Min bästa vän dog....

Hon dog i ett ep-anfall. Hon var min allra bästa vän från ungdomen.

Hon var den underbaraste man kan tänka sig. Hon hade humor, värme och en unik förmåga att fängsla alla oavsett kön.

Redan i tonåren började hon få anfall, och dom allra första var jag där. Vi förstod inte alls vad det handlade om. Jag trodde hon hade problem med att hon snarkade. Jag försökte väcka henne, t.o.m så att jag slog på henne. Morgonen därpå fattade varken jag eller hon vad som hade hänt. Vi skojade om det, som vi gjorde om det mesta, men så inträffade det igen.....och igen....och igen....

Vi åkte till akuten ibland och hon fick starka mediciner.

Mina föräldrar sa att hon inte fick gifta sig eller skaffa barn! En gammal fördom som levde vidare.....nåja....hon både gifte sig och skaffade barn, men så när hon var 25 fick hon ett stort anfall, ett "Grand Mal" Det varade i över en timma och när dom äntligen fick bukt med det så hade det orsakat en hjärnskada som gjorde att närminnet var borta.

Sååå tragiskt! Vi hade mycket kontakt i början, men sen mer och mer sporadiskt. Det var svårt att prata med den man tyckte så mycket om, men som inte mindes vad jag sagt för en minut sen. Hon mindes dock bättre än jag vad vi upplevt i ungdomen.

Nu var hon 53 och skulle äntligen få flytta hem till sin man igen, som skulle gå i pension. Han var 14 år äldre. Så var hon hemma på permission från det gruppboende där hon bodde......gick ut med hunden....fick ett anfall där ån brusade fram och ramlade ner och drunknade.

Nu äntligen när livet skulle bli bra för henne......

Som jag sörjer.....

Jag sörjer den bästa vän jag nånsin haft och jag sörjer att hennes liv blev som det blev....

Om det finns något sen så hoppas jag vi träffas.....då ska jag krama henne och tala om hur mycket hon betydde för så många