Humlans Hörna

Tystnad. Kattens tassar mot parketten och hans mjuka spinnande i sängen. Sambons tysta andetag. Mina bara fötter mot mossan i gräsmattan. Stjärnor som lyser så klart.

En resa till New York kan inte sammanfattas. En resa till denna stad måste upplevas. Genomlevas.  Ett Times Square där det bokstavligt bubblar av liv. En Union Square vars färgpalett går i taxibilarnas illgula färg som möter magnoliaträdens rosa. Gympadojor som trampar asfalt. Pappersmuggar från Starbucks och ett gigantiskt fyrverkeri av färg, människor, språk, ljud, färg. Och ett fyrverkeri som aldrig börjar och som aldrig tar slut. Som varken minska eller eskalerar.

Därför kan min resa bara sammanfattas med stillheten i trädgården. Stjärnornas ljus över huset och kattens mjuka tassar. Av alla upplevelser den senaste veckan, var stillheten, tystnaden och lugnet hemma, det mest differentierade.

Men jag lovar att återkomma med fler tankar och beskrivningar av staden som aldrig sover.

I förmiddags stannade jag hemma från jobbet. Jag tillbringade ett par timmar sittandes på barpallen vid köksön skrivandes på en platsannons och väntandes på sotaren. Kattapojken låg i soffan och snarkade försiktigt och gav ifrån sig låga ljud av välmående.

Precis på utsatt tid ringde dörrklockan. Utanför stod en smutsig sotare klädd i mörka kläder, med sotiga fingrar och varma blåa ögon.
- Hej, bor du här nu? Vad kul att se dig. Vilket underbart hus men du måste väl sakna tomten i Göteborg, undrade sotarn och jag insåg att sotaren från Göteborg har ett stort sotningsområde.

som två vänner hälsade vi på varandra och stojade och spexade medan han utförde sitt jobb. När det var dags att ta fram stegen klättrade sotaren upp. Och den nyfikna katten efter. Sotaren fick panik och började försiktigt jaga katten över hela taket. Efter ett par varv över takpannorna fick sotarn tag på katten och ömt men bestämt ner katten från taket. Min nybadade och fluffiga och mjuka och Barnängendoftande katt, såg ut som en sotare.

Med ett stelt leende tog jag emot katten och vi gick alla tre in i huset igen. Sotaren la sig på knä framför den öppna spisen och lös med sin ficklampa rakt upp och tittade.
- Coolt tänkte katten. Är det spännande där? Bäst jag kollar. O vips så tog katten ett språng och försvann upp i skorstenen via den öppna spisen.

Jag höll andan men gnska snabbt var katten nere igen. Sotigare än sotarn. Gladare än sotarn. Och innan jag hann fånga katten låg han i soffan spinnandes. Nyfikenheten stillad.

Jag är glad att det enbart är sotning var tredje år.

...har alltid varit ett intressant kapitel. I alla fall förr i tiden.

Men mina nya svärföräldrar har jag bara träffat ett fåtal gånger eftersom de bosatt sig i ett nybyggt hus vid medelhavets strand. Men vi fick en god relation även om vi har väldigt olika personligheter. De är mer reserverade och kanske en aning kyliga. Men inte på något sätt ohjärtliga och ovänliga. Bara annorlunda mot vad jag är.

Naturligtvis unnar de sin son ett gott liv med en sambo och naturligtvis är jag varmt välkommen in i familjen. Om jag någonsin tvivlat på det, så fick jag mitt kvitto idag. För när jag kom hem från jobbet idag mötte jag blomsterbudet som kom men en vacker bukett av mina favoritblommor och en stor chokladask.

- Du är ju som en kolibri på anabola, sa sambon och syftade inte på min kroppshudda utan snarare på min nyfikna och otåliga natur där allt ska gå snabbt.

- Hm, i så fall är du en riktig sengångare som fastnat i sirap i norrland, svarade jag.

Sedan skrattade vi oss till tårar medan katten som redan somnat i sängen undrde om vi kan lugna ner oss en smula.

Jag är nyfiken. Sambon är vetgirig när det kommer till sitt jobb, men han är lugn. Lugn som en sengångare från Norrlands inland.

Möt mig vid den stora statyn på torget kvart i fem på din födelsedag. Du måste vara klädd i jeans, ha med dig dina gummistövlar, en slips och en keps, skrev jag in i hans outlook kalender.

Efter någon timme accepterde han min möteseförfrågan. Men han har inte följdfrågor. Inga undringar. Inte ens har han försökt få mig försäga mig.

För mig är det helg galet. Hett ofattbart.

Med ett par dagar kvar till min födelsedag sitter sambon i soffan och surfar. När jag närmar mig datorn fäller han ner locket på laptoppen. Jag ger honom en puss och försvinner ut i köket. Men där blir nyfikenheten för stor. Jag känner mig besrgrad. Jag smiter ut på altanen och via pergolan klättrar jag försiktigt upp på taket till carporten och försöker se in genom vardagsrumsfönstret där han sitter i soffan.

Men allt som händer är att grannen kommer hem och hejar. Där står jag. Nyinflyttad, på taket på carporten, klädd i blårutiga pyjamasbyxor, svart linne som är en halv storlek för liret och en vit bh under och spanar in genom mitt egna vardagsrumsfönster.

Konstaterar bara att sambon går över med en blomma innan vi reser bort och önskar grannarna "glad påsk".

