Per Bjurman om USA-valet

God kväll.
Då har man sett en president – en svart president – sväras in, live vid Capitol Hill.
Jag är så slut och mentalt urladdad efter en evighetslång dag i kylan att jag just nu inte har nåt mer att säga om det än att jag aldrig kommer att glömma det.
* * *
Nej, herr förnumstig ViktorF. Det gick inte att ”beställa” någonting. Ville man närvara vid själva ceremonin – och det ville man – fick man nöja sig med papper och penna. Det fanns ingenstans att sitta och skriva, det fanns ingen uppkoppling och det fanns verkligen ingen elektricitet.
Foreign Press Center stod till buds, förstås, men att sitta på deras kontor nere på stan och uggla kändes inte så kul.
* * *
Obama hit och Obama dit .
Dagens hjälte är min bänkgranne,  Hiroki Sugita på  japanska Kyodo News Washington-byrå.
När han ser att jag fryser så eländigt om tårna att jag måste ta av mig dojorna och gnugga plockar han fram nåt slags Japan-tillverkade värmegrejor man kan stoppa i skorna.
Sen fryser jag inte mer.
Kom nu ihåg det, om ni ska till Japan framöver – köper två tusen ex av Kyodo News varje dag. Från mig.
* * *
Nåt har förmodligen blivit fel, för jag får så bra plats – strax nedanför podiet –  att jag i princip kan  höra presidentens nervösa andhämtning när han stakar sig igenom eden.
Hur gick det till?
De kanske blandade ihop mig med någon voluminös kändis. För det är såna jag får ha installation med
På en plats strax intill sitter Caroline Kennedy, ohyggligt stilig i toppluva, och snett till vänster har vi – jag och kompisen Hiroki – Samuel L. Jackson.
Dessutom trippar såna som Oprah Winfrey, Usher och Jamie Lee Curtis förbi i parti och minut.
Och så är Annie Leibovitz där och tar bilder.
* * *
Bara tunnelbaneresan in i svinottan i morse blir  faktiskt något att berätta om för de imaginära barnbarnen.
Att se siluetterna i den ofattbara trängseln på mörka Federal Center NW-stationen var som en futuristisk dröm.
Sen klev man själv ut i mörkret, upplyst av saftblandarna från tusen och åter tusen polisbilar.
* * *
Så här på rak arm kan jag inte erinra mig att jag hörde någon fras i klass med ”Do not ask what your country can do for you...”.
Men det var ett bra till. Väldigt bra till och med.
* * *
Det var alltså runt 2 miljoner människor på plats i, och runt, The Mall.
Fattar ni hur mycket folk det är?
Som 20 fullsatta Ullevi. Drygt. Och när 20 Ullevi ramlar ut på gatorna i en stad som alls inte är mycket större än centrala Göteborg utbryter...harmageddon.
Jag tror i min enfald att jag i vanlig ordning ska kunna gå och sätta mig i en hotellobby eller på ett fik och randa efteråt, men på hotellen får bara gäster komma in och till alla fik, restauranger och barer är det köer runt hela kvarter.
Det blir nästan panik ett tag, jag ringer hem till redaktör Govik och febrar om att jag nog fan får skicka röksignaler om det ska bli nåt.
Men till slut lyckas jag brotta mig in i den fullständigt sjuka kalabaliken på Union Station, hittar en övergiven serveringsdisk jag kan stå och skriva mot, får igång mobiluppkopplingen och kan ladda hem ett litet referat.
Så kan det bli.
* * *
Otrevliga nyheter om Ted Kennedy. Han såg så pigg ut där hand stod på kongresstrappan i stilig hatt och ljusblå halsduk precis innan ceremonin skulle börja.
Men alltså, minns ni hans magiska framträdandet på konventet i somras?
Han lovade då, med darrande stämma,  att minsann skulle vara med på installationen i januari.
Det var han alltså också, trots att ingen vågade tro något sånt i Denver.
Om det nu skulle bli det sista framträdandet...det vore en magnifik sorti, inte sant?
* * *
No Drama Obama kan alltså bli nervös han med.
Vilken lättnad.
* * *
Jag ska aldrig glömma synen av The Mall.
Inte det mullrande ljudet heller, det som fortplantade sig genom de oändliga åskådarleden när de började skrika sina ”Yes we can”-ramsor där nere.
* * *
Aretha var ju enastående.
Men var tog Springsteen vägen?
Skulle han inte han sjunga idag också?
* * *
Det är förstås en alldeles särskild sorts magi att sitta intill Caroline Kennedy under en inuarguration.
Hennes pappa är ju själva orsaken till att vi ser den sortens evenemang som så märkvärdiga.
* * *
Nu. Nu är valet slut på riktigt. Så den här bloggen säger adjö på riktigt. Men vi kanske hörs från Iowa framåt 2011.
Tills dess - Bladets sämste fotograf presenterar några mobilminnen från Den Stora Dagen:

Här är det tänkt att man ska oceanen av människor ner på The Mall. Men det gör man förstås inte.


Jamie Lee Curtis tar bilder! Fast det kan man ju inte heller se, på riktigt.


I den här klungan står Caroline Kennedy. Men nej. Det syns inte...


Inte för att det syns, men här svär Obama eden...


Dubbelhakan på nya äventyr. Den syns desto tydligare...

Jaha, titta här nu då.
Valbloggen gör plötsligt comeback.
Det hade varken jag eller någon annan räknat med, men eftersom inauguration-festen här i Washington  vuxit till en sån häpnadsväckande happening går det inte att låta bli föra några snapshots från kulisserna till torgs.
Hoppas ni vill hänga med.
* * *
Redan på det tidiga morgonplanet hit från LaGuardia (tåget var fullbokat, sorry my fellow miljövänner) märks att något annorlunda och stort är i görningen.
Att flyga med Washington-shutteln brukar vara lika alldagligt som att åka pendeltåg till Södertälje, men nu tjattras det intensivt och förväntansfullt om det som väntar nere i huvudstaden 
Ett par ögonblick efter starten ser vi dock Hudson River genom fönstren. Då blir det tyst...
* * *
Varje dag de senaste veckorna har det kommit tack-och-adjö-mail från figurer man alltid haft att göra med på Foreign Press Center och andra inrättningar som hjälper såna som mig.
Jag fattade aldrig att de var politiskt tillsatta, men så var det och nu har Washington Post en blänkare om att åtta tusen av samma sort blir arbetslösa när republikanerna får lämna ifrån sig både Vita huset och hett eftertraktade stolar i kongressen.
I vanliga fall brukar det tydligen inte vara så märkvärdigt med det –  människor med erfarenhet från den federala regeringen har lätt att få nya, ofta välbetalda jobb. Men nu är tiderna som bekant bistra tider och de få tjänster som finns tillgängliga på lämpliga think tanks och konsultbyårer har enligt Post tillsatts för länge sedan.
Det är ju frestande att dra den om att man får ligga som man bäddar, men nu ska vi inte vara såna...
* * *
Har nyss lämnat en krönika till papperstidningen om stämningarna runt Capitolium och  The Mall dan före dan och den blev nog mer än lovligt pompös den.
Men det är inte lätt att hitta lämplig ton efter några timmar i trängseln nedanför den imposanta trappan upp till Capitolium.
Det som pågår här, det som vibrerar i luften, det som syns i ögonen på de miljontals människor som kommit hit för att få vara med om det historiska ögonblicket när Barack Obama svärs in...jag har aldrig varit med om något liknande.
Ni får väl vid läsande av den texten ha kudde tillhands att gömma ansiktet i om ni är lättgenerade...
* * *
Du Pete Seeger, Jokkmokks-Jokke ringde – han vill ha tillbaka sin mössa.
Men visst var de bra i ”This land is your land” under galan i söndags, Seeger och Springsteen.
Beyonce var dock  allra mäktigast.
* * *
Får, efter en säkerhetskontroll värdig Nasas kommandobrygga timmen innan rymdfärjeuppskjutning,  hämta ackrediteringen i Russell Senate Office Building
Det är där senatorerna har sina kontor och på vägen till rummet där de har pressbrickorna går jag förbi självaste Ted Kennedys kabyss.
Jag kan inte förneka att det känns lite coolt...
* * *
Monumenten i The Mall är väldiga – ändå syns de knappt just nu.
För alla bajamajor...
The Mall – den jättelika gräsplanen mellan kongressen och Lincoln-monumentet – ser ut som en enda stor Hultsfredsfestival.
Likafullt varnar en professor John Bahnzaf på MSNBC för att  de är för få för de väldiga massor som väntas idag.
– Den gloriösa inauguration-dagen kan förvandlas till obehaglig mess, säger han.
Man vill inte gärna tänka på exakt hur han menar...
* * *
Jag går förbi John Kerrys kontor också.
Eller, rättare sagt:
John Kerrys före detta kontor.
En skylt på dörren låter meddela att han just flyttat.
Ah, man hajar:
De demokratiska veteranerna passar på att skaffa flashigare cribs nu när deras republikanska kompisar tvingas lämna Washington  – och så får nykomlingarna ta över de mindre spektakulära kvartarna..
* * *
Lyckas efter många om och ännu fler men få ett påvert hotellrum i Rosslyn, långt från händelsernas centrum men ändå till ett pris vi inte ska nämna här enär administrativa redaktörer kan läsa och få problem med hjärtrytmen.
Lite segt, man hade ju bespetsat sig på en afton på Old Ebbitt Grill – krogen där verklighetens San Seaborn och Donna Moss partajar.
Men för en ”West wing”-nörd är just Rosslyn lite upphetsande, det med.
Det var ju i Rosslyn president Bartlett utsattes för attentatsförsök och under en lunchpromenad bestämmer jag att jag ser  muren där Toby hittade en skadeskjuten Josh.
* * *
Apropå ”West Wing” kan jag  inte låta bli att tänka på de demoner som måste ha ridit verklighetens Toby och Sam de senaste veckorna
Förväntningarna på Obamas inauguration-tal är vettlöst höga – i princip är det en besvikelse om han inte straffar Kennedy anno 61 – och det är deras ansvar att han kan leva upp till dem.
Det är likvärdigt med att vara sprinter och veta att man måste slå världsrekordet på hundra meter med minst en tiondel för att undvika fiasko.
* * *
 Det börjar redan dra ihop sig till läggdags här.
Bagarväckning väntar.
För att vara säker på att överhuvudtaget komma in till pressplatserna nedanför kongresstrappan måste jag stiga upp vid fem och sitta på ett tunnelbanetåg senast trekvart därpå.
Sedan ska man , har dom sagt, vara inställd på några timmar i kö till säkerhetskontrollen.
Huruvida jag kan lämna några direktrapporter under själva ceremonin är högst oklart.
Inga vanliga uppkopplingsmöjligheter står till buds och risken att mobilnätet packar ihop när några miljoner människor vill ringa sina morsor och berätta att de är med om Obamas installation är rätt överhängande.
Men ha tålamod, någon gång kommer det ny rapport.

