Valnatt 2008, del 11 - The End

Bara för ordningens skull ber jag att få presentera Hökens förträffliga bild på USA:s nye president för tredje gången på ett dygn.
Det är bilden, Höken och Obama värd denna historiska natt.


* * *
– Change has come to America...
Ja, vad ska man säga om Obamas tal?
He sure can talk, för att travestera en sång Gram Parsons sjöng så vackert.
Det kommer att bli klassiskt, om det inte redan är det en timme efter att mikrofonen slogs av där borta i Windy City.
* * *
Är inne på tredje snusdosan för kvällen.
Ska det gå undan blir det tempo även i prillbytena, så är det bara...
* * *
Någon undrade över Phoenix-reaktionerna på Obamas segertal.
Det var inga reaktioner.
Festdeltagarna hade för länge sen gått hem, eller krökat ner sig i den lilla lobbybaren – och där var ingen TV på, enligt bloggens källor i natten.
Inne i pressrummet var det några afro-amerikanska kollegor som inte kunde hålla sig från att applådera – och då svarade arrangörerna med att skruva ner volymen.
Surt, sa kanske inte räven men väl bloggaren
* * *
Bush har, rapporterar AFP, ringt och gratulerat sina efterträdare.
– Vilken enorm kväll för dig, din familj och dina supportrar. Jag lovar en smidig övergång, du ska snart inleda en av de stora resorna i ditt liv, ska den avgående presidenten ha sagt.
* * *
North Carolina, Indiana, Missouri och Montana är fortfarande too close to call, tydligen.
Men just nu ser det ut som att åtminstone North Carolina och Indiana går till Obama och då är det här en landslide, varken mer eller mindre.
* * *
Secret Service has left the building. Men Triches är kvar. Så där har ni ytterligare en stor segrare.
* * *
Montana? Varför sa ingen nånting om det? Det är en av de delstater jag fortfarande inte besökt, så om nåt sånt här varit bekant hade vi ju störtat dit som två skott, jag och Höken.
 * * *
Ohio, Florida, Virginia, Nevada, Colorado, New Mexico, North Carolina och Indiana.
Det var alla delstater Bush vann för fyra år sedan. Nu röstade de demokratiskt.
Anmärkningsvärt.
* * *
Önskar presidenten kunde ringa även mig och lova en smidig övergång.
För vad ska jag göra, nu när allt är sagt och gjort? Jag, och alla kollegor här borta, har levt med det här valet i flera år – och nu är det bara över.
Det kommer kännas egendomligt att vakna.
Till den känslan bidrar förstås också det faktum att vi nu slår igen den här bloggen.
Den var väldigt rolig att skriva och jag tackar alla som tittade in.
Är ni inte alltför allergiska mot sport kan ni ju nån gång titta in i NHL-bloggen vägg i vägg. Där smäller det också duktigt emellanåt.
So long.