• 600 gram margarin
• 6 ägg
• 9 dl socker
• 1 paket vetemjöl
• 9 dl florsocker
• 6 dl kokosflingor
• 1 paket kakao
• 1 paket bakpulver
• vaniljsocker

 Det blir födelsedagsfika på jobbet. Tre plåtar ska det bli!

I vårsolen utanför affärer händer det färgglada ballonger vid dörrarna och välkomnar oss i vårsolen. 25% på hela köpet utlovar affären. Det är den första vårdagen då solen värmer gott, krokusarna tar plats i rabatterna och de mörka vinterjackan käns tung, smutsig och varm.

Det drar ihop sig för avresa till USA. En avresa jag planerat för i åtta månader. Om ett par dagar bär det av till New York. Som jag längtar och planerat.

Visakortet är fyllt med sparade slantar när jag släntar in i affären. Vackra vårkläder händer på rad. Ljusrosa tröjor, blommiga scarfs, vår jackor, kavajer och toppar i mjuka pasteller. Jag strosar runt en stund. Tittar närmare på en del plagg.

Men jag går ut ur affären. Ensam. Med alla mina pengar på visakortet och med lätta steg. Jag har inget behov. Inga önskemål. Jag vill bara spara mina slantar till New York.

Vad snabbt man vänjer sig.

Jag häpnar faktiskt över hur flexibel människan är. Min sambo är bortrest. Två nätter ska han tillbringa i långtbortistan med ett gäng pärmar och en stor miniräknare. Ekonomen som i vanliga fall är knuten till sitt skrivbord har resfeber, flygskräck och vill kontrollera hela värlen. Men nu är han på egna äventyr.

Storma och jag firade glatt Stormas tre års dag med både kattmjölk och pastrami. Sedan kröp vi tillsammans mer undertäcken och njöt av vår tvåsamhet.

Men tvåsamheten smakade inte så gott som vi trodde. Jag saknade husses tandborste i tandborstmuggen, Storma saknade husses smalben att somna mot och vi delade på husses kudde att somna mot. Vi saknade helt enkelt vår husse.

Tänk vad man vämjer sig fort.

Förutom att min katt hade en svartsjukeperiod och kissade inne för två år sedan är han en väldigt snäll katt. Under separationen sov han på min mage för att trösta mig och när jag mådde bättre återgick han till att jaga om nätterna. När jag träffade en ny man, testade han honom en aning och var svårflirtad men han accepterade sambon från början. Katten accepterade till och med att bli inpackad i sin transportbur på fredagarna och åka hem till sambon för att tillbringa helgen i en lägenhet han inte kunde gå ut ifrån. Inte heller flyttet till det nya och gemensamma huset utgjorde något problem för katten.

Vi har helt enkelt alltid kommit överens, katten och jag. Och sedan sambon, jag och katten.

Jag har en vacker dekorationssten . En vit sten med lite text på. Stenen har inte riktigt hittat sin plats i huset utan vandrat runt en aning. Just nu ligger den på fönserbrädan i vardagsrummet efter att en period legat i fönstret i kattens rum, men också på trappräcket. Oavsett var denna sten ligger så är alltid katten där och puttar ner den. Varje gång jag lyfter upp stenen från golvet, så springer katten via soffan, tar ett skutt upp i fönstret och straxt efter hörs ett ljud då stenen träffar parketten. Varje gång. Katten kommer inte uppenbarligen inte överens med min sten. Varför är för mig en gåta och kampen mellan mig och katten har pågått länge nog. Vi är båda lika envisa. Men jag är smartare. Idag har jag lagt en bit dubbelhäftande tejp mellan fönsterbrädan och stenen. Så den mjuka lilla tassen kanske låter stenen ligga.  

Vad hände? Var i allsin dar kom alla energi ifrån. Jag var ju helt utmattad när jag körde hem från Ullared efer en hel dag med en bloggvän. Jag var så trött att jag fick ringa sambon från bilen, öppna fönstret och andas in kalluft. Men efter en stund i soffan skulle den nya klänningen provas, naturligtvis ihop med de högklackade skorna. Och sedan skulle allt packas upp och läggas på rätt plats (vilket i sig är ett äventyr då allt inte har sin plats i det nya huset ännu). När magen gjorde sig påmind blev det dags för att laga köttfärslimpa. Och tända i spisen. Och ladda en tvättmaskin med de nyinköpta lakanen. Och packa upp och sortera de nya strumporna och packa upp se sex stycken 12 pack kattmaten och...och...och...och jag blr alldeles trött av att bara lyssna på mig själv.

Jag tror att min nya medicin ger fullt utslag och den framgångsrika veckn på jobbet har gjort sitt.

Tänk vad färdigslipade och oljade utemöbler kan göra ihop med ett träningspass innan veckan tar slut.

Notan blev dyr, allt för dyr. Men det är nästan okej intalar jag mig själv.

Det visade sig att det trevliga lyxhotell vi uppgraderat oss till i New York, tar $8 för ett kokt ägg och $15 för ett glas vin. Det är bara att inse att min bokade födelsedagsmiddag inte bara blir kostsam, utan skapar även ett klädproblem. Vad ska man bära? Men det löste sig bland gallgar och ställningr idag. En enkel men vacker svart klänning som framhäver mina former och min byst blev min för blott 139 kr...och halva priset på det.