Bara för ordningens skull ber jag att få presentera Hökens förträffliga bild på USA:s nye president för tredje gången på ett dygn.
Det är bilden, Höken och Obama värd denna historiska natt.


* * *
– Change has come to America...
Ja, vad ska man säga om Obamas tal?
He sure can talk, för att travestera en sång Gram Parsons sjöng så vackert.
Det kommer att bli klassiskt, om det inte redan är det en timme efter att mikrofonen slogs av där borta i Windy City.
* * *
Är inne på tredje snusdosan för kvällen.
Ska det gå undan blir det tempo även i prillbytena, så är det bara...
* * *
Någon undrade över Phoenix-reaktionerna på Obamas segertal.
Det var inga reaktioner.
Festdeltagarna hade för länge sen gått hem, eller krökat ner sig i den lilla lobbybaren – och där var ingen TV på, enligt bloggens källor i natten.
Inne i pressrummet var det några afro-amerikanska kollegor som inte kunde hålla sig från att applådera – och då svarade arrangörerna med att skruva ner volymen.
Surt, sa kanske inte räven men väl bloggaren
* * *
Bush har, rapporterar AFP, ringt och gratulerat sina efterträdare.
– Vilken enorm kväll för dig, din familj och dina supportrar. Jag lovar en smidig övergång, du ska snart inleda en av de stora resorna i ditt liv, ska den avgående presidenten ha sagt.
* * *
North Carolina, Indiana, Missouri och Montana är fortfarande too close to call, tydligen.
Men just nu ser det ut som att åtminstone North Carolina och Indiana går till Obama och då är det här en landslide, varken mer eller mindre.
* * *
Secret Service has left the building. Men Triches är kvar. Så där har ni ytterligare en stor segrare.
* * *
Montana? Varför sa ingen nånting om det? Det är en av de delstater jag fortfarande inte besökt, så om nåt sånt här varit bekant hade vi ju störtat dit som två skott, jag och Höken.
 * * *
Ohio, Florida, Virginia, Nevada, Colorado, New Mexico, North Carolina och Indiana.
Det var alla delstater Bush vann för fyra år sedan. Nu röstade de demokratiskt.
Anmärkningsvärt.
* * *
Önskar presidenten kunde ringa även mig och lova en smidig övergång.
För vad ska jag göra, nu när allt är sagt och gjort? Jag, och alla kollegor här borta, har levt med det här valet i flera år – och nu är det bara över.
Det kommer kännas egendomligt att vakna.
Till den känslan bidrar förstås också det faktum att vi nu slår igen den här bloggen.
Den var väldigt rolig att skriva och jag tackar alla som tittade in.
Är ni inte alltför allergiska mot sport kan ni ju nån gång titta in i NHL-bloggen vägg i vägg. Där smäller det också duktigt emellanåt.
So long.

