jag längtar efter den mer än jag tillåtit mig att längta efter den på länge
Det är dags
”Desperado
 you better let somebody love you
before it's too late”
som The Eagles brukade gorma så vansinnigt milt.

STOPP.
COMIC RELIEF:
Fågelinfluensan är viktig att bekämpa.
Därför har Bush valt att bomba Kanarieöarna.

Mitt skratt ekar igen
men lyckas inte dränka den enfaldiga
enfaldiga
oerhört irriterande
vansinnigt irriterande
”Brown eyed girl”-oljefatsversionen som går om och om
och om och om och om och om och om och om och om igen på Key Largo Grande.
Jag blir tokig bara på en kväll så personalen borde vara redo att
dränka sig i
poolbarnkiss.

Och där
i baren på Key Largo Grande
där en silikonkvinna dj:ar schysta folkhits
där träffar jag ett tvåårsjubilerande par
Han är ful, hon är fet.
De är snälla.
De kommer fem timmar norrifrån, bor vid Floridas största sjö.
De är som gjorda för varandra
tänker jag
och springer i väg.
Är inte mycket för gemenskap.
Sedan somnar jag ifrån ”Zodiak Killer” med Jake Gyllenhaal.
Han har ett komplicerat läge mellan kredd och superstardomskarriär.

Vaknar, säger:
Give me soup.
I want soup.
Nån som Bob Kelso kunde sagt.
Och mitt skratt gör årsringar i sanden.
Jag älskar Bob Kelso lika mycket som att segla på en våg.

Tillbaka nu.
Tillbaka in i bilen
Vi kör bil.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.

Där är en samling skyltar:
Exxon, Hardeés, Wendy's, Outback steakhouse.
Ingen McDonald's.
Kanske filtrerar min hjärna bort McDonald's.
Det är otänkbart att jag skulle gå på McDonalds
när jag är i USA.
Alltså:
Donken finns ju hemma.

Vi kör va?
Vi tar våra bepansrade hjärtan och kör längre ner mot Södern, över broarna och det korallgröna havet, förbi skitiga hus och fula Ankeborgsskyltar och fortsätter titta in i våra navlar.
Navelskåderi - jag är tokig i skiten.
Allt är bara jag, jag, jag, jag
och lite Per.
Jag såg när en mycket liten fluga flög in i Pers vänstra näsborre på ett Waffel House utanför Tampa Bay.
Jag sa inget.
Vad skulle han gjort med den informationen?

PATIENCE

PAYS

ONLY

3 MINUTES

TIL' PASSING ZONE

Vi kör bil.
Jag och
och
och
och
min storebror känns han som ibland.
Han står konservativt still i mitten när liberala lillebror snurrar som en skämtfluga.
Han är fast i vissa vanor.
Svårkompromissad.
Ungkarlsskadad.
En inpiskad solist
är Per.
I don't mind.
Jag känner honom, vi känner varandra, vi har rest tusentals mil men vi har inte bott i samma stad på fem år
i juni.
Han har brådis till varenda flygplats, jag vill komma så sent som möjligt.
Annars så.
Annars är vi överens om det mesta.
Lite för överens, kanske.

Vi kör.
Jag tittar ut och ser en Mancow på en stor skylt.
En man som alltså gör radio, han kallar sig the Mancow, jag skrattar igen.
Man-ko.
Att vara en manko.
Det kanske jag är.
Hälften idisslande, hälften råmande.
Och så försöker jag ha sms-sex med fröken Norrland. Kåt som fan. Men hon blir sur.
Frustrerande.
Och apropå det så har jag rakat ett litet
så kallat
fittskägg.
”Varför?”
”Vad gör man inte för att pigga upp sig?” svarar jag.
Det är roligt
med fittskägg.
Själva ordet alltså.
Jo, jag vet jag har en släng av tourettesvarianten koprolali
Än sen då?
Ska det vara så farligt?
Det passar mycket fånigt på min haka.

Vi kör bil.
Vi män ibland.
Ibland känner jag mig som ett moderlöst barn, ibland som kungen av den nya världen.
Men det är alltid jag, jag, jag, som får mig att må.
Tänk om nån annan.
Tänk om.
Men jag bygger nervösa murar mot kvinnor.
Som en liten pojke.
En rädd liten pojke.
Flörtar aldrig.
Behöver ett skyddshelgon
eller en rövare.
Ja en rövare.
En som rövar bort mig.
En kvinnorövare.
Med handen på höften och ett passerkort till Gondolens toalett.