Kattmaten jag köpt räcker fram till midsommar, tvättmedlet i säkert ett halvår och jag behöver inte belasta mitt ICA-kort med en deo innan jul. Även sambon är nöjd. Han förbrukar hårstajlingprodukter i samma takt som stans stora frisörsalong och nu klarar han sig ett tag med det jag fyllt skåpen med.

Lägger man till stödstrumporna som jag köpte till oss båda inför Atlantflygningen så var bara de en 300 insparade kronor i förhållande till vad Apoteket säljer dem för.

Men resans stora vinst. En ny vän!

Mina fötter är svullna och några blåsor håller på att framträda på ena hälen trots sköna skor. Korsryggen värker, armarna känns släpa ner i golvet när jag rör mig över parketten men runt de torra ögonen har nya skrattrynkor födds.

- Jag står här invid pyjamasarna och underkläderna kvittrade det lite blekingska i mitt öra vi mobilen vid tio tiden idag.

- Jag kommer, svarade jag, så tar vi en fika.

Och över varsin yoghurt, på ett ganska så knökfullt Ullared fann vi varandra snabbt och enkelt. Vår vänskap är ännu mera viktig för mig idag. Ännu mera tidlös och ännu mera otvungen.

Medan vi körde rally med våga vagnar, granskade varorna kritiskt och zickzackade mellan hyllorna växter vår vänskap. Ämnen som pioner i trädgården, problematiken med att byta efternamn och katter. Allt ämnen klarade vi av i en rasande takt. Nöjda, fattiga, sönderpratade och nöjda skilldes vi åt vid bussen som skulle vända söder ut medan jag körde på toma landsvägar norr ut genom skogarna.

Tack underbara vän för en trevlig dag.

Imorgon är det dags att släcka ner och visa sitt engagemang för Earth houre. Men jag vet inte hur jag ska göra. Jag har inte mindre än 14 lampor runt hela huset som går på skymningsrelä. Jag vet inte ens var det sitter i huset. Hur gör jag då? Och kan man låta frysen vara på? Och kan jag spela in Robinson eller kan jag titta på Robinson om jag släcker allt annat?

Jag har en väninna som jag håller kär. Lite drygt två år har vi känt varandra. Många mil håller oss åtskilda men vänskapen är varm, uppriktig och för mig viktig.

Men vi har inga gemensamma kontaktytor. Inga alls. Förutom att hon på lördag ska resa nästan fyra timmar till Ullared. Jag har bara en timme dit. Så naturligtvis ska vi ses. Äntligen ska jag få träffa denna underbara, pigga, glada, spudlande och intressanta människa som jag kallar för mig vän.

Inte en dag för tidigt.

Vi ses snart!

Klockan fem i tio i förmiddags skulle jag befinna mig på Stationen och hämta en leverantör vid tåget. Men punktlighet är inte SJs starka sida och tåget var beräknat till tio över. Eftersom jag dessutom kom en stund innan utsatt tid, hade jag en stund för mig själv. Så jag strosade igenom tidningshyllorna på Pressbyrån och valde ut den tidningen som handlade om klänningar, handväskor och New York. Kan det bli bättre? Jo, att unna sig en liten chokladbit och dessutom få sitt i solen på stationen en vardagsförmiddag och njuta av ett reportage om vårens klänningar och äta choklad.

Underbara vardagsnjutning på arbetstid.

Foto; Allers

Jag som sällan jobbar över, själv planerar mina dagar och styr mitt arbete åker på lite övertid idag. Egentligen ska jag inte klaga eftersom jag har frihet under ansvar och således kan gå på banken, till frissan mitt på dagen eller gå hem kl tre en onsdag eftermiddag för att jag känner för att ta en skogspromenad istället för att tillbringa eftermiddagen på jobbet. Inte för att jag tar mig dessa friheter så ofta eftersom jag faktiskt trivs påjobbet. Men ändå, möjligheten finns.

Men nu har det kört ihop sig. Två dagars sjukfrånvaro tillsammans med en dag på mässan och morgondagens heldagsbesök och lite studiebesök senare i veckan gör att jag ligger lite efter. Jag bara måste göra klart en platsannons och en större presentation. Således blir det en stund vid datorn ikväll. Om det bli på jobbet eller hemma vet jag inte...men en stund vid datorm med InDesign blir det allt.

Jag har så länge varit intresserad och fachinerad av glas. Detta oerhört sköra material som skapas av sand. Detta fantastiskt formbara material. Detta material som kan isolera, värma, frysas, smältas och formas. Detta oerhört tåliga material då vi kan gräva upp glas ur gravar som är flera hundra år.

Glas är helt enkelt är fantastiskt material.

Och idag har jag hämtat hem mitt semaste hobbyprojekt. Min snöflinga. Flingan är gjord av 3 mm tjockt opaca glas. Jag har ur stora bitar glas skurit stavar som är en halv till en cm tjocka. Sedan har jag format ett plockepinn och limmat samman delarna med varandra. Efter två åkturer i den sora och mycket varma ugnen plockade jag idag ut min Snöflinga.

Jag är stoltare än jag kunde ana.

Den är ca 35 cm i diameter.

Jag planerade att fira min 30 års dag i New York. För efter ganska många resor till USA och även efter att ha varit stationerad där, hade jag aldrig besökt den staden. Men precis innan jag fyllde 30 fick jag ändrade planer. Nu när jag närmar mig 35 beslutade jag mig igen. New York var staden där jag skulle fira min födelsedag.

