kim v

jag är så himla trött på att jobba. trött på att gå upp halv sex, trött på stockholm, trött på sveavägen, trött på att måla, trött på att komma hem sent, trött på att stressa till träningar som man aldrig hinner i tid till ändå, trött på vindrutetorkarna som inte funkar som dom ska, trött på allt tjat, trött på alla frågor, trött på allt slit, trött på alla stegar, trött på att få färg i håret varenda gripande dag, trött på att det är mörkt typ dygnet runt, trött på att lunchrummet är varmare än en bastu, trött på t-röd, trött på bums, trött på scotchbrite, trött på gummihandskar som luktar skunk, trött på att slösa flera hundra i veckan på mat, trött på att springa i trappor, trött på all skit. trött trött trött.

jag har en dålig dag.

alltså snälla lägg ner. har hela världen plötsligt gått under för att ni inte ser hur många (eller kanske snarare få) som varit inne och läst vad ni skrivit? vad är det för sjuk bekräftelsemani? lägg era krafter på att bota aids, stoppa fattigdomen och utlysa världsfred istället.

jag kallar mig kristen. inte som göran greijder som kallar sig kristen och sen förnekar hela bibeln, jesus och hela fadderullan. utan jag är kristen på riktigt. säger inte att greijder inte är kristen, men jag är hardcore. tror på bibeln, gud, jesus och allt det där.

och direkt när man säger att man tror att gud skapade universum, djuren, växterna och inte minst människan så får alla automatiskt ryck och börjar hytta med näven. "är du dum eller det är evolutioooon. vetenskaaaap. hallåååå."

men egentligen, vad säger att det ena är fel och det andra är rätt? nu menar jag inte det här postmodernistiska skitsnacken att "är det rätt för dig är det rätt för mig", inte så, men jag har fått en liten tanke på sistone. om vi antar att det är evolution som gäller. mikro som makro. amöbor och apor. men fortfarande, alla måste väl ändå hålla med om att människan har en viss särställning. var kom förmågan att tänka ifrån? känna? intelligensen? är det ytterligare bara ett steg i evolutionen? att vi har utvecklat förmågor som ingen annan varelse har utvecklat. inte en enda.

var kom det ifrån? nån som har ett bra svar på det, ur ren darwinistisk, evolutionistisk synpunkt?

min farbror är i uppsala och hälsar på. han bor i varberg så vi träffas inte så ofta. han hade nåt annat ärende i uppsala egentligen, minns inte vad nu bara för det, men han bor hos oss i alla fall. vi räknade ut att det kanske var två år sen vi sågs sist. han är sjöman (styrman tror jag) på en stor båt som åker jorden runt hela tiden så han är borta tre månader i taget ungefär. därför blir det svårt att tajma liksom när vi har vägarna förbi eller om han har det.

och nu i alla fall åkte han in till stan själv för att kolla lite. antar att han inte har så mycket att göra här i lägenheten. pappa bygger på huset som vanligt och mamma jobbar. jag är sjuk och brorsan sover. men jag vet inte, jag tycker det är lite tråkigt. att när han äntligen är här liksom så är ingen annan det på nåt vis. och när alla kommer hem ikväll så ska han bort på den-där-grejen-jag-inte-minns. nu vet jag i och för sig inte hur länge han stannar, men jag tycker nog pappa kanske kunde skippa att åka ut till huset en dag för att spenda lite tid med brorsan. eller? det känns så konstigt.. samtidigt funderade jag på att följa med honom, men eftersom jag är hemma från jobbet idag så vore det lite dubbelt. inbillar mig att det nog bara skulle bli lite jobbiga tystnader och sådär emellanåt ändå.. klart han klarar sig på egen hand men hur kul är det att strosa runt själv.

men det kanske blir så med tiden och familjen liksom. att det blir lite krystat. speciellt när man bor kanske 40 mil ifrån varandra och inte träffas varje år ens. det kan man ju förstå. men lite tråkigt är det.

utan inbördes ordning. måste bara få ur mig det här.

salem al-fakir.
idol-ola.
danny saucedo. (och hela friggin "emd")
marie picasso.

motivationer omotiverade.

ojojoj, fick en intressant wall post nyss. "fint! haha men är du störd på riktigt eller de va ju inte jag som "bjöd ut" david eller vad man nu ska kalla det:P han gjorde det till sig själv, OCH han skrev "är du seriöst störd?". Han sa att du trodde det var jag!"

vilken lirare han är alltså.