Magnifikt concession-tal av McCain.
Verkligen.
Helande, generöst, storsint och fullt av respekt för såväl Obama som för själva valresultatet – och, inte minst, för symboliken i det faktum att en afro-amerikansk man har valts till president i USA.
Han var helt samlad, men Sarah Palin såg rätt tagen ut. Förståeligt. Liksom det faktum att publiken hade svårt att hålla känslorna i styr,och buade åt namnen Obama och Biden. Men om de verkligen lyssnade på sin kandidat, på vad han se, bör de kunna somna med någon form av tillförsikt i natt ändå.
Nu väntar vi på samtidens störste talare.
Det bör kunna bli något alldeles klassiskt.

Nu ringde Filip & Fredrik.
Större blir det inte.
Och nu ska förloraren tala.

Då var det klart.
Barack Obama är vald till USA:s 44:e president.
Återkommer snart med mer denna historiska, amerikanska natt.

Var just bort till the ballroom och snokade lite.
Där stod en tjomme på scenen och försökte gjuta mod i trupperna genom att påstå att ”vi bara förlorat en stat vi hoppades vinna...det här är fortfarande inte över”.
Några patologiska optimister försöker jubla åt det halva halmstrået, men de flesta  orkar inte ens lyssna. De ställer undan sina vinglas, rättar till klänningar och slipsar och går hem.
Partyt är verkligen över.
* * *
Själv har jag druckit så mycket kaffe att de kommer hitta bönor i mitt nästa blodprov.
* * *
Börjar se ut som att Obama tar Florida – stort.
Och där ”callade” Fox News Virginia åt Obama också.
Make the call, Johnny Boy...
Det börjar lukta landslide.
* * *
Får erkänna att jag också sprungit ut och rökt så många röda Marlboro att det ryker ur öronen.
Men vad ska man göra
* * *
Nu kan man konstatera att kollegorna från Brasilien har en första deadline.
De skriker som vansinniga i sina mobiler samtidigt som de knackar så hårt på laptopparna att tangenterna känner sig som Brynäs-spelare efter Tomas Forslund satte dem i sargen på 80-talet.
* * *
Alltså, det är första gången sedan 1964 – när Lyndon B Johnson svepte landet – Virginia röstar demokratiskt i ett presidentval.
* * *
Ja, Aaron, det det kan vara svårt att avgöra hur gammal Anderson är.
Men vi är jämngamla, jag och han...
* * *
Ser ut som Mac håller fortet här hemma i Arizona i alla fall. Allt annat hade varit djupt förnedrande.
* * *
Triches hamrar rätt duktigt på tangenterna, han också. Patton har förmodligen beordrat fram nya analyser.

Bra Velle.
You got it.
Well, det fortsätter som tidigare.
Iowa har också hamnat i Obama-fållan och stämningen på Biltmore sjunker ännu ett hack ner mot avgrunden för varje sådan nyhet som presenteras.
Snart får McCain ringa och gratulera Obama.
Undras hur det känns, att slå det numret efter en sån lång och intensiv och tidvis hätsk kampanj...
Det blåser som väntat demokratiska vindar också i kongressvalen. Bland annat förlorade Elisabeth Dole alltså i North Carolina, efter att ha beskyllt motståndarnas supportrar för att vara ”gudlösa”...

