"Scener ur ett äktenskap"

[Scen ur ett äktenskap 13 — 25 december 2009]

Ja... Så var julen snart över....

Relationen är väl "sådär"... Kunde varit betydligt bättre, men kunde varit sämre... Men när blev en jul som man tänkt sig? Eller kanske snarare, som man hoppats?

Klart det alltid finns viktigare saker, än de jag sätter i främsta rummet... Klart det är lättast att "ta ut" frustrationen på mig, på något sätt... Jag finns, jag lyssnar, jag försöker moderera...

Men visst kommer de verbala "slagen", när man minst av allt anar det...

Allt nog, ha en fortsatt God Helg och ett gott nytt år alla i alla grändens lyor!

[Scen ur ett äktenskap: 13 oktober — 11 november 2009]

Det var så länge sedan jag skrev i bloggen, att det nästan känns konstigt att skriva igen. Det har ju hänt så mycket den senaste månaden så till och med en resumé blir svårt.  Men jag försöker att göra en ögonblicksbild iaf.

Just nu funkar det helt acceptabelt. Mycket beror att vi ju just nu inte har något direkt att tjafsa om och att vi faktiskt sedan någon vecka dessutom har ett fungerande samliv! Ja, det är ju bara sedan någon vecka... Innan dess var det ju inte så bra.

Jag har under resans gång tjatat så mycket om att just sexet och närheten är viktig i relationen och jag kan bara upprepa detta. Det är ett "kitt" som håller samman och att inte "behöva" fundera så mycket på den biten, ger tid och utrymme över till andra tankar som säkert gagnar relationens andra grundstenar.

Men visst har det under senaste månaden varit total katastrof även på detta plan! Liksom på en hel del andra... Vi har tjafsar om sexet, vi har gjort scheman och regler, vi har tjurat och förträngt... Allt enligt tidigare välkänd modell!

Men. Just nu, just i denna tidslucka, är det OK! Igår "klarade" jag till och med av fruns avvisande utan att flippa. Det var hon som tidigare på kvällen pratade om att vi skulle ha lite mys, men sedan sa att hon inte ville. OK. Det var helt OK i min konstiga hjärna att inte flippa för det, även om det onekligen hade byggt en massa bilder och tankar.

Säkert berodde det på att vi dagen innan hade haft det mycket skönt och dessutom tagit ut svängarna lite, till säkert bådas nöje!

Fru har till och med frågat saker och fått ärliga svar rörande önskningar och förutsättnignar! Detta, om något, för en relation framåt och visar på en öppenhet som jag tidigare saknat otroligt mycket!
Det behöver ju inte vara så svårt!

Lite smolk i glädjebägaren finns dock... Jag är, trots läkarbesök, orolig för min hälsa... Brukar inte vara det, men just känns det jobbigt. Jag skall ge det lite tid, se vad som händer. Men nog vore det typiskt om det skulle dyka upp nya moln på himmlen, när andra börjar lösas upp...

Hösten är sannerligen inte min favoritårstid! Jag vill ha vår och sommar - helst året om! Det hade räckt med dessa två årstider, som växlat!

Vi har nu iaf gjort en insats för att korta ned vintern, genom att beställa en resa till ett varmt ställe, när det är som allra kallast här! Det blir en veckas lyxliv, hoppas vi!

Som sagt tidigare. jag är kvar i gränden... Kikar in hos grannarna, läser och kommenterar ibland... 

[Scen ur ett äktenskap: 6 oktober — 12 oktober 2009]

Som sagt... Det är stiltje... Det är varesig något direkt positivt eller direkt negativt. Man kan nog kalla det för vardag... Dock en ganska tradig och händelselös sådan...

Vi jobbar, firar högtidsdag, äter, sover. Dagarna går, veckorna går...

Relationen har prioritet "låg" från fruns sida, då det alltid finns viktigare saker på agendan. Vi kramas inte för frun har ont i sin arm, för att frun har mycket att göra, för att det finns annat och viktigare att syssla med.

Tja... Egentligen handlar det bara om att "stå ut". Att hitta något sätt att mentalt flytta fokus till annat. Det har funkar förut och tycks funka även nu.

Jag har flera gånger sedan sommaren fått höra att "...nästa sommas så skall vi minsann...", "... snart är jag ledig, och då...".

Jag har kommenterat detta med att "...Men, skall vi hålla ut tills dess?" Frun svarade då att "Vi måste ju se framåt, men det är ju klart att vi skall ha det mysigt under tiden fram tills dess...".

Jag tror att frun ser dagarna, veckorna, månaderna och kanske till och med åren som en transportsträcka som skall "klaras av". Jag undrar vart vi skall "transportera oss till"...  Ser ju bara ett mål, egentligen... Och detta skapar en känsla av ångest. Blir påminnd om detta nästan varje dag på olika sätt.