pratade med en kompis på msn. det var nån tjej som hade skrivit på hans wall på facebook att hon ville gå på bio eller nåt med honom. så då drev jag lite och skrev på hans wall också massa saker. utvecklade det lite om man säger.. sen ser jag att hon tagit bort sina inlägg. så skrev jag till min kompis typ "vadå står hon inte för det hon säger eller" så säger han nåt i stil med "jo men hon kanske inte vill bli hånad för det." okej fair enough, så jag tar bort det jag hade skrivit. sen några minuter efter incidenten ser jag att hon skrivit på min wall. "du är ju seriöst störd!" så jag skriver tillbaka och förklarar situationen lite. sen svarar hon "nej, det var david som skrev från mitt konto!" jag skriver tillbaka och frågar om han hackat henne eller nåt, men hon säger att han fick hennes lösenord för han skulle hjälpa henne med nåt. frågar min kompis då om det är han som har skrivit att jag är seriöst störd. nej säger han, klart han inte hade gjort det. skriver tillbaka till henne och försäkrar mig om att hon inte tycker jag är seriöst störd. "inte än iaf" skriver hon tillbaka. så jag skriver till min kompis igen och nu kommer det fram att det visst är han som skrivit. och att det är han som tagit bort hennes inlägg på hans sida dessutom. hon var inte med på det från början, men sen tyckte hon tydligen att det var kul och hakade på efter att jag skrivit det där om henne på min kompis wall.

jag känner mig så smutsig..

av ren och skär rastlöshet gick jag till kylskåpet och läste ingredienserna i en burk majonnäs. vet ni att majonnäs innehåller cayennepeppar och består till 80% av fett. det verkar väl lite onödigt?

alltså, vad i hela världen ser folk i "våra värsta år". hur i hela världen kunde det vara så himla populärt, och varför i hela världen visar dom det i sverige 27628576345 år senare. hm? någon? allt stör mig med den serien, men nåt som stör mig sketmycket är att publiken måste jubla och applådera i en kvart så fort nån kommer in genom ytterdörren. vad händer liksom. har dom aldrig sett al bundy förut.

den där serien är så himla full av irrelevantiteter, overkligheter och skit. jag myntar dom uttrycken här och nu, om dom inte är myntade redan. vad är så farligt med att vara skoförsäljare liksom? varför skiljer sig inte al och peg om dom hatar varann så himla mycket? varför är bud kortare än en dvärg? varför skrattar folk åt en tråkig hund som tror han är rolig? varför är marcy och jefferson med? jag fattar inte. allt med den serien är bara kasst och tråkigt och sjukt.

tja, förutom christina applegate då.

hittade nåt vykortsaktigt på mitt skrivbord förut. handlar om namnet kim. mitt namn that is.

 "namnsdag 20 mars.

kommer ursprungligen från keltiskans kimball som betyder 'krigsledare'. andra ser namnet som en smeknamnsform för joakim som betyder 'gud ska upprätta'. kim används både som pojk- och flicknamn."

och sen kommer det roliga:

"kim är en känslig person som lever i nuet och ofta ägnar sig åt konstnärliga aktiviteter, mest måleri och musik. kim har ett rikt kärleksliv men blir med åren försiktigare."

den där delen stämmer typ till hundra procent. är inte det lite creepy? jobbar som målare, spelar gitarr och bas, och lever bara för idag, utan att planera eller ta ansvar för imorgon. ain't life grand.

precis när jag gick mot bilen för att hämta brorsan kom monsunen. eller ja, det började regna lite. i januari. hellre regn än snö alla dagar. jag gillar typ regn (förutom när man ska tälta i gullbranna) så jag började sjunga låtar med regn i sig. resultatet:

1. raindrops keep falling on my head - burt bacharach
2. why does the rain always fall on me - travis
3. det regnar i stockholm idag - carola
4. regnet faller på mig - big
5. rain - idol-ola (som är osnygg och obra egentligen)
6. vandrar i ett sommarregn - gyllene tider

gnäll inte på ev felstavningar eller felaktiga titlar, jag är trött och känner mig totalt likgiltig.

såg saving private ryan ikväll. så sjukt bra film. älskar krigsfilmer, och den utspelar sig under andra världskriget, det vet nog dom flesta. tror "dom flesta" sett den. borde ha gjort i alla fall. även om det är ett påhittat letande efter denne ryan, som förlorat tre bröder i kriget, så är den delvis baserad på liknande öden. på skeppet juneau dog fem bröder sullivan under andra världskriget. i samma krig dog två av fyra bröder niland. man trodde bara en hade överlevt, men det kom fram att en var en japansk krigsfånge som alltså överlevt.

