My secret Life..

Nu var det ett tag sen igen som jag skrev något här.. Har varit inloggad flera ggr men jag har inte skrivit något.. Jag har suttit och försökt flera ggr, men jag får inte ner mina tankar i skrift..

Jag började med att läsa mitt sista inlägg, för att se vad jag skrev om sist.. Kan lova att jag var sliten i flera dagar efter den festen, men det var de värt!

Fick som sagt ett sms på natten av K, som jag såg dagen efter.. Det gick en hel vecka innan jag hörde ifrån han igen.. Först gulliga sms, sen känsliga och kärleksfulla sms. Jag svarade inte.. Det gick en timme sen fortsatte han och skicka hur dåligt han mådde utan mig i sitt liv.. Att han skulle göra vad som helst för att få visa sina känslor för mig osv osv osv osv..  Jag svarade inte..

Nästa dag så fortsatte proceduren.. Han skickade sms och skrev hur ledsen han var och bla bla bla.. Jag svarade inte..

Jag kan säga att jag var vääääldigt nära och ringa upp honom, men jag gjorde inte det..

Det är inte lätt och läsa dom sms och vara oberörd.. Det klart att det känns i hjärtat att läsa allt.. Mina känslor finns ju kvar, så jag klev tillbaka några steg kände jag..

Jag är stolt över mig själv att jag inte ringde i alla fall..

Sen har vi ju såklart träffats på jobbet, men den situationen känns som jag har kontroll över.. Det är inte jobbigt alls faktiskt och det känns som ett steg framåt.. =)

Men allt tynger mig nå oerhört mycket.. Hösten tynger, mitt hjärta tynger, K tynger.. Ibland så önskade jag att allt var bra igen och att jag och K var lyckliga ihop, men jag vet att det kommer aldrig och hända och det gör fruktansvärt ont!

Ett steg fram och två tillbaka, men jag kämpar mot allt just nu!!

För en gångs skull så ska jag skriva ett normalt inlägg som nästan inte handlar om K.. =)

Jag har verkligen haft en helt underbar helg.. Jag har nog inte skrattat så mycket som jag har gjort.. I fredags så bjöd jag hem ett par vänner på middag.. (dom är även vän med K).. Hade jättetrevligt och mysigt.. Blev lite snack om K.. Dom var ju givetvis nyfikna på vad som har hänt och händer.. Berättade ärligt om K´s lögn och vissa rynkade på näsan och tyckte att jag hade gjort helt rätt.. Under kvällen så var det väl vissa som tyckte att det var så synd också.. Jo det kanske det är svarade jag..

Lördagen så var jag sliten.. Det var inte igår man hade en 2 dagars "fylla".. Ung som man är så svirade man om igen och pinade i mig en öl hemma innan jag tog en taxi till festen.. Var så himla kul och träffa gamla skolkamrater.. Satt och pratade gamla minnen och herregud vad man hade glömt.. Tur att vissa i klassen fortfarande hade minnet i behåll.. ;)

Sen så skulle vi ut och dansa.. Hade hellre stannat kvar på festen men vi röstade och flest röster hamnade på UT och dansa.. Det var inte igår som jag var det heller.. Vi dansade hela kvällen förutom depåstopp i baren för något kallt.. =) Jag hade så himla skoj.. Låter kanske elakt men körde en lek om vem som fick flest ragg medans vi dansade.. Där räknade vi in när någon bara kom fram och "försökte" prata, eller bjuda upp till dans! Det flirtades hej vilt för vinsten var en drink.. Jag är nog eller jag vet att jag är helt värdelös på att flirta.. Jag kan helt enkelt inte, så jag stod mest och skrattade åt tjejerna flirtförsök..

Sen helt plötsligt så fick jag en känsla att någon stod och iaktog mig.. Jag kände en blick.. Vänder blicken åt vänster mot baren och där stod han.. K.. Han log och jag hejade.. Shit shit shit.. Jag hejade i alla fall.. Det räcker tänkte jag.. Fortsatte och dansa och bestämde mig för att han inte skulle få påverka mig.. Det roliga var att jag VANN flirttävlingen precis före.. Vi hade sagt först till 5 pers.. Så ALLT hade säkert K sett.. Alla män som kom fram och pratade.. Min första tanke var K´s svartsjuka, sen slog det mig.. Det har han ingenting för längre..

En kvart innan stället stängde så hade 2 tjejer till och jag bestämt att vi skulle gå och hämta jackorna och dela en taxi hem för vi bor åt samma håll och så ville vi slippa köa.. Gick väldigt smidigt så på 10 minuter satt vi i en taxi på väg hem..

Landade avsvimmad i sängen.. Huvudet bara snurrade.. Inte av alkohol, utanav allt dansande och ljud och skratt.. Somnade på två röda..

Kvart över två hade K skickat ett sms.. Det hörde inte ens jag.. Såg det på söndagmorgon.. Han skrev att han blev glad och se mig och att jag var den som lyste mest och var vackrast på hela stället.. Tur att jag hade somnat redan så jag inte svarade.. Helt otroligt nog så hade han inte skickat något mer eller ringt.. "Normala fall" så hade jag blivit bombad med svartsjuke-sms från K.. Hmm??

Söndagen blev en mys söndag.. Jag var ynklig och liten och bakfull.. Och krydda det med feber.. Gick och hyrde 2 filmer och köpte pizza och en stor dricka och låg under filten i soffan hela kvällen.. Så nice.. =)

Oj vad tiden går..

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.. Som alla kanske redan har räknat ut så har K fortsatt och höra av sig.. Skickat blommor (som han ALDRIG har gjort till någon i hela sitt liv), ringer, kommer till jobbet när han är ledig.. Ja han ger inte upp..

