En cellgiftshistoria.

Robins storasyster Malin här, en av två systrar. Robins inställning vet ni ju hur den var om ni kände honom, eller bara har läst hans blogg. Han ville aldrig veta något om hur chanserna var hit eller dit, eller "så många med den här cancerformen ..." Jag skriver det här inlägget på hans dator, och svär precis som han över att tangenterna sitter konstigt så att man bara skriver fel hela tiden...

Robin fick aldrig flytta, inte så som han hade tänkt i alla fall. Inte så som vi hade planerat. Den 18 november, drygt två veckor efter sin 22-årsdag, fick han sluta kämpa och våga släppa taget, med oss i familjen och sju fantastiska vänner omkring sig som hejade på.  I sitt rum, i sin säng, med handbollsmedaljer och diplom på väggarna, med våra händer i sina, fick han ro.

Jag väntar fortfarande på att han ska komma in genom dörren med sin vita mössa, lång och glad och ropa "hej skitungar" och få världens största kramar av sina små syskonbarn. Bästa morbrorn, bästa farbrorn, sonen, vännen...  Bästa lillebror, vi saknar dig!

Tråkiga nyheter först. Den nya behandlingen hjälper inte, alla tumörer hade blivit större och det hade spridit sig lite grand till levern också. Så nu har jag bytt behandling igen. Fick första rundan idag i dropp som jag ska få 1 gång/vecka. En positiv sak är att jag kan få denna i Karlskrona, då slipper jag åka 20 mil varje vecka ner till Lund. Just nu känns allt ganska jobbigt eftersom ingen vet nånting, det är så mycket "får hoppas" "ge detta en chans", och sådana kommentarer. Vilket såklart inte är något man vill höra. Men nu får detta fungera istället!

En rolig nyhet är iallafall att jag ska flytta hemifrån igen. Fick en lägenhet i centrala Karlskrona där jag ska leva och frodas nu är det tänkt. Ska nog börja flytta in grejer imorgon om jag inte har för ont i ryggen.

Ska blogga snart igen!

Hejhejhallå (för att citera Timbuktu)

Har börjat jobba igen! vet inte om jag skrev det i den förra bloggen. Men det har jag iallafall. Det känns riktigt skönt. Idag fick jag reda på att jag troligtvis har fått ett vikariat i 1 månad eller kanske hela terminen på en skola här i staun. Går inte att förklara hur skönt det är att vara lite på samma ställe när man oftast blir runthunsad som en liten hund ;)

Har gjort en behandling till hemma. 5 dagar blev det denna gången, och jag mådde lite sämre denna gången vilket inte är så konstigt eftersom det blev en full behandlingskur denna rundan. Men det var fortfarande mycket skönare än att ligga på sjukhuset och få drop 6 timmar om dagen.

På måndag ska jag ta ur min port-a-cath. Eftersom jag vill spela handboll så frågade jag läkarna om jag kunde göra det när jag hade porten. Det tyckte inte dom var så jättebra, då bestämde vi att jag skulle ta ut den eftersom jag inte använder den längre. Det ska bli skönt att slippa den där lilla knölen på bröstet. Även om det är skoj att låtsas att få ont där när mina polare råkar slå eller knuffa mig runt det området ;) (snart 22 år gammal men inte det minsta mogen).

Hälsar till Linn, som tjatar på mig mest att jag ska blogga, eftersom hon är sjuk. Krya på dej!

Hälsar dock inte till Andreas och Per som åker jorden runt nu i 3 månader. Svin är vad ni är ! ;)

Hej på er!