Förra helgen sa frun: "Men jag ville ju igår...". Jaha... Men varför sa hon inte det då? Varför är det så otroligt omöjligt att vara tydlig? Att säga sådant i "efterhand", känns mycket frustrerande och jag hoppas innerligt att jag inte skall behöva höra det fler gånger. Det är faktiskt bättre att inte säga något alls, än att låta mig veta att jag "gått miste om något", i efterhand!

Men. Fortfarande är närhet och mys ett par ggr per månad (jag får justera lite från förra inlägget), bättre än ett par gånger per år!

[Scen ur ett äktenskap: 16 september — 5 oktober 2009]

Ja, det känns som det har vänt... Vänt till det bättre och ljusare!

Den förra "perioden" slutade med en synnerligen allvarlig diskussion. Vi hade nått vägs ände. Vi insåg båda att så var fallet och det innebar att det faktiskt var hög tid att välja vilken väg vi skulle gå. Beslutet var att lägga en del saker åt sidan och lyfta blicken.

Nu vågar jag inte ens andas om harmoni. Varje gång jag gjort det tidigare, har katastrofen lurat bakom nästa vägkrök. Så det avstår jag naturligtvis ifrån.

Fortfarande har vi svårt att vara tydliga, att prata med varandra. I varjefall när det gäller våra "behov". Det genererar en massa frustration. Hur frun handskas med detta vet jag inte alls. Vet egentligen inte om hon ens känner dessa, men jag gör det iaf. Kanske närhet en eller två gånger per vecka är någon form av acceptabel nivå. Det är ju betydligt mera än vi haft i historisk tid, så det vore ju att förhäva sig, om jag klagade!

Vi lägger en massa energi på annat istället. Det fungerar. Kanske är det att flytta fokus, men om det är fallet, så funkar det hur som helst! Det är nog viktigt om vi skall komma "på banan" igen.

Det är ett "modus vivendi"... Ett hanterbart sådant. Kanske vi till och med kan börja skissa på ett fredsfördrag... Men, som sagt, man skall inte förhäva sig!

Jag skriver här allt mera sällan... Detta av olika orsaker som tidigare framgått. Men jag läser och besöker grannarna i gränden dagligen. Sätter ett och annat avtryck, men läser mest, just nu. Det är mycket som påkallar uppmärksamheten, men besöken i de olika lyorna i gränden, är ett "måste"!

[Scen ur ett äktenskap: 11 - 15 september 2009]

Efter 13 dagar av skit, tänkte jag att "bita huvudet av skammen", att trotsa mina spöken, att göra ett försök till.

Efter 3 arbetshelger i gruvan och en massa jobb, var det så dags att vara ledig i två hela dagar från allt hackande, grävande och lämpande i gruvan. Direkt efter fredagens arbete började jag jobba med ett projekt som jag anförtrotts(!) av frun. När hon kom hem från sitt arbete, kom hon till detta projekt och vi konverserade lite om detta. Det är det enda som vi kan/kunde prata om, vissa stunder på dygnet.

Jag tyckte att hon var fin och kände att jag bara ville krama om henne, hålla lite om henne, vilket jag gjorde. Det var länge sedan sist, och nu blev det en mycket kort stund... Säkert mindre än 20 sekunder...

Jag trodde, jag hopades...
Det var ju 13 dygn sedan sist!
Men det blev så påtagligt att det inte var OK.
Stelt, spännt, ingen följsamhet eller "kram tillbaka"...

Frågade så frun om hon tyckte det var jobbigt och självklart svarade hon jakande!

Att jag ALDRIG lär mig... Att jag ALLTID hoppas...

Så fick jag då åter veta alla fruns "sanningar" om mig. Hennes bild och tolkningar av saker. Naturligtvis är det hennes ord som gäller. Jag vill eller orkar inte ens argumentera eller kommentera längre. Vi har så olika förmåga att se saker på samma sätt och hon förstår inte mitt sätt att tänka i "tidsluckor", att en sak kan vara "rätt" eller "fel" under en kort period, för att sedan vara raka motsatsen.

Emellertid så undrade jag om vi hade någon relation med varandra längre, och hon bekräftade att så inte var fallet. Det var ingen överraskning utan bara en bekräftelse.

Nu är det precis som det varit i 20-25 år tidigare. Det är på ett sätt tryggt och välkänt, på andra sätt skrämmande och frustrerande. Men det blir nog hanterbart med tiden även för mig! Jag är ju så van! Jag trodde och hoppades att denna tid i livet var förbi, men det var den inte. Blåst igen! 

Alltnog så verkar frun nu nöjd och harmonisk. Nöjd med att slippa prata med mig om saker som borde vara viktiga. Nöjd med att inte behöva vara nära... Nöjd med att vi inte har någon relation... I varjefall ingen intim relation...

Det måste vara detta som man tidigare kallade en "vit relation" eller ett "resonemangsäktenskap".

