Inauguration, del 2 - The End

God kväll.
Då har man sett en president – en svart president – sväras in, live vid Capitol Hill.
Jag är så slut och mentalt urladdad efter en evighetslång dag i kylan att jag just nu inte har nåt mer att säga om det än att jag aldrig kommer att glömma det.
* * *
Nej, herr förnumstig ViktorF. Det gick inte att ”beställa” någonting. Ville man närvara vid själva ceremonin – och det ville man – fick man nöja sig med papper och penna. Det fanns ingenstans att sitta och skriva, det fanns ingen uppkoppling och det fanns verkligen ingen elektricitet.
Foreign Press Center stod till buds, förstås, men att sitta på deras kontor nere på stan och uggla kändes inte så kul.
* * *
Obama hit och Obama dit .
Dagens hjälte är min bänkgranne,  Hiroki Sugita på  japanska Kyodo News Washington-byrå.
När han ser att jag fryser så eländigt om tårna att jag måste ta av mig dojorna och gnugga plockar han fram nåt slags Japan-tillverkade värmegrejor man kan stoppa i skorna.
Sen fryser jag inte mer.
Kom nu ihåg det, om ni ska till Japan framöver – köper två tusen ex av Kyodo News varje dag. Från mig.
* * *
Nåt har förmodligen blivit fel, för jag får så bra plats – strax nedanför podiet –  att jag i princip kan  höra presidentens nervösa andhämtning när han stakar sig igenom eden.
Hur gick det till?
De kanske blandade ihop mig med någon voluminös kändis. För det är såna jag får ha installation med
På en plats strax intill sitter Caroline Kennedy, ohyggligt stilig i toppluva, och snett till vänster har vi – jag och kompisen Hiroki – Samuel L. Jackson.
Dessutom trippar såna som Oprah Winfrey, Usher och Jamie Lee Curtis förbi i parti och minut.
Och så är Annie Leibovitz där och tar bilder.
* * *
Bara tunnelbaneresan in i svinottan i morse blir  faktiskt något att berätta om för de imaginära barnbarnen.
Att se siluetterna i den ofattbara trängseln på mörka Federal Center NW-stationen var som en futuristisk dröm.
Sen klev man själv ut i mörkret, upplyst av saftblandarna från tusen och åter tusen polisbilar.
* * *
Så här på rak arm kan jag inte erinra mig att jag hörde någon fras i klass med ”Do not ask what your country can do for you...”.
Men det var ett bra till. Väldigt bra till och med.
* * *
Det var alltså runt 2 miljoner människor på plats i, och runt, The Mall.
Fattar ni hur mycket folk det är?
Som 20 fullsatta Ullevi. Drygt. Och när 20 Ullevi ramlar ut på gatorna i en stad som alls inte är mycket större än centrala Göteborg utbryter...harmageddon.
Jag tror i min enfald att jag i vanlig ordning ska kunna gå och sätta mig i en hotellobby eller på ett fik och randa efteråt, men på hotellen får bara gäster komma in och till alla fik, restauranger och barer är det köer runt hela kvarter.
Det blir nästan panik ett tag, jag ringer hem till redaktör Govik och febrar om att jag nog fan får skicka röksignaler om det ska bli nåt.
Men till slut lyckas jag brotta mig in i den fullständigt sjuka kalabaliken på Union Station, hittar en övergiven serveringsdisk jag kan stå och skriva mot, får igång mobiluppkopplingen och kan ladda hem ett litet referat.
Så kan det bli.
* * *
Otrevliga nyheter om Ted Kennedy. Han såg så pigg ut där hand stod på kongresstrappan i stilig hatt och ljusblå halsduk precis innan ceremonin skulle börja.
Men alltså, minns ni hans magiska framträdandet på konventet i somras?
Han lovade då, med darrande stämma,  att minsann skulle vara med på installationen i januari.
Det var han alltså också, trots att ingen vågade tro något sånt i Denver.
Om det nu skulle bli det sista framträdandet...det vore en magnifik sorti, inte sant?
* * *
No Drama Obama kan alltså bli nervös han med.
Vilken lättnad.
* * *
Jag ska aldrig glömma synen av The Mall.
Inte det mullrande ljudet heller, det som fortplantade sig genom de oändliga åskådarleden när de började skrika sina ”Yes we can”-ramsor där nere.
* * *
Aretha var ju enastående.
Men var tog Springsteen vägen?
Skulle han inte han sjunga idag också?
* * *
Det är förstås en alldeles särskild sorts magi att sitta intill Caroline Kennedy under en inuarguration.
Hennes pappa är ju själva orsaken till att vi ser den sortens evenemang som så märkvärdiga.
* * *
Nu. Nu är valet slut på riktigt. Så den här bloggen säger adjö på riktigt. Men vi kanske hörs från Iowa framåt 2011.
Tills dess - Bladets sämste fotograf presenterar några mobilminnen från Den Stora Dagen:

Här är det tänkt att man ska oceanen av människor ner på The Mall. Men det gör man förstås inte.


Jamie Lee Curtis tar bilder! Fast det kan man ju inte heller se, på riktigt.


I den här klungan står Caroline Kennedy. Men nej. Det syns inte...


Inte för att det syns, men här svär Obama eden...


Dubbelhakan på nya äventyr. Den syns desto tydligare...