Mycket har hänt och mycket har jag gjort! Ska se om jag kommer ihåg allt! :)

Kan ju börja med att berätta att jag bytt behandling. Nu för tiden tar jag cellgifter på piller istället. Mina blodvärden ville aldrig repa sig riktigt mellan behandlingarna jag fick nere i Lund, så vi bestämde att jag skulle byta behandling för att se om jag kan få denna lite mer regelbundet. Denna kuren har jag bara kört i en vecka och jag spydde som en gris första dagen. Men jag har fått starkare illamåendemedicin nu så de andra dagarna mådde jag prima :)

Jag har tatuerat mig! En bra sångrad från en låt finns nu för evigt på min högra arm. " I won't worry my life away" står det. Citatet är från en Jason Mraz låt som heter The Remedy. Tyckte det citatet passade ganska bra in på mig och eftersom Jason skrev låten till sin kompis som fick cancer, tyckte jag den passade ännu bättre :) Ska se om jag kan få upp nån bild på den om någon vill se den.

Ni som vill höra låten kan se när han spelar live på "Good Morning America" här: http://www.youtube.com/watch?v=_f-DzVEO7fU&feature=related

Jag, Hällan och Dennis, två av mina närmaste kompisar, tog en sista-minuten resa till Bulgarien för två veckor sedan också. Det var ruskigt skönt att komma bort lite från allt här hemma. Det var ju inte direkt ett minus att det var 28 grader när vi landade vid 11 på kvällen och att drinkar kostade 20-30 kronor.

Jag har börjat jobba lite denna veckan också. Timanställd fritidsfröken har man gått tillbaka till nu;). Jag orkar inte gå omkring och vara hemma när jag inte ens känner mig sjuk (utom när jag råkar bli sugen på nån mat som morsan kan laga till mig, då känner jag mig väääääääldigt sjuk just då ;) ).

BOKTIPS! The Dirt. Motley Crues självbiografi kan vara den sjukaste, stördaste, hemskaste, roligaste, sorgligaste och... ja, jag kommer inte på mer adjektiv, jag läst. Ett måste helt enkelt ;)

Rubriken beskriver ganska bra vad jag gör just nu. Har börjat träna ganska mycket igen, känner att jag mår bra och blir piggare av det. Mitt knä är ju fruktansvärt klent liksom hela jag just nu ;) Därför rehabar jag det nästan varje dag. Mestadels med handbollslaget som är inne i försäsongsträning.

Vädret är det ju inget fel på just nu vilket är underbart. Utom att jag brände mig när jag och gänget var ute i Torhamn. ( En obygd inte helt olik Fridlevstad som jag bor i förutom att Torhamn ligger vid kusten). Den dagen var rolig av flera anledningar.

Vi bestämde oss för att åka ut ganska tidigt eftersom vi skulle hinna med ganska mycket. Snacka skit, äta, spela lite spel, fiska och äta igen (grilla). När vi kom ut började vi med att äta pytt-i-panna och sen fortsatte vi med skitsnack:). Maskletning var nästa projekt och vi satte igång men Torhamn verkar inte vara något favoritställe för de små, slemmiga varelserna. Men vi lyckades iallafall hitta ett gäng. Sedan körde vi ut till ett för att citera Hällans moster "mycket bra abborställe". Det visade sig att hon talade osanning. Det hände absolut ingenting den timmen vi var där så begav oss raskt till ett annat ställe. Där var det action! Men inte den action vi ville ha. Så fort vi släppte ner masken i vattnet blev den attackerad av ca 10 000 småfiskar inte större än ett pekfinger. Eftersom fiskarnas munnar var så små kunde de inte fastna på kroken. Men masken slukade de fortare än man kan säga riskkapitalistsaffärslunch.

Vi bestämde oss för att åka vidare till ett tredje ställe men där hände precis samma sak så vi gav upp. Det blev dags för grillning och grillmästaren (jag) grillade våra picnigbogbitar perfekt. (Vad annars liksom?).