[Scen ut ett äktenskap; 12-17 september 2009]

Vi pratar inte med varandra... Känner, att det nu är frun, som får ta initiativ till allt. Jag mår skit, men mår ändå bättre än att riskera att mötas av hennes ovilja, hennes höga röst i samtal/diskussion, hennes avvisande om jag skulle krama henne...

Det är nu hennes val att släppa och gå vidare. Jag finns och väntar på "besked".

Någonstans måste det ju vara just detta hon vill uppnå. Tystnaden oss emellan är ju definitivt något helt kravlöst! Hon behöver inte känna mina kramar, inte någon förväntan på kommunikation, ingen förväntan på sex eller mys... Det måste vara en mycket tilltalande situation för frun, för annars hade hon säkert "lagt två strån ikors" för att bryta läget.

Jag gjorde ett försök till detta i lördags. Svarade på hennes mail och föreslog att vi skulle släppa, och gå vidare i och med att jag kom hem från gruvarbetet på eftermiddagen. Det funkade i säkert 5 minuter, men inte längre!

Frun säger en sak... Att hon vill vi skall fungera, att hon vill vara nära mm mm... Men hur kan man då agera på ett helt annat sätt? Är det för lätt att säga saker, men den verkliga viljan kanske bara är orden, inte handlingen...

Varför kommunicerar hon inte med mig? Det är ju faktiskt den enda lösningen på vårt "modus vivendi"...

[Scen ur ett äktenskap: 12 september 2009]

Efter en dag i gruvan kom jag hem på eftermiddagen. Hela veckan har varit mycket tradig på alla sätt. Relationen har sannerligen gått på sparlåga och många tankar har snurrat i huvudet. Många tvivel spridda över en omfattande tidsrymd.

Anledningen var något som jag hade gjort utan ont uppsåt, men som frun tolkade på ett mycket vidsträckt sätt. Hade mitt uppsåt varit ont, hade jag verkligen förstått hennes reaktion! Förstår samtidigt att hon nu varit låg, men hon fick förklarat och det borde faktiskt gjort så att hon kunde släppt det direkt.

Men veckan har gått i tystnadens tecken. Fokus lades tillslut på något "lätthanterligt" som inte alls berörde vår relation, men vi pratade iaf lite i fredags. Igår så fick jag ett mail, när jag grävde i gruvan: Frun beklagade sig över att hon mår så dåligt över mitt agerande. Jag hade faktiskt någonstans hoppats att hennes tankar mognat och att hon var påväg ur denna vågdal. Svarade på mailet och förklarade, igen... Att det inte fanns någon ond avsikt, att jag inte ville det skulle vara på detta viset längre. Föreslog att vi skulle "starta om" när jag kom hem från gruvan på eftermiddagen.

Jag fick inget svar och det visade sig senare vara av en acceptabel anledning. Kommer hem... Faktiskt full av förhoppningar! Kramar om frun... Men... Inte var det som förut...

Sedan inträffar en händelse där en annan familjemedlem var inblandad och verkställde något som jag inte var så förtjust. Detta har varit uppe till diskussion flera gånger tidigare och jag uppfattade det som på gränsen till provocerande. Jag försöker uppmärksamma detta med att bara skaka på huvudet, men frun manar honom att fortsätta. OK. Det är inte hela världen - skit samma! Men: Är det rätt att dissa mig på detta sätt då hon ju vet min inställning? Bestämde mig för att fråga henne när hon kom in igen...

Jag ställde en lugn och klar fråga varför det blev på detta sätt och fick ett hetsigt svar tillbaka: Det var inte hon som dissat mig, utan jag som dissat henne! Jag visste ju inte ens att det var på hennes initiativ, det hade genomförts! Detta utmynnade i en diskussion om vad och vem som bestämde om vad.

Jag fick tillslut reda på att jag hade två områden som jag hade full bestämmanderätt över i hemmet. Dels klippningen av ett äppelträd, dels sladdarnas placering i köket! Resten, var det enbart frun som bestämde över, och därmed kunde agera helt på egen hand, utan att vi pratat och kommit till samsyn. Det var iaf ett klart besked!

Det var en klassisk konflikt situation. På gränsen till det löjliga, men sådana är ju scenerna i äktenskapet ibland. Eller ganska ofta… Tillslut började vi faktiskt skratta åt det. Hela situationen var ju faktiskt löjeväckande!

Jag reste på mig och gick fram till frun och kramade om henne. Det var då jag kände dem! Hennes knytnävar mot min kropp som tryckt bort mig. Jag trodde inte jag skulle behöva känna dem igen! Det genererade en mycket snabb "resa" tillbaka i tiden. Jag har känt dessa så många gånger och jag hade varit nästan 100% säker på, att jag aldrig mera skulle behöva känna dem igen. Inte under några omständigheter, faktiskt! Att jag genom försiktighet och känsla, helt skulle undvika sådana situationer i mitt liv...

Tänk så fel man kan ha!

