Senast Skrivet
- Ett leende gör hela skillnaden - eller vad tycker du?
- 2010-02-09 23:00
- Ibland...
- 2010-02-09 23:00
- Ska jag ta den eller den... eller den? (bild) / VL
- 2010-02-09 22:58
- Köttklister?
- 2010-02-09 22:54
- Sambo eller särbo?
- 2010-02-09 22:54
- Fuck hormonspiral
- 2010-02-09 22:50
- American Idol
- 2010-02-09 22:50
- Hurra dummyn är borta!
- 2010-02-09 22:50
- Google tar upp kampen med Facebook och Twitter
- 2010-02-09 22:47
- det skär...
- 2010-02-09 22:47
- Kravmärkt
- 2010-02-09 22:45
- David Elm håller onekligen PL-klass
- 2010-02-09 22:45
- 9-2-10
- 2010-02-09 22:45
- Teaterbiografen visade i eftermiddag "Filmen om strejkspelen 1972"
- 2010-02-09 22:45
- Min tv-kväll.
- 2010-02-09 22:44
Senast skrivet
Populära nyckelord
mp3 dagens tv pop media film hultsfred politik mat kärlek humor fotboll moral teater radio rock höst video sommar york knark skoj vm blogg valArkiv
Lyckligt kär i ingen speciell (ett motorvägstestamente från hjärtat mitt, USA)
Nu kör vi.
Vi kör som bröder kör.
Under tystnad, under kontemplation, gräl, under skratt, under oro, under skrik, under insanity.
Alltid med ett underliggande blankvattenslugn.
”Jag känner den här personen, allt är lugnt”.
Vi kör som vi kört förr.
Hjärtesorgsresor när vi grät oss igenom USA, upptäcksfärder från New Orleans till San Francisco via Memphis, Austin och Tuba City.
Allt var nytt och exotiskt då.
Nyare och mer exotiskt.
Nu är det vant.
Bekant
som en gammal
älskarinna.
Det är härligt på andra vis.
Vi är äldre.
En fot i graven, en på pedalen.
Vi kör.
Och du, tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
Vi kör.
Vi är män nu.
Män nu.
Har kommit längre än vi vågade drömma. Blivit mer hatade än vi kunnat ana. Mer älskade också, kan tänka.
Men sånt tänker
åtminstone jag
för sällan på.
Vi har blivit
MER.
Vi är nu i åldern då vi tyckte att våra föräldrar var gamla.
Vi kör into the mystic.
Into the mystic.
Into the mystic.
Ett hav böljar där utanför.
En skog brinner därborta.
En helikopter hämtar vatten i havet.
Vi stannar.
Jag äter en gyros strax innan Dixie Highway börjar.
Har halsbränna.
En jävla god gyros.
Jag älskar en god gyros.
Mer än den där brakdundermiddagen på Ritz-Carlton i Naples där biffjäveln kostade 65 dollar och det billigaste vinet lika mycket?
Men vilken god biff.
Kanske lite för mycket steksås på
- och det var ändå väldigt lite -
men vilken god biff
hörrdudu.
Samtidigt: vilken himla god kebab för $6, 50.
Jag vet inte hur man väger dem emot varandra
egentligen
men jag upplevde kebaben
mer prisvärd.
Fattigt
eller
Dyrt
Där bor jag.
Inte i mellanmjölkens lingonsyltens SL-kortets land.
Vi kör.
Jag drömmer.
Ge mig
Ge mig
Ge mig
kyssar i regnet.
Såna som jag blir vimmelkantig av.
Stora läppar
utan rädsla
för att visdomständerna tittat fram eller
dålig andedräkt.
Kärleken, regnet, kärleken.
Jag vill bli
ångvältad
mosad av
kärleken
älsklingen
baby
var är du
nu?
Vi kör.
Ett hjärta som går sönder
har jag.
Olyckligt kär i ingen speciell
igen
kanske
tänker jag
och på Crister Enander.
Crister Enander.
Där har vi en dålig stämning.
Vi kör.
Da-dunk, da-dunkt
låter över betongskarvarna, I'm bringin' sexy back och drömmer mig bort i en stillsam varm melankoli.
Tänker: Vill ha en psychic reader, en gypsy woman som läser min hand och säger att min livslinje är lång och sen skrattar jag henne i ansiktet och kastar pengarna på henne som vore hon en skitig dansk i ett tält.
Är det sjukt tänkt?
Är det tristess?
Det är roligt.
Hon skulle aldrig förvänta sig det.
Aldrig.
Inte av mig.
Hon känner inte mig.
Vi kör.
Asfalten glänser
juveler efter regn.
Jag skriver i ett galleri över mitt liv
med en snorkel
som når ända till
syret
i en jetski genom verkligheten.
Så känns det just nu.
Vi kör bil.
Två män.
Pratar om halvhögt, halvlågt och ren skit.
Hemfaller åt melankoli.
Da-dunk, da-dunk, da-dunk, ingen radio på, ingen cd.
Jag har bruna strumpor och tänder en cigarett och hissar ner rutan.
Jag vill älska igen.
Jag är lyckligt kär i ingen speciell.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi stannar.
En bensinmack
och köper man fyra Camel lights tjänar man av nån aledning två dollar så jag köper fyra paket.
Vi kör igen.
Röker så mycket att huvudet värker.
Jag minns heartbreakresorna på 90-talet.
Per grät i Nashville, jag på en trapp i Soho.
Bland andra ställen.
Jag ser henne ibland, hon är tjusigare i dag men det var aldrig hennes utseende jag var efter, det var hennes självsäkra själ och den stora lätthet hon var att vara med och hur vi kompletterade varandra, hon från sin söderbratvärld och jag med min aggressivt lantliga lägremedelklassilska och sardoniska mentalitet och andrahandslägenhet på Skånegatan.
Nära.
Närmast.
Var vi.
Inte fysiskt, det gick inte, vi hittade inte fram.
Så kanske var det rätt av henne
att gå
eller snarare
inte stanna.
Men hon försökte inte.
Ville inte ha mig
på
DET
viset.
Kuken.
Stopp. Hörde du det där?
En saxofon i natten
Vi går dit.
Ta mig hand.
KK vaccinerade mig mot förälskelse, gissar jag ibland. Eller skrämde bort den.
Livsfarligt.
Nu håller jag distansen
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite till
och ser om de är kvar.
(Det är de inte.)
Och är de kvar kan vi gå vidare
som ett söndagsbilagespel
bit-för-bit
mot kärleken.
Men de flesta är tråkiga och konventionella
låter sig skrämmas bort.
Suck-brudar.
Vi kör bil.
Två män kör bil.
Sentimentaliserar.
Vulgariserar.
Koketterar.
Romantiserar.
Kritiserar.
Självcentrerar.
Vi har A/C:n på 73, det är lagom.
Vevar ner ibland.
Utanför är platt.
Utanför är Amerika.
Jag tänker lojt och solar nyllet genom takluckan: jag ska skaffa mig en privatdetektiv för att finna henne.
Räddningen.
Eller frälsningen.
Vad ska man säga?
Friheten?
Lyckan?
Lyckan.
Hon är lyckan och jag ska anlita en detektiv som letar efter henne och rapporterar hem alla egenskaper hon har.
Modern sexualitet - check.
Självsäker framåtanda - check.
Inspirerad skönhet - check.
Någon inkomst - check.
Frihetlig tanke - check.
Körkort - check.
Hahahahaaa.
Körkort?
Är det viktigt?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Måste sluta tänka på Crister Enander.
Det är sjukt.
Släpp det nu.
Släpp det.
Släpp.
Släpp.
Släpp.
Släpp att han inte mer än ögnade boken eftersom alla hans referenser var fel.
Café Opera - hallå!
Det var Riche som gällde då. Stod säkert 20 gånger i boken. Han skrev Café Opera.
MEN SLÄPP DET.
Gud - straffa mig med nån jag respekterar nästa gång!
SLÄPP DET.
Fast då är det ju inget straff.
SLÄPP DET.
Vi kör bil.
Bil rullar.
Tänk nåt glatt, tänk nåt glatt, Fritte, tänk nåt glatt.
Glatt.
Det här är en roadmovie.
En roadmovie.
Road movie.
En roadmovie i platt landskap, trist landskap, vackert landskap.
Floridas inland är färdigsett nu och bilen vaggar sprött melankoliskt.
Tänk nåt vackert.
Tänk nåt sött.
Tänk en dröm.
Tänk en kvinna.
Tänk en man.
Tänk på henne, tänk på mig
tillsammans
Hon kanske är en kristen kommunist
Det kan jag leva med.
Kan hon leva med mig.
Min tråkighet
min understundom idiotiska utfall och banala pattkåthet och inbundenhet och expressionism och romantik och svagsinne och arrogans och ångestdagar och spritsejourer och risottokvällar framför teven och timmar vid skrivmaskinen och rastlöshet och lathet och nojjor.