Efter maten började vi spela frisbeegolf. Alla fick var sin frisbee och vi bestämde vad vi skulle träffa med dom. Vi kom längre och längre ifrån huset och ibland råkade frisbeearna(?) hamna på andras tomter. Ingen fara för ingen av oss gick på kraft utan enbart på känsla ;). Vi var faktiskt väldigt ansvarsfulla och om det stod bilar i vägen så stod vi och skyddade den när någon annan kastade. När jag lyckats "hooka", för att snacka golfspråk, in min frisbee på en tomt och skulle in och hämta den hände något mycket märkligt. En gubbe i enfärgad, vinröd, träningsoverall rusade ut och såg ut att vilja prata med oss. Han rusar fram till mig och säger: "Alltså grabbar, ska ni hålla på och leka här får ni faktiskt gå och säga till innan så att vi vet vad det är frågan om". Jag svarar: "Okej okej, vi ber om ursäkt", och trodde därmed saken var utagerad. Ack så fel jag hade.

Gubben: " Men det är faktiskt inte det det handlar om! Jag har ju sett när ni har varit inne och sprungit på andras tomter också. Vill ni leka finns det ett helt område där borta" och pekar på en plätt där gräset inte blivit klippt på minst ett decennium. Där hade ju vår kompis Dennis inte kunnat leka eftersom han inte hade hittat ut igen. Under tiden gubben pratar får Per ett skrattanfall och börjar springa ifrån där vi stod och blev "uppläxade" av gubben. Vad gubben aldrig förstått var naturligtvis att vi inte lekte. Frisbeegolf är blodigt allvar. Den som var sämst skulle givetvis få utstå otroligt mycket spott och spe från oss andra. Skämt o sido. Vi är 21/22 år gamla och behöver inte bli tillsagda att inte springa på andras tomter. Däremot förstår vi att man inte ska störa andra människor som kanske har annat att göra en onsdagkväll varje gång en frisbee råkar hamna 2 meter in på en hustomt och landa på jätteömtåligt gräs.

Eftersom vi är blyga svenskar stod vi bara och tog emot skiten han slängde åt oss och jag ångrar mig djupt att jag inte sa något spydigt tillbaka till honom. Men vi har redan börjat planera en hämdaktion. Kan tyvärr inte gå in på detaljer eftersom stora saker är i görningen. Kan dock nämna att frisbees återigen är inblandade och tomtgränser kanske inte riktigt kan hållas.

Annars har det inte hänt så mycket. Lund är planerat på tisdag nästa vecka. En mycket viktig dag eftersom Sverige ska spöa skiten ur tzatzikiätarna! (Grekland) i fotbolls EM.

Det blev behandling! Skönt att göra den men också lite jobbigt eftersom jag mådde superbra innan jag åkte ner. Min aptit var helt omänsklig :) Jag har aldrig ätit mycket i hela mitt liv men nu precis innan jag skulle åka ner på behandling igen började jag äta som en häst:)

Det har gått ganska bra denna gången också, förutom att jag fick ruskig frossa av interferonsprutan igårkväll. Och att jag kom ner till sjukhuset vid 9 på morgonen men inte fick mitt rum förrän kl 4. Men annars har det varit bra. Har inte känt av cellgifterna så mycket.

Min kompis Dennis, som nämns i omanliga delar av förra bloggen, är med mig nere denna gången. Han har skött sig bra, förutom att han tar lite tid på sig när han ska gå och köpa saker :)

De senaste dagarna har fisketurerna avlöst varandra. Jag och Dennis har fiskat inte mindre än 4 gånger sen senaste inlägget. Det har gått minst sagt trögt. Tredje gången fick vi en liten aborre som jag slängde tillbaka i sjön, human som jag är. Men igår small det till. 2 fiskar som jag inte ens vet namnet på fiskade storfiskaren Björkander upp (dvs jag). Lyckan blev dock kortvarig när vi fått upp första fisken och insåg att vi faktiskt måste ha ihjäl fisken också.