Jag har varit riktigt nere ett tag.. Höstens trötthet tror jag nog tog och slog undan mina fötter.. Jag har hållit mig flytande och stark ett bra tag, men en dag så möter man motstånd och då krashade jag kändes det som.. Så allvarligt är det inte, men motståndet är ju K.. Det är så jävla svårt att inte vekna för honom.. Har haft så många tillfällen att falla tillbaka, direkt in i hans famn, men nej.. Jag känner verkligen att jag har fått nog av alla lögner och bråk.. Fy fan vad jag har gråtit över det.. Jag vet verkligen att det är totalt kört.. Det finns inte en på miljonen att ge honom en till chans.. No way, fucking åmål..

Hans lögner har förstört mig, oss, ja allt.. Men jag älskar honom.. Helt sjukt att jag kan skriva det på samma rad, men det är sant.. På något vis så hoppades jag att hans lögner skulle göra så att jag slutade älska honom.. Att hans lögner gjorde så att jag började hata honom istället, men nej.. Det sliter verkligen i mitt hjärta..

En väldigt god vän har frågat mig.. Kan du förlåta K för hans lögner? Hon menade att det var ju ändå bara en "skitgrej".. Bra fråga.. Mitt svar var nej.. Jag kan inte förlåta en lögn.. Jag kan inte leva i en lögn..

Så det spelar ingen roll hur man än vrider och vänder på alla känslor som finns så vet jag att jag kan inte förlåta en lögn.. Hellre en hård och sårande sanning, än en lögn!

Ja ja.. Nu är jag inte nere botten längre.. Mår helt okej under omständigheterna.. I helgen så ska jag på en jättestor fest.. Finns folk som ska gå på den festen som känner K.. Har checkat om han ska gå, men det skulle han inte! Skönt och veta..

Ska blir kul i alla fall och träffa en massa gamla vänner sen skoltiden..

Nu vet ni att jag lever iaf..

Gick inte många dagar innan K hörde av sig igen efter utbrottet han fick när jag "avslöjade" hans lögn!!

Och det värsta var att när han hörde av sig så trodde nog han att han hade övertaget och att jag skulle "komma tillbaka".. Kändes så.. Som att jag skulle bli överlycklig att han tog kontakt med mig igen..!! Det märktes så väl att han hade den inställningen..

Vi träffades utanför jobbet och han började säga att han hade överreagerat lite, men att det kändes tungt just då att jag hade "kollat upp" honom, sa han..

Mitt svar till honom var: jo visst överreagerade du, men det förstår jag också.. Jag hade kanske reagerat lika, men hur man än vrider och vänder på det så har du åter igen ljugit och jag är glad att sanningen kom fram för det gör mig bara mer säker att jag gör rätt som går vidare, för att leva med någon som ljuger till frukost är ingen jag vill dela mitt liv med!!

K stod helt tyst.. Tagen av det jag sa tror jag.. Hans överlägsenhet plockade jag ner styggt och det kändes så jävla bra..

Jag har redan bett om ursäkt, det räcker tycker jag.. Det jag gjorde var givetvis fel.. Hur man än vrider och vänder på det så kommer man aldrig ifrån att du LJÖG!!

K var stum.. Så jag gick till min bil och åkte hem..

Sen så har jag fått ett antal sms, där han ber om ursäkt och bönar och ber.. Ett antal samtal där han har gråtit och varit arg, blandad kompott.. Han tycker att jag förstorar upp det, eftersom det var en skitgrej!! Jo visst, det var en skitgrej! Just därför.. Varför ljuga om en skitgrej, det är just det jag inte fattar att han valde att göra.. Undra vad mer han ljuger om då??

Så ser mitt liv ut just nu.. Kul va!!

Dagarna går fort.. K vill träffas hela tiden.. Ja, vi har träffats men jag har hållit honom kort.. Han visar känslor och säger fina saker.. Visst, jag blir glad, men kommer det från hjärtat?

Jag har ju haft väldigt dåligt samvete över att jag kom över info om K´s hemlighet som jag har berättat för ett tag sen här..

Jag ifrågasatte K och bestämde mig för att vara ärlig så jag sa att jag hade sett ett sms i hans mobil.. Han blev GALEN!! Tydligen så är det dödsstraff att röra hans mobil.. Nu har inte jag snokat själv utan han bad mig svara på ett sms på hans mobil och efter det så pilade jag åt fel håll eller nått.. Hur som helst så var det en olyckshändelse och jag reagerade vad som stod och registrerade numret.. Jag kollade upp numret sen och det stämde.. Sen har jag frågat K om han har kontakt med "den" personen och han har ALLTID svarat NEJ..

Jag vet inte om K blev mest arg att jag kom på att han har ljugit eller för att jag har sett sms.. Hur som helst så har jag inte hört ett ljud ifrån han sen i lördags.. Han klarade tydligen inte av min ärlighet och jag vill inte leva med alla dessa lögner.. Jag vet att det jag har gjort är fel och jag har bett om ursäkt.. 

Det är ju inte första gången jag kommer på att han ljuger, så jag är ännu mer övertygad om att jag gör rätt som går vidare och jag vill inte ha något med honom mer och göra!!

Fick mitt bevis så att säga av hans reaktion!!

Eller så normal som man kan bli?! Fy vilken djup svacka jag har varit i.. Har inte haft någon energi alls och gråtit och varit arg som ett bi, om vartannat.. Har försökt varit för mig själv för jag vill inte "brinna av" på någon i min närhet.. Att jag har svår PMS har jag vetat om länge, men den här gången tog fan priset.. Kanske har samband med att jag mår sämre än vanligt också?!

Har varit så svag och känslorna har jobbiga att hantera.. K har utnyttjat situationen, eller jag kan ju alltid säga nej, men hur gör man det mot den man älskar?!

Jag har varit en riktig Bitch emot K!! Så det är inte så att jag har kastat mig i hans famn, utan snarare tvärtom.. Jag har öst ur mig all skit på han (usch så elak jag har varit), om hur han har behandlat mig, sagt, och en väldans massa mer.. Normala fall så blir det bråk mellan oss och K "orkar inte" som han alltid brukar säga, men han tog all skit.. Han stod kvar och höll mer eller mindre med?! Ojsan..