Kan hon det så så får hon vara kristen kommunist.
Hon får rent av vara hippie
även om där
där
där närmar sig en gräns.
Jag gillar clean.
Inga jävla träsmycken i mitt hem.
Tack.
Men det där vet man aldrig.
Kärleken moves in mysterious ways
givetvis.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Tänker på ”Olyckligt kär i ingen speciell”. Den var bra. Tänker på Crister Enander.
Crister Enander.
Det var så ironiskt att han
han
han
Crister Enander
av alla
skulle recensera den boken och utföra ett försök på karaktärmord på mig.
En svag skribent och inskränkt tänkare. En av de allra sämsta journalister. Ohederlig och politiserande när han recenserar, inställsam och fjäskig när han intervjuar.
Han, han, han
försöker bajsa på mig.
Jag storknade nästan när en Resuméreporter som inte kunde citera rätt ringde upp mig i en bil mellan Linköping och Stockholm och berättade för ett år sedan.
Jag höll god min, men tänkte:
Oh, the irony.
Oh, the irony.
Aaaaaaaaa hahahahahahahahaha!
Gud varför straffa mig med en idiot? Straffa mig med nån jag repekterar!
Den store Leif Nylén måste känt likadant när Enander bajsade på honom. Enander blandade sak och person då också. Nylén som är så oerhört större både intellektuellt och stilistiskt sågades av en man som aldrig platsade på stockholmstidningarnas kulturredaktioner.
Det vet nog Enander.
Enander vet nog han skriver som att han går på styltor, gammalmodigt, uppblåst, svagt.
Jag tror han vet det själv.
Den smärtan sympatiserar jag med.
Han är tillräckligt smart för att veta att han är medioker.
Det är ett mycket jobbigt läge.
Men. Shit kicks. Här kom det tillbaka. Efter ett år.
Varsågod.
Dålig stämning i bilen nu.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Jag uppfattar det som att jag blänker.
Vi har vågor i håret, solen i ögonen, jeanssvett under stjärten och en förstaklassbiljett härifrån.
När jag får barn ska jag ge dem förstaklassäten.
De ska bli jävligt jobbiga ungar som vägrar inordna sig i ett mediokert liv. De ska förvänta sig det bästa men
alltid
göra rätt för sig
och vara
artiga
tänker jag och nu är det jag som kör.
Bjurre är tyst, kanske tänker han på
kvinnorna.
Resorna.
Cross country USA, George Jones, Al Green, Smokey Robinson, allt det där gubbigaste jag gillade då.
KK och DB.
Vi hatade dem
Vi älskade dem
samtidigt.
Vi ville ha dem, de ville inte ha oss.
Självömkan patetik öl bourbon soul music
tjocka män med så mycket SJÄL SJÄL SOUL SOUL
och fula
kalsonger.
Vi drack mer på den tiden.
Var lättare då.
Priset lägre.
Nu lägger vi oss vid 12.
Men då.
Då kunde vi damma in som kofösare i solnedgången, lägga 20 dollar i jukeboxen och sänka Jim Beam-shots och Beck's hela natten och gasa mot San Antonio morgonen därpå, kanske med olagliga postpromille i blodet men inte med skak.
Bilresor, hundratals mil
om dagen
Swish swish swish men Texas tar aldrig slut
Texas
Texas
Texas
tar aldrig slut.
Det tar bara slut med kvinnor.
De lämnar oss
bölade vi
och så stannade vi i Austin och gick sjätte gatan fram mellan barerna och knullade aldrig med någon.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Give me soup.
I want soup.
Vi kör bil.
Jag och Per kör bil genom Florida.
Brum brum brum vi talar om kollegor, filmer, böcker, Andres, Irak, Bush, Joni MItchell
om
ja vad fan
om sånt man pratar om under mil efter mil av Van Morrison och LCD Soundsystem och låghalta träd och torka i Florida.
Liberty Mines, Denison Mines, Laramide resources, Acadian Gold corp, Wildhorse energy, Scania, ABB, Svensk Internetrekrytering, C2SAT och Wynn.
Jag tror jag ska köpa på mig lite Wynn.
Kasinon kan aldrig vara fel.
Men kanske mesigt.
Macao-kasinot har vänt till vinst.
Ett säker papper, ligger relativt lågt nu, korsar den bara 100 så borde den fortsätta en bra bit.
Per hajar inget av börsen, men han älskar Oliver Stones ”Wall street” – han kallar mig Bud Fox, citerar Gordon Gekko att ”greed works” och ”money never sleeps” – och älskar kasinon.
Jag tänker: ”jag ska köpa lite Wynn och ge Per en dusör om den går bra”.
Bjurre säger:
”Blue Horseshoe loves Annacot steel”.
Om nån lyssnar så hörs
mitt skratt
långt ut till båtarna i
Mexikanska gulfen.
Vi kör bil.
Alligatorer pratar vi om.
De springer lika fort som oss på land.
Säkert snabbare än
JUST OSS
så inget kissande i vattendragen, mon ami.
Jag tänker på hjärtan.
Per tror att jag kommer hitta ett på nästa stopp.
Jag tänker på sex.
Kåtma.
Kåtma.
Varför är det så fult att prata om sex?
Alla har sex
utom Dagens Nyheter.
Det är sommaren kanske.
Alla blir kåtare om sommaren?
Ibland vill man bara snabbligga, skitsnabbt, och att hon ska försvinna direkt.
Ibland vill man bara snabbligga.
Jag borde lära mig ligga.
Lära mig stå ut med närheten, stå ut med mig.
Titta in i hennes ögon när hon tittar i mina.
Självförtroende.
Kärlek.
Att känna kärlek.
Som Anthoney Kiedis första kloka sexupplevelse.
Han hade legat massor, på massa vis, men det var kosmiskt när han låg med sin första stora kärlek. Hon var judinna och för familjen fick hon inte vara med en ickejude. Så det tog slut. Fast de var så oerhört kära. Sorgligt.
Han var pundare, det var inte enkelt.
Herregud vad han pundade.
Allt. Heroin värst.
Men det här med att injicera kokain? Vad händer då? Tre minuter varar det, säger Kiedis. Sen över. Och 70-talsdrogen Qualuudes - vad är det, egentligen? De verkar lattjo utan att vara helt galna. Kanske inte finns längre ens. Jag vill testa.
Bra bok, ”Scar tissue”, i alla fall. Rekommenderas.
Inget för Crister Enander, dock. Den handlar om de förhatliga människorna i en storstad.
Släpp det nu.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil vi.
Vi är män.
Vi är pojkar.
Tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
Inte om du lever i varje fall.
Inte om du lever.
I vissa situationer,
givetvis,
men inte i andra.
Det är som när man kommer hem till mammas köttbullar.
14 år igen.
Varje gång.
Trulig, tystlåten, samma plats i soffan.
Men när du träffar George W Bush är du din ålder, så gott det går.
Det var jag.
Nu åker vi bil.
Per fyller 40 om nån månad.
40
Han tänker inte på kvinna barn familj knappt alls.
Han är tillfreds just nu. Älskar sitt New York. Älskar sport.
Jag är 35.
Jag har alltid längtat det, men undertryckt det i ett år nu snart tror jag, åtminstone ett halvår, det ledde ingenstans, men jag tror jag bestämde mig när jag blev hånad av nån tjej som trodde att det var en LINE att jag ville ha ett hus vid havet och en härlig kvinna.
Jag avskydde henne för det.
Jag vill det.
Det är väl inte konstigt?
Vill inte alla det?
Nu.
Nu.
Nu känns det som att jag gått ur ett kärlekside.
Passa på, ta mig!
Ta mig
Ta mig
Ta mig
Jag rear ut mig, ta mig, ta mig, ta mig!
Billigt kött här, kom och köp, billigt kött! Billigt gubbköt! Bättre obegagnad, stadig inkomst, tjock mage, kom och köp! Billigt gubbkött, billigt gubbkött! Kom och hämta! Billigt gubbkött!
Du då?
Enkelt.
Du måste bara vara annorlunda, rolig, smart, tolerant, pratglad, tycka om mig, tycka om mig, tycka om mig, förstå mig, acceptera mig, bry dig om mig, tycka om mig, krama mig, klappa på mig, vagga mig
och gärna få
orgasm lätt.
Man känner sig så jäkla duktig då.
Som en Riktig Man
fast man inte är nån.
Och glad.
Jag vill ha en glad.
Det räcker med en deppig i familjen.
Ta mig, ta mig, ta mig
om du finner att jag är nåt att ta.
Jag är inte så jävla mysig.
Jag kan vara dryg.
Jag kan vara ful.
Jag kan vara arrogant.
Jag kan vara tanklös.
Jag kan vara...elak. Nä. Det tycker jag inte. Samtidigt: människor är så lättkränkta. Världen är full av offer. Så kanske kan jag vara elak i deras öron.