I våras var jag på en utbildning för gruvarbetare. Ett moment i denna var visade sig vara konflikthantering. Vi delades in i grupper och vi visste inte vad meningen med den övning som vi presenterades för, eller vad den skulle utmynna i. Därför agerade vi alla, helt på "egen" hand. Vi diskuterade, vi blev ovänner och tillslut började vi tillsammans skratta åt den situation som uppstått. Vi funderade över hur viktigt det vi diskuterade, egentligen var, och kom tillslut insikt och jämkade. Kursledaren avbröt då övningen och förklarade att detta var en klassisk situation, som vuxna människor löser en konflikt på.

Jag gjorde uppenbarligen en missbedömning av situationen i vår diskussion igår. Resultatet av det gör sannerligen inte situationen bättre.

På kvällen var vi hos goda vänner på middag. Det är lite svårt att hålla fasaden fin. Den barnfria kvällen innebar definitivt ingen återgång till en acceptabelt relation.

Det finns inte på kartan att jag skall utsätta mig för hennes knytnävar som avvisande puttar bort mig, igen! Det är jag faktiskt inte värd!

[Scen ur ett äktenskap: 26-31 augusti 2009]

Det var varit ganska OK i relationen. Det varade nästan en hel vecka! Ja... ser nu att det ju faktiskt var tre dagar som kändes "helt OK"... De andra "bara OK".

Fredagen, lördagen och söndagen skulle ju kunnat varit bättre... Men... Frun var trött... Hon hade ont i huvudet...
Det jag faktiskt hade hoppats på, "blev bara inte av"... Men så är det — bara att gilla läget!

Men nog hade jag faktiskt förväntat mig, att en absolut avgörande "bemärkelsedag" för vår relation, hade fått ytterligare en dimension.

Kvällen innan, somnade frun i soffan... "Bemärkelsedagsens" morgon grävde jag i gruvan... På kvällen somnade frun innan jag hade hunnit till sängen... Morgonen efter hade frun huvudvärk... och sov...

Ja, nu hade det ju varit en ganska jobbig helg, med en massa resor fram och tillbaka. Så kanske är det inte så konstigt egentligen. Men kanske handlar det dock till viss del om prioriteringar.

Det positiva i detta, var ju att vi hastigt pratade om det med varandra! Resultatet blev iaf att det var "mitt fel", då även jag, i lördags, hade sagt uttalat trötthet, och att det var dags att gå och lägga sig... Mitt uppsåt var dock, att vi skulle bli lite "ensamma" i huset vid havet...

Men huvudriktningen är faktiskt framåt! Säkert ger fruns och min gemensamma vän oss båda, lite råd på vägen! Hon betyder mycket!!

[Scen ur ett äktenskap: 12-25 augusti 2009]

Dagarna går... Veckorna går... Livet går vidare...

Vissa dagar är betydligt bättre än andra, och så skall det väl vara. Men dalarna alldeles för djupa och det tar mycket kraft att ta sig upp på toppen igen.

Småsaker växer till oanade problem. Vi är slarviga med orden, båda två ,och det får konsekvenser som säkert ingen av oss vill ha.

Tänker ganska mycket på om det finns en "dold agenda" i vissa diskussioner... Just för att frun skall slippa min närhet... Hon vet ju att jag backar isf att tjata... Hon känner mig bra efter alla år...

Men ibland känns allt riktigt bra! Det är dessa stunder som ger lite extra krafter, tillsammans med annat som är viktigt.

Tyvärr har jag fortfarande mycket svårt att hantera avvisande och fruns bristande vilja/förmåga att prata med mig. Om "oss" och vår relation, vad hon vill och hur hon vill...

Jag borde kunnat släppa loss mera och bara "ta" — inte vänta på signaler om accept, men att då bli avvisad, känns alldeles för skrämmande och hade nog dragit med mig än djupare.

Men — som sagt — det går... !

x

[Scen ut ett äktenskap: 9 augusti 2009]

Idag skulle frun och jag ses en kort stund, efter ett skift i gruvan och min färd till huset vid havet. Jag hade föreslagit att vi skulle gå ut och äta när hon kom hem - egentligen bara för att få lite tid att prata om den gångna vecka och den kommande. Vi messade lite under dagen och pratades vid på telefon.

Strax efter det jag kommit hem från ett skift i gruvan, en dusch och lite undanplockning i huset såg jag frun komma. Gick glad i hågen ut för att möta henne, men... Varför hade hon parkerat på gatan isf att köra in bilen på uppfarten till huset? Det fanns gott om plats - ytterligare en bil får ju plats utan att man parkerar in den andra... En snabb kram varefter frun med bestämda steg styr kosan mot den andra bilen. "Jag ställer den på gatan, så jag får plats med min bil" säger hon. "Men du kan väl parkera den bredvid? Jag har bilen full med prylar som jag skall ta med till huset vid havet, och det känns tokigt att behöva lasta ur dessa...".