Vi har pratat om hur det kunde bli såhär?? K har sagt att allt är hans fel.. Att han inte har vågat släppa in mig i hans liv.. Inte visat känslor på rätt sätt.. Han sa själv att hur fan har du kunnat stått ut med mig?? Jag svarade att jag gjorde inte det heller.. Har gråtit många nätter pga hur du har varit mot mig.. Den tog!! Och helt ärligt så kändes det bra att säga det och SE att han blev ledsen!

Jag har sagt att jag vill fortsätta och ha det som det är nu.. Jag klarar inte av just nu att "försöka igen" som han vill.. Han vill ha mig.. Han vill ha en chans till..  Han vill VÅGA släppa in mig i hans liv och verkligen visa vad han känner för mig.. Han har sagt att han vet att det är MIG han vill ha en framtid med!? (kom han på det nu)

Jag sa ärligt till K att jag har svårt att tro på hans ord.. Efter alla dessa år och NU helt plötsligt när jag bröt ordentligt så kom du på det??? Och jag vill verkligen inte bli sårad något mer.. Jag vill må bra!! Det finns inga garantier att jag inte kommer att bli sårad.. Han förstår det, men han undrar vad han ska göra.. Ja, ingenting sa jag.. Jag har ett öppet sår i hjärta och är långt ifrån att ge honom en chans igen, bara för att han vill det.. Jag vet och känner att det aldrig skulle fungera i alla fall.. Jag är alldeles för sårad så jag är inte mottaglig för att bli insläppt i hans liv..

Där står vi nu..

Mitt hjärta som blöder vill så gärna ha K som plåster, allt mitt hjärta önskar är att allt skulle bli bra och att han släpper in mig i hans liv..

Men min hjärna säger något helt annat.. Den orkar inte med att känna smärtan i hjärtat något mer..

Förvirrad, men det känns ändå bra!

Den där styrkan som jag hade när jag kom hem från Göteborg har avtagit.. Är i en riktig svacka sk PMS just nu.. Allt känns tungt, ledsamt och ensamt.. Jag ryker ihop med dom flesta runtomkring mig.. Överreagerar och överanalyserar allt!! Till ingen nytta alls egentligen..

Den enda jag skadar är mig själv när jag är som jag är.. Vill varken skada andra eller mig själv, men jag blir fan ett monster som jag inte kan kontrollera.. Jag reagerar som en kobra på saker som sägs och hugger direkt tillbaka.. Jag hatar mig själv när jag är så här.. Jag hatar att känna mig okontrollerad.. Jag vill ha kontroll..

Jag har mestadels varit själv.. Har inte gjort ett dugg.. Jag har inte orkat städa som verkligen skulle behövas.. Har varit ute och gått en del, men tankarna springer fortare iväg än vad jag gör, så varje gång så gråter jag..

K ville ju ha en till chans.. Vi har pratat och träffats.. Och helt ärligt så vet jag inte vad jag vill.. Man kan ju inte bara stänga av känslorna, dom finns ju där, inuti mig, som är otroligt starka.. Men jag är osäker, rädd och vill verkligen inte bli sårad igen.. Jag tvekar starkt och det märks tydligt..

Och mitt i allt detta så stöter jag på en massa svartsjuka från K.. En gammal klasskompis (manligt) skriver ibland kommentarer på FB, som är helt oskyldiga, mestadels roliga, men det uppskattas inte av K.. Han har tagit upp det och lägger fram fula jävla pikar, saker som han bara "antar" hela tiden.. Det är det värsta jag vet, att han alltid "antar" en massa saker.. Så jag backa tillbaka in i mitt svarta hål.. Jag vill inte.. K blev ledsen över det, men vad tror han?!

Jag vill få tillbaka min energi.. Jag vill kunna bestämma över mitt liv.. Jag vill bestämma att må bra! Men under den senaste PMS-tiden så är mitt liv okontrollerat..

Jag vill sova men jag kan inte..

Tiden går.. Livet går framåt.. Som en nära vän sa till mig, man kan välja att må dåligt och man kan välja att må bra.. Jag väljer att jag vill må bra.. Livet är för kort för att gå runt och må dåligt.. Jag säger inte att det är lätt att må bra.. Man får kämpa sig ur svackorna här i livet, men jag är så trött på allt ältande, grubblande, osäkerhet och tårar..

Sen jag kom hem från Göteborg så har jag hittat på en massa roligheter.. Träffat vänner, varit ut på pubrunda.. Åkt båt, slappat, badat.. Jag har bara varit..

K sliter i mig och vill ha en till chans! Han säger att han har så starka känslor för mig, men har inte vågat släppa in mig i hans liv.. Han vill våga visa sina känslor!?

Om man backar tillbaka 2år från första gången som han sa att han inte älskade mig, varför har han då inte gjort ett dugg på 2år?! vågat och visat mig sina känslor, som han kallar det nu!?

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt?!?!

Ikväll så ska jag träffa en gammal vän som är hemma på besök.. Vi har inte setts på ja säkert 10år!! Vi umgicks jämt när vi var 17-18år, sen drog hon utomlands och pluggade.. Kom hem och flyttade till storstan.. Ska bli så kul och träffas över ett glas vin.. eller två.. =)

*vilken väg man väljer i livet är oskrivet*

Tillbaka till verkligheten! Haft en kanonhelg i Göteborg.. Så Tack U2 och tack alla goa göteborgare.. Man bli ju bara så glad av eran dialekt.. =)

K lyckades ju inte hålla sig från att höra av sig.. Ett sms fick jag på fredagkväll.. Han skrev om en jobbgrej.. Helt ointressant för mig.. Snacka om att inte ha något att säga!! Min vän sa att det normala hade varit att han hade skrivit att han saknar dig och ha det så bra i Göteborg! Ja men eller hur?!? Jag svarade såklart inte på hans sms och var rädd där en stund att Nu börjar sms-bombningen från K, men ack så fel jag hade.. Hörde inte ett ljud mer på hela helgen och guuuud va skönt det var.. Jag kände att jag kunde slappna av och bara njuta och ha trevligt..