Om 21 dagar och 12 timmar, gnska exakt, är det dags. Då lyfter planet mot New York. Då är det dags.

Som jag längtat, drömt och planerat. Kartor, tips, hotellbeskrivningar, gatuadresser, affärsförslag, utflyktsmål och resgudider upptar hela vårt köksbord och samtalsämnena tar aldrig slut,.

- Dollarkursen stod under åtta en stund idag, förkunnade sambon och ekonomichefen när han kom hem från jobbet idag.

- Bra, då blir mina jumpadojor lite billigare svarade jag. Förhotellet och fickpengar har vi redan växlat. Det gjorde vi när kursen var 6,15. Det finns stora fördelar att leva med en ekonom.

Jag tror att vi alla har det där lite udda sättet att visa kärlek på. Jag vet att jag har det. Varje gång jag står i duschen, ritar jag med fingret ett hjärta genom att ta bort ånga på varje sida i duschkabinen. Jag vet inte varför. Och jag har aldrig gjort det innan vi flyttade hit. Det är bara naturligt och jag hoppas att sambon ser när han sedan duschar.

- Har du sett det konstiga mönstret som blir i duschen, undrade han efter ett kvartal i huset.

Det har gått 16 månader sedan mitt liv tog en oväntad och för tillfället oönskad vändning. Det tog tre minuter att rasera mitt liv. Tre minuter som jag i ärlighetens namn inte minns. Min hjärta har lyckats blockera samtalet som innebar slutet på mitt äktenskap och på det liv som jag ansåg vara lyckligt.

Även om jag har kämpat mig tillbaka och även om jag har byggt upp mig ett helt nytt liv i en ny stad har jag, som Humlan, fått en stämpel på mig om att veta det mesta om separationer. Och vist vet jag allt om hur jag mådde, hur jag kämpade. Jag minns alltför väl alla frustrationer, besvikelser, dialoger och ensamma nätter men skräcken som klamrade sig fast vid min strupe.

Och jag gissar att jag lyckades göra ett bra jobb. Jag lyckades resa mig och jag lyckades gå vidare i livet. Nytt jobb, ny trygghet, nya vänner, ny bostad. Sedan ny relation och nytt hus.

Men många mailar mig fortfarande. En del ringer fortfarande. Och frågan är den samma, ”blir man helt återställd”.

Svaret är inte enkelt. Alla relationer är olika. Alla människor är olika. Alla reagerar vi olika. Det finns inget rätt svar.

Jag kommer att bli återställd. Definitivt. Men jag kommer aldrig att helt komma över sveket. Jag har för många vänner, människor, släktingar, arbetsgivare, katter som av en eller annan anledning har lämnat mig. Det sätter sina spår och jag känner mig inte så trygg som jag gjort tidigare i livet. Jag tänker en aning mer egoistiskt nu och försöker skydda mig på ett annat sätt än tidigare.

Och minnen lever kvar. Minnen försvinner inte. Den mest oväntade sak kan få mig att minnas min man. Så som Lena Phs röst i högtalarsystemet på gymmet eller doften av ett speciellt sköljmedel på Ica kan ta mig tillbaka år och orsaka en utflykt bland minnen.

Men livet blir åter igen ok. Efter ett tag så infinner sig en ny tillvaro, ett nytt liv och helt plötsligt befinner man sig i en situation som inte skulle uppstå om man fortfarande levde med sin partner. Och man uppskattar situationen. Till slut tar dessa tillfällen över om man inser att det nya livet trots allt är bra. Och de flesta av oss kommer dit. Med små små myrsteg. Ena foten framför den andra.

30 dagar kvar till min semester. 30 dagar går fort eftersomd et trost allt är nästan nio månader sedan jag bokade. Snart, snart är jag på väg.

Bild; www.sverus.com/ss/assets/big/8009.jpg

För 16 månader sedan, när mitt liv tog en drastisk oväntad och oönskad vändning, gick jag in i chock men framför allt rädsla. De nya känslorna och oron inför framtiden fick min ämnesomsättning att öka. Oavsett vad jag åt, hur mycket jag åt, så var jag hungrig när jag somnade på kvällen. Kroppen ställde in sig på överlevnad och all kraft och energi gick åt till det. Kilona rann av mig och jag förlorade nästan 15 kilo på ingen tid att tala om.  

Med tiden har min kropp återhämtat sig. Bit efter bit har fallit på plats i livets pussel och i takt med att bitarna lagt sig till rätta, har jag slappnat av. Kroppen kämpar inte längre för överlevnad. Det är sunt och det är hälsosamt. Men nu fastnar kilona på mig igen. Och de fastnar ordentligt. Mitt BMI är fortfarande ok, men det ligger helt plötsligt på gränsen till att gå över den hälsosamma gränsen mot rött på företagshälsans skala.

Utan att egentligen avslöja något för någon har jag åter börjat tänka mig för en extra gång. Det är nu tredje veckan som jag besöker träningen tre dagar i veckan. Det är den tredje veckan då jag funderar över näringshalten i maten, skär ner de för stora portionerna och försöker avstå choklad om det inte är helg.

Fanatism. Nix, inte alls. Den pizzan vi planerade att äta innan showen i fredags, slank fortfarande ner. Men ack så god den var. Och den svaldes ner med ett löfte om en en timmes promenad på lördag förmiddag.