Get over it, skyll inte på mig, skyll på sossarna.
Själv står jag ut.
Jag förlåter allt.
Och när jag skriver allt menar jag allt.
Jag har en stor förståelse för att människor kan göra dumt.
De bör förlåtas.
Alltid.
Vi lever i en lyxvärld, glöm inte, glöm inte, glöm inte
Skitsaker är oviktiga.
Och tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör.
Försöker hitta goda sidor hos mig.
Jag kan alltså vara förlåtande.
Jag kan också vara snäll.
Jag kan vara charmerande.
Jag kan vara rolig.
Jag kan vara pålitlig.
Jag kan vara smart.
Jag kan vara sinnessjuk och sjunga en kuplett om vaginor inspirerad av Lill-Babs.
Framförandet alltså
själva sången
Inte Lill-Babs
– säkert utmärkta –
vagina.
Och samtidigt skrattar jag hysteriskt åt mig själv.
Jag vet inte om detta hamnar på plus eller minuskontot men så ligger det i alla fall till.
Jag är sån.
”Tänk om folk visste hur sinnessjuk du är”, säger Per och skakar på huvudet.
”Vad skulle de göra då?”
Jag tror inte att jag har en sådan betydelse att de skulle bry sig nämnvärt
Jag är här för att underhålla dem bara.
Om de inte blir underhållna så anklagar de mig
och nånstans har de kanske rätt
men de borde förstå att jag inte har tid
speciellt eftersom Aftonbladet inte betalar ett öre
trots att jag är tjänstledig
och bra skit finns
för övrigt i boken
”Olyckligt kär i ingen speciell”
såvida inte Crister Enander hade rätt
och det är inte uteslutet.
Även en blind kan hitta en höna,
som pappa brukade säga.
Men nu.
Just nu.
Nu är jag lyckligt kär i ingen speciell.
Kär i okänd.
Lycklig, nästan euforisk
Det kanske är USA.
Lite semester.
Jag har jobbat hårt. Länge. Många år.
Jag är värd.
Jag är det.
Det är jag väl?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör.
Vi är tillbaka på motorvägen.
Det brinner än.
Wendy's har numera smaklösa burgare.
Detta är en inre roadmovie, jag är Brad Pitt, du är Angelina Jolie.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Give me soup.
I want soup.
Give me love.
I want love.
Ge mig kärlek.
Jag vill ha kärlek.
Jag längtar efter den mer än jag tillåtit mig att längta efter den på länge
Det är dags
”Desperado
you better let somebody love you
before it's too late”
som The Eagles brukade gorma så vansinnigt milt.
STOPP.
COMIC RELIEF:
Fågelinfluensan är viktig att bekämpa.
Därför har Bush valt att bomba Kanarieöarna.
Mitt skratt ekar igen
men lyckas inte dränka den enfaldiga
enfaldiga
oerhört irriterande
vansinnigt irriterande
”Brown eyed girl”-oljefatsversionen som går om och om
och om och om och om och om och om och om och om igen på Key Largo Grande.
Jag blir tokig bara på en kväll så personalen borde vara redo att
dränka sig i
poolbarnkiss.
Och där
i baren på Key Largo Grande
där en silikonkvinna dj:ar schysta folkhits
där träffar jag ett tvåårsjubilerande par
Han är ful, hon är fet.
De är snälla.
De kommer fem timmar norrifrån, bor vid Floridas största sjö.
De är som gjorda för varandra
tänker jag
och springer i väg.
Är inte mycket för gemenskap.
Sedan somnar jag ifrån ”Zodiak Killer” med Jake Gyllenhaal.
Han har ett komplicerat läge mellan kredd och superstardomskarriär.
Vaknar, säger:
Give me soup.
I want soup.
Nån som Bob Kelso kunde sagt.
Och mitt skratt gör årsringar i sanden.
Jag älskar Bob Kelso lika mycket som att segla på en våg.
Tillbaka nu.
Tillbaka in i bilen
Vi kör bil.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.
Där är en samling skyltar:
Exxon, Hardeés, Wendy's, Outback steakhouse.
Ingen McDonald's.
Kanske filtrerar min hjärna bort McDonald's.
Det är otänkbart att jag skulle gå på McDonalds
när jag är i USA.
Alltså:
Donken finns ju hemma.
Vi kör va?
Vi tar våra bepansrade hjärtan och kör längre ner mot Södern, över broarna och det korallgröna havet, förbi skitiga hus och fula Ankeborgsskyltar och fortsätter titta in i våra navlar.
Navelskåderi - jag är tokig i skiten.
Allt är bara jag, jag, jag, jag
och lite Per.
Jag såg när en mycket liten fluga flög in i Pers vänstra näsborre på ett Waffel House utanför Tampa Bay.
Jag sa inget.
Vad skulle han gjort med den informationen?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Jag och
och
och
och
min storebror känns han som ibland.
Han står konservativt still i mitten när liberala lillebror snurrar som en skämtfluga.
Han är fast i vissa vanor.
Svårkompromissad.
Ungkarlsskadad.
En inpiskad solist
är Per.
I don't mind.
Jag känner honom, vi känner varandra, vi har rest tusentals mil men vi har inte bott i samma stad på fem år
i juni.
Han har brådis till varenda flygplats, jag vill komma så sent som möjligt.
Annars så.
Annars är vi överens om det mesta.
Lite för överens, kanske.
Vi kör.
Jag tittar ut och ser en Mancow på en stor skylt.
En man som alltså gör radio, han kallar sig the Mancow, jag skrattar igen.
Man-ko.
Att vara en manko.
Det kanske jag är.
Hälften idisslande, hälften råmande.
Och så försöker jag ha sms-sex med fröken Norrland. Kåt som fan. Men hon blir sur.
Frustrerande.
Och apropå det så har jag rakat ett litet
så kallat
fittskägg.
”Varför?”
”Vad gör man inte för att pigga upp sig?” svarar jag.
Det är roligt
med fittskägg.
Själva ordet alltså.
Jo, jag vet jag har en släng av tourettesvarianten koprolali
Än sen då?
Ska det vara så farligt?
Det passar mycket fånigt på min haka.
Vi kör bil.
Vi män ibland.
Ibland känner jag mig som ett moderlöst barn, ibland som kungen av den nya världen.
Men det är alltid jag, jag, jag, som får mig att må.
Tänk om nån annan.
Tänk om.
Men jag bygger nervösa murar mot kvinnor.
Som en liten pojke.
En rädd liten pojke.
Flörtar aldrig.
Behöver ett skyddshelgon
eller en rövare.
Ja en rövare.
En som rövar bort mig.
En kvinnorövare.
Med handen på höften och ett passerkort till Gondolens toalett.
Så här är jag.
I bil igen.
Lyckligt kär i ingen speciell
motorvägs-
lycklig.
Snubblande nära
motorvägs-
kyckling.
Just nu är allt
fantabulöst.
Det vet varenda kotte som betyder nåt i den här tallen.
Enjoy every sandwich.
Nu stannar vi.
Vi kör som bröder kör.
Under tystnad, under kontemplation, gräl, under skratt, under oro, under skrik, under insanity.
Alltid med ett underliggande blankvattenslugn.
”Jag känner den här personen, allt är lugnt”.
Vi kör som vi kört förr.
Hjärtesorgsresor när vi grät oss igenom USA, upptäcksfärder från New Orleans till San Francisco via Memphis, Austin och Tuba City.
Allt var nytt och exotiskt då.
Nyare och mer exotiskt.
Nu är det vant.
Bekant
som en gammal
älskarinna.
Det är härligt på andra vis.
Vi är äldre.
En fot i graven, en på pedalen.
Vi kör.
Och du, tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
Vi kör.
Vi är män nu.
Män nu.
Har kommit längre än vi vågade drömma. Blivit mer hatade än vi kunnat ana. Mer älskade också, kan tänka.
Men sånt tänker
åtminstone jag
för sällan på.
Vi har blivit
MER.
Vi är nu i åldern då vi tyckte att våra föräldrar var gamla.
Vi kör into the mystic.
Into the mystic.
Into the mystic.
Ett hav böljar där utanför.
En skog brinner därborta.
En helikopter hämtar vatten i havet.
Vi stannar.
Jag äter en gyros strax innan Dixie Highway börjar.
Har halsbränna.
En jävla god gyros.
Jag älskar en god gyros.
Mer än den där brakdundermiddagen på Ritz-Carlton i Naples där biffjäveln kostade 65 dollar och det billigaste vinet lika mycket?
Men vilken god biff.
Kanske lite för mycket steksås på
- och det var ändå väldigt lite -
men vilken god biff
hörrdudu.
Samtidigt: vilken himla god kebab för $6, 50.
Jag vet inte hur man väger dem emot varandra
egentligen
men jag upplevde kebaben
mer prisvärd.