i filmen följer man kapten john miller spelad av tom hanks, som lider av nån parkinson-liknande sjukdom som gör att hans hand skakar okontrollerat till och från. han leder en grupp handplockade soldater som ska hitta den överlevande ryan och ta honom hem till usa igen. jag tror två av dom överlever. miller är inte en av dom. dom som dog, dog för en enda man. offrade sina liv för att en mor inte skulle förlora sin sista son. för att hon inte skulle få ännu ett meningslöst telegram skrivet av nån arméchef som förklarade sin sorg, inte ännu en ihopvikt flagga. dom gjorde det delvis frivilligt, delvis inte. dom var inte nöjda över uppdraget. varför skulle dom riskera allt för en enda man? varför var han värd att åka hem men inte dom? varför skulle kapten miller sända sina mannar in i döden för att rädda en enda?

det handlar om medmänsklighet, osjälviskhet, självförnekelse. att göra i alla fall nånting rätt i en situation som bara är fel och vidrig. göra en sak som man kan känna viss stolthet över i nånting som annars bara är skamligt och mörkt. finna värde i nåt helt värdelöst. det var det allt handlade om. det var därför dom fullföljde uppdraget helhjärtat. det var därför dom såg sina vänner, bröder, dö på stridsfältet. i onödan kunde det verka som, men syftet var nånting högre. allt ledde fram till james ryan, som fick chansen att åka hem, vara med sin mor, bilda familj, bli gammal.

miller sa en sak till ryan innan han dog av skotten han fick i magen. precis innan flygplanen kom och räddade dom amerikanska soldaterna där i frankrike den 13 juni 1944. han stirrade med sina trötta, grå ögon och sa "förtjäna det. förtjäna min död, förtjäna mina mannars död. förtjäna allt." sen föll blicken och han var död. hur kan man förtjäna nåt sånt? ryan hade inte bett om att bli räddad. han ville inte ens följa med när dom hämtade honom. han sa att han fått ett uppdrag och att han tänkte fullfölja det. men han var inte otacksam, och han tog inte lätt på kapten millers allra sista ord i livet. som gammal återvänder han till begravningsplatsen i normandie i frankrike där miller och tusentals andra soldater som stupade under andra världskriget ligger begravda. han försöker försäkra sig om att han varit en god man. hans familj är med honom. barn, barnbarn. han gjorde inget extraordinärt av sitt liv. han uppfann inget revolutionerande. han blev inte president. han var bara en vanlig man som efter den där dagen, hans eget dagen d, försökte leva sitt liv så bra han nånsin kunde. vara en så god människa som bara gick. som tänkte på kapten millers ord vareviga dag. vaknade med dom, somnade med dom. och det är det enda man kan göra. att försöka så gott man kan. att försöka förtjäna livet. det kan man nog inte, men man kan försöka. och det räcker nog ganska långt.

kom hem från flen för några dagar sen. stannade över en vecka, åkte dit på fredagen före julafton och kom hem på söndagen innan nyår. det är så skönt att åka ner dit. och bara vara liksom. bara hänga. med sina bästa polare. mormor och övriga familjen. inte för att flen är nån sorts ångestfri och helt perfekt zon, icke. man hinner göra dumheter där också. usch. fast jag ville inte åka hem igen, men vad gör man. har ett hus att bygga här och ett jobb att sköta. ett tag till i alla fall. snart är den en viss lump man ska rycka in i. det ser jag fram emot. jag gjorde inte det förut. tyckte det verkade mest jobbigt och slöseri med tid. men nu tycker jag mest det ska bli skönt. slippa allt ett tag. elva månader. brukar skämta om att jag ska in i lumpen och löka ett år. det känns nästan som det på riktigt, att ta det lugnt liksom. det finns inget annat att göra än att bara vara där. man slipper allt runtomkring på nåt vis. tror jag i alla fall. och hoppas. nu ska jag ju inte så långt, bara till enköping, och kanske kommer problemen, ångesten och massa jobbigt hinna ifatt mig dit. men jag tror inte det. ska försöka släppa allting på riktigt. och bara göra precis vad jag vill med tiden jag är ledig. lite helger, några veckor i sommar och sådär. kanske är jag bara borta hela tiden. kanske inte åker hem ens. eller jo det kommer jag ju, men kanske inte så mycket som jag trodde förut. familjen bor ju här och det kommer man inte ifrån, men annars vet jag inte. känns inte som att jag blir kvar i stan länge efter att jag muckar. ska nog bort. plugga, resa, jobba, vad vet jag. men det blir nog nån annanstans. kanske långt bort. väldigt långt bort. eller bara lite. vem vet.