Enligt en deal jag och Dennis hade innan fisket började skulle jag sätta på masken och han döda fiskarna. Men nu var det så att Dennis hade satt på en egen mask dagen innan och då gällde tydligen inte dealen längre. Ni förstår ju mitt dilemma när jag står med firren i handen och funderar på att slänga tillbaka den men ser att kroken satt fast i ögat på den lille stackarn. Då tänkte jag att han kan ju inte simma omkring blind i vattnet så jag får bita ihop. Enligt instruktioner av min känslokalla mor ska man tydligen, och här citerar jag, "bara vrida nacken av dem". Sagt och gjort tog jag ett rejält tag runt fiskens...ehm... hals. "Fan va äckligt!!!!" hör jag min manlige vän utbrista inifrån sin luva som han vänt bakåfram för att slippa se. Efter mitt känslokalla dåd kände jag mig ovanligt råbarkad och faktiskt lite sådär medeltida manlig så den andra fisken var inte lika jobbig att mörda.

Imorgon ska jag ta blodprov igen för att se om jag eventuellt kan börja behandlingen på tisdag. Håll tummarna för de neutrofila blodkropparna nu! ;)

Som ni säker räknat ut från rubriken så blev det ingen behandling denna veckan heller. Blodvärdena vill inte upp. Är jobbigt men läkarna verkar inte allt för bekymrade. Kanske skiter de i mej? ;) Men därför bryr jag mig inte så mycket om det heller.

Idag har jag och Dennis varit ute och fiskat. Eller rättare sagt försökt fiska. 3½ timme i båten blev det. Antal fisk: 0. Antal ryck i spöet: 0. Dvs en mindre lyckad fiskedag.

Nu vet jag inte riktigt vad som händer denna veckan. Mina kompisar är jättedryga och har åkt till Miami i 2 veckor så är lite ensam hemma :(. Men vem skulle vilja hänga i ett beachhus i Miami så här års. Jag menar det är ju knappt 30 grader... Men får väl roa mig själv med att städa eller så. Hah, inte värst troligt att det blir städning men jag ser ju duktig ut om jag skriver att jag planerar att städa i alla fall.

Nu ropar sängen efter mig och jag orkar inte höra den tjata längre så får helt sonika gå och lägga mig.

Nu har jag inte skrivit på ett tag igen :( Sorry alla som läser bloggen. Men nu LOVAR jag att börja skriva oftare :)

Det har inte blivit behandling på ett tag för mina blodvärden har varit dåliga igen. Imorgon ska jag in på sjukan i sticka mig igen för att se om de blir bättre. I så fall blir det behandling på tisdag!

I helgen har jag och hela familjen varit uppe i Kumla och hälsat på min bror med familj. Namngivningscermoni var på agendan och då är det klart man ska vara där:) Filippa, som man nu helt lagligt kan kalla just Filippa, skötte sig utmärkt och var jättegullig som en sån liten snorunge ska vara :)

Jag har skaffat mig en ny dator också. Det är väldigt skönt eftersom den gamla var redo för skroten. Mindre bra var det att datorn inte fungerade som den skulle när jag kom hem! Men som tur är har jag en bror som är datanörd så han kunde hjälpa mig :)

Återkommer imorgon om jag ska få behandling denna veckan!

Nu har jag varit i Lund igen i snart tre dagar. Mina värden var fina och goa redan från start denna gången så vi kunde starta behandlingen i tisdags. Det betyder att jag är färdig för denna gången och får åka hem imorgon! Ska bli skönt som tusan. Allt har gått bra här denna gången också. Jag har mått lite konstigt ibland men det är ett ganska litet pris att betala när man vet att det hjälper :)

I helgen ska IFKs div 3 lag kvala upp till div 2 mot Ystads IF:s farmalag. Ska vi riktigt skoj och se om vi håller för 2an. Ni som läser detta får hålla tummarna under helgen :)

Nu ska jag bort till pressbyrån och handla något att knapra på :)

 Då var jag på väg hem till sköna gröna (?) Karlskrona igen. Blodvärdena ville inte stiga tillräckligt, därför bestämde doktorerna att jag skulle komma tillbaka på måndag istället och inte ta några sprutor hemma för att öka chansen att värdena stiger tills dess.