Med jämna mellanrum träffar jag en massös som trycker ut mina knutar och masserar ut en falsk ischas eller knådar mina ömma axlar som jag drar upp så snart det är kallt ute. Nu har massösen tipsat mig om en person som kan spå.

Jag är lite nyfiken. Och jag har en fråga som jag så gärna vill få svar på. Även om jag kanske inte tror på alla medium och i många fall är skeptisk så är jag fruktansvärt nyfiken.

Men också rädd. Vad händer om jag besöker denna spåkvinna och inte får svar på min fråga? Eller om jag får fel svar? Vad händer då?

Nä, det är nog bättre att inte veta.

När denna prydde våra kiosker och mataffärer var det dags för mig att börja skolan. Och redan dåhade jag ett drömjobb. Jag skulle vara den som ansvarade för att göra denna prislista. För jag älskade glass. Och det kunde omöjligt finnas ett bättre jobb än att få ta en tugga av varje glas innan fotograferingen. Det var ju tvunget att vara det bästa jobbet i hela världen. Sedan kom jag på två saker...vad gör man om man inte tycker om smaken på någon av glassarna. Får man spotta ut då? Den andra frågetecknet var en tidsfråga. För vad gör man på jobbet alla andra dagar. För det är väl inte ett helt årsjobb att bita i glassarna innan fotografering?

Någon som undrar vad jag jobbar med idag? Jo, marknadsföring. Fast inte av glas.

Nu har det gått lite drygt tre månader sedanjag blev sambo på riktigt. För när man har egen lägenhet eller besöker hans så är det inte samma sak. Då kan man inte störa sig eller reta sig på varandras ovanor.

Så här är det nu:

• Jag lämnar alltid en slatt kvar i varje dricksglas. Det är till synes inte något att reta sig på, men om glaset innehåller dricksvatten och således inte synd vid första anblicken, får han hela slatten på sina fötter när han lastar diskmaskinen.
  
• Jag är tydligen väldigt bra på att sprida mina kläder nedanför min säng.
  
• Jag är tydligen fantastiskt bra på att väldigt snabbt byta samtalsämne var tionde sekund och efter två minuters samtal kan han ha tappat ämnet ungefär femtielva gånger.
  
• Jag somnar tydligen tidigt på helgmonarna och går dessutom upp väldigt tidigt på helgmonarna.
  
• Han kan verkligen inte torka spisen och kaklet bakom spisen när han lagat mat.
  
• Han anser att det räcker att ta med pappersinsamlingen, pet-flaskorna och glasinsamlingen en gång om året. Och då förslagsvis sista semeserdagen.
  
• Han älskar att spela musik högt, väldigt högt gärna efter midnatt, natten till lördag och söndag.
  
• Han kan verkligen inte ställa in sin hårspray i badrumsskåpet på morgonen...eller skölja bort skäggstubben från badrumsbänken om monarna.
  
  
  
  
  

Vi har nu kommit på plats ordentligt i det nya huset. lla sladdar är dragna och uppsatta. Alla gardiner händer där de ska och vi har till och med plockat ihop i linneskåpet. Det två burkarna med paprikapulver har blivit en och vi har enats om kuddar, tavlor och vilken sorts ketchup vi ska ha. (jag visste inte ens att man kunde ha preferenser innan jag kom hem med fel).

Till och med katten känner sig hemma. Långsamt sträcker han ut sig i soffan och suckar gott i sömnen innan har tittar till sin matskål på vägen ut på altanen. Katten trivs i sitt stora hus. Och tyvärr är han är smart och intelligent katt. Han har lärt sig att sovrumsfönstret är det fönstret som är ovanför det lilla taket över ytterdörren. Han vet också att han via ribbor kan klättra dit om nätterna. Dessutom vet han att om han hänger sig i fönsterkarmen och skriker så högt en katt bara kan, så väcker han oss så att vi öppnar fönstret och låter honom sova i det mjuk duntäcket på  det  vita silkespåslakanet.

Jag bara konstaterar att nu är hela familjen på plats. Vi har flyttat in, på allvar.

Jag minns svunna tider i hus utan kök där vi tapetserade en hel helg. Jag minns oändliga turer till byggvaruhuset. Jag minns igenfrusna dörrar när jag klättrade ut genom sovrumsfönstret för att komma i tid till jobbet. Jag minns långvariga salmonella infektioner, trasig fläktrem på E6an, återkommande urinvägsinfektioner, strejkande gräsklippare, döda katter och expansions kärl som droppade på vinden.

Nu är livet lungt. Närsta för lungt en lördag kväll som denna.

Det var inte meningen. Och jag har inte ens behovet. Jag behöver inte ännu ett silverfärgat smycke med budskap. Varken att ha på mig eller att hänga på mitt smyckesträd. Och de pengarna som smycket kostade skulle passa mycket bättre på mitt visa-kort eftersom en resa närmar sig.

Men jag kunde inte hjälpa det. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det graverade budkskapet "Never look back" på det stora silverhjärtat kändes som balsam för min ärrade själ nu när en liten femåring ristat lite i mina sår.

Inte allt för länge sedan men i en tidsepok som känns så främmande hade jag en bästa vän. När jag var trött gav han mig sin snuttefilt och när han var nyfiken ville han gärna att jag skulle visa honom var det växer blåbär. Tillsammans tittade vi på Skönheten och Odjuret och vi umgicks jämt.

Sedan kom separationen och med den husförsäljningen och sedan flytten. Men separationen kom även separationen från min underbar vän som snart skulle fylla fyra år. Grannens underbara treåring.