Konserten på lördagen var hur grym som helst.. Går inte och beskriva känslan när vi 6 tjejer satt oss till rätta på läktarn.. Hade kanonplatser!! =) Vi höll igång till halv sex på morgonen.. Hua, man är inte ung längre, men det känns mest dagen efter!! =)

Helgen har gjort mig gott.. Gett mig styrka.. Tar en dag i taget men för tillfället så känner jag mig stark och det känns otroligt skönt.. Vardagen skrämmer mig lite men jag gör så gott jag kan att hålla styrkan kvar i mig.. En dag kommer jag att dimpa ner och sörja, det vet jag, men jag hoppas att kraften sitter kvar från den här helgen så det inte blir sååå smärtsamt som det kan vara..

Det gick inte ens ett dygn.. Men han försökte vara smart och ringde till jobbet.. Hans röst var annorlunda. Len men spänd.. Han ville bara säga hej och han tyckte det var skönt och höra min röst.. Jag var likgiltig.. Kall.. Vägra visa något på jobbet..

Jag glömde ta tillbaka min nyckel som han har så jag sa att jag ville ha tillbaka den.. Han sa att kan vi ta det sen för han skulle hem och sova innan han skulle jobba..

Känns som det kommer att bli ett jävla helvete att få tillbaka nyckeln..

Senare igår kväll så ringde han igen.. Han ville bara säga HEJ!!!  Jag frågade om han var i närheten och kunde lämna nyckeln.. Nej, sa han, kan vi ta det imorgon?

Efter samtalet så kom tårarna och jag kunde inte sluta gråta! 2 timmar efter samtalet så skickade jag ett sms.. Förklarade åter igen att jag klarar inte av att han kontakt!! Han svar var att förlåt så mycket.. Jag kan sluta höra av mig.. Det är bara de att det är svårt.. =( Förlåt förlåt. Jag skickade inget mer sms efter det..

Idag tänker jag ringa och ta tillbaka min nyckel, sen tänker jag inte svara när han ringer något mer!! Han fattar inte.. Eller så är han van att jag kommer "krypande tillbaka" som Hopp uttryckte det!

Imorgon drar jag till Göteborg och kommer hem på söndag.. Ska gå på konsert.. Är ganska så övertygad att K kommer att höra av sig.. Han kommer att gå i bitar av svartsjuka och kommer säkerligen skicka sms..

Jag ska verkligen försöka njuta av helgen med mina vänners sällskap.. Jag tänker leva i nuet och njuta av ögonblicken.. Kan inte tänka en sekund framåt, eller bakåt..

Jag vill skratta och le igen.. Bara för en sekund..

Nu har vi haft sista samtalet, som han nu ville ha.. K sa ingenting nytt direkt.. Han sa att han har försökt och fått mer känslor för mig... Jag svarade att känslor kan man inte "försöka" få, dom finns bara!

Han frågade mig om varför är han så svartsjuk för då?? Jag svarade: det förstår inte jag heller, när du inte älskar mig, men det är inget jag kan svara på, det kan bara du själv svara på..

Sen sa jag att jag inte kan ha någon mer kontakt.. För jag kan inte vara "vän" med mitt livs största kärlek.. K kunde eller ville inte förstå det, men han respekterar det, sa han..

Jag sa att jag klarar inte av att ha kontakt.. Det har du väl märkt att jag inte har klarat så bra dom senaste 2åren sen du sa första gången att du inte älskar mig.. Jag flippar till och från, har tänkt på det dagligen och det måste du ju ha märkt själv att dom här 2 åren inte har varit bra.. Jag behöver känna mig älskad så jag blir trygg och lugn och det har jag inte varit sen dess.. Han bara tittade på mig..

Sen säger han efter en stund om jag ska följa med och fiska? Då kom tårarna för mig.. Jag gick och rökte och han kom efter.. Han kramade om mig och sa förlåt.. Du behöver inte säga förlåt för att du inte älskar mig...

Vi satt tysta väldigt länge.. Sen sa jag att det finns inget mer och säga, så det sista vi ska göra är att radera alla bilder.. (sexbilder)... Nej, sa han, inte nu.. Jag har inte tid, vi tar det sen.. Nej sa jag, det gör vi nu så vi får det avklarat.. Blev en aning tjaffs där, men till sist så gjorde vi det..

Sen gick vi ut tillsammans.. Innan jag gick åt mitt håll så sa jag: du kan ju alltid höra av dig! Va, sa K, vad menar du? Jag svarade bara att jag skojade.. Vad sa K, du kan alltid höra av dig .... ... Då sa jag att du kan ju höra av dig när du kommer på att du inte kan leva utan mig, MEN det vet vi ju att den dagen kommer ju inte.. så kramade jag om honom.. Då kom tårarna på K.. Vi stod tyst en stund, sen så sa vi hej då..

Jag gick hem och höll ihop tills jag låste min ytterdörr.. Sen dess har inte tårarna slutat.. =(

Sista samtalet.. Nu är det slut på riktigt..

Att inte jag mår så himla bra är ett lindrigt påstående.. Krydda det med sprit så fick det mig att må ännu sämre.. Jag var på fest igår.. Hade riktigt skoj tills jag kom hem till ensamheten.. Då rasade allt och tårarna kom som en flodvåg.. Fy vad jag var nere.. =(

Vad gör jag, jo jag ringer K mitt i natten.. Jag kommer inte ihåg riktigt vad jag sa ens.. Han hörde nog knappt vad jag sa med tanke på att jag bara grinade.. Jag vet att jag sa att jag ville inte vara ensam, så han sa att jag skulle komma till honom.. Han hade sitt barn hemma också.. Gick dit och stod i hallen och tårarna höll samma takt.. Jag tokbölade.. K kramade om mig länge.. Vad jag sa eller vad han sa har jag ingen aning om.. Och så toppar vi det med att vi hade sex också.. Sen så sov vi..