"Jag vill minsann ha min bil parkerad där!" sa frun. Så det vara bara att lasta ur prylarna... Frun parkerade bilen på gatan... Ja, egentligen var detta ju en skitsak att reagera på, men det kändes fel... Fel att lägga energi och framför allt tid på att parkera om bilar, fel att lägga tid på att tömma två isf en bil... Vi skulle ju lägga tiden på att äta på stan', på att prata... Inte att åter mästra mig och ge en mental örfil för att jag minsann inte tänkt på att frun ville parkera sin bil på just den platsen på vår garageuppfart. Så jag samlade ihop alla prylar som låg i bilen så frun kunde sköta logististiken med omparkeringen och urlastningen av sina egna prylar undertiden jag tömde diskmaskinen och torkade köksbordet mm.

30 minuter senare och efter en massa djupa andetag, frågade jag frun om vi trots allt skulle köra till stan och äte något, och det var OK. Kanske inte den mest upprymda stämningen, men vi var ju hungriga. Hittade en restaurang och åt gott. Pratade om veckan som gått och lite om kommande vecka.

När vi så kom hem satte vi oss vid köksbordet och tittade på bilder som tagits under veckan. Frun satte sig i knäet på mig och det var mysigt. Molnen började så sakteliga skingras...

Efter en stund berättade frun att VI hade fått ett brev från en av våra gemensamma vänner! En vän som vi båda har ett stort förtroende för och som följt vår resa det senaste åren. Dessutom har hon egna erfarenheter av liknande situation, samt en otrolig förmåga att "se" igenom och dra slutsatser som man kanske inte själv ser när man är i den.

Vi läste brevet tillsammans under tystnad. Jag tror att vi båda insåg riktigheten i allt vår vän hade skrivit. Det var mycket klarsynt! Hon ser saker vi inte själva ser... Jag tog åt mig allt hon skrivit, och jag tror att frun gjorde det också. Vi samtalade inte om innehållet i brevet. Jag kände att jag ville läsa det flera gånger och låta det sjunka in. Läste det därför direkt en gång till.

Det var dags för oss att lägga oss. Vi gick upp tillsammans. Tandborstningsdags. Jag hade inte min tandkräm på 2,a våningen utan i källaren där jag har "mitt" badrum, så jag frågade frun om jag kunde få låna lite tandkräm av henne. Hon hade ju den i sin nessesär efter två månader i huset vid havet.

"Men var har du din tandkräm" fräste hon åt mig. "Borstar du inte tänderna innan du lägger dig?"

Jag hade en bild av att det för en gångs skulle varit mysigt att "natta" oss i samma badrum... Att inte lämna varandra när vi hade en möjlighet att vara nära ostörda och kanske ta igen lite av det jag saknat. Nästa möjlighet till detta dröjer minst ytterligare en vecka.

Jag fick inte "låna" någon tandkräm av frun. Gick ned i källaren och borstade tänderna. Ensam.

Kom upp i sovrummet igen, sa godnatt till frun och stoppade mp3-lurarna i öronen och vände ryggen till frun.

"The magic moments had disappeared". Jag kände att frun var nöjd med det.

VI har berört denna händelse i samtal. Fruns bild av den är att i och med att jag ställde denna fråga, så lastade jag över "tandkrämslogistiken" på henne och jag gjorde ett otroligt stort fel. Det var sannerligen INGEN omtanke från min sida att fråga henne om jag fick låna lite tandkräm!

Min bild är faktiskt lite annorlunda... Åter kommer tankar... Dystra tankar... Vilka möjligheter har jag? Tror jag har svaren själv... Så jag tar några dagar på mig att fundera vilka mått och steg som står på tur härnäst.

Funderar på vem av oss som begick det största misstaget i söndags kväll...

[Scen ur ett äktenskap: vecka 32 2009]

Jag har tillbringat några dagar i huset vid havet tillsammans med frun. Det har varit några bra dagar på många plan, men nu är sommaren och våra stunder i huset vid havet tillsammans, slut för denna säsong. Det genererar ju en hel del frustrerade tankar!

Blev sommaren som jag hade hoppats, som jag förväntat mig?

Ja, det blev den i många stycken... Men vi kom inte så långt som jag hade trott, men innerst inne så trodde jag kanske inte det heller... Det hade nog varit alldeles för bra, för att vara sant. Mitt mål var nog orealistiskt.

Jag uppfattar det som vi haft ganska många chanser att utveckla vårt samliv, men inte tagit tillvara alldeles för många av dessa. Vi har inte kommit så långt som jag hade trott.

Nu är det ju viktigt att säga, att historiskt sett, har vi kommit otroligt långt, och det är jag mycket glad och nöjd med! Men naturligtvis skulle det kunnat varit mera.

Jag vet inte om jag är orättvis och alldeles för kritisk, när jag skriver så, men jag känner att jag är otålig! Jag vill ju att vi skall ta till vara alla tillfällen som ges, att utveckla och gå vidare. När så dessa tillfällen rinner ur händerna, för att inte återkomma på kanske ett år, skapar det en massa ångestfyllda tankar.