Månaderna har gått och jag har faktiskt trott att en treåring snabbt glömer sin bästa vän.
Så ringde min mobil igår.
- Förra veckan hittade han boken han fått av dig och sedan dess har han gråtit varje dag efter dig. Kan vi ses, undrade hans mamma.

Så nu sitter jag här. I mitt nya liv. Och snart ska mitt nya liv möta mitt gamla liv. Snart ringer han på dörren. Snart kommer han och hälsar på och då ska vi fira hans fem års kalas. Hallontårtan är klar. Presenterna är inslagna. Och hans blåa plastmugg som han alltid använde förr, väntar på honom.

Tänk att denna underbara snart femåriga pojke inte har glömt mig. Tänk att han fortfarande saknar mig. Trots att det gått 13 månader sedan vi sågs.

Snöflingorna yr runt huset och klär in det redan frusna landskapet i mer snö. Katten promenerar runt huset och på balkongens ribbor lämnar han sina små tassavtryck och när han sedan springer mot mig medan jag fotograferar istapparna i solnedgång vid vedboden, lyfter han tassarna högt i språnget.

Våren käns långt borta. Väldigt långt borta, även om SMHI säger att våren bör anlända nästa vecka.

Även om jag gillar samtliga årstider så letar jag efter vårtecken. Och de blir allt fler. Tulpanerna står vackert på soffbordet i ljusens sken. När klockan ringer på morgonen sträcker jag ut ena handen och drar bort gardinen i fönstret och ligger till sänge ett par minuter för att se en vacker soluppgång. Men det bästa är ändå eftermiddagarna. När jag sätter mig i bilen och kör hem efter en arbetsdag, är det fortfarande ljus. Så ljust att jag fått ställa om timern på lampan i hallen. Jag njuter. Det är snart dags för ännu ett byte i årstiderna.

Men den som plågas. Den som uppgivet suckar varje morgon när snön ligger högt är katten. Ännu en rastlös dag. Ännu en dag liggandes i på fönsterbrädan i vardagsrummet med svansen på elementet. Och nu när vi närmar oss mars, är det jobbigt. Trots att han är kastrerad så längtar han ut, känner vårens vittring och känner sin drift till att i alla fall försöka sätta ett par kattungar till världen.

- Jag åker nu. Jag ska till kund xx och intervjua dem så att vi kan göra ett kundkejs, sa jag innan jag tog på mig jackan.

- Ok, men kom ihåg att han du ska träffa vill bli kallad för Herr Karlsson, svarade min kollega, tillika kundansvarig för samma kund.

Väl framme hos kunden tittade jag Karlsson i ögonen och när jag skakade hans hand sa jag allvarligt,

- Jag hörde att du vill bli kallad Herr Karlsson.
- Jag vill bli titulerad Dr Karlsson, svarade kunden utan ett leende.

Kul att se att våra kunder har samma gargong som vi själva har. Jag känner verkligen för människor som saknar förmåga att avläsa sociala mönster.

- Nej, korven ska vara i munnen.

- Låt bli att leka med maten.

- Äter du inte upp maten ordentlgt kommer jag att ta den.

- Sluta upp med det där, det finns faktiskt varelser som svälter.

- Låt bli det där. Du ska ta korven i munnen....i MUNNEN, hör du dåligt?

Sambon kommunicerar med katten...

Vi sitter i varsin soffa, med varsin lap top i knät och semesterplanerar. Och det är svårt. Det är jobbigt och det är svettigt. För har man sina nära och kära utspridda mellan Warszawa och Kreta så är det tufft.  Lägg där till en 40 års fest i Belgien samt ett kattpensionat som snabbt fylls på.  

-          Men du, ärligt talat. Om vi åker från Waw (Warszawa) och tillbringat ett par dagar i Krakow, kan vi sedan flyga från Krakow till Aten och sedan vidare till Kreta, sa sambon nöjd.

-          Ok…men hur många dagar blir det då på Kreta, undrade jag.

-          Hm, det blir tolv hela dagar.

-          Vad är tolv gånger tre?

-          VA?

-          Ja, jag är tolv gånger tre, undrade jag och knappade frenetiskt på tangenterna på lap topen.

-          36.

-          Tror du inte att 36 måltider med tina föräldrar i rad är i alla fall 20 för många?

Tystnaden följdes av ett skratt som ekade mellan väggarna i vardagsrummet, tystade diskmaskinen och som gjorde att katten lyfte på huvudet.  
 

-          Menar du att du räknar semester dagar i antal måltider, undrade sambon när han hämtat sig en aning efter det intensiva skrattanfallet.

-          Ja, svarade jag en aning blygt.

-          Jo, mås så vara att vi får 36 måltider på tolv dagar hos mina föräldrar. Men när vi hälsar på din familj får vi samma mängd måltider på sex dagar.

Vi kom hem samtidigt från jobet och möttes på garageuppfarten. Jag bubblade av berättelser om vad som hänt under dagen och tog som vanligt, fullständigt över ett par minuter. Vi bar tillsammans in posten, dataväskor och hängde av oss jackorna och tog av oss skorna.

Eftersom vi båda varit uppklädda idag så gick vi in i sovrummet och börja befria oss från pressveck och siden.

