Titta lampa!

...Aylala! Snyggt jobbat.

Du vinner den här landordskämtsgåtan:

Vilket land smugglar knark i ett primitivt jordbruksredskap?

Hedersomnämnande till Lise-Lott. Bättre lycka med ovanstående vits.

Vilken populär trädgårdsbuske ägnar sig veterinärkirurgen i Lappland åt?

Kom igen nu. Vinnaren kommer vidare till nästa veckas tävling - landordskämtsgåtan. Den är lättare.

Jag och trotssonen är ensamma i helgen. Vi har sysselsatt oss med utflykter.

20,6 km. 13 av dem är cykla med honom bak. typ 6 är vagnpromenad.

Bra dag.

2,5-åringen kommer och rycker i dörren när pappa sitter där:

- Jag vill också vara ifred!

Vad var det jag sa?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5104151.ab

Jag sa att pöbeln kan inte veta om det finns ett gott syfte med att spela psykotisk i konstens namn. Pöbeln kan inte säga att det inte är konst innan de har hela bilden.

Anna Odell har gjort en viktig, intressant och pr-mässigt fulländad insats för att visa sanningen. En sann journalist.

Enligt stjärnbrödbloggaren Martin Johansson ska man slänga in några isbitar i ugnen när man ställer in brödet. Det mår bra av fukten.

Han rekommenderar att man lägger isen på en extra plåt i botten av ugnen. Det rekommenderar jag också.

En, två, tre, rens

fyra, rens, fem

sex, rens, sju, åtta, rens

nio, tio.  

Äh, jag bjuckar på en till.

Man måste ha en bild på bloggen ibland. Annars blir det tråkigt.

Det är konstigt.

Att man - efter att ha slutat skriva, funderat på att ge fan i alltihop och rentav börjat hata sin blogg så smått - plötsligt efter ett inlägg får blogglossning. Har jag bara börjar om så kommer det en hel liten flod av inlägg.

Jag sa ju att jag skulle börja blogga på min arbetsgivares nya sajt när den kom. Det har den gjort nu. Men jag vetifan. Om jag orkar. Och om jag vill utsätta de små liven till internetinnehavare för denna oregelbundenhet.

Jag och min fru tycker illa om folk som inte kan stava. Gäller i synnerhet särskrivningar.

Det är ett osympatiskt personlighetsdrag att inte kunna stava, säger vi.

Sen kommer vi på. Att det är långt mer osympatiskt att tycka så. Det är ju bra i alla fall. Med självinsikt.

Livstidsdömda svenskan Annika Östberg får komma hem från det amerikanska fängelset efter 28 år.

I svenska medier har hon alltid så vitt jag sett framställts som ett offer. "Hon dömdes för mord eftersom hon var med när hennes pojkvän sköt" har det hetat. Bara för att hon var där. Ruttet. Har man tänkt.

Nu får vi läsa att hon hjälpte honom att ladda vapnet i eldstridens hetta.

Såatte. Inte fullt så offrigt längre, va.

Asså, ibland undrar man ju.

För kännedom.