Jag vaknade av hans barn som blev glad att jag sov i sängen och frågade när jag kom dit? Hade ordentlig huvudvärk.. Vi sa ingenting.. Drack kaffe.. Fick besök av gemensamma vänner.. Hans barn ville leka med mig hela tiden och jag höll god min.. K sa att rätt åt dig så full som du var igår..

Efter ett par timmar så gick jag hem.. Pratade lite senare med K och jag bad om ursäkt för att jag ringde mitt i natten och var så patetisk.. Han sa att det var lugnt..

Jag har sån jävla ångest.. Hela dagen har varit jobbig.. Känns som jag inte kan andas.. Jag är så dum.. Vi har ju inte ens pratat..

Att ta ett "snedsteg" och ringa eller ha sex igen, är nog något som jag trodde skulle hända senare.. Inte nu.. Inte än.. Inte när jag mår så sjukt dåligt ändå.. Man ska verkligen inte dricka sprit när man mår dåligt.. När fan ska jag bli vuxen och lära mig det?

Hela mitt liv känns overklig just nu.. Eller dom senaste 5 åren iaf.. Man sitter och tänker tillbaka och kommer på saker som man då förträngde.. Nu i efterhand så borde jag ha fattat vinkeln för länge sen, men jag kunde aldrig säga nej till K.. Varje gång jag inte orkade och ville sluta träffas så halade han tillbaka mig.. Varför gjorde han det?? Jag menar när han ändå inte älskar mig! Varför fortsätta och gå igenom sååå jävla mycket med någon som man inte älskar?? Jag fattar inte det..

Har kommit i stadiet där man undrar varför om allting..

Ibland flyger tankarna iväg och mina svaga tankar kommer övertalande att jag får leva utan kärlek, för jag vill inte leva utan honom.. Jag har ju levt utan hans kärlek (eller vetskapen när han sa för 2 år sen att han inte älskade mig) i 2år så jag kanske kan klara mig utan det..

Ibland så önskar jag att han inte hade sagt sanningen..

K vill också älska någon, så allt brister.. Alla tankar, alla drömmar, alla framtidsplaner.. Allt är bara borta.. Han kommer aldrig och älska mig, det vet jag..

K ringer och bara vill säga hej.. Han ringer flera ggr om dan, precis som vanligt.. Och att ha kvar "vanan" att han ringer vill jag ha kvar.. Jag vill inte släppa fastän jag vet att jag måste..

En gemensam vän som jag har berättat om förut, som jag kallade för A, han frågade mig rätt ut om det var slut.. Han hade märkt det på Facebook, att vi aldrig träffades.. Jag berättade precis allt som K har sagt och han förstod mig, att det finns inget annat val än ett avslut.. Sen hade A träffat K på jobbet och frågat samma sak.. Då hade K sagt att nej, vi är ihop, men vi ska prata..

K har tagit upp IGEN att han vill träffas på tisdag och prata och gå ut och äta.. Jag har sagt att jag kan träffas och prata men inte på en restaurang, men det vill han.. Fegt? Ja.. Jag vet att han inte kommer och säga ett skit i alla fall.. Han kommer att börja prata om sig själv, hur dåligt han mår psykiskt och sen kommer han börja prata om sitt barn, hur dåligt samvete han har osv osv.. Kan svära på att han inte kommer att säga ett ord om OSS.. Eller så gör han det.. Att få det rätt upp i ansiktet att han inte älskar mig.. Att höra och se i hans ögon när han säger det.. Då kanske jag FATTAR.. För just nu vill jag inte fatta att det är över, fastän det egentligen är det..

Precis som vanligt så blev det ingen pratstund.. Han fick sitt barn igår.. Så han föreslog ett datum när vi kunde gå ut och äta och prata då????

Han tror att allt ska vara som vanligt fram tills dess.. Det märks på hans agerande.. Snacka om att "köra över" mina känslor och vara EGO och bara tänka på sig själv!!

Jag sa ingenting till K.. Jag orkade fan inte... Men jag måste få honom att förstå att det är slut för gott.. Det går inte att hålla på så här..

Under helgen så har han hört av sig hela tiden.. Märks att han är medveten att det inte är som vanligt, för han har tex sagt att du kan väl följa med för sånt gör ju kompisar!! Sa direkt till K att jag vill inte var din kompis!! Jo sa K, det vill du visst det!! NEJ!!

Jag blir så less på allt.. Jag vet att han har sitt barn nu och då vill inte han prata, men just nu så skiter jag i det.. Jag tänker säga till honom ikväll att jag kommer förbi bara.. Sen tar jag mina grejer och tar tillbaka min nyckel och säger åt honom att inte höra av sig.. Ska samla styrka inför det.. Jag måste, så enkelt är det..

Han måste förlora mig på riktigt!!!!!! Undra hur han kommer att bete sig då??

I söndags natt kom han till mig på natten och kröp ner bakom mig i sängen och kramade om mig och sov.. Varför????

Jag har inte gjort ett handtag idag.. Suttit vid datorn och väntat på att klockan ska gå lite fortare så jag kunde gå till jobbet..

Idag har jag saknat K, så fruktansvärt mycket.. Det är tystnaden som är så oerhört jobbig.. Mobilen är alldeles tyst.. Jag kollar på den flera ggr utifall jag har missat ett sms.. =(

På kvällningen så skickar K ett sms, om jag hade solat något idag? Han kom tydligen inte på något bättre att fråga..