- Just det, ska vi sexa oss, undrade jag
- Va, svarade samon och började knäppa upp skjortan.
- Ja, ska vi sexa oss, undrde jag samtidigt som jag i ett skrattanfall började knäppa upp hans byxor. Sambon kände sig en aning förvånat generad och visste inte vad han skulle tro.
- Vad är det med dig? Mår du bra, undrade han och verkligen undrade hur det står till.
- Din förförelsetaktik med ett uns dåligt samvete, ett uns skrämsel och ett stort mått av galenskap funkar inte.

- Jamen, jag har ägglossning nu.
Han tittade på mig med samma förundran som han ser på Pheobe i Vänner och undrade verkligen hur ägglossning hade med saken att göra.
- Hur i allsin dar har det med saken att göra.
- Det är ju solklart svarade jag men isåg att han inte var i stånd att ta in svaret iaf så jag kopplade upp datorn istället.

ÅH...vad ni gillar att misstolka. Bara för att förtydliga, Kvinnor har ägglossning en gång i månaden. Preventivmedel eller inte...ägglossningen kommer ändå.

Saker som inte skulle ha flyttat som jag hittat:

Soja flaskan med utgångsdatum 1999.
Julklappspapper
Dammsåttor
Kattens uttjänta leksaker
Handduken som används vid hårfärgning.

Saker som saknas efter flytten:
Det cerisa bananfodralet
Ett lass plastlådor att ha lunchen i.
Laddaren till digitalkameran.
Mina arbetslivsbetyg.
Den stora vita vackra tillbringaren som jag fick av en flirt för sisådär tio år sedan.

- Vi har varit gifta i fem år, säger en kollega till mig och lägger armen om sin fru.

Och jag undrar...gills bara åren som gifta och inte alla de år man varit tillsammans. Är det bättre att ha varit gift i fem är än att man varit tillsammans i åtta?

Eftersom sambon blir fysiskt sjuk om han ser en affär ens på vykort, är det jag som veckohandlar. Sambon har åsikter om vad han vill att jag ska handla så inköpslistan skriver vi ihop. Ilband är vi överens om vad vi behöver men ofta spretar listan ordentligt.

Medan jag besöker Ica, dammsuger sambon, sorterar tvätten, byter ett par glödlampor och städar badrummet. Det är en bra deal.

Hårgelé
Citron
Knäckebröd
Bostongurka
Makaroner utan fibrer
Papardelle
Fil
Pasta med fibrer
Köttfärs
Korv
Champinjoner
Stora korvbröd utan fibrer
Permasan
Ruccola
Kattmjölk
Cola light
Pytt i panna
Grädde
Grovt bröd
Choklad med fikon
Gorgonzola ost

 Vem som skrivit vad på inköpslistan är väl självskrivet? Eller? 

Att flytta ihop med någon i vuxen ålder är inte enkelt. Och även om man är vuxen när man gör det vi 23 års ålder så är man ändå som 23 åring ännu mer flexibel och dialoger slutar inte sällan med ”jag älskar dig så mycket så du kan väl välja gardiner till köket själv”.

Men när man närmar sig 35, när man bott i olika städer, olika lägenheter och hus och då man rest ett par varv runt jorden så är det inte lika enkelt.

Mina strama färger och former i skandinaviskt avskalad lättare design tillsammans med min glassamling i rött och mina egentagna fotografier blandas helt plötsligt med robusta furumöbler, naivistiska gröna diffusa oljemålningar på nakna kvinnor och två kartonger med urtvättade handdukar som har fler färger än min dator.

-          Men ska inte mina möbler få flytta med till huset, sa sambon och såg en aning purken ut när jag gick runt i hans fyra och pekade ut alla furumöbler som jag föreslog skulle förpassas till Blocket.

-          - Men hjärtat, du övermöblerar och vi har inte användning för alla dessa möbler, extrastolar, och de fyra matborden vi har.

-          Men du tar med dig alla dina möbler och jag inga alls, sa har lätt sårat.

Jag upprättade en lista.

Han 12 möbler.

Jag 7 möbler + en katt.

Nyinhandlat 2 möbler.

Han leder fortfarande.

Jag avskyr när människor börjar meningar eller avslutar resonemang med "det var bättre förr".  Men jag tror banne mig att det var bättre kvalité på kläderna förr i tiden. För när alla ungar hade mjuka skoltröjor på sig och morsan tvingade på mig stickade lammullskoftor som var v-ringade fram så höll alla dessa kliiga tricketröjor till förbannelse. De blev aldrig noppriga, aldrig slitna. Jag fick aldrig en ny mindre kliande tröja.

Och nu sitter jag här. Klädd i en grå stickad tröja från Joy Boy. Koftan som bär titeln Culture kostade sju hundra kronor och inhandlades i julas. Koftan är aldrig tvättad. Men likförbannat så är den redan luddig och nopprig. Likaså den stickade jag köpte på H&M för korvören. Jag kan lägga en slant på en tröja som håller, som kommer att vara snygg även nästa säsong. Men jag vill inte handla en 700 kr tröja som är nopprig innan den trillat ner i tvättkorgen första gången. Ska det vara så att kläderna av idag inte tål att tvättas?

När vi flyttade in i huset andra advent så var jag nog drivande i att flytta in sakerna i köket. Sambon var delaktig på alla plan när vi satt på golvet och jämförde brödrostar, stekpannor och osthyvlar för att inte plocka in dubbletter i skåpen men ändå få plats med de bästa sakerna.