Fattigt
eller
Dyrt
Där bor jag.
Inte i mellanmjölkens lingonsyltens SL-kortets land.
Vi kör.
Jag drömmer.
Ge mig
Ge mig
Ge mig
kyssar i regnet.
Såna som jag blir vimmelkantig av.
Stora läppar
utan rädsla
för att visdomständerna tittat fram eller
dålig andedräkt.
Kärleken, regnet, kärleken.
Jag vill bli
ångvältad
mosad av
kärleken
älsklingen
baby
var är du
nu?
Vi kör.
Ett hjärta som går sönder
har jag.
Olyckligt kär i ingen speciell
igen
kanske
tänker jag
och på Crister Enander.
Crister Enander.
Där har vi en dålig stämning.
Vi kör.
Da-dunk, da-dunkt
låter över betongskarvarna, I'm bringin' sexy back och drömmer mig bort i en stillsam varm melankoli.
Tänker: Vill ha en psychic reader, en gypsy woman som läser min hand och säger att min livslinje är lång och sen skrattar jag henne i ansiktet och kastar pengarna på henne som vore hon en skitig dansk i ett tält.
Är det sjukt tänkt?
Är det tristess?
Det är roligt.
Hon skulle aldrig förvänta sig det.
Aldrig.
Inte av mig.
Hon känner inte mig.
Vi kör.
Asfalten glänser
juveler efter regn.
Jag skriver i ett galleri över mitt liv
med en snorkel
som når ända till
syret
i en jetski genom verkligheten.
Så känns det just nu.
Vi kör bil.
Två män.
Pratar om halvhögt, halvlågt och ren skit.
Hemfaller åt melankoli.
Da-dunk, da-dunk, da-dunk, ingen radio på, ingen cd.
Jag har bruna strumpor och tänder en cigarett och hissar ner rutan.
Jag vill älska igen.
Jag är lyckligt kär i ingen speciell.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi stannar.
En bensinmack
och köper man fyra Camel lights tjänar man av nån aledning två dollar så jag köper fyra paket.
Vi kör igen.
Röker så mycket att huvudet värker.
Jag minns heartbreakresorna på 90-talet.
Per grät i Nashville, jag på en trapp i Soho.
Bland andra ställen.
Jag ser henne ibland, hon är tjusigare i dag men det var aldrig hennes utseende jag var efter, det var hennes självsäkra själ och den stora lätthet hon var att vara med och hur vi kompletterade varandra, hon från sin söderbratvärld och jag med min aggressivt lantliga lägremedelklassilska och sardoniska mentalitet och andrahandslägenhet på Skånegatan.
Nära.
Närmast.
Var vi.
Inte fysiskt, det gick inte, vi hittade inte fram.
Så kanske var det rätt av henne
att gå
eller snarare
inte stanna.
Men hon försökte inte.
Ville inte ha mig
på
DET
viset.
Kuken.
Stopp. Hörde du det där?
En saxofon i natten
Vi går dit.
Ta mig hand.
KK vaccinerade mig mot förälskelse, gissar jag ibland. Eller skrämde bort den.
Livsfarligt.
Nu håller jag distansen
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite
och ser om de är kvar.
Sen släpper jag lite till
och ser om de är kvar.
(Det är de inte.)
Och är de kvar kan vi gå vidare
som ett söndagsbilagespel
bit-för-bit
mot kärleken.
Men de flesta är tråkiga och konventionella
låter sig skrämmas bort.
Suck-brudar.
Vi kör bil.
Två män kör bil.
Sentimentaliserar.
Vulgariserar.
Koketterar.
Romantiserar.
Kritiserar.
Självcentrerar.
Vi har A/C:n på 73, det är lagom.
Vevar ner ibland.
Utanför är platt.
Utanför är Amerika.
Jag tänker lojt och solar nyllet genom takluckan: jag ska skaffa mig en privatdetektiv för att finna henne.
Räddningen.
Eller frälsningen.
Vad ska man säga?
Friheten?
Lyckan?
Lyckan.
Hon är lyckan och jag ska anlita en detektiv som letar efter henne och rapporterar hem alla egenskaper hon har.
Modern sexualitet - check.
Självsäker framåtanda - check.
Inspirerad skönhet - check.
Någon inkomst - check.
Frihetlig tanke - check.
Körkort - check.
Hahahahaaa.
Körkort?
Är det viktigt?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Måste sluta tänka på Crister Enander.
Det är sjukt.
Släpp det nu.
Släpp det.
Släpp.
Släpp.
Släpp.
Släpp att han inte mer än ögnade boken eftersom alla hans referenser var fel.
Café Opera - hallå!
Det var Riche som gällde då. Stod säkert 20 gånger i boken. Han skrev Café Opera.
MEN SLÄPP DET.
Gud - straffa mig med nån jag respekterar nästa gång!
SLÄPP DET.
Fast då är det ju inget straff.
SLÄPP DET.
Vi kör bil.
Bil rullar.
Tänk nåt glatt, tänk nåt glatt, Fritte, tänk nåt glatt.
Glatt.
Det här är en roadmovie.
En roadmovie.
Road movie.
En roadmovie i platt landskap, trist landskap, vackert landskap.
Floridas inland är färdigsett nu och bilen vaggar sprött melankoliskt.
Tänk nåt vackert.
Tänk nåt sött.
Tänk en dröm.
Tänk en kvinna.
Tänk en man.
Tänk på henne, tänk på mig
tillsammans
Hon kanske är en kristen kommunist
Det kan jag leva med.
Kan hon leva med mig.
Min tråkighet
min understundom idiotiska utfall och banala pattkåthet och inbundenhet och expressionism och romantik och svagsinne och arrogans och ångestdagar och spritsejourer och risottokvällar framför teven och timmar vid skrivmaskinen och rastlöshet och lathet och nojjor.
Kan hon det så så får hon vara kristen kommunist.
Hon får rent av vara hippie
även om där
där
där närmar sig en gräns.
Jag gillar clean.
Inga jävla träsmycken i mitt hem.
Tack.
Men det där vet man aldrig.
Kärleken moves in mysterious ways
givetvis.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Tänker på ”Olyckligt kär i ingen speciell”. Den var bra. Tänker på Crister Enander.
Crister Enander.
Det var så ironiskt att han
han
han
Crister Enander
av alla
skulle recensera den boken och utföra ett försök på karaktärmord på mig.
En svag skribent och inskränkt tänkare. En av de allra sämsta journalister. Ohederlig och politiserande när han recenserar, inställsam och fjäskig när han intervjuar.
Han, han, han
försöker bajsa på mig.
Jag storknade nästan när en Resuméreporter som inte kunde citera rätt ringde upp mig i en bil mellan Linköping och Stockholm och berättade för ett år sedan.
Jag höll god min, men tänkte:
Oh, the irony.
Oh, the irony.
Aaaaaaaaa hahahahahahahahaha!
Gud varför straffa mig med en idiot? Straffa mig med nån jag repekterar!
Den store Leif Nylén måste känt likadant när Enander bajsade på honom. Enander blandade sak och person då också. Nylén som är så oerhört större både intellektuellt och stilistiskt sågades av en man som aldrig platsade på stockholmstidningarnas kulturredaktioner.
Det vet nog Enander.
Enander vet nog han skriver som att han går på styltor, gammalmodigt, uppblåst, svagt.
Jag tror han vet det själv.
Den smärtan sympatiserar jag med.
Han är tillräckligt smart för att veta att han är medioker.
Det är ett mycket jobbigt läge.
Men. Shit kicks. Här kom det tillbaka. Efter ett år.
Varsågod.
Dålig stämning i bilen nu.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Jag uppfattar det som att jag blänker.
Vi har vågor i håret, solen i ögonen, jeanssvett under stjärten och en förstaklassbiljett härifrån.
När jag får barn ska jag ge dem förstaklassäten.
De ska bli jävligt jobbiga ungar som vägrar inordna sig i ett mediokert liv. De ska förvänta sig det bästa men
alltid
göra rätt för sig
och vara
artiga
tänker jag och nu är det jag som kör.
Bjurre är tyst, kanske tänker han på
kvinnorna.
Resorna.
Cross country USA, George Jones, Al Green, Smokey Robinson, allt det där gubbigaste jag gillade då.
KK och DB.
Vi hatade dem
Vi älskade dem
samtidigt.
Vi ville ha dem, de ville inte ha oss.
Självömkan patetik öl bourbon soul music
tjocka män med så mycket SJÄL SJÄL SOUL SOUL
och fula
kalsonger.
Vi drack mer på den tiden.
Var lättare då.
Priset lägre.
Nu lägger vi oss vid 12.
Men då.
Då kunde vi damma in som kofösare i solnedgången, lägga 20 dollar i jukeboxen och sänka Jim Beam-shots och Beck's hela natten och gasa mot San Antonio morgonen därpå, kanske med olagliga postpromille i blodet men inte med skak.