Så här är jag.
I bil igen.
Lyckligt kär i ingen speciell
motorvägs-
lycklig.
Snubblande nära
motorvägs-
kyckling.
Just nu är allt
fantabulöst.
Det vet varenda kotte som betyder nåt i den här tallen.

Enjoy every sandwich.
Nu stannar vi.

”Caribbean wind” med Bob Dylan är dagens låt.

Här är min lördagssida & krönika.
Och Bjurmans krönika i dag är härlig. Han reser med Bud Fox.

Och i går åts det en bättre middag på Bagatelles magnifika verandra, precis som Leo Forsman och Odd Nestnakometz gjorde i ”Hjärtats ljus”.
Jag är Leo. Per är Odd.
En klassiker.
Jag åt hummerstjärt.
Turiststråken här blir sjattigare och sjattigare, det är inte så gay och liberalt längre, men Casa Marina och Pier House är som vanligt classy sensationer.

”Redemption song” med Bob Marley är dagens låt.

Jag vill inte (eller?) jävlas med er i kalla (?) Sverige, men det är ganska härligt att vakna, se Bjurres stjärt sticka upp ur sängen, göra lite kaffe och sätta sig på terassen och bliga på en tjej som badar i poolen med havet bakom sig och därpå avnjuta en cigg i 28-gradig terassvärme.
Det är gött, det är det.
Ha en fin helg ni också!

Min vän Stefan schlagerbloggar från Helsinki!

Kolla in gaytidningen Sylvester.
Sherlock Holmes misstänker att det inte blir enklare för Joe Labero att lyckas i Las Vegas nu.

Vi är på fri fot vi är på rymmen igen, i morse fick jag inte på teven så jag väckte Bjurman för att sätta på teven, han blev grinig och grymtig, och nu kan jag inte få igång kaffet så nu funderar jag på att väcka honom för att sätta på kaffet, nyss vaknade han till och sa ”du jag får egentligen inte säga det här men Gerdin ringde mig i går och sa att du ska få sparken för du är BEFÄNGD!” och sedan skrattade vi och sedan somnade han om och nu ska han väckas för att lösa den konstiga kaffekokaren eller så ringer jag roomservice för jag kan inte gå än för Kanadabörsen öppnar snart och om Liberty Mines saggar i dag igen ligger jag risigt till och måste kanske sälja.
Förresten är jag kär i den här Lit de parade, om nån tar henne blir det bråk, hon är min.

”Kokomo” med The Beach Boys är dagens låt.

Klockan är 19.45 på Ritz-Carlton, Naples, Florida, och solen går ner om exakt 16 minuter.
Om kära Bjurts kanske kan bli klar med att stryka och prova och välja bland alla sina fina kortärmade skjortor så kanske jag kan lämna den här sängen och sluta skriva de här orden och ta på mig lite tjusiga kläder så att vi får gå och ta ett par frusna margaritas och sedan äta lite catfish, okej?

Efteråt såg Per en liten skylt som sa att ”sharks been seen close by” så det var kanske tur att jag inte blev uppäten.
Sedan finns givetvis alligatorer i trakten också. De dödar ett tiotal människor om året.
Man ska inte kissa mot vattendrag där de kan plumsa omkring. Jag gjorde det ändå. Kände mig vild.
Har bara sett en uppblåsbar krokodil hittills. Fick skrämselhicka en mikrosekund.
Mer fara: Jag har en glasbit i vänstra stortån. Den har setat där sen i helgen. Jag smugglade in den i landet.
Om den vandrar hoppas jag att den sätter sig i halsen.

Att slänga sig med när en våg bryter och flyta snabbt några meter – just då är jag lycklig på det allra mest sorglösa sätt. Närmast debilt.
Förtjusande.
Tänk om en sån där våg kunde vara för evigt