När det kom till grytlappar var vi helt oense om hur det skulle vara. Jag gillar de där silikonvantarna eftersom de är så enkla att skölja av medan sambon envisas med sina stora multifärgade grillvantar från tidigt nittital som han köpte när han först flyttade hemifrån.

Och varje gång sambon går in i köket ljuder det "var i helvete är de där grillvantarna?" samtidigt som jag hör slamer och lådor som slår igen.

Så igår när jag städade la jag mina silikonvantar i lådan under hällen, hängde hans fula 90-talsvantar på sidan av köksön och de vackra grytlapparna jag fått av en bloggvän på sidan av köksbänken OCH de turkosa matchande grytlapparna hänger i ögonhöjd vid spisen.

- Var är grillvantarana, ljöd det när sambon kokade korv.

Mobilen ringer strax innan lunch och jag hör på sambons röst att han är irriterad och stressad.
- Du, jag står på Åhlens, väser han i luren.
- Ok, säger jag avvaktande och lämnar kontorslandskapet för att få prata ostört.
- Vi behöver ju gardinstänger till vinden. Men vet du? De försöker råna mig på Åhléns. En stång kostar 100 kr. Är det rimligt, undrar han som just lagt sin bonus på ett nytt hemmabiosystem.

Näha, sambon besökte inte blomsteraffären invid Åhléns tänker jag köper en bukett tulpaner under lunchen.

Det är skönt att ha en sambo som jobbar inom herrkonfektionsbranschen. Det är toppen för vilken flicka som helst. Inte för att jag är shoppingtokig eller överhandlar mig med dyra saker. Men jag erkänner att det är toppen att sambon aldrig kan säga något när jag kommer hem med en påse från gallerian.

Min sambo äger 54 kostymer. Skjortorna är så många att de har fått en egen garderob. Och han kan inge säga om att jag har två lådor med prydligt sorterade och vikta scarfar för sambo äger inte mindre än 17 par skor. Och då har jag inte räknat hans gummistövlar.

- Men herregud vad du är dålig på att dra igen din garderobsdörr, stänga lådan till dina underkläder, bädda din säng och plocka undan dina smycken som du lägger på bänken invid tv:n, sa sambon upprivet.

- Inse bara att jag är kvinna. För att dra alla män över en kant så är ni dåliga på att plocka in era glas i diskmaskinen innan ni går och lägga er, ni lämnar era stumpor på golver, jeansen hänger ni alla på kroken i badrummet och toaborsten är en uppfinning som gått er förbi, svarade jag.

Jepp, en aning generaliserande. Aboslut, men det är tufft att flytta ihop i vuxen ålder då man redan har sina vanor. Sambon störs inte av fem glas på soffbordet en lördag förmiddag när han går upp. Men ett halsband på tvbänken gillar han inte. Jag är tvärtom. Halsbandet sätter jag på mig så snart jag vaknar. Men att plocka med disk är inte kul att börja sin dag med.

Pappa har varit i småstaden och hälsat på i 12 dagar.  I tisdags åkte han hem och igår, torsdag, skulle huset städas eftersom det kommer nya gäster idag fredag.

Jag storhandlade på Ica, sålde två vitrinskåp på Blocket, sturade gästtoan, städade hela undervåningen, körde en maskintvätt, letade upp recepten, kokade varmkorv, städade stora toan, damsög hela mellanvåningen, torkade sent alla ytor, hänge upp en gardin, skottade lite på altanen.

Sambon uppehöll sig på vindsvåningen med att koppla in en av de två hemmabiosystemen som levererats denna veckan (det ena en monstervariant medan det andra var det billiga på-köpet-systemet från Telia).

- Jag dog i soffan, sa jag vid halv elva tiden och tittade upp på sambon som varken satt på sig strumporna eller knäppt gylfen men som log glatt och meddelade att de tio olika lådorna som spyr ut ljud nu fungerar.

- Jepp, vi får ta att städa imorgon innan killarna kommer, det tog längre tid än jag trodde att koppla ihop det där, sa han och slängde sig i andra soffan som upptogs av en katt.

- VA?

Jag saknar mig blogg. Jag saknar att sätta mig vid datorn, öppna word och koppla loss, slappna av, spänna mig och bara låta fingrarna spela över tangenterna. För oftast är det så. Att mina tankar bara formar sig till ett inlägg, helt utan plan och strategi.

Men nu vill det sig inte riktigt. För hur gör man när man startar om en blogg? Hur gör man när man går vidare? Hur tar man en ledsen, sorgsen och chockad blogg och vänder till något helt annat?

Året har varit långt, ack så långt. Men det har nog också varit det mest händelserika år i mitt liv. Utan att jag rest jorden runt två varv, ätit saker jag aldrig smakat förr och sovit i sängar jag aldrig kommer återvända till. Min underbara vän Nelli, som haft ett ännu mer traumatiskt år skrattar och säger ”sedan jag träffade dig förstår jag hur mycket som kan hända på ett år”.

Men jag ska göra mitt bästa för att komma tillbaka. Jag ska göra mitt yttersta. Jag saknar bloggen. Jag saknar mina bloggvänner. Jag saknar att vara en bloggare.

Men jag har många nya roller. Förutom dotter, syster, kattmatte, vän och marknadsförare är jag också flickvän, sambo, småstadsbo och återigen husägare. Många saker är utbytta. Många nya äventyr har jag varit på och många fler väntar. Livslusten är tillbaka. Skrivarlusten har övervintrat men blommar återigen.