30 september 2008, kl 00:18
Skrivet av
Anmäl !
Feminismen, med hjälp av sossarna, tog bort den rättvisa skatten efter försörjningsbörda, på 70-talet, och införde ungkarlskatt, lika hård för den som har en stor familj och den som är ensamstående.
Dessa skattepengar ger man tillbaka till dem som lyder påbudet att alla barn skall vårdas och fostras av främmande kvinnor, inte sina egna mödrar. Därmed försvann valfriheten och alla kvinnor tvingas ut och arbeta med andras barn eller städa andras hem, bara inte sina egna.
Nu har barnen förlorat båda föräldrarna. Inga föräldrar har tid att sköta om sina barn och ge dem all den tid och uppmärksamhet, som de så väl behöver. Barnen blir olyckliga och stressade och känner sig inte älskade av någon. Hur vilsna de verkligen är märks när de blir tonåringar. Alla mår dåligt av detta.
En lydig bortamamma berättade att hennes lille pojke, på väg hem från dagmamman en dag, frågade: Vem är min riktiga mamma, du eller dagmamman? Det är tyvärr alldeles sant.
Så grymma är vi mot det käraste vi har. Bara riktigt rika familjer har valfrihet idag.
Det enda jag vill är att vården av ALLA barn ska räknas som ett viktigt arbete med omsorg om barn.
Det är inte rättvist att lilla Lisa ska få 100 000 kr av våra skattepengar, medan lille Kalle inte får ett öre för sin omsorg.
Att Lisa vårdas av främmande kvinnor och Kalle av sin mamma ska inte betyda att Kalle ska diskrimineras.
Att kvinnor som vårdas andras barn får lön, medan kvinnor som vårdar egna barn bara får förakt, är diskriminering av mödrarna och förakt för moderskapet.
Det finns faktiskt mödrar som vill ta hand om sina egna barn.
Så fort någon säger detta så blir feministerna vansinniga och hysteriska och tror att de ska tvingas tillbaka till sina barn, som de nu så lyckligt slipper ta hand om. De har förvandlat Sverige till en FEMINISTDIKTATUR. Alla sju partierna är ju feminister numera.
Är det konstigt att jag avskyr dessa feminister som gjorde oss så olyckliga?
Nyckelord:
feminism
barnomsorg
feminister