Hallå, är ni kvar?
Jag har just klarat av uppgifterna åt pappersupplagan och kan nu ägna mig åt bloggen igen.
Stämningen på Biltmore är, ber jag att få rapportera,  lägre än en sjunken båt (vem citerar jag där?).
McCain-anhängarna har gett upp, helt enkelt.
Och det är ju i princip kört nu.
Pennsylvania till Obama, New Mexico till Obama och – framförallt – Ohio till Obama...det betyder att bara ett fullständigt mirakel kan rädda republikanen.
Så var det med det.
Vi blir dock sittande här långt in på er förmiddag, så häng med.

Fortfarande är ingen av de verkliga nyckelstaterna ”called”.
Men det kan, för att inte säga bör, ske när som helst - och då får vi en riktig indikation om hur det ska gå.
Jag måste någon timme  framåt ägna mig åt rapporteringen till papperstidningen, men Triche och Wiman fortsätter blogga intensivt om varje liten förändring.
Kolla där.

Nu är det stängt även i North Carolina och - darra! – Ohio.
Men allt viktigt är ännu too close to call.

Too close to call.
Det är läget i både Virginia och Indiana, so far.
Men – det är det i Georgia och South Carolina också.
Jo, South Carolina.
Det  är bara i illröda Kentucky och hyperliberala Vermont som ett klart resultat presenterats ännu.
Hur det gått där får ni försöka gissa själva...

Det drar ihop sig, som Kalle Jularbo skulle sagt.
Det märks om inte annat på sms och telefonsamtal från nervösa Obama-supportrar både från Sverige och olika delar av US.
De har, rent psykologiskt, mer att förlora än de som håller på the underdog McCain.
Reaktionerna på en osannolik men ändå möjlig ”upset” kan nog bli ganska emotionella, om man säger så...
* * *
Även här på Biltmore börjar det i sanning märkas att vallokalerna ute på Östkusten är på väg att stänga.
Återigen:
Inte för att murvlarna och fotograferna  har känslor investerade i valutgången, utan för att de vill veta hur det gått innan alla snäva deadlines passerats...
Snett till vänster om mig och Triche sitter en britt som redan haft flera svavelosande utbrott över sin laptop.
Det händer så lätt...
* * *
Gjorde just ett kortare besök i det ballroom där själva festen hålls.
Den - festen  - är trevande, kan jag meddela. Förmodligen inte bara för att opinionsläget är så dystert. De supportrar som samlats lär vid det här laget ha hört att McCain själv faktiskt inte tänker visa sig där. Han håller, som ryktet sa,  en mer intim tillställning i hotellets trädgård.
* * *
Secret Service-skräcken från Oskarshamn, Triche, är dock lugn. Så general Patton hemma i Slakthusområdet vet.
* * *
Nu så.
Vallokalerna i, framförallt, Virginia och Indiana har stängt.
Nu kan det komma en indikation när som helst.