Jag är kanske gjord för lantliv, utsikt över skvalpande hav och ängar trots allt (well, vem är inte det). Lugn och ro. Hängmattor and shit.
Ett vegetariskt liv.
Det är så mycket folk här (no shit, Sherlock). Broadway känns som att röra sig i en sardinkartong (heter det så?). Alla går i vägen och det är mycket crazy people.
Jag hade inte glömt det.
Ändå hade jag glömt det.
Det går att bli klaustrofobisk här i friheten också.
Eller så har jag inte vant mig av från den lugna trivsamma stockholmslunken.
Å andra sidan gick jag mest på turiststråken. Och bland studenterna. Japanska studenter kommer alltid att se likadana ut, alltid. Lugg och dyra byxor.
Och så på bio. Råstrejta men ändå helkonstiga pajfilmen ”Waitress” med ”Felicity”-Keri Russel och hon kommer att bli en stjärna. Och ”Fracture” med Anthony Hopkins och svinsnygga Ryan Gosling. Hopkins rolllfigur får Hannibal Lecter att framstå som ett charmtroll.
Jag älskar bio i New York. Men det är lustigt att svarta snubbar alltid ska prata med duken och varandra. De är som svenska tonårsgrabbar.
Bloomingdales downtown är som vanligt en blandning av stiligt och pajasfashion,  jag älskar att gå där. Och jag älskar att sno åt mig en The Onion i Virgin Megastores tambur för det är garanterat fyra fniss i varje nummer. Och jag älskar att det luktar så mycket hela tiden.
Men en anständig mikrofon till dv-kameran fanns varken på Radio Shack eller Circuit City, måste hitta en proffsaffär, nånstans.
Och det är lustigt att det är på syltorna det står ”fine dining” och så saknar jag när en inspelad kändisröst säger nåt hurtigt och sedan ”buckle up” i taxin men jag antar att chaufförrerna blev galna av att höra det varenda gång en körning startade och förresten kanske det var tio år sedan nu det lät så.
Och medan börsen råföll var vi nere i mitt gamla hörn på 7e gatan, big man i delin blev glad att se mig, på Virage var jag bortglömd och i min gamla lägenhet bor ett par bögar nu.
Det mesta är sig alltså likt, det är lagom vårvarmt, det är fint, jag har blivit röd i nyllet och rödare ska jag bli för i morgon är det hej Florida.
Det var längesedan jag fick se mig en äkta blåhårig tant.
Ska nypa nån av dem i rumpan. Eller flera.

I går på flyget över tänkte jag att det var synd att Anders S Nilsson var med på planet. Hade planet kraschat hade han fått all uppmärksamhet. Inte jag.

”I guess the lord must be in New York City” med Nilsson  är dagens låt.

Hey New York, what's the big deal!
Jag kollade på när New York vaknade i morse, från ovan, det var som att kolla på ett soundtrack med LCD Soundsystem. Fast midtown förstås.
Fantastiskt.

Det kan hända att jag bloggar nåt inspirerat härifrån, eller inte, jag upplever inga krav alls åt det hållet. Så don't criticize what you can't understand. Be nice.

I går småpratade jag med James Lipton på Elaine's. James Lipton! Actor's Studio-mannen, den lille. Nå, mest utbytte vi artigheter. Jag sa att han inspirerat mig. Vilket är sant. Han var sminkad, kom från en inspelning.
Det var givetvis Elaine Kaufman själv som presenterade oss, eftersom Elaine och Bjurre blivit kompisar. Som bekant för alla som läser Pers söndagskåserier.
En annan man som var där hade en träningsoverall på sig, han parkerade sin splitternya Mercedes-cab utanför och klev ur bilen i glansig helkroppsträningsoverall. Kanske en maffiaman? Eller bara en mycket rik man som inte behöver bry sig om nåt. Sedan gick han in och drack en Coors light utan att prata med nån mer än bartendern. Mycket coolt.
Spaghetti Carbonaran var makalös. Annars är Elaine's inte direkt känd för maten så mycket som för som atmosfären och kulturpersonligheterna där.
Hell I still love you New York, som man brukar säga här med Ryan Adams ord.

New York. Det känns som att komma hem.
Som att komma hem till en fru man älskar men som misshandlat en.
Utsikten härifrån Bjurmans våning 48 är tjusig. Empire State Building står precis därborta. East River står nästan still, verkar det.
Så resan gick bra.

Jag hade glömt hur hysteriskt tråkigt, och komplicerat faktiskt, det är att packa.
Min princip: res med tom väska - kom hem med full väska, funkar inte, det blir ju ett ekonomiskt haveri att köpa kläder för flera veckor. Och risken är att man måste panikhandla grejor som man inte gillar.
Ja, jag ville bara säga det.

Lördag: krönika mm. För att få matrixen får man visst köpa tidningen.

”Fluorescent Adolescent” med Arctic Monkeys är dagens låt.