Bilresor, hundratals mil
om dagen
Swish swish swish men Texas tar aldrig slut
Texas
Texas
Texas
tar aldrig slut.
Det tar bara slut med kvinnor.
De lämnar oss
bölade vi
och så stannade vi i Austin och gick sjätte gatan fram mellan barerna och knullade aldrig med någon.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Give me soup.
I want soup.
Vi kör bil.
Jag och Per kör bil genom Florida.
Brum brum brum vi talar om kollegor, filmer, böcker, Andres, Irak, Bush, Joni MItchell
om
ja vad fan
om sånt man pratar om under mil efter mil av Van Morrison och LCD Soundsystem och låghalta träd och torka i Florida.
Liberty Mines, Denison Mines, Laramide resources, Acadian Gold corp, Wildhorse energy, Scania, ABB, Svensk Internetrekrytering, C2SAT och Wynn.
Jag tror jag ska köpa på mig lite Wynn.
Kasinon kan aldrig vara fel.
Men kanske mesigt.
Macao-kasinot har vänt till vinst.
Ett säker papper, ligger relativt lågt nu, korsar den bara 100 så borde den fortsätta en bra bit.
Per hajar inget av börsen, men han älskar Oliver Stones ”Wall street” – han kallar mig Bud Fox, citerar Gordon Gekko att ”greed works” och ”money never sleeps” – och älskar kasinon.
Jag tänker: ”jag ska köpa lite Wynn och ge Per en dusör om den går bra”.
Bjurre säger:
”Blue Horseshoe loves Annacot steel”.
Om nån lyssnar så hörs
mitt skratt
långt ut till båtarna i
Mexikanska gulfen.
Vi kör bil.
Alligatorer pratar vi om.
De springer lika fort som oss på land.
Säkert snabbare än
JUST OSS
så inget kissande i vattendragen, mon ami.
Jag tänker på hjärtan.
Per tror att jag kommer hitta ett på nästa stopp.
Jag tänker på sex.
Kåtma.
Kåtma.
Varför är det så fult att prata om sex?
Alla har sex
utom Dagens Nyheter.
Det är sommaren kanske.
Alla blir kåtare om sommaren?
Ibland vill man bara snabbligga, skitsnabbt, och att hon ska försvinna direkt.
Ibland vill man bara snabbligga.
Jag borde lära mig ligga.
Lära mig stå ut med närheten, stå ut med mig.
Titta in i hennes ögon när hon tittar i mina.
Självförtroende.
Kärlek.
Att känna kärlek.
Som Anthoney Kiedis första kloka sexupplevelse.
Han hade legat massor, på massa vis, men det var kosmiskt när han låg med sin första stora kärlek. Hon var judinna och för familjen fick hon inte vara med en ickejude. Så det tog slut. Fast de var så oerhört kära. Sorgligt.
Han var pundare, det var inte enkelt.
Herregud vad han pundade.
Allt. Heroin värst.
Men det här med att injicera kokain? Vad händer då? Tre minuter varar det, säger Kiedis. Sen över. Och 70-talsdrogen Qualuudes - vad är det, egentligen? De verkar lattjo utan att vara helt galna. Kanske inte finns längre ens. Jag vill testa.
Bra bok, ”Scar tissue”, i alla fall. Rekommenderas.
Inget för Crister Enander, dock. Den handlar om de förhatliga människorna i en storstad.
Släpp det nu.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil vi.
Vi är män.
Vi är pojkar.
Tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
Inte om du lever i varje fall.
Inte om du lever.
I vissa situationer,
givetvis,
men inte i andra.
Det är som när man kommer hem till mammas köttbullar.
14 år igen.
Varje gång.
Trulig, tystlåten, samma plats i soffan.
Men när du träffar George W Bush är du din ålder, så gott det går.
Det var jag.
Nu åker vi bil.
Per fyller 40 om nån månad.
40
Han tänker inte på kvinna barn familj knappt alls.
Han är tillfreds just nu. Älskar sitt New York. Älskar sport.
Jag är 35.
Jag har alltid längtat det, men undertryckt det i ett år nu snart tror jag, åtminstone ett halvår, det ledde ingenstans, men jag tror jag bestämde mig när jag blev hånad av nån tjej som trodde att det var en LINE att jag ville ha ett hus vid havet och en härlig kvinna.
Jag avskydde henne för det.
Jag vill det.
Det är väl inte konstigt?
Vill inte alla det?
Nu.
Nu.
Nu känns det som att jag gått ur ett kärlekside.
Passa på, ta mig!
Ta mig
Ta mig
Ta mig
Jag rear ut mig, ta mig, ta mig, ta mig!
Billigt kött här, kom och köp, billigt kött! Billigt gubbköt! Bättre obegagnad, stadig inkomst, tjock mage, kom och köp! Billigt gubbkött, billigt gubbkött! Kom och hämta! Billigt gubbkött!
Du då?
Enkelt.
Du måste bara vara annorlunda, rolig, smart, tolerant, pratglad, tycka om mig, tycka om mig, tycka om mig, förstå mig, acceptera mig, bry dig om mig, tycka om mig, krama mig, klappa på mig, vagga mig
och gärna få
orgasm lätt.
Man känner sig så jäkla duktig då.
Som en Riktig Man
fast man inte är nån.
Och glad.
Jag vill ha en glad.
Det räcker med en deppig i familjen.
Ta mig, ta mig, ta mig
om du finner att jag är nåt att ta.
Jag är inte så jävla mysig.
Jag kan vara dryg.
Jag kan vara ful.
Jag kan vara arrogant.
Jag kan vara tanklös.
Jag kan vara...elak. Nä. Det tycker jag inte. Samtidigt: människor är så lättkränkta. Världen är full av offer. Så kanske kan jag vara elak i deras öron.
Get over it, skyll inte på mig, skyll på sossarna.
Själv står jag ut.
Jag förlåter allt.
Och när jag skriver allt menar jag allt.
Jag har en stor förståelse för att människor kan göra dumt.
De bör förlåtas.
Alltid.
Vi lever i en lyxvärld, glöm inte, glöm inte, glöm inte
Skitsaker är oviktiga.
Och tro inte att du är så mycket äldre om tio år.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör.
Försöker hitta goda sidor hos mig.
Jag kan alltså vara förlåtande.
Jag kan också vara snäll.
Jag kan vara charmerande.
Jag kan vara rolig.
Jag kan vara pålitlig.
Jag kan vara smart.
Jag kan vara sinnessjuk och sjunga en kuplett om vaginor inspirerad av Lill-Babs.
Framförandet alltså
själva sången
Inte Lill-Babs
– säkert utmärkta –
vagina.
Och samtidigt skrattar jag hysteriskt åt mig själv.
Jag vet inte om detta hamnar på plus eller minuskontot men så ligger det i alla fall till.
Jag är sån.
”Tänk om folk visste hur sinnessjuk du är”, säger Per och skakar på huvudet.
”Vad skulle de göra då?”
Jag tror inte att jag har en sådan betydelse att de skulle bry sig nämnvärt
Jag är här för att underhålla dem bara.
Om de inte blir underhållna så anklagar de mig
och nånstans har de kanske rätt
men de borde förstå att jag inte har tid
speciellt eftersom Aftonbladet inte betalar ett öre
trots att jag är tjänstledig
och bra skit finns
för övrigt i boken
”Olyckligt kär i ingen speciell”
såvida inte Crister Enander hade rätt
och det är inte uteslutet.
Även en blind kan hitta en höna,
som pappa brukade säga.
Men nu.
Just nu.
Nu är jag lyckligt kär i ingen speciell.
Kär i okänd.
Lycklig, nästan euforisk
Det kanske är USA.
Lite semester.
Jag har jobbat hårt. Länge. Många år.
Jag är värd.
Jag är det.
Det är jag väl?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör.
Vi är tillbaka på motorvägen.
Det brinner än.
Wendy's har numera smaklösa burgare.
Detta är en inre roadmovie, jag är Brad Pitt, du är Angelina Jolie.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Give me soup.
I want soup.
Give me love.
I want love.
Ge mig kärlek.
Jag vill ha kärlek.
Jag längtar efter den mer än jag tillåtit mig att längta efter den på länge
Det är dags
”Desperado
you better let somebody love you
before it's too late”
som The Eagles brukade gorma så vansinnigt milt.
STOPP.
COMIC RELIEF:
Fågelinfluensan är viktig att bekämpa.
Därför har Bush valt att bomba Kanarieöarna.
Mitt skratt ekar igen
men lyckas inte dränka den enfaldiga
enfaldiga
oerhört irriterande
vansinnigt irriterande
”Brown eyed girl”-oljefatsversionen som går om och om
och om och om och om och om och om och om och om igen på Key Largo Grande.
Jag blir tokig bara på en kväll så personalen borde vara redo att
dränka sig i
poolbarnkiss.