Tänk att vi är här nu.
Att det blivit 4 november 2008.
Att presidentvalet – det som glimmat  som en fyr i fjärran ända sedan jag flyttade hit för snart fyra år sedan – ska avgöras om några timmar.
Det känns mycket märkvärdigt.
Jag var på mitt första Obama-möte redan i januari 2007, i den första i en oändlig rad av gymnastikhallar, i New Hampshire.
Sedan har det i princip bara rullat på, i ett lång, intensivt, omtumlande race.
Här är höjdpunkterna:
Primärvalsdebatten i South Carolina förra sommaren, när en Hillary-supporter skrek call-and-respons-introt ”Who do we want?” så högt, länge och rytmiskt att jag och VG-Thomas – som då vikarierade för Höken – fortfarande använder det när vi ses.  Iowa, där det var så kallt att man kunde frysa in fisk i jeansfickorna om man ville. New Hampshire, där Huckaburgaren lanserade....ja, huckaburgaren. Och dessutom tog yours truly i hand.  Nevada, med fullständigt vildsinta nomineringsmöten på Wynns kasino. Texas, där vi låg på underbar rull mellan Austin och det bedårande San Antonio. Super Tuesday, då det var enklast att sitta hemma i New York men vi ändå fick deadline-surfa så bokstäverna skvätte som det vita skummet på en bra våg utanför Laguna Beach . Connecticut, där Höken tvingade mig till rena cirkuskonster för att han skulle kunna få en bild där jag skakade hand med McCain. Springfield, med sin outhärdliga hetta. Denver, med den nästan Leni Riefenstahl-artade uppvisningen på Invesco Field som bisarrt utropstecken.  St. Paul, med sin mobbing-atmosfär.  Alaska, med sina ruffiga barhängare som tvingade oss att dricka Wild Turkey för att vi skulle få bra citat.  Sedona, med de röda bergen och de blå väljarna.
Nu står vi vid mållinjen och jag ber att få tacka the powers that be att jag får vara med om något så stort.
Det är ett rent privilegium
* * *
Vi har Washington Posts utsända direkt till vänster om oss i den konferens-hangar som kvällen till ära tjänstgör som ”press filing center” på lyx-Biltmore – och Time Magazine direkt framför.
Arrangörerna i Phoenix har förstått vilka det är som i ingår i A-laget...
* * *
Det kostar oss 700 jävla dollar per man att sitta här.
Men då ingår kaffe.
* * *
När jag anländer är Triches försvunnen. Jag ser bara en övergiven dator, en Aftonbladet-väska och ett par exklusiva designer-solbrickor. Han är antagligen ute och muckar med med någon Secret Service-agent.
* * *
Vi är egentligen hänvisade till en pressparkering en halvmil bortanför hotellet, men Höken har extremt mycket utrustning att kånka på och vet att vi reporter-apor är för slöa för att  hjälpa till att bära mer än möjligen en blixt, så han styr obekymrat in i det  garaget som bara hotellgäster ska få använda i natt.
Något slags säkerhetsvakt står vid entrén och gormar åt honom, men Höken låtsas som att det regnar och kör vidare.
Proffs, sa jag inte det...
* * *
Stämningen i presscentrat är...ja, rastlös är nog ordet.
Inte så mycket för att förväntningar på själva valresultatet, som för det lätt frustrerande i arbetssituationen
Här händer nu ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Sen exploderar allting i veritabel jordbävning av stress.
Men va fan, man kan ju blogga under tiden...
* * *
Nu är Triches ute och går igen.
Secret Service hukar.
* * *
Tre timmar kvar.
Sen stänger vallokalerna i Virginia.
Då kan vi få en första indikation om hur det här går.
Håll i hatten.

Ja, viss kalabalik utbryter i alla fall när John McCain i den arla morgonstunden kommer till Albright United Methodist Church för att lägga en röst på...ja, sig själv, får man väl anta.
Media har uppmanats att stå minst 20 meter från själva vallokalen, men när den republikanska kandidaten anländer kastar sig alla – reportrar, fotografer, tv-producenter – framåt som om de tänkte ”bilda hög” på stackars Mac.
Vår egen Robert Triches går till exempel en hård trerondare med ett stycke mycket upprörd Secret Service-agent som inte förstått att man inte fuckar med bladets nätreportrar.
Här är han på tillfällig reträtt undan den federala rättvisan...


* * *
De vanliga väljarna får stå i vad som verkar vara en rätt seg kö, men kandidaten själv, med hustru i släptåg,  går förstås raka vägen in till valurnan.
De som får stå kvar i kön kan trösta sig med att det går väldigt fort.
Två minuter – sen är det över.
Och bara Höken får riktigt bra bilder, för han har skaffat sig en liten stege och kommer upp ovanför den övriga hopen.
Så ser det ut när proffs jobbar.
* * *
Det framgår inte vem det är Triches har i luren efter sitt Secret Service-battle, men det är förmodligen redaktör Bjäreborn – nätets egen general Patton –  som coachar på uppstuds.
* * *
McCain har i alla fall de minsta på sin sida.
Det ligger en skola alldeles intill vallokalen och där, bakom ett högt stängsel, står ett gäng knattar och skanderar ”John McCain! John McCain! John McCain”.
Rätt näpet.
* * *
Just som vi packat bilen och ska åka för att äta sen frukost kör en äldre, parant dam in till trottoaren och böjer sig ut  genom sidorutan i sin SUV.
– Har McCain redan varit här, frågar hon.
– Jo, svarar vi.
Tanten gör en grimas, slår handen i ratten och fräser tyst för sig själv:
– Fuck!
En fin liten ögonblicksbild...
* * *
Nu börjar det dra ihop sig.
Hur känner ni er?
Nervösa? Oroliga? Hoppfulla? Roade? Less på hela skiten?
Själv tycker jag det känns...högtidligt.
Snart åker vi till Biltmore och installerar oss.
Hörs därifrån.