Skrev tillbaka att jag inte varit utanför dörren, utan bara varit hemma och haft gråtattacker.. Ja för idag kom tårarna ordentligt.. Jag har gråtit och jag tror att det har börjat sjunkit in. Verkligheten.. =(

K skrev tillbaka: Det var ju inge bra.. =( Jag skrev tillbaka att det har väl börjat sjunka in mer och mer och idag kom det.. Livet går vidare vare sig man vill eller inte..

Inte helt otippat så fick jag inget svar av K, fast egentligen vad ska han säga? Jag vet inte varför jag skickar såna sms.. Det bara rinner ur mig.. Jag behöver inte hans medlidande..

Tog 10 minuter så ringer han istället.. Blev lite förvånad.. Pratade allmänt, inget om sms, precis som vanligt så låtsas han som ingenting.. Borde inte bli förvånad längre..

Senare på kvällen när vi båda jobbade så skickade han sms.. Fråga mig inte hur, men vi kom in på sex som annars inte är ovanligt.. Vi brukade skicka såna sms om vad man längtar efter att få göra osv.. Ja på något vis så kom vi in på det och K svarade: kanske ska prova o vara det nån gång.. =)

Mitt svar var att det blir inget mer sånt innan vi har pratat igenom allt.. (dumt svarat av mig eftersom det blir inget efter samtalet heller, jag vet)

K svarade: Jag har väl inte bett om det heller =) Jag bara skrev prova det nån gång så du ser hur det känns så..

Som en käftsmäll.. Jag började gråta på jobbet.. Skrev tillbaka att det var feltolkat av mig, sorry.. Ja, man kan prova men det tar nog ett tag innan jag har kommit så långt..

K fortsatte att skicka att han kunde hjälpa till.. =) Då brast det igen för mig.. Jag skrev en massa känslor och att det är inte lätt och släppa taget när man inte vill, men man måste!

K svarade:  =(

Sen dog sms ut..

Efter några timmar så kom han och flera kollegor till jobbet och åt mat.. Satt och skojade som vanligt och för ett ögonblick så var allt som vanligt.. Han skrattade, jag skrattade.. Han skämtade om mig till dom andra på ett flirtigt vis, så som han kan göra annars.. Då tog det illa i mig.. Jag tror att K såg det när han tittade på mig.. Sen kom tystnaden.. Normalt så är K en clown och berättar roliga historier, en sån som alla gillar.. Han är fan underbar..

Jag är glad att tårarna kom idag, för jag började bli orolig om jag inte kunde känna längre..

Jobbar sista natten, sen är jag ledig i ett par dagar.. Och vad fan ska jag göra.. Har inte en krona över så det blir ingenting.. Jag ska nog gräva ner mig i gropen..

Få se om K säger något om att prata på söndag.. Han har inte sagt ett ljud än.. Jag ställer nog in mig på att det inte blir något sista prat..

Dagarna går, en efter en.. Har fortfarande inte "reagerat" något.. Inte gråtit eller varit ledsen.. Sist som tårarna föll var under samtalet på chatten på FB när K sa hur han kände.. Att han inte älskade mig.. Att han hade försökt men inte funnit kärleken till mig..

Dagarna efter har jag varit som i en konstig trans.. Jag kan inte förklara, men jag tänker på det hela tiden, så jag borde bli ledsen, men ingenting.. Jag börjar fundera varför jag inte kan gråta????

Idag på dan så var jag ute och solade och K ringde.. Han ville egentligen ingenting.. Han frågade vad jag gjorde och han berättade vad han var på väg osv.. Precis som alla våra vanliga samtal.. Han hade en annorlunda tonläge.. Snällare..

Jag tror att K, eller jag vet att K är väldigt mån om mig och ville inte att jag ska må dåligt och vara ledsen.. Han kanske undrar varför jag är som "vanligt" också.. Jag tror han ringer av både gammal vana, men också för att han vill checka hur det är med mig..

Efter samtalet så ringde mobilen igen.. Det var S som ringde, K´s ex och undrade vad jag gjorde och hon berättade att dom var vid en badstrand och frågade om jag hade lust och komma dit så var jag välkommen.. Pratade lite om K gjorde vi, sen blev det några sms skickade efter samtalet.. Hon är för go.. Hon hoppas att det på något vis löser sig mellan mig och K.. Hur det nu ska göra det.. S hoppas att K inser att han har mer känslor för mig! Ja hon kan ju hoppas, men inte jag..

Har tänkt väldigt mycket på det kommande samtalet.. Jag tänker givetvis lyssna.. Jag tror att K kommer att prata om sig själv faktiskt. Om hur psykiskt dåligt han mår.. Det är vad jag tror.. Vet inte om han "vågar" säga till mig, öga mot öga att han inte älskar mig..

Jag har tänkt mycket på vad jag vill ha sagt.. Att komma överrens om vad vi ska säga till alla våra gemensamma vänner, om varför det är slut.. Jag vill inte jag svartmåla K, men att hålla sig till sanningen är nog bäst.. Att sedan ta bort "våran status" på FB att vi har ett förhållande.. DÅ blir det officiellt.. Många lever (även jag) i FB världen.. Usch, då blir det på riktigt!

Sen så vill jag att vi inte har någon daglig kontakt alls.. Vi har inget som binder oss samman, som hund eller barn, då man "måste" han kontakt.. Jag vill bryta "gamla vanan" att vi ringer till varann.. Den måste brytas och den blir nog tuffast för K.. Han har ju alltid hört av sig när jag inte ha orkat förut... Men för att kunna gå vidare som måste all kontakt brytas helt.. Jag tror att den delen kommer att bli jobbig för oss båda.. Man är ju så van att ha varann, att göra saker ihop med varann.. Vem ska jag göra allt med nu????

Tyvärr så bryts ju inte kontakten helt pga att vi jobbar på samma jobb.. Det är den negativa delen med att ha ett förhållande på jobbet, när det tar slut!