Och där
i baren på Key Largo Grande
där en silikonkvinna dj:ar schysta folkhits
där träffar jag ett tvåårsjubilerande par
Han är ful, hon är fet.
De är snälla.
De kommer fem timmar norrifrån, bor vid Floridas största sjö.
De är som gjorda för varandra
tänker jag
och springer i väg.
Är inte mycket för gemenskap.
Sedan somnar jag ifrån ”Zodiak Killer” med Jake Gyllenhaal.
Han har ett komplicerat läge mellan kredd och superstardomskarriär.
Vaknar, säger:
Give me soup.
I want soup.
Nån som Bob Kelso kunde sagt.
Och mitt skratt gör årsringar i sanden.
Jag älskar Bob Kelso lika mycket som att segla på en våg.
Tillbaka nu.
Tillbaka in i bilen
Vi kör bil.
Vi följer den orangea mittlinjen.
En plåtman utan hjärta,
en fågelskrämma utan hjärna.
Vi följer den
To the left
to the left.
Där är en samling skyltar:
Exxon, Hardeés, Wendy's, Outback steakhouse.
Ingen McDonald's.
Kanske filtrerar min hjärna bort McDonald's.
Det är otänkbart att jag skulle gå på McDonalds
när jag är i USA.
Alltså:
Donken finns ju hemma.
Vi kör va?
Vi tar våra bepansrade hjärtan och kör längre ner mot Södern, över broarna och det korallgröna havet, förbi skitiga hus och fula Ankeborgsskyltar och fortsätter titta in i våra navlar.
Navelskåderi - jag är tokig i skiten.
Allt är bara jag, jag, jag, jag
och lite Per.
Jag såg när en mycket liten fluga flög in i Pers vänstra näsborre på ett Waffel House utanför Tampa Bay.
Jag sa inget.
Vad skulle han gjort med den informationen?
PATIENCE
PAYS
ONLY
3 MINUTES
TIL' PASSING ZONE
Vi kör bil.
Jag och
och
och
och
min storebror känns han som ibland.
Han står konservativt still i mitten när liberala lillebror snurrar som en skämtfluga.
Han är fast i vissa vanor.
Svårkompromissad.
Ungkarlsskadad.
En inpiskad solist
är Per.
I don't mind.
Jag känner honom, vi känner varandra, vi har rest tusentals mil men vi har inte bott i samma stad på fem år
i juni.
Han har brådis till varenda flygplats, jag vill komma så sent som möjligt.
Annars så.
Annars är vi överens om det mesta.
Lite för överens, kanske.
Vi kör.
Jag tittar ut och ser en Mancow på en stor skylt.
En man som alltså gör radio, han kallar sig the Mancow, jag skrattar igen.
Man-ko.
Att vara en manko.
Det kanske jag är.
Hälften idisslande, hälften råmande.
Och så försöker jag ha sms-sex med fröken Norrland. Kåt som fan. Men hon blir sur.
Frustrerande.
Och apropå det så har jag rakat ett litet
så kallat
fittskägg.
”Varför?”
”Vad gör man inte för att pigga upp sig?” svarar jag.
Det är roligt
med fittskägg.
Själva ordet alltså.
Jo, jag vet jag har en släng av tourettesvarianten koprolali
Än sen då?
Ska det vara så farligt?
Det passar mycket fånigt på min haka.
Vi kör bil.
Vi män ibland.
Ibland känner jag mig som ett moderlöst barn, ibland som kungen av den nya världen.
Men det är alltid jag, jag, jag, som får mig att må.
Tänk om nån annan.
Tänk om.
Men jag bygger nervösa murar mot kvinnor.
Som en liten pojke.
En rädd liten pojke.
Flörtar aldrig.
Behöver ett skyddshelgon
eller en rövare.
Ja en rövare.
En som rövar bort mig.
En kvinnorövare.
Med handen på höften och ett passerkort till Gondolens toalett.
Så här är jag.
I bil igen.
Lyckligt kär i ingen speciell
motorvägs-
lycklig.
Snubblande nära
motorvägs-
kyckling.
Just nu är allt
fantabulöst.
Det vet varenda kotte som betyder nåt i den här tallen.
Enjoy every sandwich.
Nu stannar vi.
91 (+1) kommentarer
Skriv en kommentar
Polkamannen
14 maj 2007, kl 23:47
För långt orkade inte läsa.
15 maj 2007, kl 00:41
j a g o r k a r i n t e l ä s a a l l t
James Carr
15 maj 2007, kl 00:50
Herregud!
Cata
15 maj 2007, kl 01:13
Åååhhh TACK !!!!
Min syn på dej förändrades nu...till mycket bättre!!!
Där ser man vad man kan missta sig ......
Att du hade ett sånt djup och dessutom uttrycker dej så härligt är en gåva!
Tack för att du delade med dej av den...och dej!
Visa denna sida lite oftare så kommer de "rätta" kvinnorna att stå i kö! ;-)
Min syn på dej förändrades nu...till mycket bättre!!!
Där ser man vad man kan missta sig ......
Att du hade ett sånt djup och dessutom uttrycker dej så härligt är en gåva!
Tack för att du delade med dej av den...och dej!
Visa denna sida lite oftare så kommer de "rätta" kvinnorna att stå i kö! ;-)
Ewe
15 maj 2007, kl 01:22
Det enda ordet jag kommer på att beskriva detta inlägg är sincere! Påminner väldigt mycket om min dagbok ett par år sen då jag var där du är nu. Är kanske fortfarande där, men inte riktigt på samma sätt.
Either way, sincere.
Either way, sincere.
L
15 maj 2007, kl 01:24
bland det bästa jag har läst i en blogg. virtanen du är bäst!
leo
15 maj 2007, kl 02:35
Vackert! Tack.
E's and Whizz
15 maj 2007, kl 06:44
Va faan är det här nu då Virtanen?
Mastodontinlägg... Ambitiöst!
Mastodontinlägg... Ambitiöst!
Tobbe
15 maj 2007, kl 08:05
Kan inte bestämma mig för om texten verkligen var bra eller bara töntigt pretentiös. En verklig Ulf Lundell känsla sprider den i vilket fall som helst. Skulle vilja se en bra bild på dig med ditt fittskägg, kan vara underskattat snyggt!
Tobias
15 maj 2007, kl 08:06
Riktigt bra!
Får grymma Bukowski-vibbar.
Får grymma Bukowski-vibbar.
G
15 maj 2007, kl 09:29
HEhe, fan, jag vill också
15 maj 2007, kl 10:21
Åh. Tungt och fint.
Frank
15 maj 2007, kl 10:34
Ulf Lundell wannabe....
Hanna
15 maj 2007, kl 10:39
Underbart. Man blir nästan lite kär i dig Fredrik.
.
15 maj 2007, kl 10:48
Herregud. Du har gjort det igen. Och jag vill gråta lite inombords, ganska mycket faktiskt, för det här är poesi för mig. Oh, vad jag har längtat efter ett sånt här inläg, som skär lite i hjärtat och och och och och jag vet inte.
Vad ska jag säga. Du fångar mig med dina (officiella) tankar, knappt 15 år gammal är jag och blir förförd och förstörd av en text skriven av en 35-årig kvällstidningskrönikör, fast jag egentligen är så mycket DN (fast med sex, eller ja, inte än kanske, men tankar och sådär, litegranna), men iallafall, underbart är det och jag blir alldeles gråtfärdig och lycklig på samma sak av dina ord. Fan, hur kan du? Hur lyckas du? Jag bli matt bara av att läsa.
Känslan att vara lyckligt kär i ingen speciell, eller olyckligt också, det jag ville komma fram till är... Jag vet inte.
Det är vad du gör med min hjärna, jag vet inte längre, och fast jag älskat dina ord i flera år så blir det alldeles som på nytt igen varje gång. Första gången all over again.
Vad ska jag säga. Du fångar mig med dina (officiella) tankar, knappt 15 år gammal är jag och blir förförd och förstörd av en text skriven av en 35-årig kvällstidningskrönikör, fast jag egentligen är så mycket DN (fast med sex, eller ja, inte än kanske, men tankar och sådär, litegranna), men iallafall, underbart är det och jag blir alldeles gråtfärdig och lycklig på samma sak av dina ord. Fan, hur kan du? Hur lyckas du? Jag bli matt bara av att läsa.
Känslan att vara lyckligt kär i ingen speciell, eller olyckligt också, det jag ville komma fram till är... Jag vet inte.
Det är vad du gör med min hjärna, jag vet inte längre, och fast jag älskat dina ord i flera år så blir det alldeles som på nytt igen varje gång. Första gången all over again.
15 maj 2007, kl 10:52
Jag är helt urlakad. Svettas lite. Känner mig omtumlad, skakad, förlöst.
Det är inte tänkt att kärleken ska vara lätt. Då är den inget värd.