Jag har en massa spöken rörande åldrandet, sjukdommar och framförallt förmågan... Jag är ju i en "kritisk" ålder där det faktiskt behövs ganska lite för att förmågan att kunna njuta av sex och samliv, lätt kan försvinna... Vi har tappat en massa år, och jag vill att vi skall ta igen dessa innan det är försent!

Jag tog mig mod till att vidarebefordra dessa tankar till frun. Det skulle jag absolut inte gjort, för de förringades och negligerades på ett ögonblick.

... det bästa hade varit, att inte säga något alls... Då hade jag iaf inte behövs skämmas för min "svaghet" och egocentricitet inför frun.

Ja... Semestern... Den är slut nu och åter har jag tagit saltgruvan i besittning. Jobbat några pass och funderat en hel del över mina semesterveckor och hur de egentligen har varit...

Det har varit skönt med semester! Det går inte att komma ifrån. Vädret har varit bra! Hunnit med iaf något av det jag hade hoppats, men frun är definitivt inte nöjd med min insats.

Men det hade jag väl knappast väntat heller. Hon är ju aldrig nöjd med något jag gör, egentligen...

Hennes bild av mig är att jag är en elak person som uteslutande tänker på mig själv och aldrig på henne eller på vad hon behöver och vill. Det har med all önskvärd tydlighet framkommit i diverse mailkonversation emellan oss, nu när jag kommit åter från huset vid havet, där hon fortfarande är kvar. I mailen radas alla mina brister upp - precis som jag inte är medveten om att jag har brister! Men hon har iaf lyckats tydliggöra dessa!

Men samtidigt så kan jag konstatera att frun — som vanligt — är helt utan skuld och kan gå med högburet huvud genom livet! Det är bara omgivningen som har bristerna!

Ja... Semestern... De första tre veckorna var iaf bra, men sista veckan var ingen höjdare... Frun fick en åkomma som säkert jag var orsaken till. Jag råkade uttrycka att det var "bad timing" och dessa ord eskalerade situationen och relationen till bottennotering.

Innan dess hade vi iaf haft närhet sex kanske drygt 5 gånger på 3 veckor. Det har ju varit bra och gett mersmak. Men inte har vi flyttat några gränser... Inte ens har vi kommit ur sovrummet, trots sol och värme... Men kanske hade jag inte heller väntat mig detta, innerst inne... Men förhoppningar och förväntningar är något jag skall vara försiktig. Det har jag lärt mig nu!!

Men frun har iaf med mycket jämna mellanrum påmint mig om min otrohet. Och detta vid de mest förvånande tillfällen som man kan tänka sig. Men visst är det bra jobbar av henne!

Nu har jag bestämt att jag helt skall avstå från att kommentera eller gå i någon form av svaromål och det som hänt och som ligger år tillbaka i tiden! Vill hon gotta sig i det, så får hon göra det på egen hand eller med sina vänner och vapendragare.

Vi borde istället lagt energin på nutid coh framtid — inte på det som varit. Vi borde planerat och pratat om hur semesterdagarna skulle lagts upp... Vem som skulle gjort vad och vad vi skulle gjort tillsammans... Vi borde pratat om vårt sexliv... Vad vi vill och hur vi vill njuta... Vi borde surfat för att finna inspiration och flyttat gränserna... Vi borde läst och pratat...

Hursomhelst så är frun fin! Klär dig snyggt! Till och med haft sina fina sommarkjolar på sig som jag tycker är så fina!

Men när jag läser hennes mail inser jag att jag är bland det värsta som finns i hennes liv. Inget jag gör är OK och jag är inte närvarande och ser henne och hennes behov. Jag är en belastning för henne.

Vi har inte samsyn i detta, men hon har "tolkningsföreträde".

Precis som vanligt. Precis som hon haft i snart ett helt liv.

Jag har en känsla av att "snaran" dras åt mer och mer...

[Jag skulle kunna skriva mycket mera om de scenerna som utspelats i vårt äktenskap de senaste dryga 4 veckorna, både positiva saker och negativa, men avstår.  Den fristad som bloggen utgjort, är inte längre så fri som jag önskat. Det medför att jag nu måste ta en funderare på hur jag nu skall hantera mitt skrivande framöver...]

Det var ett tag sedan jag skrev här... Sommar och semester skapar andra prioriteringar...

Fortfarande modus vivendi, men visst förekommer det återfall till det gamla. Vi kommer dock på banan igen efter ganska kort tid. Det är lättare när man umgås dygnet runt.

Men visst kommer slängarna med jämna mellanrum, men det känns så onödigt och föga konstruktivt. Men tydligen behöver frun ge sig på mig för att må bra. Ok, då får hon väl göra det, för just nu rinner det bara av mig. Det är som att hälla vatten på en gås.

Imorgon är det midsommarafton och sedvanlig samling av nära och kära. Håller tummarna för att det bir en bra midsommar, även om jag inte är så mycket för dessa sammankomster.