Den enda reaktionen som märks efter söndagens samtal är att jag kan inte sova!! Helt jävla omöjligt.. Och inte äta.. Jo jag äter, men det går rätt igenom.. Lika för K sa han idag.. Han kan inte heller sova.. Normalt när han är ledsen så brukar han alltid äta hela tiden och sova hela tiden, men inte nu.. jo äter gör han nog som vanligt.. Typ hela tiden..

 Tar en dag i taget..

Bytte bakrund.. Känns som att natt svart passar bättre.. Allt känns svart just nu..

K skickade att dom skulle köpa mat, för du har väl inte ätit något på ett par dagar skrev han? Mmm, nej.. Han köpte mat och han kom hit och kollegor..

Fick ögonkontakt när vi rökte, han log.. Jag tror att jag inte har fattat vad som har hänt.. Jag tror inte att smärtan från hjärtat har kommit upp till hjärnan än!! Kändes ingenting!! Jag blir fan rädd för mig själv.. Kan man stänga av sig, eller är jag i chock? Jag fattar inte varför jag inte är ledsen..

En dag i taget.. Jag vet inte vad det är.. Jag gråter inte.. Känner mig tom.. Konstig känsla.. Har inte sett K på 9 dagar.. Känns ingenting.. Avtrubbad..

Har börjat jobba igen.. Igår var det riktigt jobbigt när alla kollegor frågade hur VI hade haft det på semestern?? Sitta och säga att jaaaa vi har haft det såååå bra!! Andra frågar efter K, att kan du hälsa K att han kan ringa mig osv osv.. Jaaaa, jag gör det!! =( Dom vet ju ingenting så för dom är det självklart att fråga och säga så.. Jag blir mest påmind om att jag lever i en lögn.. Fortfarande..

Idag jobbar K.. Så ikväll kommer jag säkert och träffa honom.. Undra hur det kommer att kännas.. Det jag inte ser fram emot är om andra kollegor också är här, och man får sitta och "fortsätta ljuga" att vi fortfarande är tillsammans, fastän vi inte har haft det avslutande samtalet..

Har inga förhoppningar att K kommer att vilja prata.. Han tiger hellre.. Jag ska ge honom denna vecka.. Har han inte frågat om vi ska träffas och prata på hela veckan så tänker jag säga att vi skiter i det.. En vecka kan jag ge honom.. På söndag skulle passa bra att prata för då är vi båda lediga och då kan han inte komma med ursäkter att han behöver sova osv...

Känns som min hjärna har ställt in sig på känslokall.. Är det för att skydda mig själv??

Behöver min blogg igen.. Ska försöka i korthet få ner allt här..

Jag och K åkte iväg till en stuga i en vecka... Hans barn åkte med oss och det var uppgjort att hans ex och sambo skulle åka förbi där och hämta med barnet hem.. Dom blev kvar en extra dag på vårat intiativ.. Vi hade verkligen jättekul ihop alla 5.. Vi badade och grillade och spelade spel.. Man märkte att deras barn verkligen mådde bra när vi alla var samlade.. Ganska unikt kanske att semestra ihop så men hans ex och jag funkar bra ihop.. Och hon är väldigt glad att se att både ex och hennes barn trivs så bra med mig.. Känns väldigt skönt att höra..

Tyvärr så rasade K´s värld när hans barn åkte hem och han slöts sig helt från mig.. Precis så som vi pratade om före.. Att vi åker inte om han ska sitta där och vara deppig och nere och ha dåligt samvete, men så blev det.. Han försökte hålla upp humöret men det sken igenom..

Veckan efter vi kom hem så hade K sitt barn och vi hade före, eller jag hade suttit och kollat upp priser på olika resmål att göra på K´s begäran..

Blev ingenting.. Han åkte iväg och var med sin familj. Hos sina syskon och föräldrar. Sov borta.. Helt plötsligt så var man inte vatten värd.. Inte så att han sa någonting heller.. Varför fick eller ville inte K ha mig med???

Hans ex som vi kan kalla för S, skickade ett sms och frågade hur jag mådde.. Vi är vänner på FB och hon hade reagerat på vad jag hade skrivit.. Berättade om att K tydligen inte vill ha mig med hos sin familj.. Hon tyckte att han borde skärpa till sig och vara rädd om mig..

Jag och S har pratat väldigt mycket under veckan, både sms och i telefon.. På ett sätt konstigt, men ändå väldigt skönt för hon om någon vet ju hur K är.. Hennes sambo att sagt efter dagarna i stugan att K borde sköta sina kort bättre för han tyckte att jag var en supertjej.. Utan att hennes sambo vet, så märkte han en distans mellan mig och K..

S berättade att hon har reagerat tidigare på att K delar upp tiden mellan mig och hans familj.. Och hon kunde inte förstå varför.. Eehh, inte jag heller..

Hela förra veckan så träffade inte jag K på hela veckan!? Snacka om att behandla mig som att man inte finns.. Som att man inte betyder någonting alls.. Inga sms att han visar att bryr sig, ingenting..

Jag skickade ett meddelande och beskrev min besvikelse.. Fick svar av K att han förstod verkligen mig.. Att han hade tänkt på det sen första dan vi kom hem från stugan! Att han hade tänkt att vi skulle sätta oss ner och prata om allt..?!? okej.. Efter det meddelande så hörde inte jag ett ljud ifrån K på 2 dagar.. Sen ringde han och låtsades som att det regnade.. Fick även prata med hans barn osv..

Söndagseftermiddag så ringde jag och frågade om vi kunde träffas på kvällen.. Fick till svar: bara träffas? Ja sa jag, träffas och prata.. NEJ sa K.. Jag har barnet kvar hos mig.. Jo men senare efter läggdags? NEJ, jag vill inte prata då.. Jag blev så fruktansvärt arg och ledsen.. Han har totalt skitit i mig hela veckan och han kan inte ta sig tid och prata.. Kändes som man flög tillbaka i tiden..