"Don't matter" med Akon är dagens låt.

"I'm a flirt" med R. Kelly feat. T-Pain & TI är dagens låt.

"First class riot" med The Tough Alliance är dagens låt.

Eftersom jag är så oteknisk och knappt vet hur man ställer tillbaka det, är det ett stående skämt bland mina arbets"kamrater" att ändra min startsida till nåt mer eller mindre festligt.
Och i dag har varit ännu nedrigare - de ändrade skrivbordsbilden.
Det dök upp X-rated midgets.
Som gillar smisk.

 

”Jag gillade The Hives i början och alla gillar väl Abba. Men jag lyssnar på Jens Lekman, José Gonzalez och The Knife”, säger Kirsten Dunst till Harry Amster i Svenskan dag.
Man måste älska Kirsten Dunst.

”Tea for the Tillerman” med Cat Stevens är dagens låt.

Lördag: krönika och sista Innelistan.
Fan, jag ångrar nästan att jag ska sluta med den. Vem ska hylla Maia Hirasawa, Tough Alliance, Andrea Reuter, Those Dancing Days, bröderna Birro,  Monty, Aase Berg, Elmo, Plura, Johanna Koljonen, Taxi Taxi, Pelle Carlberg, Anna Björk, Nina Hemmingson, Andreas Kleerup, Pacific!, Säkert!, Santa Maria, Lisa Milberg, Johan Angergård, Victoria Bergsman, Tom Malmqvist och Jesper Gansland i mainstreampressen när jag är borta?
Fast jag är ju inte borta ju.
Och folk bryr sig ju faktiskt ändå bara om TV4.

”Huck's tune” med Bob Dylan är dagens låt.

Vem du än är: Tack! Det är alldeles för mycket, tack tack.

”I love you, you imbecille” med Pelle Carlberg & Ida Maria är dagens låt.

I går gjorde jag alltså, som jag skrev, comeback vid pokerbordet. Vi var väl 12. Jag kom trea. Det var roligt.
Jag kom ihåg varför jag slutade: man blir lätt besatt av skiten. Det är både trivsamt umgängesmässigt och speldjävulskittlande.
Men ett enkelt spel är det.
Jag borde kanske börja spela bridge igen.
Nån som behöver en partner?

”Your'e love alone is not enough” med Manic Street Preachers & Nina Persson är dagens låt.

Nu är det klart för i kväll (kl 22.00 på TV8:) Peter Wahlbeck är där! Jessika Gedin är där! Fredrik Strage är där! Lasse Lindh är där! Och Hasse Aro är där, typ!

"Brianstorm" med  Arctic Monkeys är dagens låt.

Jo, på köksbordet fann jag ju blocket och vad jag fann roligt. I P3 i går sa Mona Sahlin:
”Alla goda människor, inom situationstecken...”
Det var roligt. Tyckte jag.

Hur mycket biff kan en man äta?

Men se där, det gick ju fint för MTG, kursen vände uppåt efter rapporten, och solen skiner och jag har blivit fotograferad, hetsätit Calzone, och har en plan på att lära mig Texas hold'em igen och det är väldigt konstigt.

Jag är emot spel. Eller "emot", jag vet inte.
Jag menar bara att det är massa elände som föknippas med spel. Folk förlorar. Jag tycker synd om folk som förlorar. Vem gör inte det förresten. Samtidigt går det inte att låta bli att se ner på dem. Man bör inte spela om man tänker förlora. Om man inte är bra på det ska man inte riskera sin själ till korten. Eller börsen. Eller vad man nu diggar att förlora på.

En gång var jag bra på bridge, och jag brukar vinna när jag spelar i Las Vegas, men Texas hold'em-nivån har ju ökat rejält de senaste fem åren så jag måste plugga lite om jag nu ändå tänker förlora.
Det verkar så mysigt att sitta där och hänga med grabbarna.
Manligt, på ett trivsamt vis.
Gubbigt, kanske.
Män gör saker tillsammans. Utan att använda några organ.
Män kan ju bara umgås i barer eller vid pokerbord. Möjligtvis över en trevlig kopp kaffe. I andra sammanhang är män handikappade.
Texas hold'em.
Det låter förstås fortfarande lika tufft som det alltid låtit.

Texas.
Folk i Europa har för övrigt en otroligt konstig bild av Texas, men det tar vi en annan gång.
På den här sidan är det sol.