Jag vill klargöra en sak. När jag skrev om den/de i personalen som hade blivit väldigt förnärmade när de fick gå runt sina arbetsuppgifter och ta fram en dvd-spelare. Då menade jag just den/de personerna. Alla andra har varit jättesnälla och trevliga på alla möjliga vis. Jag vill verkligen inte att någon ska ta illa vid sig.

Nu är det bara att hoppas att värdena stiger som doktorerna (och jag) vill så jag kan få ny behandling på måndag!

Fick i fredags ett mycket trevligt samtal från en läkare i Lund. De hade kollat på mina röntgenbilder och alla tumörer hade krympt! Detta är förstås ruskigt skönt!

Just nu sitter jag hos min syster i Malmö. Ska egentligen vara på behandling i Lund men jag orkade inte...Nä skojar såklart, men jag har för låga blodvärden så jag måste vänta tills de är uppe på en normal nivå igen. Förhoppningsvis har detta hänt tills imorgon. Andreas (en av mina bästa kompisar) har varit med mig denna gången för att hålla mig sällskap på sjukhuset. Det har han gjort med  bravur de få timmarna vi varit där ;)

Igår hängde vi hos Martin (också en av mina bästa kompisar), som bor och studerar Lund. Det var mycket trevligt, det blev en kväll med tv-spel, god mat och som avslutning filmtittande.

Idag har jag och Andreas varit i Malmö och gått på stan. En tröja blev inhandlad och sen lunchade vi på en restaurang. Gott kött med pommes slank ner med ett leende på läpparna :)

Imorgon bär det av till Lund tidigt för att ta ett blodprov och sedan vänta där någon timme på resultatet.

Då var jag inne på andra behandlingsdagen för denna gången. Har funkat bra med nya port-a-cathen. Har inte känt så mycket av behandlingen denna gången heller:) Ruskigt skönt. Men kanske inte ska ropa hej än.

Igår hyrde jag och syrran en film som vi kollade i allrummet här nere på avdelning 86.  Vi frågade en undersköterska om det gick att få in en dvd i allrummet eftersom vi inte ville störa min rumskamrat. Det var tydligen en jävla procedur att bära fram en dvd från nått rum som vi inte visste vart det var. Efter en stund kom den "trevliga" undersköterskan in i mitt rum och sa att "nu står det en dvd i allrummet, men ni får koppla in den själva". Här undrar jag följande: Tror hon att jag VILL vara här nere en fredagskväll och titta på film på en sjukhusavdelning? Var det jättejobbigt att bära dvd:n några meter in i allrummet från där den var? Använder hon samma typiga attityd mot alla patienter? Jaja, "men lika glad för det är jag" som man säger :)

Annars har jag mest tillbringat dagarna med att lyssna på en ljudbok. "Snabba Cash" av Jens Lapidus. Bra bok hittils. Handlar om stockholms undre värd från 3 olika sidor. En sjukhusreflektion: Jag tror den största dödsorsaken på sjukhus är tristess :) Jag har nog tillbringat 45 av de 48 senaste timmarna i sängen :)

Nu ska jag ner till Lund igen. Rättare sagt så har jag varit i Lund i veckan men mina blodvärden har blivit lite dåliga av behandlingen jag gör hemma så det blev inga cellgifter nu. Men imorn (fredag) sätter jag igång.

I onsdags fick jag en port-a-cath (ingen koll alls på stavningen) insatt. Det är en liten dosa som man lägger under huden så man slipper leta blodkärl och sticka en på armarna. Det känns ganska skönt för jag har lite krångliga kärl. Av någon konstig anledning vill inte mina blodkärl ha nålar instuckna i sig ; )

Anledningen till att jag inte skrivit på länge är att det händer inte allt för mycket just nu.  Eftersom jag är sjukskriven så hänger jag bara hemma. Mycket Seinfeld har det blivit på sistone i alla fall :)

Annars har jag börjat må mer normalt. Aptiten har börjat komma tillbaka. Hoppas kroppen har vant sig lite så jag fortsätter må så bra som jag gjort nu.

