Olle Kvarnsmyr

 

Jag tror de flesta av oss har säkert ett årtal eller en händelse som har startat en personlig musikalisk milstolpe.

Vintern 1994 var mitt år. Det var året då min kropp började röra sig lite mer rytmiskt, på ett om jag får säga det själv ett ganska elegant och sofistikerat sätt. Det var året då jag på allvar upptäckte easy listenings storhet och framförallt han som kom att bli min nestor – Herr James Last.

Jag vet precis var det var någonstans. Det var på Gino, när krogen låg på Birger Jarlsgatan, en riktigt kall fredagskväll i februari. En för den tiden då mäktig superstar-DJ som även syntes i ZTV:s förföriska sken spelade i baren på övervåningen. 

Han hade märkligt nog denna kväll bytt ut sina creddiga tolvor och spelade endast gamla LP-skivor med bland annat James Last, Engelbert Humperdinck och Lill Lindfors. Stämningen han skapade i baren med sin musik var till en början förvåning men som sakta men säkert utbröt i ren glädje. 

Folk nickade, log mot varandra, spontandansade och drack drinkar som aldrig förr. Och det på ett ställe som på den tiden ansågs coolt men ganska så stiff.

För en vanlig svennebanan gick det till exempel inte alls att ragga där om man inte minst var medlem i Oasis. Men den kvällen och med hjälp av Herr Last och Herr Humperdincks glada tongånger ändrades allt detta. 

När Quando Quando Quando spelades smög det upp en fullständigt bananas-attraktiv ung dam vid min sida. Hon tog min hand och bara höll den så där lite hemligt under bardisken samtidigt som hon log mot mig det vackraste leende jag någonsin sett. Hon släppte aldrig min hand på hela kvällen, vi dansade, hon bjöd på starka cigaretter utan filter som man på den tiden kunde röka inomhus och jag kände mig som världens lyckligaste man.

Jag tappade bort henne efter den kvällen då jag märkligt nog inte tog hennes telefonnummer. Jag grämde mig ofta över det. Men det jag inte tappade bort var kärleken till easy listening och framförallt mästerverket Quando Quando Quando.

Krönika ursprungligen publicerad på Bandstand.se

i stället för att koncentrera mig på att göra puffar för höstens galnaste realitystjärna Jockiboi är det lätt att tankarna slinter i väg till min vackra dotter Liv. Snart är hon en månad gammal och blir bara roligare och sötare för varje dag. I bland tänker jag att hon kunde bo i min ficka och så kunde jag ta fram henne när jag är på jobbet. Fast det är nog rätt obekvämt. Hon har det trots allt fantastiskt skönt och soft hemma hos sin mamma.

Förmodligen  världens sötaste bebis

I över tio år hart jag jobbat som kärleksdoktor, löst problem och tvister. Och därför kan jag förutom på basis av mina egna himlastormande känslor – även rent professionellt säga att Anna-Lina är världens underbaraste kvinna.

Anna-Lina har ett extremt gott och stort hjärta. Det finns över huvud taget inget ont i Anna-Lina. Hon vill alltid väl.

Anna-Lina är intressant och rolig att vara med. Vi har roliga och intressanta diskussioner  från morgon till kväll. I ärlighetens namn  är det kanske Anna-Lina som pratar mest men det gör inget. Det är alltid lika kul och intressant att höra Anna-Lina orera.

Anna-Lina har utvecklat myset till en helt egen nivå, nästan en helt egen konstart. Vi har det helt otroligt mysigt ihop. Vi dansar ofta. Det är kaffe på sängen med ljus flera gånger i veckan, Goda och trevliga middagar och väldigt slappt och skönt.  Vi undviker allt vad stress heter och ser gärna fyra säsonger av Lost på raken.  

Att jag skulle ha turen att få träffa en sådan underbara kvinna som Anna-Lina var något jag långt upp i 30-årsåldern aldrig trodde. Jag är för evigt tacksam att Anna-Lina en gång i tiden förförde mig och släpade mig till sin grotta. Och jag är helt övertygad om att vi kommer att få ett underbart liv tillsammans.

Anna-Lina min vackra fru - jag älskar dig så!

Alla foton tagna av fotograf: Annika Ahnlund

Avslutningen av årets Melodifestivalsäsong kunde inte bli bättre. Aftonbladet hade premiär för det nya formatet Superlive där ett av inslagen var en direktsänd talkshow med Bert Karlsson, Ann Söderlund och Josefin Sundström. Själv var jag med i programmet för att vara läsarnas röst. Programidén gick ut på att vi skulle titta på Melodifestivalen på tv och kommentera det hela. Det hela kändes väldigt surrealistiskt för mig. Jag har ju sett alla schlagerfinaler i hela mitt liv. Ofta då i en soffa med polare eller familj. Men nu fick jag göra det med The Godfather of schlager, i sitt esse, vilt orerade om finaler 1979 eller om den där artisten som var full och galen.  

Detta är ett mycket märkligt inspel i Tiger Wood-affären.