Hans sätt att behandla mig under förra veckan kommer aldrig att gå att reparera kände jag direkt.. Jag fick nog.. När han sårar, så sårar han mig ordentligt..

Skrev ett långt mail till K, ett avskedsbrev.. Jag har verkligen fått nog av hans sätt.. Jag skickade ett sms, där jag skrev att vi kommer aldrig att prata, precis som alla andra ggr och nu har jag inget mer att säga.. Jag har skrivit allt i ett mail till dig.. Hörde såklart ingenting ifrån han..

Senare på kvällen så var jag inloggade på FB, även K.. Han skrev på chatten ett hej.. Sen frågade han om jag ville följa med han och hans barn på utflykt imorgon?!? What??? Hur fan är han funtat?? Jag frågade om han hade läst mitt mail och det hade han inte! Sen skrev han att han satt och läste det nu..

Efter en stund så skrev K: mitt hjärta är krossat.. =( Jag satt och grät.. Gick ifrån datorn och tog en cigg.. Why??? När jag kom tillbaka så hade K skrivet mer.. Han skrev förlåt för hur han hade behandlat mig denna vecka och för allt annat, men att det aldrig var meningen att såra mig.. Sen sa han att han ville var ärlig med sina känslor jäntemot mig.. Att han egentligen inte älskar mig.. Att han har försökt, men inte hittat rätt väg.. Att han gillar mig och väldigt väldigt mån om mig.. Att han var ego som hade mig kvar när han inte älskade mig egentligen.. Han skrev mer också, som att han vet inte varför, men att han har aldrig i hela sitt liv dela så mycket som med mig.. Han kunde slappna av med mig.. osv.. Han skrev förlåt att han vid så många tillfällen gjort mig illa och att han bara tänkte på sig själv..

Jag satt stum och bara läste allt han skrev.. Som en dammlucka som öppnades sig.. Jag föll ända ner i botten.. Nog för att jag hade skrivit ett mail om att jag hade fått nog, men att få sanningen framför sig gjorde så fruktansvärt ont..

K sa att han mådde dåligt psykiskt och gjort det en längre tid (som jag har märkt) och han vet inte varför.. Känner sig förkrossad och vilsen.. K skrev att han kanske nån gång i framtiden kommer att börja älska mig men att det är säkert är för sent då..

Jag skrev till sist tillbaka: Tack för din ärlighet, jag hoppas att du finner rätt väg och finner kärleken och lyckan..

Han skrev förlåt hur många ggr som helst.. Jag skrev att på något vis så känns det lättare att gå vidare när jag verkligen vet att du inte älskar mig.. Sanningen är hård att höra, men hellre det än att leva i en lögn..

Sen sa K att han tyckte att vi skulle träffas ändå och prata om allt? Om vad skrev jag? K undrade om han tyckte att det räckte med mail och chat.. Vi har ju ändå ett långt förflutet ca 5år.. Visst sa jag.. Visst kan vi träffas och prata om allt, kanske är bra att få mer svar på allt.. Har såklart inte bestämt någon dag och det är inget jag tänker ta upp.. Jag har fått mitt svar som räcker för mig att veta att det är helt kört mellan oss nu..

Nu i efterhand så kommer en massa funderingar upp.. Om varför K "ljög" att han älskade mig och inte ville vara utan mig, som han nu sa sist när jag bröt med honom och gjorde slut.. Då när hunden var en anledning till att inte flytta ihop osv.. Varför säga sånt när han inte menar det?? Elakt..

Just nu så känner jag ingenting.. Ibland lättnad.. Att all hopp om en framtid är borta nu..

Jag skrev i mitt mail: Vi har vid flera tillfällen pratat om vad det var för mening med att vi träffades? Framförallt i början, då vi hade ett hemligt förhållande.. Jag vet meningen med att våra vägar möttes.. Det är för att jag skulle få träffa mitt livs största kärlek.. Och det kommer du att vara resten av mitt liv och jag kommer alltid att älska dig..

/Man kan alltid ställa sig frågan hur jag kan säga att jag älskar honom så mycket när han behandlat mig så illa.. Jag vet inte.. Man kan inte råda över sina känslor.. Men nu vet jag sanningen..

Nu ska jag ta mig upp från botten igen.. Borde vara enkelt för mig.. Har ju fått tagit mig upp så många förut pga av K, så jag borde veta hur, men jag sitter nog här nere en stund och sörjer..

Allt är bra mellan K och mig.. Vi umgås väldigt mycket och hittar på en massa roliga saker.. Allt är frid och fröjd egentligen, men det är något fel på mig.. Det kommer dåliga tankar som sätter snurr i min hjärna.. En sak som jag fortfarande inte kan släppa är det hemliga som jag har fått reda på om K, som han just ljög om tidpunkten.. Det stör mig så fruktansvärt mycket.. Vid ett tillfälle så pratade vi om det och han sa rätt ut.. Ååhh, jag blev så lättad, men fick låtsas att jag blev "paff" (eftersom jag inte ska veta), sen säger han att han skoja bara.. Jag försökte skämta tillbaka för att få honom att "erkänna" men nej, han fortsatte att hålla på sin lögn om tiden!! Aaahh, jag blir galen.. Det stör mig!!

Om våran semestertripp vet jag inget mer.. Han har inte nämnt ett ord om stugan och hur han och hans ex ska lösa med barnet.. Jag tycker väl att han borde informera mig om hur det blir, men nej, inte ett ord.. Som vanligt, bäst att hålla tyst tydligen..

Jag vet inte varför alla dessa dåliga tankar kommer farande som demoner.. K är hur go som helst.. Helt underbar är han, så varför kan jag inte känna att det är underbart? Det är mig det är fel på!! K har verkligen inte gjort något fel alls.. Han är lugn och trygg och inte så "på" som han var när vi började träffas igen.. Utan egentligen precis så underbar som han är och lite mer..

Det är mig det är fel på.. Jag tvivlar på fan allt.. Orkar inte med mig själv just nu..