Då var man hemma! Det har jag i och för sig varit i ett par dagar nu men jag har ju inte skrivit på länge:)

Jag kan ju börja med att svara på en fråga jag fått i kommentarerna. Jag har ärligt talat inte full koll på vilken sorts cancer det är. Men min doktor sa att det var melanom. Så jag antar att det är det jag har.

Anledningen till att jag inte har skrivit på ett par dagar är att jag har mått konstigt som attan. Jag har mått lite illa och varit trött vilket kanske inte är så konstigt. Man hamnar i en ond cirkel också. Eftersom jag har mått illa så har jag inte ätit och då mår jag illa för att jag inte äter. Men nu börjar jag komma i form igen!

De senaste dagarna har det blivit mycket handboll. Först och främst EM där, som vi alla vet, Sverige blev krossade, utspelade och inte minst förnedrade av Frankrike och där Sverige sen gjorde samma sak mot Slovakien. Och i lördags hjälpte jag till med coachningen i vårt div.3 lag. Det hjälpte dock föga och vi förlorade mot Kristianstad. Men jag skyller givetvis förlusten på headcoachen. Jag gjorde som vanligt allt rätt i mina åtaganden som coach ;) 

Idag har jag varit på återbesök efter min knäoperation, (jag opererade mitt korsband i december), och allting såg bra ut! Efter det var jag och tog blodprov som jag gör varje vecka för att gänget nere i Lund ska kunna hålla koll på mina blodvärden så inte immunförsvaret blir försvagat.

Nu ska jag äta lite så jag inte börjar må illa igen ;)

Idag var sista cellgiftskuren för denna behandlingsveckan. Nu väntar Interferonbehandling på hemmaplan (Karlskrona) i fyra veckor för att sedan åka tillbaka till Lund för cellgifter igen. Har känt mig trött och hängig hela dagen, vilket kanske inte är så konstigt i och med att man blir förgiftad och inte får sova så mycket om nätterna ;)

Mina två systrar och en av systrarnas avkomma har hållt mig sällskap större delen av veckan vilket har varit trevligt. Jag vet hur tråkigt det kan vara att ligga på sjukhus utan sällskap så: Tack så mycket! :)

Hemma kommer jag att sköta mina egna behandlingar med sprutor varannan dag. Tur att jag inte är spruträdd så jag kan ta dom själv. Skulle vara onödigt drygt att åka in till en distriktssköterska var och varannan dag bara för att ta en liten spruta. Ibland får jag dock biverkningar av denna sprutan som är lite dryga. Det är feberfrossa, så jag ligger och fryser och darrar som ett asplöv. Men det är inte så farligt. Hellre det än att må illa av cellgifterna som jag verkar ha klarat mig ifrån. "Peppar peppar" ;)

Idag inleddes handbolls EM i Norge. Skönt med en svensk vinst även om det såg lite darrigt ut framåt. Skönt att se Tomas Svensson i målet i alla fall. Att mannen snart fyller 40 år går inte att se på hans spelstil. Jag hade tänkt skriva att om jag kan gå ner i spagat när jag är 40 år ska jag springa runt jorden. Men sen kom jag på att jag inte ens kan gå ner i spagat nu.