Även om jag inte skriver så mycket för tillfället, så är jag iaf inne och kollar hos grannarna... Kan inte vara uten er... Trots semester... Trots lite mera kontroll över mitt läge just nu...

Kramar i natten

[Scen ur ett äktenskap: 30 maj — 5 juni]

Det var ett tag sedan det rapporterades från den demilitariserade zonen. Men, som i samband med alla vapenvilor, är den bräcklig och överträdelser sker med jämna mellanrum.

Vi har haft några häftiga krig under veckan, främst förra helgen, men vi har lagt vapnen åt sidan efter något dygn igen. Sedan åter skärmytslingar och stridshandlingar på olika nivåer.

Men viktigast är dock att vi på något sätt kanske är påväg att hitta någon form av balans, men balansgången är dock ganska svår.

Men det är ju så att även vår relation skall tåla en och annan strid, men vägen till vapenstillestånd inte skall vara så lång som tidigare. Att leva tillsammans helt utan konflikter är nog inte ens ett strävansmål!

Vi har under veckan älskat flera gånger, skrikit åt varandra lite flera gånger, kramats lite, varit sura och tjafsat... Men viktigast av allt är att vi ju faktiskt kommit på banan igen! Dock känner jag att jag naturligtvis ifrågasätts när jag säger vissa saker, men jag gillar läget och backar, för att slippa ta en diskussion. Kanske inte så klokt, men det är priset jag får betala för att ha lugn i min omgivning. Om dessa situationer handlar om mat, inköp, semesterresa eller annat spelar ingen roll. Jag är väl extremt känslig för ordens ordning i en mening och tonläget när de framförs. men vad jag vet, så tillhör detta min personlighet och den kan jag inte påverka, enligt "expertisen".

När dessa situationer inträfffar är jag iaf tydlig med mitt "backande", och frun bör direkt märka när jag låser mig. Den enda som faktiskt kan påverka detta är ju frun, och det är upp till henne att också tänka till. Jag gör allt jag kan inom mig för att försöka att inte påverkas negativt av ifrågasättandet, men jag lyckas otroligt dåligt. Det är en så hårfin skillnad mellan att lyckas komma vidare och att rasa utför stupet. Samtidigt så måste det vara ett idealtillstånd för frun om man hela tiden vill vara den som alltid får som man vill.

Jag tror vi hade kommit ännu längre med relationen, om vi hade kunnat jämka oss på lika villkor. Men frun är en tävlingsmänniska och vill alltid vinna, oavsett vad det handlar om.

Nu närmar sig sommaren och därmed semestern med stormsteg! 4 veckor tillsammans i huset vid havet... Men bryggan.. båten... ön... goda väner... Ja, allt som jag verkligen ser fram emot det!

Men visst finns det moln  bakom horisonten... Dåligt väder... riskerna med ifrågasättand... Men detta skall jag försöka förtränga, och lägga fokus på annat.  

Modus vivendi är ett latinskt uttryck som betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Modus betyder "sätt" eller "form", vivendi är en form av vivo som betyder "leva". Ibland kan uttrycket avse ett tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, och avser då "ett sätt att leva med något". Ett vapenstillestånd är ett "Modus vivendi".

[Scen ur ett äktenskap: måndag, sen eftermiddag]

Vi hade en ganska animerad diskussion idag, frun och jag. Det var en ganska pressad stämning och det var inte speciellt mycket nyanser i samtalet.

Jag uttryckte tillslut, att vår relation just nu var närmast att likna vid ett krig, ett ställningskrig, som ingen av oss skulle vinna, med mindre än att någon visade strupen, eller hissade den vita flaggan, som tecken på kapitulation.

Men vi är uthålliga båda två. Detta krig är nu inne på sin 5.e veckan med stridshandlingar av olika slag...

Frun tog initiativ och sa, att hon var beredd att lägga ned vapnen, om jag gjorde detsamma. Naturligtvis gör jag samma sak. Vi har nu ett läge av "Modus vivendi".

Vårt vapenstillestånd innebär att vi avbryter fientligheterna på hela frontavsnittet och det är förhoppningsvis inledningen till fredsförhandlingar vilka har som mål att leda till en permanent fredsöverenskommelse.

Vi behöver det. För att inte hamna i den situation som vi var i våren och försommaren 2007... Igen...

[Scen ut ett äktenskap: vecka 21]

Jag har lagt energi på att helt koppla bort vår relation. Trodde det skulle vara svårare, än var det nu visade sig vara.

Efter vårt samtal för en vecka sedan, överlämnade jag bollen till frun. Nu skulle det vara upp till henne att ta initiativ, att ta första steget, att lägga ribban för vidare samvaro...

Jag orkar inte längre längta efter fruns närhet. Jag orkar inte längre fundera på vad jag gör för fel, som inte får njuta av närhet eller intimitet. Jag orkar inte bli besviken flera gånger varje dag. Jag orkar inte...