Men vägra inte. Att känna. Vara nära. Andas den andres luft. Slå den andres hjärtslag. Plåtmannen får ju ett hjärta, och fågelskrämman en hjärna.
Så koncentrera dig på hjärtat - hjärnan brukar alltid komma på en massa dåliga ursäkter för än det ena, än det andra. Hjärtat vet bot. Mot såriga själar, urvattnade kroppar, längtande viljor.
Våga älska. Våga vara. Våga vara älskad.
Det är inte tänkt att kärleken ska vara lätt. Då är den inget värd.
Men vägra inte. Att känna. Vara nära. Andas den andres luft. Slå den andres hjärtslag. Plåtmannen får ju ett hjärta, och fågelskrämman en hjärna.
Så koncentrera dig på hjärtat - hjärnan brukar alltid komma på en massa dåliga ursäkter för än det ena, än det andra. Hjärtat vet bot. Mot såriga själar, urvattnade kroppar, längtande viljor.
Våga älska. Våga vara. Våga vara älskad.
15 maj 2007, kl 10:53
Det är så här jag vill se dig. Underbart. Fantastiskt. Jag grät vid vissa passager. Vet inte vad jag ska skriva, jag är stum. Känns som om jag kan se in i din själ, och röra vid den. Det här är något av det bästa du skrivit.
15 maj 2007, kl 10:56
Fullständigt obegripligt, men du är skön ändå Virtanen.
maria
15 maj 2007, kl 11:30
Underbart Fredrik!
Anna
15 maj 2007, kl 11:59
Det där var nog det finaste du någonsin skrivit. Önskar bara att du mådde lite bättre. Hoppas du hittar det du söker efter!
Nettan
15 maj 2007, kl 12:37
Underbart!!!!!!!!! I love you :-)
15 maj 2007, kl 12:40
Fint! Och jag gillade det där med orgasmen. En som får orgasm lätt. Det var ärligt och fint. Jag hoppas du hittar den! Kärleken alltså.
Håkan
15 maj 2007, kl 12:59
LYSANDE! BRILJANT!
Honke
15 maj 2007, kl 13:00
Vilken smörja. Ta dig i kragen istället för att ligga och vrida dig.
valle
15 maj 2007, kl 15:21
Det var en trevlig dikt om mångfalden och tristessen i en lång bildresa genom Usa. Bitterheten mot Crister Enander är heller inte svår att förstå. även jag har retat mig på hans självgoda frasradikalism. Däremot är det svårt att förstå att Lill-Babs röst skulle vara den sammanbindande länken mellan henne och din kuplett om vaginor. Du har nog svårt att övertyga om att inte hon själv är orsaken till dina kuplettdrömmar.
Någon
15 maj 2007, kl 16:31
Olyckligt kär i ingen speciell är en formulering som får MIG att gå sönder.
Snyggt skrivet. Riktigt snyggt.
Snyggt skrivet. Riktigt snyggt.
anonym
15 maj 2007, kl 16:41
asså lixom gud vilket långt inlägg. jag orkade inte läsa hela.
Klockhead
15 maj 2007, kl 19:25
Keep up the good work
Tobias
15 maj 2007, kl 19:51
Tack för en fin text. Förgyllde min dag avsevärt.
15 maj 2007, kl 20:06
Bra skrivet´underbar läsning,men kanske lite väl utlämnande. Ärinte van vid män som sätter ord på känslor så det ärextra intressant attv läsa,men ack så utlämnande Lev väl, take care och ta det försiktigt men tack för att du delar med dig. Berit
Anna
15 maj 2007, kl 20:53
åååååååååååh, jag blir så olyckligt kär i dig när du skriver såhär underbart verkligt! klockrent rätt in i hjärtat. puss på dig fredrik - ta hand om dig (och gift dig med mig!?).
Rockyboy
15 maj 2007, kl 21:03
Du har verkligen ingen talang!
e
15 maj 2007, kl 22:32
Oj, detta talade. En angenäm och rätt så oväntad överraskning då jag tittade in på din sida på jakt efter ännu ett exalterande låttips. Det händer grejer med ditt skrivande! Ser fram emot fortsättning.
15 maj 2007, kl 23:14
Jag trodde att jag läst det längsta blogg inlägget i mitt liv tidigare idag. Men du lyckades nog slå det. Bra gjort Virtanen
16 maj 2007, kl 01:05
Den bästa bloggen jag läst på länge. Orden svider på precis samma sätt som Jason Andersons "El Paso". Du är förlåten för att ha sagt att min röst är lik Robert Smiths. Tack.
Björn
16 maj 2007, kl 09:51
Jösses...Får du betalt per ord eller???
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
Ms M
16 maj 2007, kl 11:07
Fantastiskt! Så fantastiskt att jag ibland tror att jag skulle kunna bli kär i dig, trots att vi aldrig träffats. Helt knäppt. Eller så är det precis så här Internetdejtande fungerar, bara det att din sajt är öppen för så många intressenter. Vilken jäkla konkurrens! Min enda fördel är att vi bor typ grannar och hänger på samma ställe, fast ytterst sällan samtidigt tyvärr. Ser jag dig förösker jag kanske förföra dig en vacker dag.
Men apropå det: enligt vad jag läser mig till på nätet så verkar du redan vara nyförälskad i en annan vacker Stockholmsflicka. Om så är fallet, stort lycka till!
Men apropå det: enligt vad jag läser mig till på nätet så verkar du redan vara nyförälskad i en annan vacker Stockholmsflicka. Om så är fallet, stort lycka till!
Sabina
16 maj 2007, kl 11:55
Mycket snyggt, och mycket långt. Snarare en novell än en dikt än ett blogginlägg. Mycket känslosamt, och mycket djärvt. Mycket politiskt inkorrekt, och mycket befriande.
Hur långt får ett blogginlägg vara? Undrar om kommentarfunktionen kajkat ur av överbelastning?
Ha de'
Hur långt får ett blogginlägg vara? Undrar om kommentarfunktionen kajkat ur av överbelastning?
Ha de'
Magnus
16 maj 2007, kl 12:15
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
z, boring
z, boring
16 maj 2007, kl 12:16
Helt lovely. Motorvägslycklig. I know the feeling.
Gerdin
16 maj 2007, kl 12:37
Öffe! Kom tillbaka allt är förlåtet - till och med "Öppna Landskap"
Jimmy
16 maj 2007, kl 14:37
Ah, Bukowki och Warren Zevon.
Orginellt.
//J
Orginellt.
//J
Joakim
16 maj 2007, kl 14:48
Stuck inside the mobile with the Memphis blues again...
Har precis börjar om på boken din. Älska.
Ta hand om dig Fredrik.
Mvh/Jocke
Har precis börjar om på boken din. Älska.
Ta hand om dig Fredrik.
Mvh/Jocke
16 maj 2007, kl 15:54
men herrejävlar vad bra du är.
sanslöst. jag vill läsa den igen. nu.
sanslöst. jag vill läsa den igen. nu.
anna tv-tid
16 maj 2007, kl 16:12
jag förvånade mig själv genom att läsa hela ditt blogginlägg. jag gör mycket för att slippa jobba ibland. jag kan inte förstå att du kallar mig galen. du är fan minst lika galen som jag är. Vi får bli fantomer, det är nog enda lösningen. Fantomer som bara är, tysta och menlösa och som svarar att de lyssnar på Mix Megapol när frågan om musiksmak ställs.
Hoppas allt fint.
Jag fyllde förresten 26 och jag räknar med en present från USA. Gärna en sån där skål med Flordia-snäckor.
love
Hoppas allt fint.
Jag fyllde förresten 26 och jag räknar med en present från USA. Gärna en sån där skål med Flordia-snäckor.
love
16 maj 2007, kl 16:34
Jag har läst här länge; jag brukar aldrig kommentera här. Jag har läst den här texten om och om i dag och älskar den, men kommenterade ändå inte. Jag har just kommit från ett Howling Bellsgig. Det är mitt i natten och ändå finner jag mig lätt berusad framför datorn och har ytterligare en gång fastnat i dina ord. Nu tänker jag kommentera. Texten är lysande baby. Lysande.
Sofia
16 maj 2007, kl 16:37
Du är galen Fredrik! Men på ett fint, härligt sätt. Fortsätt med det.
Tobias
16 maj 2007, kl 17:07
Jag gillar det du skriver. Du är underhållande, du träffar och berör. Hoppas du fortsätter länge länge! Men vad händer med kommentarerna? Jag vet att svenska psykvården har dragit ned, men kan inte alla illitterata muppar hitta ett annat forum? Skaffa vänner? Bli omtyckta för något de kan? Älska? Alternativt, kissa på en alligator?
Joel
16 maj 2007, kl 17:54
Väldigt mycket Jack Kerouac. Finfint!
16 maj 2007, kl 18:10
Ja det var alldeles för långt !. Man skulle "gå i väggen" om man skulle läsa allt.
