Vi har fått napp!

De senaste dagarna har fisketurerna avlöst varandra. Jag och Dennis har fiskat inte mindre än 4 gånger sen senaste inlägget. Det har gått minst sagt trögt. Tredje gången fick vi en liten aborre som jag slängde tillbaka i sjön, human som jag är. Men igår small det till. 2 fiskar som jag inte ens vet namnet på fiskade storfiskaren Björkander upp (dvs jag). Lyckan blev dock kortvarig när vi fått upp första fisken och insåg att vi faktiskt måste ha ihjäl fisken också.

Enligt en deal jag och Dennis hade innan fisket började skulle jag sätta på masken och han döda fiskarna. Men nu var det så att Dennis hade satt på en egen mask dagen innan och då gällde tydligen inte dealen längre. Ni förstår ju mitt dilemma när jag står med firren i handen och funderar på att slänga tillbaka den men ser att kroken satt fast i ögat på den lille stackarn. Då tänkte jag att han kan ju inte simma omkring blind i vattnet så jag får bita ihop. Enligt instruktioner av min känslokalla mor ska man tydligen, och här citerar jag, "bara vrida nacken av dem". Sagt och gjort tog jag ett rejält tag runt fiskens...ehm... hals. "Fan va äckligt!!!!" hör jag min manlige vän utbrista inifrån sin luva som han vänt bakåfram för att slippa se. Efter mitt känslokalla dåd kände jag mig ovanligt råbarkad och faktiskt lite sådär medeltida manlig så den andra fisken var inte lika jobbig att mörda.

Imorgon ska jag ta blodprov igen för att se om jag eventuellt kan börja behandlingen på tisdag. Håll tummarna för de neutrofila blodkropparna nu! ;)