Men. Det har gått bättre än vad jag kunde ana, att koppla bort, att avskärma mig, att åter — till ganska stor del — leva i min egen sfär. Det går alldeles utmärkt att se henne som en kamrat och part i den ekonomiska föreningen vi har.

Det som inte känns så bra, är just ensamheten. Men hellre känna sig ensam, än att känna sig avvisad... Hellre känna sig ensam, än utlämnad till någons godtycke...

[Scen ur ett äktenskap lördag ca kl 17...]

Giraffen och vargen fick lite egentid för att kunna samtala ostört. Jag ville ha lite klarhet i fruns uttalandet avseende min bristande attraktion, varför vi nu hade det kasst, mm...

Naturligtvis hade jag missuppfattat det frun hade sagt. Hon hade inte menat "så"! Hur det egentligen hade hängt, ihop har jag fortfarande svårt att förstå! Men någonstans finns ju orden som sa att "då" var hon attraherad av mig och då jag vägde uppenbarligen mindre än nu. Då ville hon ha sex med mig, men eventuellt kan hon tänka sig det nu också!

Men frun kan inte ha sex med mig för att jag "inte fungerar i vardagen"! För att jag nu skiter i att ta hand om min tvätt, inte har skjorta på fredagarna och tydligen inte bryr mig om mitt utseende. Dessutom vill hon inte ha "huvudansvaret" för "vardagen". Det var ord och inga visor.

Men visst handlade allt om mig och det jag inte gör eller borde gjort, men på fel sätt. Jag hade inte räknat med något annat heller.

Vi drar helt olika slutsatser, frun och jag.

Resultatet av vårt samtal blev... Ja, vad blev det egentligen? Frågetecknen var ungefär lika många som innan samtalet.

Dock lovade frun att berätta när hon tyckte jag betedde mig så pass acceptabelt, att hon skulle kunna vara sugen på mig igen. Tillsdess ligger jag lågt.

[Detta är inte en scen ur ett äktenskap... Bara en fundering i ett äktenskap som just nu känns mycket jobbigt...]

Prolog: Frun och jag hamnade där vi hamnade pga av att jag upplevde för lite närhet, ömhet och sex. Konsekvensen av detta blev att jag inledde en relation med en annan kvinna. Den är slut och vi har försökt hitta tillbaka.

Just nu känns det som vi är på samma nivå, som vi var precis innan jag tog steget i den andra riktningen.

Vi har ingen närhet, ömhet eller sex. Vi pratar inte utan det är mest korta frågor och ännu kortare svar. Frun har uttryckt att jag inte är attraktiv, inte gör det hon förväntar sig öht, och det är tydligen det som resulterat i den uteblivna intimiteten.

Min fundering är, om jag nu är som en av Pavlovs hundar... En individ om belönas med närhet, ömhet och sex, om jag gör som hon vill, beter mig som hon vill, passar in i hennes norm... Blir jag dompterad, och får min personlighet utplånad, för att bli styrd av en klocka som ringer när jag gör rätt och ser rätt ut...  Jag försöker vara tillags, men uppenbarligen så räcker jag inte till. Jag har mina fel och gör mina fel - men inte medvetet! Även om frun tycks tro att så är fallet.

Jag vet nu att det finns kvinnor som ser sex som en njutning och inte som ett agn eller belöning, för att få det man vill...

Men kanske kan jag lättare gå ned 10 kg i vikt, om jag vet att klockan då ringer och jag börjar dregla... Då vet jag ju att jag är attraktiv igen. Eller krävs det att jag då också har en relation med en annan kvinna? För ett och ett halvt år sedan, ville ju frun ha intimitet... Då var ju dessa båda kriterier uppfyllda... 

[Scen ur ett äktenskap 11 maj 18:30]

"För 1 ½ år sedan var du attraktiv och snygg! Då var det väl för den andra kvinnans skull, som du kunde gå ned i vikt!!"

Det kändes inte så roligt att höra detta - även om jag ju då säkert var attraktiv i fruns ögon och vägde mindre än nu.

Då ville frun ha sex med mig. Då ville jag ville inte ha sex med frun, för någon anständighet i otroheten får det ju vara. "En åt gången".

Tittade mig noga i spegeln ikväll. Frun har så rätt. Jag är sannerligen inte attraktiv. Får stå mitt kast och gilla läget. Inte skall frun behöva känna någon press på att behöva "släppa till" mig.

Jag hoppas dock att min tydlighet gick fram till henne idag: Jag vill inte ha det på detta sätt längre. Vi hade sannolikt fått det bättre var och en på sitt håll. Frun har inte samsyn. Men allt är ju fortfarande mitt fel och frun har ingen skuld i det! Dock kan jag inte förstå varför frun vill att vi skall bo ihop, när vi inte fungerar bättre än vi gör just nu!

Är jag bara en part i den ekonomiska föreningen???????????????