Att falla för fel killar

Det är bara att inse, jag har riktigt dåligt omdöme vad det gäller killar. Inte så att jag brukar falla för killar som visar sig vara kriminella psykon eller så, men jag lyckas oftast träffa killar som inom kort driver mig till vansinne. Och eftersom jag många gånger har gjort misstaget (?) att skiljas som vänner så lyckas de hålla sig kvar i mitt liv, om än med en mycket liten roll, och fortsätta provocera mig... Jag skulle kunna skriva kilometerlånga inlägg om hur irriterande mina ex är men jag nöjer mig med att ge ett  exempel.

För några år sen blev jag tillsammans med en kille från Frankrike. Vi kände varandra sedan flera år eftersom vi varje sommar tillbringar ca 1 månad i samma spanska by. Det som jag bara hade tänkt skulle vara en semesterromans blev snabbt ett distansförhållande. Killen i fråga visade sig ha haft en crush på mig i flera år och var till och med villig att flytta till Sverige. Och vi var ju vänner så jag tänkte man kunde ge det en chans. Stort misstag! Snubben hade ju haft ett par år på sig att drömma om vilken fantastisk flickvän jag skulle vara, något jag givetvis inte levde upp till. Förhållandet blev ganska kort, men tack vare avståndet gick det att avsluta utan alltför mycket dramatik. Jag träffade ganska snabbt en ny kille och fransmannen fick till slut reda på det (han hotade ständigt med att hälsa på, så till slut var jag tvungen att avslöja det...).

Så långt var väl allt ok. Men strax innan vi skulle ses sommaren därpå skickade han mig en skiva. Han hade nämligen ett band och (tro det eller ej...) ett skivkontrakt som faktiskt resulterade i en riktig skiva. Mina systrar ägnade flera dagar åt att retas med mig innan skivan hade anlänt, de hittade på texter som handlade om vårt förhållande och skrattade gott (killen hade sagt att jag hade stått för mycket av inspirationen). Men ingen av de påhittade texter mina systrar hittade på var ens i närheten av hur illa det egentligen var (och då kan de ändå vara både fantasifulla och elaka...). Snubben hade till och med citat från sms jag hade skrivit med i texterna. Mycket obehagligt att höra hela ens privatliv sjunget på skrikig, ganska dålig engelska. Ännu tråkigare att hela hans familj och alla hans kompisar blängde surt på mig hela semestern.

Så, ett år senare. Åter i Spanien. Vid det här laget tänkte jag att det var lugnt. Men nej. Det var då den riktiga smällen kom. En kväll var killen i fråga en aning överförfriskad och kommer fram till mig och visar sin arm. Där har han en tatuering. Men en bild av en tjej. Men långt blont hår. Jag. Snubben TATUERADE IN MIG PÅ ARMEN!!!. Hur stört är det? Jag blev lite rädd. Men mest irriterad. Vilken galning.

Så detta är ett exempel på hur jag tror att jag har träffat en trevlig kille som senare visar sig vara extremt irriterande. Jobbar fortfarande på att försöka lära mig att identifiera typen snabbare, men enligt min erfarenhet märker man inte hur jobbiga de är förrän efter ett par månader.

Jaja, killen fick i alla fall en musikkarriär, så något bra gjorde jag ju i alla fall för en annan människa... :-) Hoppas dock att jag inte återkommer som inspirationskälla till fler texter...