Du fick skrivinkontinens (motsatsen till skrivkramp). :)
Du fick skrivinkontinens (motsatsen till skrivkramp). :)
Charlotte
16 maj 2007, kl 18:44
Grymt bra, men....
Snälla SLUTA ANVÄNDA ORDET KÅTMA!!! SLUTA GENAST! Det är det fulaste ordet som finns och får mig att hata din text bara därför. Okej inte riktigt sant, men SLUUUUTA!!!
Snälla SLUTA ANVÄNDA ORDET KÅTMA!!! SLUTA GENAST! Det är det fulaste ordet som finns och får mig att hata din text bara därför. Okej inte riktigt sant, men SLUUUUTA!!!
MsKarlsson
16 maj 2007, kl 18:47
Rätt trevlig text faktiskt. Jättebra faktiskt.
En tvättäkta kontaktannons. Behöver du verkligen det? Är man känd från tv eller tidning får man ju tjejer vem man än är och hur man än beter sig. Fast du verkar ju vara en bra kille. Men vad jag hört från vänner i din värld så är du på tjejer som bara den när du är ute. Allt som rör sig liksom. Så det där med att du aldrig flörtar hajar jag inte riktigt ;)
Skriv gärna mer såna texter.
En tvättäkta kontaktannons. Behöver du verkligen det? Är man känd från tv eller tidning får man ju tjejer vem man än är och hur man än beter sig. Fast du verkar ju vara en bra kille. Men vad jag hört från vänner i din värld så är du på tjejer som bara den när du är ute. Allt som rör sig liksom. Så det där med att du aldrig flörtar hajar jag inte riktigt ;)
Skriv gärna mer såna texter.
uffe
16 maj 2007, kl 21:54
du har lyssnat alldeles för mycket på "blues för bodil malmsten"....
anonym
16 maj 2007, kl 21:55
du har lyssnat alldeles för mycket på "blues för bodil malmsten" från eldkvarns nya platta.
Jesper
16 maj 2007, kl 23:10
Starkt och sårbart! Det handlar om att hitta någon som står ut med en. Hoppas hon är en kristen kommunist. The healing has begun... Hope so... God bless Van Morrison and you!
Linda
16 maj 2007, kl 23:11
Det där med kristen kommunist. Det var nog bara nåt som hon sa, nåt hon sa för att det lät så bra.
17 maj 2007, kl 13:02
Du borde komma hem och se klipp ur Roy Anderssons Du Levande istället för att roadtrippa runt och göra mig avundsjuk.
den sträng som brast
17 maj 2007, kl 13:58
mkt Lundell, Plura och Bukowski som kanaliseras här. jäjä
Riktigt fint. Hälsa Bjurre från Borlänge.
Riktigt fint. Hälsa Bjurre från Borlänge.
Tobias
17 maj 2007, kl 14:11
Vad var det för bullshit, sådana dikter skrev jag när jag gick i trean!
17 maj 2007, kl 18:41
Åh, underbart. Varmt och kallt, virrigt och strukturerat. Skickar lite kramar från ett kallt och grått Luleå där musiken blandas med surret från en cetrifugerande tvättmaskin.
Jenny
18 maj 2007, kl 11:26
Men ja blir ju kär i dig!!! pussar
Jack Kuriac
18 maj 2007, kl 11:55
Well that trip I did for 100 yaers ago.
Highway to hell i hope...
Highway to hell i hope...
Matilda
18 maj 2007, kl 15:48
Omtumlad.
Rad efter rad i både längtan och rädslan för ett slut. Som ett fall från hundra meters höjd.
Detta var fenomenalt.
Du har fått mig att ändra uppfattning om dig. Till det bättre kan tilläggas.
Håller tummarna för att du hittar henne. Två människor behöver inte vara perfekta för att vara perfekta för varandra. Keep that in mind.
Bara ett ord återstår:
Jäklar.
Rad efter rad i både längtan och rädslan för ett slut. Som ett fall från hundra meters höjd.
Detta var fenomenalt.
Du har fått mig att ändra uppfattning om dig. Till det bättre kan tilläggas.
Håller tummarna för att du hittar henne. Två människor behöver inte vara perfekta för att vara perfekta för varandra. Keep that in mind.
Bara ett ord återstår:
Jäklar.
M
18 maj 2007, kl 23:08
hahahahaha det här var det fånigaste jag läst. folk är ju dumma i huvudet som tycker detta var "vackert". skrattretande från en sopa till journalist.
19 maj 2007, kl 13:47
Hah, precis så där är det att köra på världens rakaste och längsta vägar i evigheter. Man hinner tänka en JÄVLA massa, på allt möjligt och lite till. Stream of consciousness.
Liina...
19 maj 2007, kl 15:03
Åhh Fredrik!
anonym
19 maj 2007, kl 23:09
Hhhhmmm... Fredrik Kerouac, Fredrik M. Pirzig eller något annat funkar inte riktigt... Dessa delar av den litterära världen har redan blivit skrivna av andra (MER, eller mindre begåvade) människor och har även blivit (sönder)lästa av ett antal ungdomsgenerationer. Det jag antar att du främst grämer dig över, är din förlust av ungdomen och att du tillsammans med Per har funnit melankolins tillvaro i den begynnande medelåldern. Ni är i en ålder då ni saknar allt/missat allt/inte ännu upplevt allt! Well dude..., welcome to hell!
Danne
20 maj 2007, kl 17:49
Tycker det känns lite små fjolligt att säga det men man blir varm freddie, man blir fylle filosofisk och självömkande fast med mer substans, bra skrivet.
21 maj 2007, kl 15:22
Det var utlämnande, men kanske har du lurat oss allihop. Rörd inser jag att du är så mycket som mig och så skulle jag också formulera mig, om mig själv, om jag kunde. Prosalyrik har emellertid aldrig varit min grej. Fast varför anstränga sig när man sällan hamnar på plus efter att ha gett en satans massa mycket?
Strunt i de högtravande kvasi-anfallskommentarerna ovan (men få är de), ryck på axlarna, drunkna i bourbon och kanske nihilism så svär jag på att det blir åtminstone lite bättre. Sen blir det sämre, sen blir det bättre igen, bättre och sämre, thats the way the story goes.
Strunt i de högtravande kvasi-anfallskommentarerna ovan (men få är de), ryck på axlarna, drunkna i bourbon och kanske nihilism så svär jag på att det blir åtminstone lite bättre. Sen blir det sämre, sen blir det bättre igen, bättre och sämre, thats the way the story goes.
Anna
21 maj 2007, kl 16:58
Wannabe kerouac
Therese
21 maj 2007, kl 19:34
Kände jag dig skulle jag älska dig.
21 maj 2007, kl 23:29
Ojojoj... jag som trodde att jag skriver ovanligt långa inlägg ibland, men du har väl nästan gjort dig förtjänst av en utmärkelse i Guiness rekordbok nu. Mycket läsvärd ordsvada dessutom! Lycka till i ditt sökande! :D
CFH
22 maj 2007, kl 08:35
Hur kunde jag missa den här? Jag gjorde det i alla fall. Nu har jag läst den. Hela. Otroligt fin. STOR kram!
23 maj 2007, kl 14:50
fantastiskt! helt fantastisk.bland det bästa jag läst. någonsin.
Mia
24 maj 2007, kl 18:56
Det här var riktigt, riktigt bra prosa
Mia
24 maj 2007, kl 19:03
Det här är riktigt, riktigt bra prosa
Emma
26 maj 2007, kl 22:48
jävlar annamma! snacka om att blotta hela sin själ. vad underbart att kunna sitta och verkligen känna igen sig såhär, i det du gör och i känslorna du beskriver. verkligen bra skrivet, synd att det tog slut. jag hade kunnat läsa mycket mer. hm, kanske ska köpa din bok? :)
Fredde
27 maj 2007, kl 00:05
För mycket fritid? Patetiskt är det...
Ylva
4 juni 2007, kl 23:16
Fint.
Stefan
19 juni 2007, kl 02:05
Jag skrev också sådär när jag var i puberteten. Sedan fick jag ligga. Det blev barn. Amorteringar. Inte fan ids man vara kär och olycklig längre. Drömma? Varför slösa tid på sånt dravel när det finns kök att renovera? Nähörru Virtanenmannen - sluta tråna efter drömkvinnan som inte existerar i sinnevärlden och sätt igång och älska en av kött och blod istället. Det är så det går till. Man bestämmer sig. Först då kan man komma vidare.
Hans
15 juli 2007, kl 22:59
#88: Ditt försök att rationalisera bort din uppenbara bitterhet är väldigt, väldigt sorgligt.
URK
29 juli 2007, kl 16:42
PRETTO!
jag
23 augusti 2008, kl 20:13
Du skriver äckligt bra verkligen. Sluta aldrig blogga.