Bekännelser, berättelser, betraktelser.......igen.

Jag ska be att få presentera mig.....

Mamma till sex underbara ungar som jag inte förtjänar.

Självkänslan är på noll.

Huset har varit ute till försäljning i 7 månader och jag mitt dumma nöt flyttade till en lägenhet för att mäklaren sa att det skull bli lätt att sälja. (har bytt mäklare sedan och gått ner i pris med 220 000)

Går på knä trots hjälp från mina närmaste.

Älskar mitt jobb som undersköterska på ett äldreboende, men har fått ta till sjukskrivning nu eftersom psyket inte håller för påfrestningen i privatlivet.

Saknar dom två yngsta, 15 och 17, som jag har fått be exet att ta hand om tills vidare. Dom brukar bo varannan vecka hos oss, men just nu har jag varken råd eller ork.....

Jag var faktiskt en glad, rar och ganska trevlig människa, men just nu har jag ingen ork eller lust att varken gå ut ur min lägenhet eller att träffa någon....

Känns sorgligt.

Och så finns det så mycket värre saker......som mord på syskon, finanskris i Grekland m.m.

Så vad betyder mitt i Universum.....som min särbo brukar säga.....

Hon dog i ett ep-anfall. Hon var min allra bästa vän från ungdomen.

Hon var den underbaraste man kan tänka sig. Hon hade humor, värme och en unik förmåga att fängsla alla oavsett kön.

Redan i tonåren började hon få anfall, och dom allra första var jag där. Vi förstod inte alls vad det handlade om. Jag trodde hon hade problem med att hon snarkade. Jag försökte väcka henne, t.o.m så att jag slog på henne. Morgonen därpå fattade varken jag eller hon vad som hade hänt. Vi skojade om det, som vi gjorde om det mesta, men så inträffade det igen.....och igen....och igen....

Vi åkte till akuten ibland och hon fick starka mediciner.

Mina föräldrar sa att hon inte fick gifta sig eller skaffa barn! En gammal fördom som levde vidare.....nåja....hon både gifte sig och skaffade barn, men så när hon var 25 fick hon ett stort anfall, ett "Grand Mal" Det varade i över en timma och när dom äntligen fick bukt med det så hade det orsakat en hjärnskada som gjorde att närminnet var borta.

Sååå tragiskt! Vi hade mycket kontakt i början, men sen mer och mer sporadiskt. Det var svårt att prata med den man tyckte så mycket om, men som inte mindes vad jag sagt för en minut sen. Hon mindes dock bättre än jag vad vi upplevt i ungdomen.

Nu var hon 53 och skulle äntligen få flytta hem till sin man igen, som skulle gå i pension. Han var 14 år äldre. Så var hon hemma på permission från det gruppboende där hon bodde......gick ut med hunden....fick ett anfall där ån brusade fram och ramlade ner och drunknade.

Nu äntligen när livet skulle bli bra för henne......

Som jag sörjer.....

Jag sörjer den bästa vän jag nånsin haft och jag sörjer att hennes liv blev som det blev....

Om det finns något sen så hoppas jag vi träffas.....då ska jag krama henne och tala om hur mycket hon betydde för så många

Din blogg har 5 inlägg
Din blogg har fått 1323 kommentarer (0 icke godkända senaste månaden)
Din blogg har fått 22127 sidvisningar totalt, 33 sidvisningar idag.

Och jag som försökte radera bloggen!

När själen mår dåligt är tankarna en plåga.

Man försöker och försöker ta sig upp till ytan, och förr gjorde jag det med viss möda, men jag tog mig upp....

Nu känns det mer som ett segt gungfly och sömnen befriar kroppen från den ständiga ångesten.

Jag brukade var utåtriktad, glad och passionerad i allt jag företog mig.

Kan motsatsen vara inåtriktad, ledsen och kall???

Ja, det känns så i alla fall.

En gång skrev John Lennon i en sångtext att "Life is what happen´s to you while you´r busy making other plans".

Dom vackraste och sannaste ord som någonsin sagts....eller sjungits.

Hur fantastiskt befriande det känns att skriva ner det man tänker på.

När AB ändrade bloggen, så försvann jag härifrån till.....ingenstans.

Jag började en gång i tiden som hängiven chattare.....fortsatte till blogg och hade några fantastiska år. Så blev allt annorlunda och jag också.

Jag brukade skriva ganska långa inlägg. Dom handlade mycket om mitt arbete. Jag jobbar som undersköterska inom vården, och jag älskar verkligen det. Nu ska jag försöka göra en omstart med att blogga och kan bara hoppas att min iver och min inspiration kommer tillbaks....

Hon var en sån där som kvinnor ska va....


Eller som dom skulle va.

Fast hon kunde reta gallfeber på mig.

Och tänk så konstigt.....jag får ofta höra från mina barn att:"Du är precis som mormor mamma"

Det känns som om att hela livet rinner iväg. Huset blir inte sålt och jag har betalat dubbla månadskostnader i ett halvår nu. I-landsproblem? Ja visst är det. men likafullt är det det alla tankar kretsar runt. Ekonomin och bekymren.

Ska hyresvärden komma och ringa på i morgon och undra när jag ska betala hyran? Ska jag ha råd med mat i veckan? Ska jag nån gång kunna känna mig trygg? Var det så här det skulle bli?

Hur kunde det gå så illa??? Frun fick både bil och villa......*L*

Ja ja! Det löser sig väl någon gång kan man tro.....

Raderade bloggen och fattar inte att den fortfarande finns kvar. Hur fan gick det här till??? Ska i alla fall starta upp en ny tänkte jag, men den har inte ett dugg med mig att göra..elller....jo...kanske lite då. Vi får se vad det blir utav det.