Fick en trevlig överaskning när jag loggade in på bloggen idag. 8 kommentarer redan! Tack för alla uppmuntrande ord och välkomsthälsningar! Det värmer. Jag vill också be om ursäkt för att jag inte lagt till folk som vänner och sådant som ni har gjort med mig :) Jag vet ärligt talat inte hur man gör men, jag ska forska vidare i detta och fixa det snarast:)

Just det, nu höll jag på att glömma att jag skulle förklara varför Jason Mraz var världens mest underskattade artist. Det behövs egentigen inte så mycket förklaring. Gå bara in på youtube och skriv in hans namn. Sen lyssna på allt ni kan! Mannen sjunger som en grekisk gud och verkar vara född med en gitarr i handen.

Syns imorgon! Ciao

Hej!

Då var det dags för mitt första inlägg i den här bloggen. Som ni kanske läst i presentationen kommer denna bloggen att handla om mina behandlingar, mina tankar och betraktelser kring allt som händer i mitt liv just nu. Jag hade tänkt börja bloggen med min sjukdomshistoria.

Första gången jag hade cancer var jag 17 år. Min ruskigt uppmärksamma mamma hade sett att ett födelsemärke ändrat form. (För att understryka hur uppmärksam hon är kan jag tilläga att födelsemärket låg bakom örat!) Det blev operation där doktorn tog bort födelsemärket och annan närliggande vävnad. Efter det bestämde sig doktorerna att de skulle ta bort en del lymfkörtlar i halsen för att förhindra spridning. Sagt och gjort och en operation senare var jag färdig.

Andra gången upptäckte jag en knöl på halsen. Jag visste nästan med en gång att det var något lustigt med knölen och gick och kollade den. Jajjamän där var det lite elaka celler igen och hela proceduren gjordes om. Knölen togs bort och lymfkörtlar rensades som om det vore...hmm... lymfkörtelrensning? Nåväl, ber om ursäkt för en dålig association. Därefter började den absolut tuffaste tiden i mitt liv. Strålningen.

Strålningen var speciellt jobbig eftersom jag blev strålad rakt in i halsen. Trots att läkarna försöker ställa in strålningen så att den bara träffar sjuk vävnad så träffar man alltid en del frisk vävnad också. Därför blev bieffekterna jobbiga för mig. Det var blåsor i hela munnen, sår och svullnad i halsen så jag inte ens kunde svälja mitt eget saliv till slut och sen tappade jag all smak i flera månder. Detta gjorde att jag tappade 24 kilo i vikt och all ork jag haft innan försvann.

Denna gången har läkarna sett några tumörer i min lunga på en rutinröntgen. Så idag är andra dagen jag får cellgifter. Än så länge har jag inte känt av några av de förväntade biverkningarna vilket givetvis är jätteskönt. Dessa behandlingar går till så att jag får två olika sorters cellgifter i dropp. Sammanlagt tar dessa behandlingar runt 5-6 timmar att göra. Därför ligger jag fastspänd i min säng som en hund! :) Men det är väl så de vill ha det här så de kan ha koll på mig. Dessutom har sjuksköterskorna mage att tvinga upp mig 2 gånger/natt för att jag måste urinera! De har konstiga intressen dessa människorna. Skämt och sido så måste jag göra det för att mina njurar kan ta skada av cellgifterna och därför måste jag kissa lika ofta som en höggravid kvinna för att hålla igång dem.

Jag hade tänkt avsluta denna bloggen med lite info om mig själv.

Jag heter Robin och är 21 år gammal. När jag är frisk och hel spelar jag handboll i IFK-Karlskrona. Jag är en utomordentlig sportfåne i de flesta porter, utom i bollsporter där klubba används. Det jag inte vet om TV serierna Scrubs och Vänner är inte värt att veta. Jag gillar nästan all sorters musik men just nu är det väldigt mycket Jason Mraz. Kommer gå närmare in på det i nästa blogg och förklara varför han är kanske världens mest underskattade artist:)

Om det är någon som undrar någonting om sjukdomen jag har eller behandlingarna jag går igenom så fråga gärna i kommentarerna. Ingen fråga är dum eller kan göra mig ledsen. Jag är härdad vet ni:)

MVH // Robin Björkander